Själ

Definition: I Bibeln är ordet ”själ” översatt från det hebreiska ordet nẹ·fesh och det grekiska ordet psy·khẹ. Bibelns språkbruk visar att själen är en människa eller ett djur eller det liv som en människa eller ett djur äger. För många människor betyder emellertid ”själen” den immateriella eller andliga del av en människa som lever vidare när den fysiska kroppen dör. Andra menar att den är livsprincipen. Men dessa senare uppfattningar är oskriftenliga läror.

Vad säger Bibeln som hjälper oss att förstå vad själen är?

1 Mos. 2:7: ”Jehova Gud grep sig an med att forma människan av stoft från marken och att blåsa in livets andedräkt i hennes näsborrar, och människan blev en levande själ.” (Lägg märke till att det sägs att människan blev en själ, en levande person, inte att hon fick en själ.) (Den del av det hebreiska ord som här översatts med ”själ” är nẹ·fesh. Me, Åk, ÄÖ och 1878 stämmer överens med denna översättning. 1917 och 1982 har här ”varelse”.)

1 Kor. 15:45: ”Det står också så skrivet: ’Den första människan, Adam, blev till en levande själ.’ Den siste Adam blev till en livgivande ande.” (De kristna grekiska skrifterna stämmer således överens med de hebreiska skrifterna när det gäller vad själen är.) (Det grekiska ord som här översatts med ”själ” är ackusativformen av psy·khẹ. Be, Da, Hd, Me, Åk och 1878 har också ”själ”, medan 1917 har ”varelse med själ” och 1981 har ”varelse med liv”.)

1 Petr. 3:20: ”I Noas dagar [blev] ... några få, det vill säga åtta själar, tryggt ... burna igenom vattnet.” (Det grekiska ord som här översatts med ”själar” är psy·khại, pluralformen av psy·khẹ. Be, Da, Me, Åk, ÄÖ och 1878 har också ”själar”. 1981 har ”människor”; Gi, Hd och 1917 använder ”personer”.)

1 Mos. 9:5: ”Dessutom kommer jag att kräva igen ert blod, era själars [eller ”livs”; hebreiska: från nẹ·fesh] blod.” (Här sägs själen ha blod.)

Jos. 11:11: ”De grep sig an med att slå varje själ [hebreiska: nẹ·fesh] som var i det med svärdsegg.” (Här framkommer det att själen är någonting som kan vidröras med svärdet, vilket visar att dessa själar inte kunde ha varit andar.)

Var i Bibeln står det att djur är själar?

1 Mos. 1:20, 21, 24, 25: ”Gud sade vidare: ’Må vattnen vimla fram ett vimmel av levande själar* ...’ Och Gud grep sig an med att skapa de stora havsvidundren och varje annan levande själ som rör sig, som vattnen vimlade fram enligt deras arter, och varje bevingad flygande skapelse enligt dess art. ... Och Gud sade vidare: ’Må jorden frambringa levande själar enligt deras arter ...’ Och Gud grep sig an med att göra det vilda djuret på jorden enligt dess art och husdjuret enligt dess art och varje annat djur som rör sig på marken enligt dess art.” (*På hebreiska används här ordet nẹ·fesh. Några översättningar återger ordet med ”varelser”.)

3 Mos. 24:17, 18: ”Ifall en man slår ihjäl en vilken som helst människosjäl [hebreiska: nẹ·fesh], skall han ovillkorligen dödas. Och den som slår ihjäl ett husdjurs själ [hebreiska: nẹ·fesh] skall ersätta den, själ för själ.” (Lägg märke till att samma hebreiska ord för själ används om både människor och djur.)

Upp. 16:3: ”Det blev till blod såsom av en död, och varje levande själ* dog, ja, de ting som var i havet.” (Således visar även de kristna grekiska skrifterna att djur är själar.) (*På grekiska används här ordet psy·khẹ. Da och Åk återger det med ”själ”. Några översättningar använder uttrycket ”varelser”.)

Erkänner sakkunniga som inte är Jehovas vittnen att detta är vad Bibeln lär om själen?

”Det finns ingen dikotomi [tudelning] i kropp och själ i GT [Gamla testamentet]. Israeliten såg tingen konkret, i deras helhet, och därför betraktade han människor som personer och inte som några sammansättningar. Även om ordet nepeš [nẹ·fesh] återges med vårt ord själ, betyder det aldrig en själ som är åtskild från kroppen eller individen i fråga. ... Ordet [psy·khẹ] är det ord i NT [Nya testamentet] som motsvarar nepeš. Det kan betyda livsprincipen, själva livet eller den levande varelsen.” — New Catholic Encyclopedia (1967), band XIII, sid. 449, 450.

”Det hebreiska ordet för ’själ’ (nefesh, den som andas) användes av Mose ... i betydelsen en ’levande varelse’ och är också tillämpligt på andra varelser än människan. ... Nya testamentets bruk av psychē (”själ”) var jämförbart med nefesh.” — The New Encyclopædia Britannica (1976), Macropædia, band 15, sid. 152.

”Tron att själen fortsätter sin tillvaro efter det att kroppen upplösts är en fråga om filosofisk eller teologisk spekulation snarare än om enkel tro, och följaktligen lärs den inte uttryckligen någonstans i den Heliga skrift.” — The Jewish Encyclopedia (1910), band VI, sid. 564.

Kan själen dö?

