INSPIRATION
Att något är inspirerat betyder i bibliska sammanhang att det är frambringat under inflytande av en övermänsklig ande. Om denna ande är Jehova, blir resultatet uttalanden eller skrifter som är Guds ord. Aposteln Paulus skrev: ”Hela Skriften är inspirerad av Gud.” (2Ti 3:16) Uttrycket ”inspirerad av Gud” är en återgivning av det sammansatta grekiska ordet theọpneustos, som ordagrant betyder ”gudandad” eller ”av Gud utandad (inblåst)”.
Det här grekiska uttrycket, som bara förekommer på detta ställe i Bibeln, visar att Gud är källan och författaren till Den heliga skrift, Bibeln. Ett liknande uttryck finns i Bibelns hebreiska skrifter, i Psalm 33:6, där det sägs: ”Genom Jehovas ord gjordes himlen och genom hans muns ande [el.: ”andedräkt”] hela dess här.”
Ett resultat av Guds andes verksamhet. Det medel eller redskap som Gud använde då han inspirerade ”hela Skriften” var hans heliga ande, hans verksamma kraft. (Se ANDE.) Denna heliga ande verkade på människor och fick dem att skriva ner Guds budskap. Aposteln Petrus säger därför om Bibelns profetior: ”Ni vet ju först och främst detta, att ingen profetia i Skriften blir till av någon privat utläggning. Ty aldrig har en profetia framförts av en människas vilja, utan människor talade ord från Gud, under det att de drevs av helig ande.” (2Pe 1:20, 21) Vittnesbörden visar att Guds ande verkade på alla bibelskribenternas sinnen och hjärtan och ledde dem till det mål Gud hade fastställt. Kung David sade: ”Det var Jehovas ande som talade genom mig, och hans ord var på min tunga.” (2Sa 23:2) När Jesus citerade från Psalm 110 sade han att David hade skrivit den ”genom inspiration [ordagr.: ”i ande”]”. (Mt 22:43) I den parallella texten i Markus 12:36 står det ”genom den heliga anden”.
Precis som Jehovas ande gav människor kraft och förmåga att utföra andra gudomliga uppdrag – exempelvis att framställa prästkläderna och tältboningens utrustning (2Mo 28:3; 35:30–35), utföra administrativa uppgifter (5Mo 34:9) och leda militärstyrkor (Dom 3:9, 10; 6:33, 34) – satte den några män i stånd att nedteckna Bibeln. Genom denna ande kunde de få vishet, förstånd, kunskap, råd och kraft över det normala, allt enligt sina individuella behov. (Jes 11:2; Mik 3:8; 1Kor 12:7, 8) Om David sägs det att han fick byggnadsplanen till templet ”genom inspiration [ordagr.: genom (i) anden]”. (1Kr 28:12) Jesus försäkrade sina apostlar om att Guds ande skulle hjälpa dem, lära och vägleda dem och påminna dem om vad de hade hört av honom och uppenbara sådant som hörde framtiden till. (Joh 14:26; 16:13) Detta var en försäkran om att deras evangelieskildringar, däribland de många och långa återgivningarna av Jesu tal, blev sannfärdiga och korrekta, trots att några, t.ex. Johannesevangeliet, skrevs först många år efter Jesu död.
Ledda av ”Jehovas hand”. Bibelskribenterna kom under Jehovas ”hand”, dvs. hans vägledande och styrande kraft. (2Ku 3:15, 16; Hes 3:14, 22) Precis som Jehovas ”hand” kunde få hans tjänare att tala eller att tiga vid bestämda tider (Hes 3:4, 26, 27; 33:22) kunde den få dem att skriva eller låta bli att skriva; den kunde vägleda dem till att berätta vissa saker och utelämna andra. I varje enskilt fall blev slutresultatet det Jehova önskade.
