Ande

Definition: Det hebreiska ordet rụ·ach och det grekiska ordet pnẹu·ma, som ofta översätts med ordet ”ande”, har ett antal betydelser. Alla dessa hänsyftar på något som är osynligt för människoögat och som vittnar om en kraft som är i rörelse. De hebreiska och grekiska orden används med hänsyftning på 1) vind, 2) den verksamma livskraft som finns i jordiska varelser, 3) den drivkraft som kommer från en människas symboliska hjärta och får henne att säga och göra saker på ett visst sätt, 4) inspirerade uttalanden som härrör från en osynlig källa, 5) andevarelser och 6) Guds verksamma kraft eller heliga ande. Flera av dessa användningar skall behandlas här i samband med frågor som kan uppstå i tjänsten på fältet.

Vad är den heliga anden?

En jämförelse av skriftställen som omnämner den heliga anden visar att människor, som det sägs, ”uppfylldes” av den, att de kan bli ”döpta” med den och att de kan bli ”smorda” med den. (Luk. 1:41; Matt. 3:11; Apg. 10:38) Inget av dessa uttryck skulle vara lämpligt, om den heliga anden var en person.

Jesus talar också om den heliga anden som en ”hjälpare” (grekiska: pa·rạ·kle·tos), och han sade att denne hjälpare skulle ”lära”, ”vittna”, ”tala” och ”höra”. (Joh. 14:16, 17, 26; 15:26; 16:13) Det är inte ovanligt i Bibeln att något personifieras. Visheten, till exempel, sägs ha ”barn”. (Luk. 7:35) Synden och döden omtalas som kungar. (Rom. 5:14, 21) I några skriftställen sägs det att anden ”talade”, medan det i andra klargörs att detta skedde genom änglar eller människor. (Apg. 4:24, 25; 28:25; Matt. 10:19, 20; jämför Apostlagärningarna 20:23 med Apg. 21:10, 11.) I Första Johannes 5:6—8 sägs det att anden ”vittnar”, men inte bara den, utan också ”vattnet och blodet”. Inget av de uttryck som man finner i dessa skriftställen bevisar således i sig självt att den heliga anden är en person.

Den rätta identifieringen av den heliga anden måste stämma med alla skriftställen som omnämner denna ande. Ur denna synvinkel är det logiskt att dra den slutsatsen att den heliga anden är Guds verksamma kraft. Den är inte en person, utan en mäktig kraft som Gud låter gå ut från sig själv för att få sin heliga vilja verkställd. — Ps. 104:30; 2 Petr. 1:21; Apg. 4:31.

Se också sidorna 372 och 373, under rubriken ”Treenighet”.

Vad vittnar om att någon verkligen har den heliga anden eller ”den helige Ande” (1917)?

Luk. 4:18, 31—35: ”[Jesus läste från profeten Jesajas skriftrulle:] ’Jehovas ande är över mig, eftersom han har smort mig till att förkunna goda nyheter.’ ... Och han gick ner till Kapernaum, en stad i Galileen. Och han undervisade dem på sabbaten; och de häpnade över hans sätt att undervisa, därför att hans tal var fyllt med myndighet. Nu fanns det i synagogan en man med en ande, en oren demon, och med hög röst skränade han. ... Men Jesus talade strängt till den och sade: ’Var tyst och far ut ur honom.’ Och efter att ha slängt omkull mannen mitt ibland dem for demonen ut ur honom utan att skada honom.” (Vad vittnade om att Jesus hade Guds ande? Skildringen säger inte att han skakade eller skränade eller rörde sig med en speciell iver eller glöd. Det sägs i stället att han talade med myndighet. Det är emellertid värt att lägga märke till att en demonande vid det tillfället drev en man till att skräna och falla omkull på golvet.)

I Apostlagärningarna 1:8 sägs det att Jesu efterföljare skulle vara vittnen om honom, när de fick helig ande. När de sedan, enligt Apostlagärningarna 2:1—11, fick denna ande, blev de som såg det imponerade av det faktum att de, trots att de allesammans var galiléer, talade om Guds storslagna gärningar på språk som de många utlänningar som då var närvarande var förtrogna med. Men det sägs ingenting i skildringen om att de som fick anden fick några känsloutbrott.

Det är värt att lägga märke till att Elisabet inte var på ett religiöst möte, utan hälsade på en besökande släkting, då hon fick den heliga anden och då brast ut i ”ett högt rop”. (Luk. 1:41, 42) När, som det sägs i Apostlagärningarna 4:31, helig ande kom över en skara lärjungar, skakades platsen, men den verkan som denna ande hade på lärjungarna var inte att de skakade eller vaggade fram och tillbaka, utan att de ”talade Guds ord med dristighet”. Det är på liknande sätt i vår tid. Att tala Guds ord med dristighet, att nitiskt ägna sig åt arbetet med att vittna — det är detta som vittnar om att någon har helig ande.

