Jag har hållit hoppet levande trots prövningar
BERÄTTAT AV ANDREJ HANÁK
Året var 1943. Andra världskriget rasade. Jag satt fängslad i Budapest i Ungern på grund av min neutrala hållning. Plötsligt erbjöd en skäggprydd ortodox präst mig att få hans bibel i utbyte mot tre dagars brödranson. Trots att jag var alldeles utsvulten, är jag övertygad om att jag gjorde ett bra byte.
NÄR nazisterna hade makten i landet under andra världskriget, var det en utmaning att bevara ett rent kristet samvete. Detsamma gällde under de mer än 40 år av kommunistiskt styre som sedan följde – det var verkligen en kamp att tjäna vår Skapare, Jehova Gud, utan att kompromissa i fråga om Bibelns principer.
Du kommer säkert att tycka att det är intressant att få veta mer om det som Jehovas vittnen fick vara med om under dessa tidiga år. Men innan jag berättar om hur det var att bevara lojaliteten mot Gud på den tiden, vill jag berätta lite om min bakgrund och om den religiösa situation som fick mig att fundera över de religioner som var framträdande där vi bodde.
Religiösa frågor som förbryllade
Jag föddes den 3 december 1922 i den ungerska byn Pácin, nära den slovakiska gränsen. Slovakien utgjorde då den östra delen av Tjeckoslovakien. När Sovjetunionen sedan tog kontrollen över stora delar av Tjeckoslovakien efter andra världskriget, drog man den ukrainska gränsen tre mil från Pácin.
Jag var det näst äldsta barnet i en skara på fem. Far och mor var hängivna romerska katoliker. När jag var 13 år, hände något som fick mig att börja fundera mer allvarligt över religiösa frågor. Jag hade följt med min mor på en åtta mil lång pilgrimsfärd till den ungerska byn Máriapócs. Vi trodde att denna vandring skulle garantera oss ett större mått av välsignelse. Såväl medlemmar av romersk-katolska kyrkan som medlemmar av grekisk-katolska kyrkan gjorde denna pilgrimsfärd, och jag trodde att båda kyrkorna ingick i en någorlunda enad katolsk religion. Men det skulle snart visa sig att så inte var fallet.
Jag bestämde mig nämligen för att vara med vid den grekisk-katolska mässan, då det var den som firades först. När min mor sedan fick veta vad jag hade gjort, blev hon mycket upprörd. ”Men”, frågade jag förbryllat, ”vad spelar det för roll vilken mässa vi besöker? Är det inte en och samma kropp, Kristi kropp, som vi alla tar del av?”
Mor visste inte vad hon skulle svara, utan sade bara: ”Min son, det är en synd att ställa sådana frågor.” Trots det kunde jag inte låta bli att fundera över detta.
Jag får svar på mina frågor
Strax efter andra världskrigets utbrott 1939 flyttade jag några kilometer från min hemby till Streda nad Bodrogom, en liten stad som nu ligger i östra Slovakien. Jag var 17 år och flyttade dit för att gå som lärling hos en smed. Men hemma hos denne smed fick jag lära mig något som är värdefullare än konsten att forma metallstycken och sko hästar.
Smedens hustru, Mária Pankovics, var nämligen ett Jehovas vittne. Så på dagarna gick jag i lära hos smeden, och på kvällarna gick jag på vittnenas möten och studerade Bibeln. Som smedlärling fick jag en djupare uppskattning av Psalm 12:6, där det sägs att ”Jehovas ord är rena ord, lika silver, luttrat i en jordsmältugn, renat sju gånger”. Ja, jag tyckte verkligen om dessa kvällar då vi undersökte Jehovas ord och jag fick svar på mina frågor om Bibeln!
Men andra världskriget blev allt intensivare. Föga anade jag att min nyvunna tro mycket snart skulle sättas på prov.
Fängslad för min tro
Strax efter det att jag hade börjat arbeta som smedlärling krävde man att unga män i Ungern skulle genomgå militärutbildning. Men jag bestämde mig för att följa den bibliska principen i Jesaja 2:4, att man inte mer skall ”lära sig att föra krig”. Straffet blev tio dagars fängelse. Efter frigivningen fortsatte jag att studera Bibeln. Den 15 juli 1941 symboliserade jag sedan mitt överlämnande åt Jehova genom vattendop.
Nazisttyskland hade nu trängt in i Sovjetunionen, och Östeuropa var en enda stor krigszon. Krigspropagandan flödade, och nationalistiska känslor svallade. Men Jehovas vittnen följde sin på Bibeln grundade övertygelse och förblev neutrala.
