Hon var klok, modig och osjälvisk

ESTER kände hur hjärtat bultade medan hon sakta gick fram mot tronen. Tänk dig tystnaden som föll över det stora kungliga gemaket i palatset i Susa. Det var en så kompakt tystnad att Ester hörde varje litet fotsteg hon tog och varje litet prassel från den kungliga skruden hon bar. Hon försökte låta bli att tänka på hur storslaget allt var omkring henne, de stolta pelarna och det magnifikt utsirade taket som var tillverkat av ceder från det avlägsna Libanon. Hon fäste blicken på mannen som satt på tronen framför henne, den man som hade hennes liv i sina händer.

Kungen såg uppmärksamt på henne när hon närmade sig tronen. Så sträckte han ut sin gyllene spira. Det var en enkel gest, men för Ester var den livsviktig. Den innebar att kungen hade överseende med att hon just hade gjort sig skyldig till ett brott – att träda inför kungen utan någon inbjudan. När Ester kom fram till tronen sträckte hon lättad och tacksam ut sin hand och rörde vid spetsen på spiran. (Ester 5:1, 2)a

Ahasveros var en stor kung. Hela hans uppenbarelse andades enorm makt och rikedom. Bara den kungliga skruden som persiska härskare höll sig med hade ett värde som motsvarar hundratals miljoner kronor. Men Ester kunde ändå se en viss värme i sin makes ögon, för på sitt sätt älskade han henne. Han sa: ”Vad är ditt ärende, drottning Ester, och vad är din begäran? Om det så gäller halva kungariket, skall det ges dig!” (Ester 5:3)

Ester hade redan visat mycket stark tro och stort mod. Hon vågade gå in till kungen för att skydda sitt folk från en sammansvärjning som gick ut på att utrota alla judar. Än så länge hade allt gått bra, men det här var bara början. Hon var tvungen att övertyga den här stolte monarken om att hans närmaste rådgivare var en ondskefull man som hade duperat honom, så att han dömde Esters folk till döden. Hur skulle hon kunna övertyga Ahasveros, och vad kan vi lära oss av hennes tro?

Hon valde ”en tid att tala”

Hade det varit klokt av Ester att ta upp problemet där framför tronen, inför hela hovet? Då kunde hon ha förödmjukat kungen och gett Haman chansen att protestera och komma med invändningar. Så vad gjorde Ester? Flera hundra år tidigare blev kung Salomo inspirerad att skriva: ”För allt finns det en bestämd tid, ... en tid att tiga och en tid att tala.” (Predikaren 3:1, 7) Vi kan tänka oss att Esters adoptivfar, den trogne Mordokaj, lärde henne sådana principer när hon växte upp hos honom. Ester insåg nog att det var viktigt att välja rätt ”tid att tala”.

Ester sa: ”Om det behagar kungen, så må kungen tillsammans med Haman i dag komma till det gästabud som jag har ordnat för honom.” (Ester 5:4) Kungen gick med på det och kallade på Haman. Det här visar hur klok Ester var. Hon lät kungen behålla sin värdighet och valde ett mer passande tillfälle att förklara sitt problem för honom.

Ester förberedde säkert banketten mycket noga. Hon gjorde allt för att varje liten detalj skulle behaga kungen. Hon bjöd på fint vin för att lätta upp stämningen. (Psalm 104:15) Ahasveros trivdes, och ännu en gång frågade han Ester vad hon hade på hjärtat. Var det rätt ”tid att tala” nu?

Ester tyckte inte det. I stället inbjöd hon kungen och Haman till en ny bankett nästa dag. (Ester 5:7, 8) Varför ville hon skjuta upp det? Tänk på att hela Esters folk riskerade att bli dödade, eftersom kungen hade lyssnat på Haman och utfärdat ett ödesdigert påbud. Det var så mycket som stod på spel, och Ester var tvungen att vara helt säker på att hon valde rätt tidpunkt. Så hon väntade lite till och fick en ny möjlighet att visa uppskattning för sin man.

Tålamod är en sällsynt och värdefull egenskap. Ester var naturligtvis frustrerad och ville gärna berätta precis hur hon kände det, men hon väntade tålmodigt på att rätt tillfälle skulle infinna sig. Vi kan lära oss mycket av henne, för vi har nog alla upplevt orättvisor som har behövt rättas till. Om vi tänker prata med någon ansvarig person om ett problem kan vi behöva efterlikna Ester och ha tålamod. I Ordspråksboken 25:15 sägs det: ”Med tålamod kan en befälhavare bevekas, och en mild tunga kan bryta sönder ben.” Om vi väntar tålmodigt på ett lämpligt tillfälle och uttrycker oss på ett milt sätt, som Ester gjorde, kan vi faktiskt bryta ner motstånd som är lika hårt som ben. Välsignade Jehova hennes tålamod och vishet?