Gal. 5:22, 23: ”Andens frukt ... är kärlek, glädje, frid, långmodighet, omtänksamhet, godhet, tro, mildhet, självbehärskning.” (Det är denna frukt, och inte utbrott av religiös glöd, man bör söka när man försöker finna de människor som verkligen har Guds ande.)

Är förmågan att tala med stark känsla på ett tungomål som man aldrig studerat ett bevis för att man har Guds ande?

Se rubriken ”Tungomålstalande”.

Sker den mirakulösa helbrägdagörelse som utförs i vår tid förmedelst Guds ande?

Se rubriken ”Helbrägdagörelse”.

Vem blir döpt med helig ande?

Se sidan 80, under rubriken ”Dop”, också rubriken ”Pånyttfödelse”.

Finns det någon andlig del av människan som lever vidare, då kroppen dör?

Hes. 18:4: ”Den själ som syndar — det är den som kommer att dö.” (Me, My, Åk och ÄÖ har alla översatt det hebreiska ordet nẹ·fesh i denna vers med ”själ” och säger därmed att det är själen som dör. Några översättningar som på andra ställen i Bibeln återger nẹ·fesh med ”själ” använder uttrycket ”den människa” eller enbart ”den” i denna vers. Således är nẹ·fesh, själen, själva personen, inte en immateriell eller andlig del av honom som lever vidare, då hans kropp dör.) (Se rubriken ”Själ” för vidare upplysning.)

Ps. 146:4: ”Hans ande går ut, han vänder tillbaka till sin mark; på den dagen förgås verkligen hans tankar.” (Det hebreiska ord som här översatts med ”ande” är en avledning av rụ·ach. Somliga översättare återger det med ”andedräkt”. När denna rụ·ach eller verksamma livskraft lämnar kroppen, förgås personens tankar. De fortsätter inte i en annan värld.)

Pred. 3:19—21: ”Det finns en slutlig händelse vad människosönerna angår och en slutlig händelse vad djuren angår, och det är samma slutliga händelse för dem. Som den ene dör, så dör den andre; och de har alla bara en ande, så att det inte finns någon överlägsenhet hos människan gentemot djuret, ty allt är tomhet. Alla går till en plats. De har alla blivit till av stoftet, och de vänder alla åter till stoftet. Vem är det som känner människosönernas ande, om den far uppåt, och djurens ande, om den far neråt till jorden?” (På grund av att människor har ärvt synd och död av Adam dör de alla och vänder åter till stoft, precis som djuren. Men har varje människa en ande som lever vidare som en intelligent personlighet sedan den upphört att fungera i kroppen? Nej, Pred. 3:19 vers 19 besvarar den frågan och säger att människor och djur allesammans har ”bara en ande”. Ingen kan på ett auktoritativt sätt besvara den fråga som ställs i Pred. 3:21 vers 21 beträffande anden på grundval av enbart mänsklig iakttagelse. Men Guds ord svarar och säger att det inte finns något som människor har fötts med som ger dem företräde framför djuren när de dör. Men genom Guds barmhärtiga anordning med Kristus har möjligheten att leva för evigt öppnats för människor som utövar tro, en möjlighet som djuren inte har. För många människor kommer den möjligheten att ges genom uppståndelsen, då den verksamma livskraften från Gud kommer att väcka dem till liv igen.)

Luk. 23:46: ”Jesus ropade med hög röst och sade: ’Fader, i dina händer anförtror jag min ande [grekiska: pnẹu·ma].’ När han hade sagt detta, utandades han.” (Lägg märke till att Jesus utandades. Han var inte på väg till himlen, då hans ande lämnade honom. Det var först på tredje dagen efter denna händelse som Jesus uppväcktes från de döda. Sedan gick det, enligt Apostlagärningarna 1:3, 9, ytterligare 40 dagar innan han for upp till himlen. Vad är således innebörden i de ord Jesus yttrade strax innan han dog? Han sade att han visste att då han dog, vilade hans möjligheter till liv i framtiden helt i Guds händer. För ytterligare upplysningar angående ”anden” som ”vänder åter” till Gud, se sidorna 348 och 349, under rubriken ”Själ”.)

Om någon säger—

”Har du helig ande (eller den helige Ande)?”

Kan du svara: ”Ja, och det är därför som jag besöker dig i dag. (Apg. 2:17, 18)”

Eller också kan du säga: ”Det är det som gör det möjligt för mig att ta del i den kristna tjänsten. Men jag har funnit att inte alla har samma tanke när det gäller vad som vittnar om att någon verkligen har Guds ande. Vad tittar du efter, då du söker bevis för det?” Sedan kan du kanske tillägga: (Resonera om något av materialet på sidorna 30 och 31.)