Varför man bör diskutera religion

”Med järn skärps järnet självt. Så skärper den ene mannen den andres ansikte.” — Bibeln, Ordspråken 27:17.

KNIVAR blir inte skarpare av att man slår dem mot varandra — det krävs finare metoder. Likaså finns det bättre och sämre sätt att skärpa sinnet genom konversation, i synnerhet när det gäller ett så känsligt ämne som religion.

Först och främst måste vi respektera den andres värdighet och visa detta genom våra ord och vårt uppträdande. ”Låt ert tal alltid vara fyllt av ljuvt behag, kryddat med salt”, sägs det i Bibeln. (Kolosserna 4:6) Ett tal som är vänligt och taktfullt, ”fyllt av ljuvt behag”, är aldrig dogmatiskt i tonen, även om talaren är övertygad om att han själv har rätt och den andre har fel.

Vi kan också visa vänlighet och takt genom vårt sätt att lyssna. Det gör vi inte, om vi avbryter den andre eller är ouppmärksamma därför att vi i tankarna förbereder nästa argument. Den som talar kommer förmodligen att märka att vi inte är så intresserade av hans eller hennes synpunkter och vill kanske avsluta samtalet. Vi bör inte heller försöka tvinga eller skrämma någon att ändra åsikt. När allt kommer omkring är det Gud som får sanningens säd att växa i mottagliga människors hjärtan. — 1 Korinthierna 3:6.

Vi har ett fint föredöme i aposteln Paulus, som ”resonerade” med människor och talade ”övertygande” med dem. (Apostlagärningarna 17:17; 28:23, 24) Paulus diskuterade religion med människor var han än träffade på dem, till exempel på torget och i deras hem. (Apostlagärningarna 17:2, 3; 20:20) Jehovas vittnen strävar efter att följa hans exempel genom att söka upp människor där de befinner sig och resonera med dem med hjälp av Skrifterna.

Undvik missförstånd

Israels nation hade just slagit sig till ro i det utlovade landet, när ett missförstånd angående ett altare sånär hade utlöst ett inbördeskrig. De israeliter som bodde öster om floden Jordan byggde ett altare, och de övriga stammarna trodde med orätt att det var ett altare för falsk tillbedjan. De förberedde därför ett militärt angrepp för att kväsa sina bröder. Men förnuftet segrade. De presumtiva angriparna sände först i väg en delegation för att utröna varför altaret hade byggts. Till sin stora lättnad fann de att det helt enkelt var ett minnesmärke — ”ett vittne” — som skulle påminna alla stammarna om deras endräkt inför Jehova Gud. Ett samtal räddade situationen — och många människoliv! — Josua 22:9–34.

Också i våra dagar leder missförstånd ofta till främlingskap och fördomsfullhet. Somliga har till exempel betraktat Jehovas vittnen som religiösa fanatiker på grund av skriverier i tidningarna om deras vägran att ta emot blodtransfusioner. Men de som själva har talat med Jehovas vittnen om saken har ofta blivit positivt överraskade över att få veta att det finns en biblisk grundval för deras ståndpunkt och att det finns säkra och effektiva behandlingsalternativ. (3 Moseboken 17:13, 14; Apostlagärningarna 15:28, 29) På grund av problemet med smittat blod skrev faktiskt en kolumnist: ”Vi [får] tacka Gud för att Jehovas vittnen har banat vägen för forskning om blodersättningsmedel.”

Somliga har likaså vägrat att tala med Jehovas vittnen därför att de har hört att vittnena inte tror på Jesus Kristus. Ingenting kan vara mer fjärran från sanningen. Jehovas vittnen lägger i själva verket stor vikt vid Jesu funktion i samband med vår räddning eller frälsning och förklarar att han är Guds Son, som Gud sände hit till jorden för att återlösa människor från synd och död. Genom att tala med vittnena har många fått sina missuppfattningar undanröjda. — Matteus 16:16; 20:28; Johannes 3:16; 14:28; 1 Johannes 4:15.

Sanningen — populär eller impopulär?

Något som kanske förvånar många är att den populära vägen vanligtvis är fel väg när det gäller religion. Jesus Kristus uppmanade sina lärjungar: ”Gå in genom den trånga porten; därför att bred och rymlig är den väg som leder till tillintetgörelse, och många är de som går in på den; men trång är den port och smal den väg som leder till liv, och få är de som finner den.” — Matteus 7:13, 14.

På Noas tid var det bara åtta personer som talade sanning i religiöst avseende — Noa, hans hustru, hans tre söner och sönernas hustrur. Deras varningsbudskap och arbetet med att bygga arken gjorde utan tvivel att de utsattes för hån, kanske till och med handgripligheter. Men Noa och hans familj lät sig inte skrämmas; de fortsatte att predika och bygga. (1 Moseboken 6:13, 14; 7:21–24; 2 Petrus 2:5) Det var likaså bara tre personer som lydde Guds anvisningar och därför fick överleva när städerna Sodom och Gomorra förstördes. — 1 Moseboken 19:12–29; Lukas 17:28–30.

Hur är det då i vår tid? ”Om Kristus skulle komma tillbaka till jorden i våra dagar, skulle människorna förmodligen döda honom igen”, sade en man som fick besök av Jehovas vittnen. Han menade att Jesu läror och höga moralnormer skulle vara lika impopulära i dag som de var för 2.000 år sedan. Tror du också det?

