3 Studiet

Bibeln — vår förnämsta lärobok

 1, 2. När började och slutade upptecknandet av Bibeln, och i vilken utsträckning har Bibeln blivit spridd?

¹ Bibeln är vår förnämsta lärobok i skolan i teokratisk tjänst, och som förkunnare av de goda nyheterna bör vi vara väl förtrogna med den. Vi bör känna till hur den framställdes, vad den innehåller och hur den bör användas.

² Upptecknandet av Bibeln daterar sig från år 1513 f.v.t., då Mose fick befallning att börja skriva. I slutet av det första århundradet v.t., då aposteln Johannes avslutade sina skrifter, slutfördes upptecknandet av Bibeln — efter omkring sexton hundra år. I dag finns Bibeln tillgänglig, helt eller delvis, på omkring 2.000 språk. Det finns få böcker som har spridits i miljoner exemplar, men Bibeln har spridits i miljarder. Ingen annan bok kommer ens i närheten av det rekordet. Naturligtvis kan det förhållandet att en religiös bok blivit skriven, att den bevarats i hundratals år och att den hålls i ära av miljoner människor inte bevisa att den är av gudomligt ursprung. Den måste innehålla rekommendationsbrev om gudomligt författarskap som visar att den blev inspirerad av Gud. En noggrann undersökning av Bibeln övertygar ärliga människor om att den verkligen innehåller sådana rekommendationsbrev.

 3, 4. I vilken form skrevs ursprungligen Bibeln, och när uppdelades den i kapitel och verser?

³ Såsom vi känner Bibeln, som ursprungligen skrevs på hebreiska, arameiska och grekiska, innehåller den sextiosex böcker. Exakt hur många böckerna är till antalet saknar betydelse (om vissa är sammanförda eller åtskilda), och inte heller är det av betydelse att veta i vilken speciell ordning de följer på varandra. Långt efter det att Bibelns kanon eller förteckningen över inspirerade böcker hade avslutats, bevarades böckerna såsom åtskilda rullar, och forntida förteckningar skiljer sig från varandra i fråga om böckernas inbördes ordning. Vad som har största betydelsen är emellertid vilka böcker som är inbegripna. I själva verket kan endast de böcker som nu ingår i kanon med rätta göra anspråk på att vara inspirerade. Sedan forna dagar har försök att inbegripa andra skrifter motarbetats.

⁴ Bibeln skrevs ursprungligen i fortlöpande oavbrutna bokstavsrader. Det var inte förrän på 800-talet v.t. som ett system att dela upp meningarna genom interpunktion infördes. De huvudsakliga dragen hos vårt nutida interpunktionssystem uppkom på 1400-talet v.t. till följd av att boktryckarkonsten kom till. Uppdelningen av Bibeln i kapitel och verser (Konung Jakobs översättning har 1.189 kapitel och 31.102 verser) gjordes inte heller av de ursprungliga skribenterna. Detta skedde flera hundra år senare. Massoreterna, judiska skriftlärda, delade upp de hebreiska skrifterna i verser. På 1200-talet v.t. gjordes sedan uppdelningen i kapitel.

 5, 6. I vilket avseende är Bibeln inspirerad, och vad förklarar de olika stilarter som den innehåller?

⁵ Inspirerad samling böcker. Omkring fyrtio olika personer tjänade som sekreterare åt den ende store Författaren för att uppteckna Jehovas inspirerade ord. ”Hela Skriften är inspirerad av Gud”, och detta inbegriper de kristna grekiska skrifterna tillsammans med ”de övriga Skrifterna”. (2 Tim. 3:16; 2 Petr. 3:15, 16) Med ”inspiration” menas inte blott och bart en stimulering av intellektet och känslorna, så att något utöver det vanliga kan utföras (som ofta sägs om världsliga konstnärer eller poeter), utan framställandet av ofelbara skrifter som har samma myndighet som om Gud själv skrivit dem. Gud gjorde så att hans ande blev verksam i trogna människor, som han använde till att uppteckna saker och ting på hans befallning. Därför kunde aposteln Petrus förklara: ”Aldrig har en profetia framförts av en människas vilja, utan människor talade ord från Gud, under det att de drevs av helig ande.” (2 Petr. 1:21) I åtminstone ett fall gavs emellertid upplysningarna i skriven form av Gud själv. Det var de tio buden. Gud gav Mose två ”tavlor av sten som det var skrivet på med Guds finger”. — 2 Mos. 31:18.