Hur Gud vägledde skribenterna. Som aposteln skrev talade Gud ”på många sätt” till sina tjänare i förkristen tid. (Heb 1:1, 2) Vid minst ett tillfälle, i förbindelse med de tio budorden, tillhandahöll Gud upplysningar i skriven form, så att Mose bara behövde överföra dem till skriftrullar eller annat skrivmaterial. (2Mo 31:18; 5Mo 10:1–5) Vid andra tillfällen dikterade Gud upplysningar ord för ord. När Jehova gav israeliterna den omfattande samling av lagar och föreskrifter som utgjorde grunden för hans förbund med dem sade han till Mose: ”Skriv ner åt dig dessa ord.” (2Mo 34:27) Även profeterna fick ofta särskilda budskap att förmedla, och dessa skrevs sedan ner och blev en del av Bibeln. (1Ku 22:14; Jer 1:7; 2:1; 11:1–5; Hes 3:4; 11:5)
Upplysningar förmedlades också till bibelskribenterna genom syner och drömmar. Med hjälp av en dröm, en ”syn om natten”, fästes tydligen en bild av Guds budskap eller avsikt i sinnet hos en person medan han sov. (Dan 2:19; 7:1) Men det var vanligare att Gud meddelade bibelskribenterna sina tankar genom att ge dem syner medan de var vakna, så att uppenbarelserna inpräntades när de var vid medvetande. (Hes 1:1; Dan 8:1; Upp 9:17) Några fick syner medan de befann sig i trance. Även om de var vid medvetande, var de tydligen så uppslukade av synerna att de inte registrerade vad som hände runt omkring. (Apg 10:9–17; 11:5–10; 22:17–21; se SYN.)
Vid många tillfällen användes änglar som budbärare till att förmedla Guds budskap. (Heb 2:2) Ibland hade de större del i att förmedla upplysningarna än vad som direkt framgår av berättelserna. Det sägs till exempel att den lag som gavs till Mose uttalades av Gud, men både Stefanus och Paulus visar att Gud använde änglar för att överbringa den. (Apg 7:53; Gal 3:19) Eftersom änglarna talade i Jehovas namn, kunde det sägas att budskapet de överbringade var ”Jehovas ord”. (1Mo 22:11, 12, 15–18; Sak 1:7, 9)
Oavsett hur varje enskilt budskap förmedlades är alla delar av Bibeln lika tillförlitliga, eftersom de alla är inspirerade av Gud, eller ”gudandade”.
Kan Bibeln vara inspirerad av Gud med tanke på att varje bibelskribent hade sin egen stil?
Det är tydligt att de män som Gud använde till att skriva ner Bibeln inte bara mekaniskt skrev ner det han dikterade. Vi läser exempelvis att den ”gudandade” uppenbarelse som aposteln Johannes fick genom en ängel framställdes för honom ”i tecken” och att Johannes sedan vittnade ”om det ord Gud gav och om det vittnesbörd Jesus Kristus avlade, ja, om allt som han ... [hade] sett”. (Upp 1:1, 2) ”Genom inspiration [ordagr.: ”I ande”]” befann sig Johannes ”på Herrens dag” och fick höra en röst som sade: ”Vad du ser skall du skriva i en skriftrulle.” (Upp 1:10, 11) Gud tycks alltså ha låtit bibelskribenter använda sina egna intellektuella förmågor och själva välja ord och uttryck när de skulle beskriva de syner de såg. (Hab 2:2) Men han vägledde dem alltid och övervakade deras arbete så att slutprodukten inte bara blev korrekt och sann utan också i överensstämmelse med hans avsikt. (Ord 30:5, 6) Predikaren 12:9, 10 visar att det krävdes en personlig insats av skribenterna och att den kunde bestå i att överväga, forska och ordna upplysningar för att ”finna välbehagliga ord och ett sätt att skriva som ger den rätta meningen, ord som är sanna”. (Jfr Lu 1:1–4.)
Detta är utan tvivel förklaringen till att man vid en genomgång av Bibelns böcker finner olika stilarter och uttryck som tycks vittna om skribentens bakgrund. Det är möjligt att Gud såg till skribenternas medfödda förmågor när han utvalde dem till att utföra särskilda uppgifter; han kan också ha förberett dem tidigare med tanke på att de skulle tjäna hans avsikt på detta sätt.
