STRUTS

(hebr.: bath hajja‛anạh; renanịm [plural])

Den första av dessa hebreiska benämningar antas betyda antingen ”den giriges (glupskes) dotter” eller ”den ofruktbara jordens dotter”, beskrivningar som stämmer bra in på strutsen. Den andra benämningen anses antyda en ”fågel med genomträngande skrik” och stämmer också bra in på strutsen, vars skrik har beskrivits som ”ett hest, sorgmodigt skrik som har jämförts med ett lejons rytande”. (The Smithsonian Series, 1944, bd 9, sid. 105; jfr Mik 1:8.)

Strutsen (Struthio camelus) är den största av alla nu levande fåglar. Den kan bli mer än 2 m hög och väga upp till 140 kg. Huvudet är förhållandevis litet och platt, med mycket stora ögon, och den smidiga halsen kan bli omkring 1 m lång. Fågeln är naken på huvudet, halsen och de kraftiga benen, men fjäderdräkten på kroppen är tät och kraftig. De långa, mjuka ving- och stjärtfjädrarna har sedan gammalt varit högt värderade. Hanens fjäderdräkt, som är glänsande svart och vit, står i skarp kontrast till honans, som är oansenligt gråbrun. Strutsen skiljer sig från andra fåglar genom att den på varje fot har bara två tår, av vilka den ena är försedd med en klo som blir ett farligt vapen när fågeln tvingas försvara sig. På grund av sin höjd och sin skarpa syn upptäcker den dock vanligtvis sina fiender på långt håll och drar sig försiktigt undan.

Strutsen är allätare. Den lever huvudsakligen av växter men äter också en del kött, till exempel ormar, ödlor och till och med småfåglar. Den räknas upp bland de djur som var orena enligt den mosaiska lagen. (3Mo 11:13, 16; 5Mo 14:12, 15) Strutsen kan klara sig länge utan vatten och trivs i ödsliga ökenområden, och därför kallades den ”kamelfågel” i forna tider. I Bibeln nämns den tillsammans med schakaler och liknande djur som en typisk representant för djurlivet i öknen (Jes 43:20) och som en bild av det öde tillståndet i Edom och Babylon. (Jes 13:21; 34:13; Jer 50:39) När Job satt mitt i askan och beklagade sin situation, föraktad och utstött som han var, betraktade han sig själv som ”en broder till schakaler” och ”en vän till strutsar”. (Job 30:29)

En kontrast till storken. Jehova Gud riktade senare Jobs uppmärksamhet på strutsen, och hans ord visar tydligt hur säregen den här fågeln är. (Job 39:13–18) I kontrast till den majestätiska storken, som segelflyger på hög höjd med sina breda, kraftiga vingar, kan strutsen inte flyga alls. Strutsens vingar kan inte bära upp fågelns vikt, och den saknar den bröstbenskam som vingmusklerna hos fåglar med flygförmåga är fästa vid. Fjädrarna är vackra, men de saknar de små hakar som gör att bistrålarna häftar fast vid varandra och ger den nödvändiga bärkraften hos fåglar med flygförmåga. (Job 39:13)

En annan skillnad är att storken bygger sitt stora bo i trädtoppar (Ps 104:17), på byggnader eller höga klippor, medan strutsen bara skrapar upp en grund fördjupning i marken, omgiven av en låg vall. Där lägger honan äggen, som vart och ett väger ca 1,5 kg, och eftersom strutsen ofta är polygam (till skillnad från storkarna, som är kända för att trofast hålla ihop i par), kan det bli ganska många ägg när två eller tre honor lägger ägg i samma bo. Hanen ruvar äggen på natten och honan på dagen, men hon lämnar ibland äggen för en stund när det är som hetast. Vid sådana tillfällen är äggen oskyddade och kan bli bortrövade av djur eller människor, eller också kan de bli skadade, trots att skalet är tjockt. (Job 39:14, 15)

”Behandlar sina ungar hårt”. Några har kommit med invändningar mot uttalandet att strutsen ”behandlar sina ungar hårt, som om de inte var hennes” (Job 39:16), och mot att det sägs att strutsen är ”grym” mot sina ungar. (Klag 4:3) De menar att strutsarna visar relativt stor omsorg om sina ungar. Det hebreiska ord (renanịm) som används i Job 39:13 kan grammatiskt sett syfta på både hanar och honor, men några lexikografer menar att det syftar på honorna. Det verkar rimligt med tanke på att äggen, som ju honan lägger, nämns i samma avsnitt. Om det poetiska uttalandet att strutsen är ”grym” mot sina ungar gäller honan, är det välgrundat, eftersom hanen, när äggen har kläckts, ”övertar all omsorg om ungarna medan honorna vanligtvis ger sig i väg tillsammans”. (All the Birds of the Bible, Alice Parmelee, 1959, sid. 207) Trots att både hanar och honor är stora fåglar, är de snabba att lämna boet och ungarna när de känner sig oroade. Även om de kan använda avledningsmanövrer för att locka bort fiender från boet, är det inte desto mindre en ganska ”hård” behandling av de försvarslösa ungarna, vars enda skydd är de kamouflagefärger som Skaparen har gett dem och som kan göra att rovdjuren inte ser dem utan jagar de flyende föräldrarna i stället. Strutsen kan därför med fog kallas ”grym” om man jämför den med många andra fåglar, och särskilt i jämförelse med storken, som är känd för sin trogna omsorg om sina ungar.

”Glömmer vishet”. Det sägs att ”Gud har låtit henne glömma vishet, han har inte tilldelat henne förstånd”. (Job 39:17) Nutida forskare bekräftar detta. Det finns ett arabiskt talesätt som lyder: ”Dummare än en struts.” (The Soncino Books of the Bible, utgiven av A. Cohen, London 1946, Job, sid. 205) Strutsen springer gärna i en stor båge när den förföljs, vilket gör att den kan bli omringad om förföljarna är tillräckligt många. Men när den springer rakt fram kan den tack vare sina kraftiga ben ”skratta ... åt häst och ryttare”. (Job 39:18) Den kan springa med så långa steg som 3,5 m och komma upp i en hastighet av 70 km/h. Vingarna lämpar sig inte för flygning, men de kan göra det lättare för den tunga fågeln att hålla balansen när den springer.

Strutsen har flera särdrag som sägs förbluffa forskare, som gärna klassificerar den bland de ”lägre” eller ”mer primitiva” fåglarna. Den har en blåsa som samlar upp urinsyra, ett organ som är typiskt för däggdjur och som inte finns hos andra fåglar. Den har också ögonfransar som skyddar ögonen mot yrande sand. Så även om den kraftfulla och snabba strutsen inte är vidare intelligent, vittnar den om Skaparens vishet.

Den arabiska strutsen (Struthio camelus syriacus) var förr i tiden talrik i Palestina och Arabien, men är nu utdöd. Sedan 1973 är en afrikansk underart införd i Israel.