⁶ I en del fall överfördes upplysningarna ord för ord, genom verbalinspiration. (2 Mos. 34:27) Profeterna fick också ofta speciella budskap att framföra. (1 Kung. 22:14; Jer. 1:7) Det är emellertid tydligt att människor som användes av Gud till att uppteckna Skrifterna inte alltid rätt och slätt upptecknade dikterat stoff. Johannes fick till exempel uppenbarelsen genom Guds ängel ”i tecken” och fick i uppdrag: ”Vad du ser skall du skriva i en skriftrulle.” (Upp. 1:1, 2, 10, 11) Gud ansåg det tydligen lämpligt att låta bibelskribenterna välja ord och uttryck för att beskriva de syner som de såg, samtidigt som han hela tiden gav dem tillräcklig ledning, så att slutprodukten var korrekt och lämpad för hans uppsåt. (Pred. 12:10) Detta förklarar otvivelaktigt de olika stilarter som Bibelns böcker kännetecknas av.

 7. Vilka var några av de hebreiska skrifternas skribenter, och vilka krav på sanna profeter uppfyllde de alla?

⁷ Det kan inte råda något tvivel om att Moses skrifter var inspirerade av Gud, när man tar i betraktande de inre bevisen. Det var inte Moses idé att han skulle bli israeliternas ledare. Först tvekade Mose inför den tanken. (2 Mos. 3:10, 11; 4:10—14) Gud uppreste i stället Mose och gav honom mirakulösa förmågor. Till och med de magiutövande prästerna måste erkänna att det som Mose gjorde hade sitt ursprung hos Gud. (2 Mos. 4:1—9; 8:16—19) I lydnad för Guds bud och med den heliga andens gudomliga bekräftelse drevs Mose först till att tala och sedan till att skriva delar av Bibeln. (2 Mos. 17:14) Efter Moses död tillkom Josuas, Samuels, Gads och Natans skrifter (Josua, Domarna, Rut, 1 och 2 Samuelsboken). Kungarna David och Salomo bidrog också till de heliga Skrifternas växande kanon. Sedan kom profeterna från Jona till Malaki, som var och en bidrog till Bibelns kanon. Och var och en i tur och ordning motsvarade de krav som Jehova Gud ställde på sanna profeter: De talade i Jehovas namn, deras profetior uppfylldes, och de vände folket till Gud. — 5 Mos. 13:1—3; 18:20—22.

 8. Vad är det mest avgörande beviset för att de hebreiska skrifterna är kanoniska?

⁸ Alldeles som Jehova inspirerade män till att skriva, är det helt följdriktigt att tänka sig att han också skulle leda samlandet av dessa inspirerade skrifter. Enligt den judiska traditionen hade Esra sin hand med i detta verk, efter det att de fångna judarna hade återvänt till Judas land och bosatt sig där. Han var väl kvalificerad för det arbetet, eftersom han var en av de inspirerade bibelskribenterna, var präst och också ”en skicklig avskrivare i fråga om Moses lag”. (Esr. 7:1—11) De hebreiska skrifternas kanon var klart fastställd vid slutet av 400-talet f.v.t. Den innehöll samma skrifter som vi har i våra dagar och som nu är uppdelade i trettionio böcker. Det var inget mänskligt kyrkomöte som gjorde dem kanoniska; från början hade de Guds godkännande. Det mest avgörande vittnesbördet om att de hebreiska skrifterna är kanoniska är de obestridliga uttalanden som Jesus Kristus och de kristna grekiska skrifternas skribenter gjorde. Fastän de använde de inspirerade hebreiska skrifterna i stor utsträckning, citerade de aldrig från de apokryfiska böckerna. — Luk. 24:44, 45.