Som exempel på skribenternas individuella uttryckssätt kan nämnas att Matteus, som hade varit tullindrivare, ofta nämner exakta summor och pengars värde (Mt 17:27; 26:15; 27:3) och att Lukas, ”den älskade läkaren” (Kol 4:14), använder specifika uttryck som vittnar om hans medicinska bakgrund (Lu 4:38; 5:12; 16:20).
Även i de fall där skribenten säger att han fick ta emot ”Jehovas ord” eller en bestämd ”proklamation” är det möjligt att detta inte förmedlades ord för ord utan genom att skribenten fick en bild i sinnet av Guds avsikt, en bild som han sedan kunde uttrycka i ord. Detta kan vara förklaringen till att några skribenter säger att de ”såg” (inte ”hörde”) Jehovas ”proklamation” eller ”ord”. (Jes 13:1; Mik 1:1; Hab 1:1; 2:1, 2)
De män som blev använda till att nedteckna Bibeln samarbetade alltså med Jehovas heliga ande. De var villiga att underordna sig Guds vägledning (Jes 50:4, 5) och ivriga att lära känna hans vilja och se hans ledning (Jes 26:9). I många fall hade de bestämda mål i tankarna (Lu 1:1–4) eller reagerade på ett uppenbart behov (1Kor 1:10, 11; 5:1; 7:1), och Gud vägledde dem, så att det de skrev stämde med hans avsikt och fullgjorde den (Ord 16:9). De var andliga människor, och deras hjärta och sinne var därför i harmoni med Guds vilja; de hade ”Kristi sinne” och skrev därför inte ner mänsklig vishet eller ”sitt eget hjärtas syn”, som de falska profeterna gjorde. (1Kor 2:13–16; Jer 23:16; Hes 13:2, 3, 17)
Det är tydligt att den heliga anden påverkade bibelskribenterna på olika sätt, genom ”olika slag av verksamheter”. (1Kor 12:6) Några av dem hade själva tillgång till en stor del av de upplysningar de skulle förmedla, t.ex. sådant som fanns i skriven form, som släktregistren och vissa historiska redogörelser. (Lu 1:3; 3:23–38; 4Mo 21:14, 15; 1Ku 14:19, 29; 2Ku 15:31; 24:5; se BOK.) I dessa fall ledde Guds ande utväljandet av det material som skulle tas med och såg till att det inte smög sig in några fel eller oriktigheter. Det säger sig självt att inte alla uttalanden som personer har gjort och som finns med i Bibeln är inspirerade av Gud, men utväljandet av materialet och det korrekta nedtecknandet av det skedde under den heliga andens ledning. (Se 1Mo 3:4, 5; Job 42:3; Mt 16:21–23.) På det sättet bevarade Gud i sitt inspirerade ord en skildring som visar vad som händer när människor lyssnar till honom och arbetar i enlighet med hans avsikt och även vad som händer när människor tänker, talar och handlar på ett sätt som vittnar om bristande respekt för Gud eller okunskap om hans rättfärdiga vägar. Däremot var det nödvändigt att upplysningar om jordens historia före människans skapelse (1Mo 1:1–26), om händelser och verksamhet i himlen (Job 1:6–12 och andra bibelställen) samt profetior och uppenbarelser av Guds avsikter och av lärosatser förmedlades på övernaturligt vis, genom Guds ande. När det gäller visa ordspråk och råd kan skribenterna naturligtvis ha lärt mycket av egen erfarenhet och ännu mer genom att studera och tillämpa de delar av Bibeln som redan var skrivna, men Guds ande måste ändå ha verkat på dem så att det de skrev skulle kunna uppfylla kraven för att ingå i Guds ord, som ”är levande och utvecklar kraft ... och kan bedöma hjärtats tankar och avsikter”. (Heb 4:12)
Detta framgår av några uttalanden som aposteln Paulus gör i sitt första brev till korinthierna. När han ger vägledning om äktenskapet och det ogifta ståndet säger han: ”Men till de andra säger jag, ja, jag, inte Herren ...”, och: ”Vad nu beträffar jungfrur har jag ingen befallning från Herren, men jag ger uttryck åt min mening.” Slutligen skriver han angående en änka: ”Men hon är lyckligare om hon förblir som hon är, enligt min mening. Jag menar nämligen att också jag har Guds ande.” (1Kor 7:12, 25, 40) Paulus menade tydligen att han i vissa frågor inte kunde citera något direkt uttalande från Herren Jesus. Som en apostel som var uppfylld av Guds ande gav han därför uttryck åt sin egen mening. Hans vägledning var emellertid ”gudandad” och har därför kommit att ingå i Den heliga skrift och har lika stor giltighet som dess andra delar.