Tålamod banade vägen för rättvisa

Esters tålamod satte i gång en spännande händelseutveckling. Haman var upprymd när han lämnade den första banketten, ”glad och väl till mods i hjärtat” för att kungen och drottningen hade visat honom så mycket uppmärksamhet. Men när Haman passerade porten till palatset fick han syn på Mordokaj, juden som fortfarande vägrade buga sig för honom. Mordokaj ville inte vara respektlös, utan det hade med hans samvete och relation till Jehova Gud att göra. Men det berättas att då ”uppfylldes Haman av raseri mot Mordokaj”. (Ester 5:9)

När Haman berättade för sin fru och sina vänner om den här skymfen sa de till honom att han borde göra en påle som var över 20 meter hög, och sedan skulle han be kungen om tillåtelse att döda Mordokaj och hänga upp honom på den. Haman gillade deras förslag och satte genast i gång. (Ester 5:12–14)

Ungefär samtidigt hade kungen en orolig natt. Bibeln berättar: ”Den natten kunde kungen inte sova.” Så han befallde att man skulle hämta rikets krönikor och läsa högt för honom. I krönikorna fanns rapporten om en sammansvärjning som hade avslöjats. Kungen kom ihåg att de som hade planerat att mörda honom hade blivit gripna och avrättade. Men vad hade hänt med mannen som avslöjade komplotten – Mordokaj? Kungen ville veta om Mordokaj hade blivit belönad. Vad blev svaret? Man hade inte gjort någonting extra för honom. (Ester 6:1–3)

Kungen frågade genast vilka ämbetsmän som var i tjänst och kunde rätta till misstaget. Det råkade vara så att Haman av alla människor stod på förgården, redan tidigt på dagen verkar det som, eftersom han var angelägen om att få tillstånd att avrätta Mordokaj. Men innan han kunde lägga fram sin begäran hade kungen en fråga: Vad ska man göra med en man som kungen vill ära? Haman antog att kungen hade honom själv i tankarna. Så Haman lade ut texten: Klä honom i en kunglig skrud och låt en högt uppsatt ämbetsman leda honom runt Susa på kungens egen häst och lovprisa mannen högt inför alla. Tänk dig uttrycket i Hamans ansikte när han förstod att den som skulle äras var Mordokaj! Och vem blev utsedd av kungen att lovprisa Mordokaj? Haman själv! (Ester 6:4–10)

Haman utförde motvilligt den här uppgiften, som måste ha känts fullständigt avskyvärd för honom. Sedan rusade han hem, helt frustrerad. Hans fru och vänner sa att den senaste händelseutvecklingen gjorde att det såg mörkt ut för honom. Han skulle nog förlora kampen mot juden Mordokaj. (Ester 6:12, 13)

Ester var tålmodig och väntade en extra dag innan hon lade fram sitt ärende för kungen, och det gav Haman den tid han behövde för att gräva sin egen grav. Och kan det ha varit Jehova Gud som låg bakom kungens sömnlösa natt? (Ordspråksboken 21:1) Inte undra på att Guds ord uppmanar oss att ha ”en väntande inställning”. (Mika 7:7, fotnoten) När vi väntar på Jehova kan ett problem lösas på ett mycket bättre sätt än vi själva hade räknat med.

Hon försvarade modigt sitt folk

Ester vågade inte pröva kungens tålamod mycket längre. Hon kände att nu, under den andra banketten, var hon tvungen att säga som det var. Men hur? Det visade sig att kungen själv gav henne chansen. Han undrade igen vad hon hade på hjärtat. (Ester 7:2) Esters ”tid att tala” hade kommit.

Ester bad säkert en tyst bön till Jehova innan hon sa: ”Om jag har funnit ynnest för dina ögon, o kung, och om kungen finner för gott, så må min själ ges mig på min bön och mitt folk på min begäran.” (Ester 7:3) Intressant nog uttryckte hon sin respekt för kungen. Hon visade att hon litade på hans omdöme, till skillnad från Vasti, kungens förra fru, som avsiktligt hade förödmjukat honom. (Ester 1:10–12) Ester kritiserade inte heller kungen för att han hade varit så dum och litat på Haman. I stället bad hon kungen att skydda henne, eftersom hennes liv var i fara.

Kungen blev säkert både berörd och förvånad av hennes begäran. Vem vågade hota hans drottning? Ester fortsatte: ”Vi har blivit sålda, jag och mitt folk, till att förintas, dräpas och tillintetgöras. Om vi bara hade sålts som slavar och slavinnor skulle jag ha tigit. Men trångmålet är inte tillbörligt, då det är till skada för kungen.” (Ester 7:4) Lägg märke till att Ester lade fram problemet rakt på sak, men att hon samtidigt påpekade att hon inte skulle ha protesterat om det bara hade gällt slaveri. Men nu gällde det ett folkmord, och det skulle innebära en så stor förlust för kungen att hon bara måste säga något.

