De fyra första av de böcker, eller samlingar, som Psalmerna är indelade i slutar var och en med detta uttryck, vilket kan tyda på att det var vanligt att Israels menighet instämde med ett ”amen” vid slutet av en sång eller psalm. (Ps 41:13; 72:19; 89:52; 106:48)

Bönen i 1 Krönikeboken 16:36 och bönerna i Psalmerna (41:13; 72:19; 89:52; 106:48) samt användningen av ordet ”amen” i de kanoniska breven visar att det är på sin plats att avsluta böner med ett ”amen”. Även om inte alla böner i Bibeln slutar med ”amen” enligt själva texten – till exempel Davids sista bön för Salomo (1Kr 29:19) och Salomos bön vid invigningen av templet (1Ku 8:53–61) – är det mycket möjligt att uttrycket användes. (Se 1Kr 29:20.) Återgivningen av Jesu böner i Matteus 26:39, 42 och Johannes 17:1–26 och av lärjungarnas bön i Apostlagärningarna 4:24–30 slutar inte heller med ”amen”. Men det framgår tydligt av det som nämnts här ovan att det är rätt att avsluta en bön med ”amen”. I synnerhet Paulus ord i 1 Korinthierna 14:16 visar att det var vanligt att man i de kristna församlingarna avslutade en bön med att gemensamt säga ”amen”. Ytterligare stöd för användningen av ordet finns i Uppenbarelseboken 5:13, 14; 7:10–12 och 19:1–4, där skapelser i himlen använder det för att visa att de instämmer i en bön eller i en högtidlig förklaring. Med detta enda ord ger de uttryck åt sin tillit, sitt fulla erkännande och sitt orubbliga hopp.