Bibelns inspirerade skrifter skiljer sig tydligt från andra skrifter, som kanske bär en viss prägel av andens ledning men som inte med rätta kan sägas tillhöra de heliga Skrifterna. Som redan nämnts fanns det i förkristen tid andra skrifter än de hebreiska skrifternas kanoniska böcker, t.ex. officiella uppteckningar om kungarna i Juda och Israel. Många av dem kan ha skrivits av män som tillbad Gud. Sådana skrifter användes rentav som källmaterial av de skribenter som blev inspirerade att nedteckna delar av Bibeln. Detsamma gällde under apostlarnas tid. Förutom de brev som är upptagna i Bibelns kanon skrev apostlarna och andra äldste utan tvivel många andra brev till församlingarna. Även om brevskrivarna var vägledda av Guds ande, godkände inte Gud dessa övriga skrifter som en del av sitt ofelbara ord. De icke-kanoniska hebreiska skrifterna kan ha innehållit vissa fel, och även apostlarnas icke-kanoniska skrifter kan till en viss grad ha återspeglat den ofullständiga förståelse Guds folk hade under den kristna församlingens tidiga år. (Jfr Apg 15:1–32; Gal 2:11–14; Ef 4:11–16.) Men precis som Gud genom sin ande, eller verksamma kraft, kunde sätta några kristna i stånd att ”urskilja inspirerade uttalanden” kunde han också vägleda medlemmarna av den kristna församlingens styrande krets så att de kunde urskilja vilka inspirerade skrifter som skulle tas med i Den heliga skrifts kanon. (1Kor 12:10; se KANON, BIBELNS.)
De heliga Skrifterna erkända som inspirerade. Det finns tydliga vittnesbörd om att alla de heliga Skrifterna, allteftersom de fogades till Bibelns kanon, genomgående erkändes av Guds tjänare, däribland Jesus och hans apostlar, som inspirerade. Med ”inspiration” avses här inte en ökad intellektuell kreativitet eller en förhöjd sensibilitet (så som ordet ofta används om konstnärer och poeter), utan att dessa skrifter frambringades på ett sådant sätt att de är ofelbara och har samma auktoritet som om de vore skrivna direkt av Gud själv. Därför gav de profeter som var med och nedtecknade de hebreiska skrifterna utan undantag Gud äran för sina budskap genom att de över 300 gånger sade: ”Detta är vad Jehova har sagt.” (Jes 37:33; Jer 2:2; Nah 1:12) Jesus och hans apostlar citerade tillitsfullt de hebreiska skrifterna som Guds eget ord som hade talats genom skribenterna, och de litade helt på att dessa skrifter skulle uppfyllas och betraktade dem som den enda slutgiltiga auktoriteten i varje tvist. (Mt 4:4–10; 19:3–6; Lu 24:44–48; Joh 13:18; Apg 13:33–35; 1Kor 15:3, 4; 1Pe 1:16; 2:6–9) De var övertygade om att skrifterna innehöll ”Guds heliga uttalanden”. (Rom 3:1, 2; Heb 5:12) I Hebréerna 1:1 säger Paulus att Gud talade till Israel genom profeterna, och därefter citerar han från flera av böckerna i de hebreiska skrifterna och presenterar orden som om de hade uttalats av Jehova Gud själv. (Heb 1:5–13) Jämför liknande hänvisningar till den heliga anden i Apostlagärningarna 1:16; 28:25; Hebréerna 3:7; 10:15–17.