 9, 10. Vilken försäkran finns det om att de kristna grekiska skrifternas böcker verkligen tillhör Bibelns kanon?

⁹ Upptecknandet och sammanställandet av de tjugosju böckerna i de kristna grekiska skrifterna skedde på liknande sätt som med de hebreiska skrifterna. Kristus ”gav gåvor i form av människor”, ja, ”han gav några som apostlar, några som profeter, några som evangelieförkunnare, några som herdar och lärare”. (Ef. 4:8, 11—13) Uppfyllda av Guds heliga ande upptecknade de sunda och goda läror för den kristna församlingen. Jesus försäkrade sina apostlar att Guds ande skulle hjälpa dem, lära dem, vägleda dem och påminna dem om de ting som de hade hört av honom, såväl som uppenbara för dem framtida ting. (Joh. 14:26; 16:13) Detta var en försäkran om sannfärdigheten och exaktheten i deras redogörelser i evangelierna.

¹⁰ Man kan inte pröva om en viss bok är kanonisk genom att påvisa hur många gånger eller av vilken icke-apostolisk skribent den har citerats. Bokens eget innehåll måste bekräfta att den är en produkt av helig ande. Följaktligen kan den inte uppmuntra till vidskepelse, demonism eller dyrkan av det skapade. Den måste vara i full överensstämmelse med det övriga av Bibeln. Varje bok måste passa in i ”mönstret av sunda ord”, som har sitt ursprung hos Gud, och vara i harmoni med Jesu läror. (2 Tim. 1:13) Apostlarna talade obestridligen med gudomlig myndighet. Genom helig ande hade de förmågan att ”urskilja inspirerade uttalanden” vad gäller om sådana var av Gud eller inte. (1 Kor. 12:4, 10) När Johannes, den siste aposteln, dog nådde denna pålitliga rad av män som var inspirerade av Gud sitt slut. Och Bibelns kanon avslutades alltså med Uppenbarelseboken, Johannes’ evangelium och brev. De sextiosex böckerna i vår bibel vittnar genom sin samstämmighet om att Bibeln är en enda enhet och anbefaller den åt oss såsom verkligen varande Jehovas inspirerade sanningsord.

11. Vilka upplysningar som annars inte skulle vara tillgängliga för människorna innehåller Bibeln?

¹¹ Innehåll. Bibeln innehåller upplysningar som annars inte skulle vara tillgängliga för människorna. Redogörelsen i Första Moseboken ger till exempel upplysning om jordens skapelse; den ger oss kännedom om sådant som skedde långt innan människan hade trätt fram på världsscenen. (1 Mos. 1:1—31) Bibeln berättar också för oss om samtal som hölls i himlarna och som inget mänskligt öra skulle kunnat höra, om inte Gud hade gett upplysningarna. — Job 1:6—12; 1 Kung. 22:19—23.

12, 13. Vad lär vi om Jehova och Jesus Kristus i Skriften?

¹² Vad viktigare är, Bibeln gör oss förtrogna med Jehova. Den beskriver detaljer om mirakulösa syner av Jehova som hans tjänare fick förmånen att se. (Dan. 7:9, 10) Bibeln gör oss också förtrogna med Guds namn ”Jehova”, vilket förekommer mer än 6.800 gånger i de hebreiska skrifternas massoretiska text. I Bibeln lär vi också känna Jehovas enastående egenskaper, sådana som kärlek, vishet, rättvisa, barmhärtighet, långmodighet, frikostighet, fullkomlighet i fråga om kunskap, oföränderlighet. (2 Mos. 34:6, 7) Bibeln berättar vidare för oss mycket om Guds Son och den betydande ställning som han intar i Guds uppsåt. (Kol. 1:17, 18; 2:3; 2 Kor. 1:20) Medan Guds Son var på jorden, kunde han mer än några andra öka vår kunskap om Jehova och föra oss närmare honom. Han kunde säga: ”Den som har sett mig, han har också sett Fadern.” — Joh. 14:9.

