Intressanta detaljer i bibeln — Psalm 107—150
En lycklig Gud, ett lyckligt folk!
Lycka är ett mål som de flesta människor aldrig uppnår. Men för en liten grupp av människor är lycka ett levnadssätt. Vilken nyckel har de till den? Sann tillbedjan! Psalmerna övertygar oss om att Jehova är en lycklig Gud, och därför kan vi bli lyckliga genom att tillbe honom. Låt oss för att få bevis för detta titta på den femte boken i Psaltaren, dvs. Psalm 107—150.
Jehova, Befriaren
Läs Psalm 107—119. Judarnas bön om att bli befriade från babylonisk fångenskap besvaras, och ”Jehovas återkrävda” (NW) firar återvändandet med sång. (Psalm 107) När David tidigare hade befriats, hade han ”lovprisat” Gud ”med melodier” (NW) och förkunnat hans godhet och kärlek. (Psalm 108, 109) Med kraft från Jehova skulle Davids Herre, som är Jesus Kristus, ”kuva” (NW) Guds fiender. (Psalm 110) Förutom att Jehova undsätter sitt folk, välsignar han den rättrådiga människa som fruktar honom. (Psalm 111, 112) Efter det att judarna hade befriats från Babylon sjöng de Hallelpsalmer eller lovsånger vid de stora årliga högtiderna. (Psalm 113—118) Den 119:e psalmen är den längsta, och alla utom 2 av dess 176 verser hänvisar till Guds ord eller lag.
◆ 107:27 — Hur visade sig ”deras vishet ... vara förvirrad” (NW)?
Precis som för sjömän som överraskats av en förödande storm, visade sig judarnas vishet vara fåfäng under deras fångenskap i Babylon; alla mänskliga metoder att befria dem hade misslyckats. Men de hade blivit befriade genom att vända sig till Jehova mitt i denna stormiga situation. Han fick den symboliska stormen att mojna och befriade dem till en trygg ”hamn” — Juda land. — Psalm 107:30.
◆ 110:3 — Vad är innebörden i att ha ”unga män alldeles som daggdroppar” (NW)?
Dagg förknippas med välsignelse, fruktbarhet och överflöd. (1 Moseboken 27:28) Daggdroppar är också milda, vederkvickande, livsuppehållande och talrika. På den messianske kungens ”militära styrkas dag” (NW) erbjuder sig hans undersåtar snabbt och villigt i så stort antal att de kan liknas vid daggdroppar. Överallt i Jehovas organisation gör i våra dagar många unga män och kvinnor likt vederkvickande daggdroppar tjänst för Gud och sina medtillbedjare.
◆ 116:3 — Vad är ”dödens rep” (NW)?
Det verkade som om döden hade bundit psalmisten så hårt med rep som inte kan slitas av att det var omöjligt att kunna fly. Rep som har bundits hårt runt någon lem vållar svåra smärtor eller plågor, och den grekiska Septuagintaöversättningen återger det hebreiska ordet för ”rep” med ”våndor”. När Jesus Kristus dog, var han därför i dödens förlamande grepp eller våndor. När Jehova uppväckte Jesus, bröt han därför ”dödens våndor”. — Apostlagärningarna 2:24.
◆ 119:83 — Hur var psalmisten lik ”en skinnlägel” (NW)?
Medan psalmisten väntade på att Jehova skulle trösta honom, hade han blivit lik en skinnlägel som hängdes upp, när den inte användes. På grund av röken i ett tält eller hus utan någon skorsten skulle det här slaget av lägel så småningom mörkna, torka ut och skrumpna. Detta var faktiskt vad som hände med psalmisten i händerna på förföljare. (Vers 84) Hans förtvivlade tillstånd syntes antagligen i hans dystra ansiktsuttryck och fårade ansikte, och hela hans kropp kan ha påverkats på det viset, därför att den hade förlorat en del av sin livssaft. (Jämför Psalm 32:4.) Han kan således ha känt sig lika värdelös som en förtorkad skinnlägel som andra kasserat som oduglig till att hålla vätska. Men han hade inte glömt Guds ”förordningar” (NW).
◆ 119:119 — Hur låter Gud de ondskefulla ”försvinna som skummigt slagg” (NW)?