Hes. 18:4: ”Se! Alla själarna — mig tillhör de. Såsom faderns själ, så också sonens själ — mig tillhör de. Den själ* som syndar — det är den som kommer att dö.” (*På hebreiska ”nẹ·fesh” i bestämd form. My, Åk och 1878 återger det med ”den själ”. Några översättningar har ”den människa”, ”den person” eller enbart ”den”.)

Matt. 10:28: ”Låt er inte skrämmas av dem som dödar kroppen men inte kan döda själen [eller ”livet”]; känn hellre fruktan för honom som kan tillintetgöra både själ* och kropp i Gehenna.” (*Grekiskan har här ackusativformen av psy·khẹ. Be, Da, Gi, Hd, Me, Åk och 1981 har allesammans återgett det med ”själ”.)

Apg. 3:23: ”Sannerligen, vilken själ [grekiska: psy·khẹ] det vara må som inte lyssnar till den Profeten skall bli fullständigt utrotad ur folket.”

Är det möjligt för människosjälar (människor) att leva för evigt?

Se sidorna 231—235, under rubriken ”Liv”.

Är själen detsamma som anden?

Pred. 12:7: ”Då vänder stoftet åter till jorden, alldeles som det befanns vara, och anden [eller livskraften; hebreiska: rụ·ach], den vänder åter till den sanne Guden som gav den.” (Lägg märke till att det hebreiska ordet för ande är rụ·ach; men det ord som återges med själ är nẹ·fesh. Innebörden i skriftstället är inte den att anden vid döden färdas till Gud själv, utan snarare den att människans utsikter att få liv igen vilar hos Gud. Vi kan med ett liknande språkbruk säga att en egendom ”återgår” till säljaren, om den begärda summan för den inte betalas av köparen.) (Me, Åk, 1878, 1917 och 1982 återger allesammans rụ·ach med ”ande”. The New American Bible återger det med ”livsande”.)

Pred. 3:19: ”Det finns en slutlig händelse vad människosönerna angår och en slutlig händelse vad djuren angår, och det är samma slutliga händelse för dem. Som den ene dör, så dör den andre; och de har alla bara en ande [hebreiska: rụ·ach].” (Här påvisas det alltså att både människor och djur har samma rụ·ach eller ande. Kommentarer angående Pred. 3 verserna 20, 21, se sidorna 32 och 33.)

Hebr. 4:12: ”Guds ord är levande och utvecklar kraft och är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så långt in att det skiljer själ [grekiska: psy·khẹs; liv, The New English Bible] och ande [grekiska: pnẹu·ma·tos], och leder och deras märg, och kan urskilja hjärtats tankar och avsikter.” (Observera att det grekiska ordet för ”ande” inte är detsamma som ordet för ”själ”.)

Fortsätter en människa att leva och vara vid medvetande efter det att anden lämnat kroppen?

Ps. 146:4: ”Hans ande [hebreiska: från rụ·ach] går ut, han vänder tillbaka till sin mark; på den dagen förgås verkligen hans tankar.” (Me, Åk, ÄÖ och 1878 återger här rụ·ach med ”ande”. Några översättningar har ”andedräkt”.) (Se också Psalm 104:29.)

Varifrån härrör kristenhetens tro på en immateriell, odödlig själ?

”Den kristna föreställningen att Gud har skapat en andlig själ som han har ingjutit i kroppen vid avlelsen för att göra människan till en levande helhet är frukten av en lång utveckling inom kristen filosofi. Först med Origenes [död omkring år 254 v.t.] i Östern och S:t Augustinus [död år 430 v.t.] i Västern gjordes själen till ett andligt väsen och utformades det en filosofisk teori om dess natur. ... Hans [Augustinus’] lära ... är till stor del (inbegripet några felaktigheter) hämtad från nyplatonismen.” — New Catholic Encyclopedia (1967), band XIII, sid. 452, 454.

”Odödlighetstanken är en produkt av grekiskt tänkande, medan däremot hoppet om en uppståndelse tillhör den judiska tankevärlden. ... Efter Alexanders erövringar införlivades successivt grekiska uppfattningar i judaismen.” — Dictionnaire Encyclopédique de la Bible (Valence, Frankrike; 1935), redigerad av Alexandre Westphal, band 2, sid. 557.

”Själens odödlighet är en grekisk föreställning, som utformats i forntida mystiska kulter och som vidareutvecklats av filosofen Platon.” — Presbyterian Life, 1 maj 1970, sid. 35.

”Tror vi att det finns någonting sådant som döden? ... Är inte den särskiljandet av själ och kropp? Och att vara död är fullbordan av detta; när själen existerar i sig själv och har befriats från kroppen och kroppen har befriats från själen — vad är detta om inte döden? ... Och tas själen emot av döden? Nej. Då är själen odödlig? Ja.” — Platons ”Faidon”, avsnitt 64, 105, enligt Great Books of the Western World (1952), redigerad av R. M. Hutchins, band 7, sid. 223, 245, 246.

”Som vi har sett ägnade de babyloniska teologerna betydande uppmärksamhet åt problemet med odödligheten. ... Varken folket eller de religiösa ledarna föreställde sig någonsin att det som en gång blivit till kunde förintas helt. Döden var en övergång till ett annat slags liv.” — M. Jastrow j:r: The Religion of Babylonia and Assyria (Boston, 1898), sid. 556.

Se också sidorna 92—94, under rubriken ”Död”.