ARAM

[Ạram]

1. Den siste i uppräkningen av Sems fem söner. Det var från Aram och hans fyra söner, Us, Hul, Geter och Mas, som 5 av de 70 släkterna utgick efter den stora översvämningen, och deras avkomlingar var araméerna. (1Mo 10:22, 23; 1Kr 1:17)

2. Son till Kemuel och sonson till Nahor, Abrahams bror. Aram var alltså kusinbarn till Isak. Han var även kusin till Rebecka, som var dotter till hans farbror Betuel. Nahors familj lämnade inte Mesopotamien tillsammans med Abraham, men många år senare fick Abraham upplysningar om Nahors avkomlingar, bland annat om Aram. (1Mo 11:27, 31; 22:20–23; 24:4, 10)

3. En av Semers (Somers) fyra söner. Han tillhörde Asers stam och nämns bland dem som var ”överhuvuden för fädernehus, utvalda, tappra, väldiga män, överhuvuden för hövdingarna”. (1Kr 7:31, 32, 34, 40) Både Aram och hans far föddes i Egypten, eftersom hans farfar och farfarsfar räknas upp bland Jakobs avkomlingar ”som kom till Egypten”. (1Mo 46:8, 17)

4. I flera översättningar, däribland Karl XII:s bibel och J. P. E. Benelius översättning, förekommer namnet Aram i Matteus 1:3, 4 och i Lukas 3:33. I en del andra översättningar, t.ex. Bo Giertz översättning och 1917 års översättning, förekommer namnet i de ovannämnda verserna i Matteus evangelium. (Se ARNI; RAM nr 1.)

5. Namnet Aram används också, antingen ensamt eller i sammansättningar, som geografisk benämning på de områden där avkomlingarna av Aram (nr 1) bodde.

Aram, när det används ensamt, avser i allmänhet området från Libanonbergen i väster till Mesopotamien i öster och från Taurusbergen i norr till Palestina och Syriska öknen i söder. (Dom 10:6; 2Sa 8:6, 12; 15:8; Hos 12:12) Detta var dock inga fasta gränser, eftersom araméernas makt och inflytande i området skiftade under tidens gång.

Aram-Naharajim (Ps 60:0) återges i regel med det grekiska ordet ”Mesopotamien”, som betyder ”[landet] mellan floderna”. De två floderna var Eufrat och Tigris. Enligt Stefanus bodde Abraham i Mesopotamien medan han var kvar i kaldéernas Ur (Apg 7:2), och när Abraham många år senare gav sin tjänare i uppdrag att söka reda på en hustru åt Isak, befallde han honom att gå till Nahors stad i (övre) Mesopotamien (Aram-Naharajim). (1Mo 24:2–4, 10) Även Bileam kom från den norra delen av Mesopotamien, nämligen från Petor som låg i en bergstrakt där. (5Mo 23:4; jfr 4Mo 23:7; se MESOPOTAMIEN.)

Paddan-Aram används särskilt om området kring staden Haran i övre Mesopotamien. (1Mo 25:20; 28:2–7, 10; se PADDAN.)

I alla de här områdena bodde det avkomlingar av Aram. Dessutom förbinds en av Arams fyra söner, Us, med den del av Syriska öknen som låg öster om det utlovade landet och som gränsade till Edom. (Job 1:1; Klag 4:21) Araméerna, som var semiter, var nära besläktade med israeliterna och hade nära förbindelser med dem.

Rebeckas far Betuel och hennes bror Laban omtalas som araméer. (1Mo 25:20; 28:5; 31:20, 24) Eftersom Jakob bodde i området kring Haran i 20 år och fick utstå mycket lidande i Labans tjänst, omtalas han som ”en aramé som höll på att förgås”. När han bodde där gifte han sig med Labans två döttrar och fick barn med dem. Dessutom var Jakobs mor arameiska. (5Mo 26:5; 1Mo 31:40–42; Hos 12:12)

Det arameiska språket var nära besläktat med hebreiskan och blev med tiden det internationella språket inom både handeln och diplomatin i hela den bördiga halvmånen. På 700-talet f.v.t. hade dock skillnaden mellan de båda språken blivit så stor att judar i allmänhet inte förstod arameiska. (2Ku 18:26–28; Jes 36:11, 12; se ARAMEISKA [Språket].) Även när det gällde gudsdyrkan var det stora skillnader mellan de polyteistiska araméerna och de monoteistiska judarna, och det var först när judarna hade avfallit från den sanna tillbedjan som dyrkan av de arameiska gudarna tolererades i Israels land. (Dom 10:6; 2Ku 16:10–16; 2Kr 28:22, 23)