Jesus visade sin fulla tillit till de heliga Skrifternas ofelbarhet när han sade: ”Skriften kan ju inte göras om intet” (Joh 10:34, 35), och: ”Förr skulle himmel och jord försvinna än att den minsta bokstav eller en liten del av en bokstav på något sätt skulle försvinna från lagen och inte allt skulle ske.” (Mt 5:18) Han sade till sadducéerna att de misstog sig angående uppståndelsen eftersom de inte kände ”vare sig Skrifterna eller Guds kraft”. (Mt 22:29–32; Mk 12:24) Han var villig att bli gripen och till och med dödad därför att han visste att detta skedde som en uppfyllelse av Guds skrivna ord, de heliga Skrifterna. (Mt 26:54; Mk 14:27, 49)
Dessa uttalanden gäller naturligtvis de förkristna skrifterna, de hebreiska skrifterna, men det är tydligt att även de kristna grekiska skrifterna både presenterades och erkändes som inspirerade. (1Kor 14:37; Gal 1:8, 11, 12; 1Th 2:13) Ett exempel på det är att aposteln Petrus jämställer Paulus brev med de övriga Skrifterna. (2Pe 3:15, 16) Bibelns samlade skrifter utgör därför Guds enhetliga och samstämmiga skrivna ord. (Ef 6:17)
Avskrifters och översättningars auktoritet. Guds skrivna ord måste därför tillskrivas absolut ofelbarhet. Detta gäller originalskrifterna, men såvitt man vet existerar ingen av dem i dag. Avskrifter och översättningar av dessa originalskrifter kan inte göra anspråk på att vara fullständigt exakta. Men det finns många vittnesbörd som ger oss goda skäl att tro att de avskrifter av de heliga Skrifterna som vi i dag har tillgång till innehåller Guds skrivna ord i en så gott som exakt form, eftersom de punkter som kan diskuteras inte påverkar budskapets innehåll. Guds avsikt med att frambringa Bibeln samt det inspirerade uttalandet ”Jehovas ord består för evigt” är en försäkran om att han har bevarat Skrifterna intakta århundradena igenom. (1Pe 1:25)
Varför har citat från de hebreiska skrifterna en annan ordalydelse i de kristna grekiska skrifterna?
De kristna bibelskribenterna tycks vid flera tillfällen ha använt den grekiska Septuaginta-översättningen när de citerade från de hebreiska skrifterna. Deras citat från Septuaginta skiljer sig ibland från ordalydelsen i de översättningar av de hebreiska skrifterna som används i dag (varav de flesta är grundade på den hebreiska masoretiska text som daterar sig till 900-talet v.t.). Exempelvis citerar Paulus från Psalm 40:6 och använder satsen ”men en kropp beredde du åt mig”, som förekommer i Septuaginta. (Heb 10:5, 6) De nu existerande hebreiska handskrifterna innehåller inte det uttrycket i Psalm 40:6, utan har i stället orden: ”Dessa mina öron öppnade du.” Det kan inte sägas med säkerhet om den ursprungliga hebreiska texten innehöll den ordalydelse som finns i Septuaginta, men oavsett hur det förhåller sig med det, var det Guds ande som vägledde Paulus till att använda detta citat, och orden har därför Guds godkännande. Det betyder inte att hela Septuaginta-översättningen skall betraktas som inspirerad, men de delar som citerades av de kristna bibelskribenterna, som skrev under inspiration, upptogs som en del av Guds ord.
I några få fall skiljer sig ordalydelsen i Paulus och andras citat från både den hebreiska och den grekiska text vi har tillgång till i dag. Det är emellertid bara fråga om mindre skillnader, och en närmare undersökning visar att det rör sig om omskrivningar, sammanfattningar, bruk av synonymer eller tillägg i form av förklarande ord eller fraser. Exempelvis sägs det i 1 Moseboken 2:7 att ”människan blev en levande själ”, men när Paulus citerar det bibelstället säger han: ”Så står det skrivet: ’Den första människan, Adam, blev en levande själ.’” (1Kor 15:45) De inskjutna orden ”första” och ”Adam” tjänar till att framhäva kontrasten mellan Adam och Kristus. Detta tillägg är i full överensstämmelse med Skriftens vittnesbörd och förändrar inte alls det citerade bibelställets betydelse eller innehåll. De som Paulus skrev till hade avskrifter (eller översättningar) av de hebreiska skrifterna som var äldre än de vi har i dag, och de kunde kontrollera hans citat, liksom judarna i Berea gjorde. (Apg 17:10, 11) Att den kristna församlingen i det första århundradet upptog hans brev i Den heliga skrifts kanon visar att de erkände sådana citat som en del av Guds inspirerade ord. (Jfr också Sak 13:7 med Mt 26:31.)
