BEFÄLHAVARSTAV

En lång stav som var en symbol för en befälhavares rätt att befalla. Uttrycket ”befälhavarstav” förekommer fyra gånger i Nya världens översättning som en återgivning av det hebreiska participet mechoqẹq, som kommer från verbroten chaqạq, som betyder ”skriva” eller ”rista in” och därmed ”fastställa”. (Jes 30:8; Hes 4:1; Ord 8:27; Jes 10:1) I forna tider blev antagna lagar skrivna eller inristade på sten- eller metalltavlor. Samma hebreiska ord kan avse en befälhavare som utfärdar påbud, en ”lagstiftare”. (5Mo 33:21) Jehova är utan jämförelse den högste lagstiftaren. (Jes 33:22)

När befälhavaren satt ner stod hans långa stav ofta mellan hans fötter och vilade mot det veck på klädnaden som bildades mellan knäna. Det var tydligen den bilden som Jakob hade i tankarna när han på sin dödsbädd uttalade en välsignelse över Juda: ”Spiran skall inte vika från Juda, inte befälhavarstaven från platsen mellan hans fötter, tills Silo kommer.” (1Mo 49:10) Här har det hebreiska ordet mechoqẹq återgetts med ”laggivare” i en del översättningar (KJ, Yg), men dess andra betydelse, ”befälhavarstav” (NV, Ro), passar bättre i detta fall och stöds av nutida lexikografer. (Lexicon in Veteris Testamenti Libros, Koehler och Baumgartner, Leiden 1958, sid. 328; A Hebrew and English Lexicon of the Old Testament, Brown, Driver och Briggs, 1980, sid. 349) Att det i 1 Moseboken 49:10 tydligtvis är fråga om ett föremål och inte en person framgår också av andra översättningar, som har lydelsen ”härskarstav” (SFB, Åk, 2000) eller bara ”stav” (AT). En stav av något slag utgör också en naturlig parallell till ”spiran” och passar ihop med uttrycket ”från platsen mellan hans fötter” i samma vers. Ett liknande bruk av ordet förekommer i 4 Moseboken 21:17, 18, där det sägs att några grävde ut en brunn ”med befälhavarstaven, med sina egna stavar”, men en möjlig lydelse här är också ”med en befälhavare, med sina härskare”. I Första Moseboken 49:10 skulle en alternativ återgivning av ”inte befälhavarstaven” kunna lyda ”inte en befälhavare”.

Eftersom en spira också är ett slags stav eller käpp, kan somliga tycka att det inte är någon skillnad mellan ”spiran” och ”befälhavarstaven” i 1 Moseboken 49:10. Det verkar emellertid som om Jakob avsiktligt valde två olika uttryck. I poetiska avsnitt används ofta parallella uttryck, och även om de kan ligga nära varandra i betydelse, visar en närmare granskning att det ena uttrycket innehåller en något annorlunda tanke än det andra och således ofta ökar förståelsen av det som har sagts. Jakob verkar ha använt detta stilgrepp när han välsignade sina söner. Han sade till exempel att Dan skulle ”visa sig vara en orm vid vägen, en hornorm vid stigen”. (1Mo 49:17) Han använde här två olika men parallella uttryck för att visa att Dan skulle utgöra en fara för israeliternas fiender.

Gud själv säger: ”Juda är min befälhavarstav.” (Ps 60:7; 108:8) Medan befälhavarstaven är ett tecken på att den som håller i den är en ledare med rätt att befalla, betyder spiran i en härskares hand att denne har kungamakt, med de särskilda rättigheter som det medför. (Ps 45:6) När båda dessa uttryck används om Juda i 1 Moseboken 49:10 visar det tydligtvis att den stammen skulle ha särskild makt och myndighet. Och att det var fråga om mer än myndighet och herradöme inom stammen framgår av att Silo, som ”folkens lydnad” skulle tillhöra, skulle komma från Judas stam. Detta tyder på att Judas stam skulle få kunglig makt och myndighet över folken. När David, en avkomling av Juda, blev Israels kung kom spiran och befälhavarstaven att tillhöra Judas stam, och dessa värdighetstecken skulle inte vika från Judas stam tills Silo, Messias, kom. (2Sa 7:8–16) Gud har verkligen satt den Silo som skulle komma, Jesus Kristus – en avkomling av Juda och David – till ”ledare och befälhavare för folkgrupperna”. (Jes 55:4) Det var förutsagt att den messianske härskaren skulle utöva herradöme och makt över folk och nationer. (Ps 2:8, 9; Dan 7:13, 14) Det betyder att han inte bara har ”spiran”, symbolen för kungamakt, utan också har ”befälhavarstaven”, symbolen för rätten att befalla. (Se SILO nr 1.)