¹³ Detaljer om utvecklingen av Guds uppsåt uppenbaras i Bibeln. Alla de i förväg omtalade välsignelser som var avsedda för lydiga människor kretsade kring en utlovad Räddare som Jehova skulle uppresa. Han beskrevs i Edens trädgård såsom Guds kvinnas ”säd”. (1 Mos. 3:15) När tiden var inne lovade Gud att denna Säd skulle komma genom Abraham. (1 Mos. 22:18) Han visade att den utlovade Räddaren skulle vara en evig kung och präst ”efter Melkisedeks sätt”. (Ps. 110:4; Hebr. 7:1—28) Han gav Israel lagförbundet med dess prästerskap och offer, vilket allt var en ”skugga av de goda ting som skall komma”. (Hebr. 10:1; Kol. 2:17) Till David gavs löftet att kungadömet skulle bestå för evigt i hans släktlinje. (2 Sam. 7:11—16) Och det löftets arvinge, såväl som den på vilken alla de andra profetiorna pekade såsom Befriaren, visas vara Jesus Kristus. Ja, Bibeln riktar genomgående, från början till slut, uppmärksamheten på de inspirerade skrifternas tema — Guds kungarike i händerna på Jesus Kristus som det medel som Jehova har frambragt för att genomföra sitt uppsåt.

14—17. Varför är Bibelns profetior och råd i fråga om moral av stort värde för oss alla?

¹⁴ Som en profetisk bok är Bibeln enastående. Således lägger den särskild innebörd i historiska händelser och visar varför de utföll som de gjorde. (Luk. 19:41—44) Den visar vilken framtid alla de nuvarande världsliga regeringarna har. (Dan. 2:44) Den förklarar våra dagars händelser, visar att vi lever i den i förväg omtalade ändens tid för denna gamla tingens ordning och att Gud snart skall rensa bort alla de onda. — 2 Tim. 3:1—5; Ps. 37:9, 10.

¹⁵ Utan Bibeln skulle vi inte kunna känna till det verkliga syftet med livet. (Pred. 12:13) Den klargör att människan inte har kommit till genom blind slump, utan är skapad av Gud, som har ett kärleksfullt uppsåt med mänskligheten. Och den förklarar vad Guds vilja är för oss nu och hur vi kan finna verklig tillfredsställelse i livet. — Upp. 4:11; 1 Tim. 2:3, 4; Ps. 16:11.

¹⁶ Mänsklighetens historia visar att människan inte utan Guds hjälp framgångsrikt kan styra sina steg. Endast Bibeln förser människan med den vägledning som hon behöver. Den ger vägledning i fråga om moral, i det den visar vad Gud fördömer och vad han godkänner. (Gal. 5:19—23) Den visar sig vara en ojämförligt praktisk hjälp mitt uppe i en värld som har kastat av sig moralens återhållande band. Den hjälper oss att anlägga Guds syn på saker och ting och behaga honom. Och den visar oss vägen till evigt liv i Guds nya värld. — Joh. 17:3.

¹⁷ Framgår det inte tydligt varför denna böckernas bok bör vara vår förnämsta lärobok för studium? Kristna, framför allt, är innerligt intresserade av att undersöka denna bok som är författad av den om vilken Guds Son sade: ”Ditt ord är sanning.” (Joh. 17:17) Bibeln intar därför den främsta platsen i den studiekurs som skolan i teokratisk tjänst erbjuder.