Det slaggskum som bildas på smält metall eller i smältugnen är en värdelös avfallsprodukt, något orent som skall kastas bort. En luttrare avskiljer således sådana metaller som guld eller silver från det ”skummiga slagget”. På liknande sätt betraktar Jehova de ondskefulla som lämpade endast för slagghögen och får dem att försvinna och avskiljer dem från de värdefulla som har hans ynnest. — Jämför Hesekiel 22:17—22.
Lärdom för oss: Precis som judarna i forna tider väntar Jehovas vittnen i våra dagar på befrielse — denna gång genom Harmageddons oväder. (Uppenbarelseboken 16:14, 16) Vid Guds fastställda tid kommer denna tingens ordning att sopas bort av detta stora krig. De som inte hoppas på räddning från Jehova kommer att vara ytterst hjälplösa, när de kastas omkring av denna stora tillintetgörelses vågor. Men de överlevande kommer att ”frambära tacksägelse till Jehova för hans kärleksfulla omtanke”. I dessa yttersta dagar kan därför både Jesu smorda efterföljare och den ”stora skaran” helt och fullt sätta sin förtröstan till Jehova. — Psalm 107:31, NW; Uppenbarelseboken 7:9.
Sånger ”vid uppstigningarna”
Läs Psalm 120—134. Dessa 15 psalmer kallas sånger ”vid uppstigningarna” (NW). Forskare har olika uppfattningar om den exakta innebörden i ordet ”uppstigningar”, men dessa psalmer sjöngs kanske av israeliterna, när de vid sina tre årliga högtider gick upp eller steg upp till den högt belägna staden Jerusalem. — Psalm 122:1.
◆ 120:4 — Vad var dessa ”vässade pilar” och ”brinnande kol” (NW)?
En skvalleraktig tunga kan vara lika förödande som ett vapen eller en eld. (Ordspråksboken 12:18; Jakob 3:6) Som vedergällning ser Jehova till att den skvalleraktiga tungan tystas såsom av en krigares pilar. Det är intressant att tänka på att träkol som framställts från ginstbusken brinner mycket intensivt, och detta antyder hur allvarlig Guds dom blir över ”den svekfulla tungan” (NW). — Psalm 120:2, 3.
◆ 131:2 — Hur blir själen som ”ett avvant barn”?
Innan ett spädbarn blir avvant längtar det efter sin mor för att hon skall tillfredsställa dess längtan efter att få mat. Och ett avvant barn finner tillfredsställelse, trygghet och tröst i sin mors armar. Nöjd med att följa en ödmjuk kurs (vers 1) kände sig psalmisten ”lugnad och stillad”, som ett avvant barn i sin mors armar. Att ödmjukt vänta på Jehova och utföra hans vilja skänker trygghet och rika välsignelser.
Lärdom för oss: Även om Jehova kan rädda sitt folk från olycka, så skyddar han dem inte mot alla motgångar. Det var verkligen motgångar som fick psalmisterna att skriva dessa psalmer. Men Gud ”skall inte låta er bli frestade utöver vad ni kan tåla”, utan skall ”också bereda utvägen”. (1 Korintierna 10:13) Jehova skyddar oss mot andlig undergång. Han kan antingen manövrera händelserna för att eliminera själva olyckan eller också styrka oss, så att vi kan uthärda pressen. Den endräkt vi åtnjuter vid våra kristna möten är till stor tröst och hjälp för oss när det gäller detta. — Psalm 133:1—3.
Den Gud som är värd att lovprisas
Läs Psalm 135—145. Till skillnad från avgudar, vars danare blir precis som de, är Jehova den Gud och befriare som är värd att lovprisas. (Psalm 135, 136) Inte ens när hans folk var i Babylon glömde de ”Sions sånger”. (Psalm 137) David säger att ”kungar kommer att prisa” (NW) Jehova, och han jublar över hur underbart han är danad. (Psalm 138, 139) Han ber om Guds beskydd och prisar hans godhet, eftersom han vet att det endast är ett gott förhållande till Jehova som skänker sann lycka. — Psalm 140—145.
◆ 138:2 — Hur gjorde Gud sitt ”ord” (NW) stort över sitt namn?