Esters handlingssätt lär oss mycket om konsten att övertyga. Om du måste ta upp ett stort problem med någon av dina närmaste eller en person i ansvarsställning, så kan ett balanserat sätt, tålamod, respekt och rättframhet vara till stor hjälp. (Ordspråksboken 16:21, 23)

Ahasveros frågade upprört: ”Vem är det, och var är han som har vågat göra något sådant?” Du kanske ser framför dig hur Ester sträcker ut sin hand och pekar på Haman: ”Mannen, motståndaren och fienden, är den onde Haman här.” Anklagelsen fyllde rummet och Haman kände skräcken välla upp inom sig. Tänk dig hur kungen börjar koka av ilska när det går upp för honom att hans närmaste rådgivare har gett en order som betyder döden för hans egen drottning! Han stormar ut i palatsets trädgård för att återfå kontrollen över sig själv. (Ester 7:5–7)

Haman hade avslöjats som den ränksmidande ynkrygg han var, och nu krälade han för drottningens fötter. När kungen kommer tillbaka in i rummet ser han Haman bönfalla Ester vid hennes vilobädd, och rasande anklagar han Haman för att försöka våldta drottningen i kungens eget hem. Den anklagelsen beseglade Hamans öde. Han fördes bort med ansiktet övertäckt. En av ämbetsmännen påkallade kungens uppmärksamhet och upplyste honom om den höga påle som Haman hade gjort åt Mordokaj. Ahasveros gav genast order om att Haman själv skulle hängas upp på den. (Ester 7:8–10)

I dagens orättvisa värld är det lätt att tänka att rättvisan aldrig kommer att segra. Har du känt det så någon gång? Ester förlorade aldrig hoppet, blev aldrig cynisk, tappade aldrig tron. När tiden var inne vågade hon stå upp för det som var rätt, och hon litade på att Jehova skulle göra resten. Vi måste försöka göra likadant! Jehova har inte ändrat sig sedan Esters tid. Han kan göra mer än tillräckligt för att onda och beräknande människor ska få smaka sin egen medicin, precis som Haman. (Psalm 7:11–16)

Hon drevs av osjälviskhet

Till sist förstod kungen vem Mordokaj var. Mordokaj hade inte bara skyddat kungen från att bli mördad utan var också Esters adoptivfar. Ahasveros utnämnde Mordokaj till statsminister i stället för Haman. Kungen bestämde att Ester skulle överta Hamans egendom, som inkluderade en stor förmögenhet. Och Ester gjorde Mordokaj till förvaltare över alla tillgångarna. (Ester 8:1, 2)

Nu var Ester och Mordokaj i trygghet, men kunde Ester koppla av? Bara om hon hade varit självisk. Hamans påbud att döda alla judar hade snart nått alla delar av riket. Haman hade kastat lott, ”pur”, som tydligen var en form av spiritism, för att bestämma den bästa dagen för verkställandet av sin onda plan. (Ester 9:24–26) Dagen låg fortfarande flera månader framåt, men tiden gick fort. Var det för sent att förhindra katastrofen?

Osjälviskt riskerade hon livet igen och trädde inför kungen utan att ha fått någon officiell inbjudan. Den här gången grät hon för sitt folk och bönföll sin make att återkalla det ödesdigra beslutet. Men lagar som hade utfärdats i den persiske kungens namn fick inte återkallas. (Daniel 6:12, 15) Så kungen gav Ester och Mordokaj rätten att utfärda nya lagar. Nu skickades ett påbud ut som gav judarna rätt att försvara sig. Kurirer fick snabbt rida i väg till varje hörn av riket för att judarna skulle få höra de goda nyheterna. Nu tändes hoppets låga i deras hjärtan. (Ester 8:3–16) Tack vare det nya påbudet kunde judarna överallt i det vidsträckta riket börja rusta sig för strid. Men viktigast av allt: Skulle härarnas Jehova skydda sitt folk? (1 Samuelsboken 17:45)

När dagen kom var Guds folk redo. Och nu stod också många persiska ämbetsmän och makthavare på judarnas sida, eftersom de hade fått veta att Mordokaj var den nye statsministern. Jehova gav sitt folk en stor seger. För att judarna inte skulle drabbas av hemska hämndaktioner såg han utan tvivel till att fienderna led ett ordentligt nederlag.b (Ester 9:1–6)

Så länge Hamans tio söner var vid liv kunde Mordokaj aldrig känna sig säker i arbetet med att förvalta den onde Hamans tillgångar. Men sönerna blev också avrättade. (Ester 9:7–10) I och med det gick en profetia i Bibeln i uppfyllelse, eftersom Gud redan tidigare hade förutsagt att amalekiterna skulle bli helt utrotade. De hade varit onda fiender till hans folk. (5 Moseboken 25:17–19) Hamans söner kan mycket väl ha varit bland de allra sista av det fördömda amalekitiska folket.