Arameiska riken. Arameiska riken omnämns i den bibliska skildringen först under den tid då Israels nation var under utveckling. Under domartiden avföll israeliterna från tillbedjan av Jehova, och under en period på åtta år styrdes de av kung Kusan-Risatajim från Aram-Naharajim (Mesopotamien) till dess att domaren Otniel befriade dem. (Dom 3:7–10) Längre fram blev araméernas inflytande så stort att israeliterna började tillbe Arams gudar jämte andra hedniska gudar. (Dom 10:6)

Aram-Soba var ett arameiskt rike som beskrevs som en fiende till kung Saul (1117–1078 f.v.t.). (1Sa 14:47) Det tycks ha legat norr om Damaskus, och det behärskade tydligen ett område som sträckte sig norrut till Hamat och österut till Eufrat. När David förde krig mot Israels fiender stred han mot Hadadeser, en mäktig kung i Aram-Soba, och besegrade honom. David tog vid det här tillfället ett stort byte i form av guld, silver och koppar, och detta helgade han åt Jehova. Araméer från Damaskus, som hade kommit för att hjälpa Hadadeser, blev också besegrade, och David förlade garnisoner i Damaskus och tvingade araméerna att betala tribut. (2Sa 8:3–12; 1Kr 18:3–8; jfr Ps 60:0.) Ammoniterna lejde längre fram över 30 000 arameiska soldater, däribland ett antal män från Soba. Men i stället för att strida flydde araméerna för israeliterna. Sedan Hadadeser hade kallat på arameiska förstärkningar, gav de sig i strid med israeliterna. Men araméerna led ett stort nederlag och fick sluta fred med Israel. (2Sa 10:6–19; 1Kr 19:6–19)

Aram-Maaka nämns tillsammans med Soba, Rehob och Istob som ett av de arameiska riken varifrån ammoniterna, som det nämndes här ovan, lejde vagnar och ryttare för att strida mot David. Kungen i Aram-Maaka följde med de lejda trupperna, som Davids här snart jagade på flykten. (2Sa 10:6–14; 1Kr 19:6–15) Kungariket Maaka låg troligen öster om Jordan och gränsade i norr till berget Hermon. (Jos 12:5; 13:11)

Gesur var ett litet arameiskt rike öster om Jordan. Det låg tydligen omedelbart söder om Maaka, och dess södra gräns sträckte sig till östra sidan av Galileiska sjön. Precis som Maaka låg det inom det område som hade tilldelats Manasses stam. (5Mo 3:14; Jos 13:11; se GESUR nr 1.)

I och med att David besegrade arameiska riken lyckades han utvidga sitt rike så långt norrut att det nådde ända till Eufrat, inte långt från Haran i Paddan-Aram. På det sättet uppfylldes det Jehova hade sagt om storleken på det område Israel skulle ärva i det utlovade landet. (5Mo 1:7; 11:24; Jos 1:4)

Förhållandet till Israel efter Davids tid. Efter Davids seger över Hadadeser gjorde Reson sig till kung i Damaskus. Reson var en arameisk upprorsman som hade flytt från Hadadeser, och han var en motståndare till Israel ”alla Salomos dagar”. (1Ku 11:23–25) Med tiden blev Damaskus den mest framträdande arameiska staden och betraktades länge som ”Arams huvud”. Staden var en fiende till Israel under hela det norra rikets historia, och det var till den som Jehovas uttalanden mot Aram riktades. (Jes 7:8; 17:1–3; Am 1:5; se DAMASKUS.)

Det som sägs i Bibeln om araméerna efter Salomos död och delningen av hans rike gäller huvudsakligen framgångar och motgångar i deras förbindelser med israeliterna både i det norra och i det södra riket. Speciella händelser nämns under kungarna Asa (1Ku 15:18–20; 2Kr 16:2–4, 7), Ahab (1Ku 20:1–34; 22:3, 4, 29–35; 2Kr 18:10, 28–34), Jehoram i Israel (2Ku 6:24–7:16; 8:28, 29; 9:14b, 15; 2Kr 22:5, 6), Jehoas i Juda (2Ku 12:17, 18; 2Kr 24:23, 24), Jehoahas (2Ku 13:3–7, 22), Jehoas i Israel (2Ku 13:14–19, 24, 25), Jotam (2Ku 15:37, 38), Ahas (2Ku 16:5–9; 2Kr 28:5; Jes 7:1–8; 9:12) och Jehojakim (2Ku 24:2). Under en period på tre år förekom ”inga krig mellan Aram och Israel”, och detta var så ovanligt att det förtjänade att nämnas. (1Ku 22:1)