När Jehova tillkännager något på grundval av sitt namn, har vi stora förväntningar när det gäller uppfyllelsen. Men han överträffar alltid våra förväntningar och får förverkligandet att vida överträffa våra förhoppningar. Gud gör sitt ”ord” stort genom att göra uppfyllelsen av det större än vad vi förväntar.
◆ 139:9 — Vad menas med ”morgonrodnadens vingar”?
Detta uttryck framställer morgonrodnadens ljus som om det hade vingar, som snabbt sprider sig över himlen från öster till väster. Om David skulle ta ”morgonrodnadens vingar” och nå längst bort i väst, så skulle han fortfarande vara under Jehovas omvårdnad och uppsikt. — Psalm 139:10; jämför Amos 9:2, 3.
◆ 141:3 — Varför ville David ha ”en vakt” för sina ”läppars dörr”?
David visste vilken skada tungan kan åstadkomma och hur ofullkomliga människor, särskilt när de provoceras, frestas att tala överilat. Mose var den saktmodigaste eller ödmjukaste människan på jorden, och ändå syndade han med sin tunga i förbindelse med Meribas vatten. (4 Moseboken 12:3; 20:9—13) Det är därför nödvändigt att behärska sina läppar för att undvika skadligt tal och bevara ett gott hjärta. — Jakob 3:5—12.
◆ 142:8 — Varför tyckte David att hans själ var i en ”fängelsehåla” (NW)?
Han kände sig alldeles ensam med sina problem, som om han var i en mörk och farlig fängelsehåla, missförstådd och skild från alla människor. När vi har liknande känslor och tycker att vår ”högra sida” är öppen för angrepp, kan vi med förtröstan ropa till Jehova om hjälp. — Psalm 142:4—8.
Lärdom för oss: I Psalm 139 uttryckte David glädje över Guds förmåga att ”utforska” (NW) honom och ”känna” hans vägar. I stället för att söka komma undan önskade David underkasta sig Jehovas vägledning och myndighet ännu mera helt och fullt. Han visste att Gud alltid iakttog honom. En sådan kunskap avhåller inte bara en person från att synda, utan den skänker honom också den största möjliga tröst. Det förhållandet att Jehova ser våra handlingar, förstår våra problem och alltid är redo att hjälpa oss skapar en djup känsla av frid och trygghet, vilket är nödvändigt för vår lycka.
Lovprisa Jah!
Läs Psalm 146—150. Dessa psalmer tar upp det som är temat för hela Psaltaren — ”Lovprisa Jah, ni människor!” (NW) Var och en av dem börjar och slutar med dessa underbara ord. Allt detta stiger till ett storslaget crescendo i den 150:e psalmen, som uppmanar hela skapelsen att ”lovprisa Jah”!
◆ 146:3 — Varför skall man inte sätta sin förtröstan till mänskliga ledare?
Mänskliga ledare är dödliga. De kan inte rädda sig själva och inte heller dem som förtröstar på dem. Vetskapen att mänskliga ledare kan dö undergräver därför tilliten till deras ledarskap. Men ”lycklig är den ... vars hopp står till Jehova, hans Gud”. (Psalm 146:5, 6, NW) Psalmisten insåg behovet av en större vägledning än den som människor kan ge.
◆ 148:4 — Vad är de ”vatten som är ovan himlarna” (NW)?
Psalmisten menade antagligen de vattenbärande molnen ovan jorden som tid efter annan tömmer sig själva i form av regn, vilket till slut flyter tillbaka ner i haven. Detta kretslopp är nödvändigt för livet, och själva dess existens ger lovprisning till Skaparen. Eftersom den atmosfäriska utsträckningen mellan jorden och molnen kan omtalas som himlar, talade psalmisten om molnen som vattnen ”ovan himlarna”.
Psalmerna gör denna sanning självklar: För att vara verkligt lyckliga måste vi ha ett gott förhållande till Jehova. Hela syftet med Guds folk och meningen med vår tillvaro kan således sammanfattas i psalmistens avslutande uppmaning: ”Allt som andas — må det lovprisa Jah. Lovprisa Jah, ni människor!” — 150:6, NW.