Man riktade därför ett hätskt angrepp mot oss i augusti 1942. Myndigheterna ställde i ordning tio samlingsplatser där vittnena, såväl unga som gamla, fördes samman. Också de som ännu inte var döpta, men som var kända för att ha kontakt med oss vittnen, fördes till dessa platser. Jag var bland dem som fördes till ett fängelse i Sárospatak, en stad som låg ungefär två mil från min hemby, Pácin.
Den yngste av oss interner var bara tre månader gammal. Han hade kastats i fängelse tillsammans med sin mor, som var ett Jehovas vittne. När vi frågade om vi åtminstone kunde få lite mat till det lilla barnet, svarade vakten skarpt: ”Låt honom gråta, det hjälper honom att bli ett starkt vittne.” Vi tyckte synd om det lilla knytet, och det gjorde oss ont att den nationalistiska propagandan hade kunnat göra den unge vakten så hårdhjärtad.
Jag dömdes till två års fängelse och blev förflyttad till fängelset på Margit Körút 85 i Budapest. Cellerna mätte ungefär fyra gånger sex meter, och man pressade in mellan 50 och 60 fångar i varje cell. I åtta månader fick vi klara oss utan badrum och toalett. Vi kunde varken duscha eller bada, för att inte tala om att tvätta kläderna. Så alla var vi täckta av löss, och på nätterna kröp insekter ständigt omkring på våra lortiga kroppar.
Man tvingade upp oss klockan fyra på morgonen. Frukosten bestod endast av en liten kopp kaffe, och till lunch fick vi motsvarande mängd soppa och ungefär 150 gram bröd och lite gröt. På kvällen fick vi ingenting. Trots att jag kom dit som en frisk och stark 20-åring, blev jag med tiden så svag att jag inte kunde gå. Fångar började dö av svält och infektioner.
En ny fånge kom nu till vår cell. Det var den skäggprydde ortodoxe prästen som jag nämnde i början. Han hade fått tillåtelse att ta med sig sin bibel. Åh, vad jag längtade efter att få läsa den! Men när jag frågade om jag kunde få göra det, svarade han nej. Vid ett senare tillfälle kom han likväl fram till mig och sade: ”Du, grabben, du kan få min bibel. Jag säljer den till dig.”
”Säljer den? För vadå?” frågade jag. ”Jag har ju inga pengar på mig.”
Det var då han erbjöd mig sin bibel i utbyte mot tre dagars brödranson, vilket visade sig vara ett mycket lönande byte! Jag hungrade visserligen efter bokstavlig mat, men jag fick andlig mat som hjälpte både mig och andra att uthärda prövningarna under dessa oroliga tider. Jag har fortfarande kvar denna bibel. (Matteus 4:4)
Vår neutralitet sätts på prov
Omkring 160 unga manliga Jehovas vittnen från hela Ungern fördes i juni 1943 till Jászberény, en stad nära Budapest. När vi vägrade att ta på oss militärkeps och bära armbindlar i flaggans tre färger, föste man in oss i godsvagnar och forslade i väg oss till järnvägsstationen Budapest-Kőbánya. Där kallade man ut oss, en efter en, ur vagnarna. Officerare ropade upp våra namn och beordrade oss att inställa oss till militärtjänst.
De som kom ut ur vagnarna blev befallda att säga ”Heil Hitler”, som innebär att hylla Hitler. Men en efter en vägrade de, och de blev svårt slagna. När plågoandarna till sist tröttnade, sade en av dem: ”Okej, näste man får bli den siste som vi klår upp, men han kommer inte att överleva.”
Tibor Haffner, en äldre broder som hade tjänat Jehova i många år, hade fått en förteckning över de vittnen som befann sig på tåget. Han viskade till mig: ”Broder, nu är det din tur. Var modig! Förtrösta på Jehova.” I samma ögonblick ropade man upp mitt namn. När jag visade mig i dörröppningen, befallde man mig att komma ner. ”Han är ju så mager att det inte finns något att slå på”, utbrast en av soldaterna innan han vände sig till mig och sade: ”Om du inställer dig som du har blivit tillsagd, skall vi se till att du får arbeta med matlagning i köket. Annars kommer du att dö.”
”Jag vill inte inställa mig till militärtjänst”, svarade jag. ”Jag vill tillbaka till mina bröder i godsvagnarna.”
Då tyckte en soldat synd om mig. Han tog tag i mig och kastade mig tillbaka in i vagnen, och eftersom jag inte ens vägde 40 kilo, var det säkert inte så svårt. Broder Haffner kom fram till mig, lade armen om mig, klappade mig lugnande på kinden och citerade Psalm 20:1: ”Må Jehova svara dig på trångmålets dag. Må Jakobs Guds namn beskydda dig.”