Ester fick bära tunga bördor tidigt i livet. Hon hade en viktig roll när det fattades kungliga beslut om krig och avrättningar. Det kan inte ha varit lätt. Men Jehovas vilja krävde att hans folk räddades. Genom Israels nation skulle den utlovade Messias komma, det enda hoppet för hela mänskligheten. (1 Moseboken 22:18) När Jesus Kristus, Messias, var här på jorden förbjöd han sina efterföljare att ta del i fysisk krigföring, något som vi är mycket tacksamma för i dag. (Matteus 26:52)

Men kristna tar del i andlig krigföring. Satan är mer besluten än någonsin att försvaga vår tro på Jehova Gud. (2 Korinthierna 10:3, 4) Det är en välsignelse att vi kan ha Ester som förebild och efterlikna hennes tro. När vi behöver vara övertygande kan vår tro hjälpa oss att vara visa och tålmodiga, och vår tro hjälper oss också att modigt och osjälviskt stå upp för Guds folk.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 28]

Frågor om Ester

Varför tillät Mordokaj att Ester gifte sig med en hednisk avgudadyrkare?

Det finns ingen grund för påståendet att Mordokaj var en opportunist som ville gynna sin egen karriär genom att låta Ester gifta sig med kungen. Han var en gudfruktig jude och skulle aldrig ha uppmuntrat till ett sådant äktenskap. (5 Moseboken 7:3) Enligt forntida judisk tradition försökte Mordokaj förhindra äktenskapet. Men det är inte troligt att varken Mordokaj eller Ester hade något att säga till om. De var utlänningar i ett land som styrdes av en envåldshärskare med samma status som landets gudar. Men med tiden visade det sig att Jehova använde Esters äktenskap som ett redskap för att skydda sitt folk. (Ester 4:14)

Varför innehåller inte Esters bok Guds namn, Jehova?

Mordokaj är troligtvis bokens författare. Det är möjligt att hans dokument förvarades i persiska arkiv innan de till sist hamnade i Jerusalem. Om namnet Jehova hade förekommit i texten kunde perser som dyrkade andra gudar ha förstört boken. Men berättelsen visar tydligt att Jehova hade sin hand med i det hela. Det är intressant att Guds egennamn finns dolt i den ursprungliga hebreiska texten genom akrostikon, då en viss följd av ord medvetet tycks ha valts så att de första eller sista bokstäverna bildar Guds namn. (Ester 1:20, fotnoten)

Är Esters bok historiskt riktig?

Kritiker menar att den inte är det. Men vissa sakkunniga framhåller att bokens författare har en anmärkningsvärd kunskap om den persiska adeln, arkitekturen och kulturen. Det är sant att man inte har funnit några andra forntida dokument än Bibeln där drottning Ester omnämns, men Ester är knappast den första kunglighet som har raderats ur historiska dokument. Och profana dokument visar att en man vid namn Mardukâ, en persisk motsvarighet till Mordokaj, tjänade som ämbetsman vid hovet i Susa vid den tid som Esters bok utspelar sig.

[Ruta på sidan 29]

En profetia går i uppfyllelse

När Ester och Mordokaj kämpade för Guds folk uppfyllde de ännu en profetia. Över 1 200 år tidigare hade Jehova inspirerat patriarken Jakob att profetera om en av sina söner: ”Benjamin river som en varg. På morgonen förtär han det fångade djuret, och på kvällen delar han sitt byte.” (1 Moseboken 49:27) ”På morgonen”, dvs. tidigt under kungarnas era i Israel, inkluderade Benjamins avkomlingar kung Saul och andra mäktiga krigare bland Jehovas folk. ”På kvällen”, när solen hade gått ner över raden av israelitiska kungar, stred Ester och Mordokaj, som båda var av Benjamins stam, framgångsrikt mot Jehovas fiender. På sätt och vis delade de också ”byte” när Hamans enorma förmögenhet tillföll dem.

[Bild på sidan 25]

Ester visade ödmjukt tacksamhet för att kungen skonade henne.

[Bild på sidan 26, 27]

Ester pekade modigt ut den onde Haman.

[Bild på sidan 28, 29]

Ester och Mordokaj skickade ut en kungörelse till judarna i det persiska riket.