Sanna och falska ”inspirerade uttalanden”. I några apostoliska skrifter används det grekiska ordet pneuma (ande) på ett särskilt sätt. I 2 Thessalonikerna 2:2, till exempel, förmanar aposteln Paulus sina bröder i Thessalonike att inte bringas ur fattningen eller bli uppskrämda, ”vare sig genom ett inspirerat uttalande [ordagr.: ”en ande”] eller genom ett muntligt budskap eller genom ett brev som påstås komma från oss och som går ut på att Jehovas dag är här”. Vi ser här att Paulus använder ordet pneuma (ande) i förbindelse med ett ”muntligt budskap” och ”ett brev”, dvs. olika former av kommunikation. I Langes Commentary on the Holy Scriptures ges därför följande kommentar till denna vers: ”Med detta anspelar aposteln på något som är inspirerat, en låtsad förutsägelse, en profets uttalande.” (Översatt till engelska och utgiven av P. Schaff, 1976, sid. 126) I Vincents Word Studies in the New Testament sägs det: ”Genom ande. Genom profetiska uttalanden av enskilda personer i kristna församlingar som gjorde anspråk på den auktoritet som tillkom gudomliga uppenbarelser.” (1957, bd IV, sid. 63) Medan några översättningar helt enkelt återger pneuma i detta och liknande fall med ”ande”, har man i andra översättningar därför valt att återge det med ”andeuppenbarelse” (Gi), ”Andens budskap” (AT), ”andeingivelse” (1917), ”inspiration” (D’Ostervald; Segond), ”inspirerat uttalande” (NV).
Paulus ord visar tydligt att det finns både sanna och falska ”inspirerade uttalanden”. I Första Timoteus 4:1 omtalar han båda formerna när han säger: ”Det inspirerade uttalandet [från Jehovas heliga ande] säger uttryckligt att i senare tidsperioder skall några avfalla från tron och ägna uppmärksamhet åt vilseledande inspirerade uttalanden och demoners läror.” Av detta framgår det att källan till falska ”inspirerade uttalanden” är demonerna. Detta bekräftas av den syn i vilken aposteln Johannes fick se ”tre orena inspirerade uttalanden” som såg ut som grodor komma ut ur drakens mun, ur vilddjurets mun och ur den falske profetens mun, uttalanden som han direkt säger är ”inspirerade av demoner” och som gör att jordens kungar församlas till kriget vid Harmageddon. (Upp 16:13–16)
Det var därför av goda skäl som Johannes uppmanade de kristna att ”pröva de inspirerade uttalandena för att se om de kommer från Gud”. (1Jo 4:1–3; jfr Upp 22:6.) Han framhöll vidare att sanna inspirerade uttalanden från Gud kom genom den sanna kristna församlingen, inte genom okristna, världsliga källor. Det Johannes skrev var naturligtvis inspirerat av Jehova Gud, men även om man bortser från detta, hade Johannes i sitt brev lagt en fast grund för det frimodiga uttalandet: ”Den som känner Gud lyssnar till oss; den som inte är av Gud lyssnar inte till oss. Det är så vi känner igen sanningens inspirerade uttalande och villfarelsens inspirerade uttalande.” (1Jo 4:6) Detta var inget grundlöst, dogmatiskt påstående, för Johannes hade visat att han och andra sanna kristna gav prov på Guds andes frukt, först och främst kärlek, och att de genom sitt rätta uppförande och sannfärdiga tal bevisade att de vandrade i ljuset i gemenskap med Gud. (1Jo 1:5–7; 2:3–6, 9–11, 15–17, 29; 3:1, 2, 6, 9–18, 23, 24; se som en kontrast till detta Tit 1:16.)