I ett arbetsläger
Efter detta satte man oss på en båt som transporterade oss på floden Donau till Jugoslavien. I juli 1943 kom vi fram till arbetslägret nära staden Bor, vid en av de största koppargruvorna i Europa. Detta läger kom med tiden att hysa ungefär 60 000 fångar, däribland cirka 6 000 judar och omkring 160 Jehovas vittnen.
Jehovas vittnen sattes i en enda stor barack. Mitt i baracken stod det bord och bänkar, och där höll vi våra möten två gånger i veckan. Vi studerade insmugglade nummer av Vakttornet, vi läste den bibel som jag hade fått i utbyte mot min brödranson, och vi sjöng sånger och bad tillsammans.
Vi försökte ha goda relationer till alla andra interner, och det skulle visa sig vara till nytta. En av våra bröder led av svåra tarmbesvär, men vakterna vägrade att skicka efter hjälp. Då hans tillstånd försämrades gick däremot en av de judiska internerna, som var läkare, med på att operera honom. Han gav vår broder lite primitiv bedövning och utförde sedan operationen med ett slipat skedskaft. Vår broder tillfrisknade och kunde återvända hem efter kriget.
Arbetet i gruvan var mycket ansträngande, och det var ont om mat. Två bröder dog av olycksfall i arbetet, och en broder dog av sjukdom. I september 1944 beslöt man att evakuera lägret, då den ryska armén ryckte allt närmare. Det som sedan hände var så hemskt att jag inte hade kunnat tro det, om jag inte hade sett det med egna ögon.
En skräckfylld marsch
Efter att ha gått i en vecka kom vi utmattade fram till Belgrad, tillsammans med många judiska fångar. Och efter ytterligare ett antal dagar kom vi fram till byn Cservenka.
Där beordrade man oss Jehovas vittnen att ställa oss i rader om fem. Sedan förde man bort ett vittne från varannan rad. Med tårar i ögonen såg vi på, när man förde bort våra bröder för att, som vi trodde, avrätta dem. Men efter ett tag kom de tillbaka! Vad hade hänt? Jo, de tyska soldaterna hade tydligen velat att dessa bröder skulle arbeta med att gräva gravar, men en ungersk befälhavare hade konstaterat att de var alldeles för klena för att arbeta, eftersom de inte hade ätit på en vecka.
På kvällen fördes alla vittnen upp på vinden i en byggnad där man torkade tegel. Där sade en tysk officer till oss: ”Var tysta och stanna här, för det kommer att bli en hemsk natt”, varpå han låste dörren om oss. Efter bara några minuter hörde vi soldater skrika: ”Kom igen nu! Skynda på!” Sedan hörde vi ljudet av maskingevär, följt av en kuslig tystnad. Återigen hörde vi: ”Kom igen nu! Skynda på!” Och så ytterligare skottsalvor.
Genom taket kunde vi se vad som pågick. Soldaterna föste ihop dussintals judiska fångar åt gången, ställde dem vid en stor grop och sköt ner dem. Efteråt kastade soldaterna handgranater på högarna av kroppar. När gryningen kom, hade bara åtta judiska fångar överlevt, och de tyska soldaterna hade tagit till flykten. Vi var psykiskt och fysiskt knäckta. Bland de Jehovas vittnen som såg denna avrättning kan nämnas János Török och Ján Bali, som fortfarande är i livet.
Bevarade vid liv
Bevakade av ungerska soldater fortsatte vi vår marsch västerut och norrut. Man försökte gång på gång övertala oss att delta i militär verksamhet, men vi bevarade vår neutralitet utan att bli dödade.
I april 1945 befann vi oss i staden Szombathely, nära Ungerns gräns mot Österrike. Vi hade hamnat alldeles vid frontlinjen mellan de tyska och ryska arméerna. Plötsligt ljöd flyglarmet. En ungersk kapten som vaktade oss frågade: ”Kan jag få söka skydd tillsammans med er? Jag märker att Gud är med er.” Efter flyganfallet lämnade vi staden. Det låg döda djur och människor överallt.
När kaptenen såg att kriget snart skulle vara över, samlade han oss och sade: ”Jag vill tacka er för att ni har respekterat mig. Här får ni alla lite te och socker. Det är i alla fall något.” Vi tackade honom för att han hade behandlat oss så humant.