I så fall har du rätt, för Jesus varnade sina lärjungar och sade: ”Ni skall vara föremål för hat från alla nationerna för mitt namns skull” — en förutsägelse som har visat sig vara sann. (Matteus 24:9) De judiska ledarna i Rom sade till aposteln Paulus beträffande kristendomen: ”Det är oss faktiskt bekant om den sekten att den blir motsagd överallt.” (Apostlagärningarna 28:22) Kristendomens impopularitet hindrade emellertid inte Kristi efterföljare från att tala om sin tro med andra, och inte heller hindrade den uppriktiga människor från att tala med de kristna. — Apostlagärningarna 13:43–49.

I våra dagar är Jesu budskap viktigare än någonsin. Varför det? Därför att världsförhållandena visar att vi nu lever i ”de sista dagarna” av den här världsordningen och att dessa ”dagar” kommer att kulminera i en rensningsaktion, då Gud sopar jorden ren från ondska. Jesus jämförde vår tid med Noas dagar. (2 Timoteus 3:1–5; Matteus 24:37–39) Vi bör därför noga granska våra trosuppfattningar, för det är bara de som känner Gud och som ”tillber honom ... med ande och sanning” som kommer att få evigt liv. — Johannes 4:24; 2 Thessalonikerna 1:6–9.

Hur man kan finna den rätta vägen

Francis Bacon, en engelsk filosof, essäist, jurist och statsman som levde på 1600-talet, rekommenderade sanningssökare ”att överväga och begrunda”. En av Amerikas första presidenter, Thomas Jefferson, sade: ”Förnuft och fri forskning är de enda effektiva vapnen mot villfarelse. ... De är villfarelsens naturliga fiender.” Om vi uppriktigt söker sanningen, kommer vi följaktligen att ”överväga och begrunda” och göra bruk av ”förnuft och fri forskning”.

Den brittiske vetenskapsmannen sir Hermann Bondi visar varför detta är så viktigt: ”Eftersom högst en religion kan vara sann, är det tydligt att mänskliga varelser har oerhört lätt att fullt och fast tro på sådant som är osant i samband med uppenbarad religion. Man hade kunnat vänta sig att detta obestridliga faktum skulle få somliga att bli en smula ödmjuka, att inse att man möjligtvis skulle kunna ha fel, även om ens tro är aldrig så stark.”

Hur skall man då kunna avgöra om man verkligen befinner sig på den smala väg som leder till liv? Jesus förklarade att man måste tillbe Gud med ”sanning”. Sunda förnuftet säger oss att om två läror strider mot varandra, kan inte båda vara sanna. För att ta några exempel: Antingen har människan en själ som överlever kroppens död, eller också har hon det inte. Antingen skall Gud ingripa i människans angelägenheter, eller också skall han det inte. Antingen är Gud treenig, eller också är han det inte. Uppriktiga sanningssökare vill ha sakliga svar på sådana viktiga frågor. Jehovas vittnen tror att Gud har gett oss svaren i sitt ord, Bibeln.a

Eftersom ”hela Skriften är inspirerad av Gud”, måste det bästa sättet att pröva en lära vara att jämföra den med Bibeln. (2 Timoteus 3:16) På så sätt kan du ”avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt”. (Romarna 12:2, 1981) Kan du ”avgöra” om dina trosuppfattningar är grundade på Bibeln? Att du kan det är mycket viktigt, eftersom Gud inte vill att du skall bli vilseledd tillsammans med ”hela den bebodda jorden”. — Uppenbarelseboken 12:9.

Behövs det undervisare?

Jesus räckte inte sina lärjungar några skriftrullar och sade: ”Här finns svaren på era frågor. Gå hem och leta reda på dem.” I stället undervisade han dem tålmodigt och kärleksfullt i Guds ord. De som tog emot hans lära använde sedan samma metoder när de undervisade andra. Tänk till exempel på lärjungen Filippus. Han talade med en uppriktig etiopisk ämbetsman, som redan hade lärt känna Skrifterna genom sina kontakter med judarna men behövde hjälp. Gud vägledde därför Filippus — en representant för den kristna församlingen — så att han kom till hans hjälp. Om den etiopiske ämbetsmannen hade varit ovillig att diskutera religion, skulle han inte ha fått kännedom om Jesu funktion i Guds uppsåt. Han är verkligen ett fint exempel för alla som söker sanningen! — Apostlagärningarna 8:26–39.

Är du villig att diskutera dina trosuppfattningar och ställa frågor, som den här etiopiske mannen gjorde? Du har verkligen mycket att vinna på att göra det. Jehovas vittnen samtalar gärna om Bibeln med människor som uppriktigt önskar veta vad den säger. De för inte fram sina egna åsikter, utan vill i stället visa människor vad som står i Bibeln.

Den etiopiske ämbetsmannen fick lära sig många intressanta ting om Jesus Kristus, till exempel hur han skulle komma att bli använd av Gud i förbindelse med vår räddning. I dag är Guds uppsåt mycket närmare sin fullbordan. Underbara, vördnadsbjudande ting skall snart inträffa här på jorden. Följande artikel visar att dessa händelser kommer att påverka alla människor på jordens yta. Hur vi kommer att påverkas beror på vår inställning och på vårt handlingssätt.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 7]

En etiopisk ämbetsman var villig att samtala om Bibeln