Några dagar senare kom ryssarna, och vi började ta oss hem i små grupper. Men våra bekymmer var långt ifrån över. När vi kom fram till Budapest, var det ryssarna som grep oss, och vi blev återigen inkallade till militärtjänst – denna gång i den sovjetiska armén.
En högt uppsatt rysk ämbetsman, som var läkare, ledde förhandlingarna. När vi kom in i rummet, kände han igen oss. Vi kände inte igen honom. Men det visade sig att han hade kommit i kontakt med oss i arbetslägret vid Bor och att han var en av de få judar som hade överlevt nazisternas folkmord. Han beordrade vakterna: ”Låt dessa åtta män få återvända hem.” Vi tackade honom. Men framför allt tackade vi Jehova för hans beskydd.
Jag har hållit hoppet levande
I april 1945 kom jag äntligen hem till Pácin. Och kort därefter var jag tillbaka hos familjen Pankovic i staden Streda nad Bodrogom för att fullgöra min lärlingstid som smed. Jag hade verkligen fått mycket genom paret Pankovic – inte bara ett yrke som jag kunde försörja mig genom, utan också, vilket är ännu viktigare, Bibelns sanningar som förändrade mitt liv. Men det var inte allt. Den 23 september 1946 blev deras förtjusande dotter, Jolana, min hustru.
Jolana och jag fortsatte med vår ordinarie verksamhet, att studera Bibeln och att predika. År 1948 blev vi dessutom välsignade med en son, Andrej. Men den glädje vi kände över vår religionsfrihet blev kortvarig. Snart tog kommunisterna makten i landet, och en ny våg av förföljelse bröt ut. Under 1951 blev jag ännu en gång inkallad till militärtjänst – denna gång av de kommunistiska myndigheterna i Tjeckoslovakien. Scenariot upprepade sig: rättegång, fällande dom, fängelsestraff, slavarbete och svält. Med Guds hjälp överlevde jag, igen. Jag frigavs 1952, i och med att man utfärdade amnesti, och förenades med min familj i Ladmovce i Slovakien.
Trots att vår kristna tjänst var förbjuden, och det skulle den vara i omkring 40 år, fortsatte vi att utföra vår heliga tjänst. Från 1954 till 1988 hade jag förmånen att få tjäna som resande tillsyningsman. Under veckosluten besökte jag församlingar av Jehovas vittnen för att uppmuntra bröderna och systrarna att troget hålla ut. Resten av veckan var jag tillsammans med min familj, och jag förvärvsarbetade för att försörja oss. Under alla dessa år har vi fått erfara Jehovas kärleksfulla vägledning. Ja, jag har verkligen upplevt sanningen i psalmistens ord: ”Om inte Jehova hade visat sig vara för oss, när människor reste sig mot oss, då skulle de ha uppslukat oss rentav levande, när deras vrede brann mot oss.” (Psalm 124:2, 3)
Jolana och jag var glada över att Andrej gifte sig och att han med tiden blev en mogen kristen tillsyningsman. Andrejs hustru, Eliška, och deras två söner, Radim och Daniel, blev också aktiva kristna förkunnare. Men 1998 drabbades jag av en svår förlust. Min älskade Jolana dog. Av alla prövningar är det den svåraste jag har varit med om. Jag saknar henne varje dag. Men det underbara hoppet om en uppståndelse skänker mig tröst. (Johannes 5:28, 29)
Jag är nu 79 år och tjänar som äldste i en församling i byn Slovenské Nové Mesto i Slovakien. Mitt största glädjeämne här är att få dela med mig av mitt underbara bibliska hopp till andra. När jag tänker tillbaka på de mer än 60 år som jag har tjänat Jehova, är jag övertygad om att vi med Jehovas hjälp kan uthärda vilka prövningar som helst. Mitt hopp överensstämmer verkligen med orden i Psalm 86:12: ”Jag prisar dig, o Jehova, min Gud, av allt mitt hjärta, och jag skall förhärliga ditt namn till obestämd tid.”
[Bild på sidan 20]
Den bibel jag fick i utbyte mot min brödranson
[Bild på sidan 21]
Tibor Haffner uppmuntrade mig under mina prövningar
[Bild på sidan 22]
Jehovas vittnen i arbetslägret vid Bor
[Bild på sidan 22]
Jehovas vittnen förrättar en begravning i arbetslägret vid Bor, med tyska soldater närvarande
[Bilder på sidan 23]
János Török och Ján Bali (infällda bilden) var bland dem som såg massakern
[Bild på sidan 23]
Jolana och jag gifte oss i september 1946
[Bild på sidan 24]
Här är jag tillsammans med min son, hans hustru och mina barnbarn