Se upp för egenrättfärdigheten!
FARISÉERNA under det första århundradet åtnjöt ett gott anseende som rättfärdiga tillbedjare av Gud. De studerade ivrigt Skrifterna och bad ofta. Somliga betraktade dem som älskvärda och resonliga. Den judiske historikern Josephus skrev: ”Fariseerne hålla tillsammans och sträfva efter enhällig samverkan i och för gemensamt väl.” Det är inte att undra på att fariséerna förmodligen var de mest aktade och respekterade i det dåtida judiska samhället!
Men nu är ordet ”fariseisk” och med det besläktade uttryck nedsättande, och de är liktydiga med skenhelig, egenrättfärdig och gudsnådelig och för tankarna till att man avger en läpparnas bekännelse. Varför förlorade fariséerna sitt goda anseende?
Det berodde på att Jesus Kristus, till skillnad från flertalet judar, inte lät sig bedras av fariséernas uppträdande och yttre. Han jämförde dem med ”vitkalkade gravar, som visserligen ser sköna ut utanpå men inuti är fulla av de dödas ben och av allt slags orenlighet”. — Matteus 23:27.
De bad visserligen långa böner medan de stod på offentliga platser, men detta gjorde de, som Jesus sade, bara för att bli sedda av andra. Deras tillbedjan var en ren parodi. De tyckte om de främsta liggplatserna vid kvällsmåltiderna och de främsta sittplatserna i synagogorna. Alla judar var skyldiga att bära fransar på sina kläder, men fariséerna försökte imponera på andra genom att bära överdrivet långa fransar. De stoltserade med extra breda kapslar innehållande skriftcitat, och de bar dessa som amuletter. (Matteus 6:5; 23:5—8) Deras skrymtaktighet, girighet och arrogans ledde till slut till vanära för dem.
Jesus uttalade Guds förkastelsedom över fariséerna, när han sade: ”Ni skrymtare, träffande profeterade Jesaja om er när han sade: ’Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärta håller sig långt borta från mig. Förgäves fortsätter de att dyrka mig, eftersom de såsom lärosatser lär ut människobud.’” (Matteus 15:7—9) Deras rättfärdighet var egentligen egenrättfärdighet. Man förstår varför Jesus varnade sina lärjungar: ”Se upp för fariséernas surdeg.” (Lukas 12:1) Vi måste också ”se upp” för egenrättfärdigheten eller vara på vår vakt emot att bli religiösa skrymtare.
Men när vi gör detta bör vi inse att en person inte blir egenrättfärdig över en natt. Detta är i stället en tendens som smyger sig på mer och mer allteftersom tiden går. Man kan rentav oavsiktligt komma att få fariséernas icke önskvärda drag.
En överlägsen inställning
Bland annat vilka drag måste vi ”se upp” för? I Encyclopædia of Religion and Ethics heter det att egenrättfärdiga personer vanligtvis ”talar och står och ser ut som om de aldrig hade gjort något ont”. En egenrättfärdig person är också skrytsam och upphöjer sig själv, något som var ett framträdande problem hos fariséerna.
Jesus beskrev denna inställning hos fariséerna med en liknelse: ”Två män gick upp i templet för att be, den ene var farisé och den andre uppbördsman. Fariséen ställde sig och började be dessa ting för sig själv: ’O Gud, jag tackar dig för att jag inte är som övriga människor, utpressare, orättfärdiga, äktenskapsbrytare, eller ens som den här uppbördsmannen. Jag fastar två gånger i veckan, jag ger tiondelen av allting jag förvärvar.’” Uppbördsmannen däremot erkände ödmjukt sina fel, och han befanns vara mer rättfärdig än denne skrytsamme farisé. Jesus riktade sin liknelse till dem ”som litade på sig själva, att de var rättfärdiga, och som höll de övriga för ingenting”. — Lukas 18:9—14.
Som ofullkomliga människor kan vi, på grund av våra medfödda förmågor eller företräden, ibland tycka att vi är bättre än andra. Men som kristna bör vi snabbt slå bort sådana tankar. Du kanske har många års erfarenhet av kristet liv. Du kanske är en skicklig undervisare i Bibeln. Eller du kanske bekänner dig ha blivit smord till att regera tillsammans med Kristus i himlen. Somliga i församlingen åtnjuter speciella privilegier som heltidsförkunnare, äldste eller biträdande tjänare. Fråga dig själv: ”Hur skulle Jehova känna det, om jag skulle känna mig bättre än andra på grund av det han har gett mig?” Det skulle helt visst misshaga honom. — Filipperna 2:3, 4.
Om en kristen visar en överlägsen inställning på grund av sina gudagivna förmågor eller privilegier eller på grund av sin gudagivna myndighet, då berövar han faktiskt Gud den ära som endast han är värd. Bibeln förmanar tydligt varje kristen att ”inte tänka högre om sig själv än man bör tänka”. Den uppmanar oss i stället: ”Var sinnade på samma sätt mot andra som mot er själva; fäst inte sinnet vid höga ting, utan låt er ledas av de ringa tingen. Bli inte sådana som håller sig själva för kloka.” — Romarna 12:3, 16.
”Sluta upp med att döma”
I ett bibliskt uppslagsverk heter det att en egenrättfärdig person ”anser sig vara moraliskt oförvitlig eller ha en rätt ställning inför Gud, eftersom han, utan hänsyn till lagens anda, håller sig till dess bokstav”. Ett annat uppslagsverk beskriver egenrättfärdiga personer som ”överdrivet religiösa människor som tillbringar all sin tid med att söka efter ondska hos andra”.
Fariséerna gjorde sig skyldiga till detta. Deras människogjorda regler kom med tiden att verka viktigare än Guds lagar och principer. (Matteus 23:23; Lukas 11:41—44) De satte sig till doms över andra och var snara att fördöma alla som inte motsvarade deras egenrättfärdiga normer. Deras överlägsna inställning och överdrivna självkänsla fick dem att vilja bestämma över andra människor. Det retade dem oerhört att de inte kunde bestämma över Jesus, och därför planerade de att mörda honom. — Johannes 11:47—53.
Det är verkligen obehagligt att vara tillsammans med någon som uppträder som domare, som alltid letar efter fel och som skärskådar och bevakar alla i sin omgivning. Ingen i församlingen har egentligen rätt att tvinga på andra sina egna åsikter och egenhändigt uppställda regler. (Romarna 14:10—13) Balanserade kristna inser att många sidor av det dagliga livet faller inom ramen för vad en person själv har rätt att bestämma över. Det är i synnerhet de som har en tendens att vara perfektionister och krävande som måste undvika att döma andra.
Det är sant att den kristna församlingen är bemyndigad att ha riktlinjer som bidrar till att göra verksamheten i Jehovas jordiska organisation så friktionsfri som möjligt. (Hebréerna 13:17) Men somliga har förvrängt dessa riktlinjer eller har lagt till sina egna regler. I en trakt måste till exempel alla manliga elever vara klädda i kostym och ha knäppt kavaj, när de höll ett tal i skolan i teokratisk tjänst. Den elev som inte gjorde detta fick inte längre hålla några tal. Skulle det inte, i stället för att ställa upp sådana stränga regler, vara mer resonligt och mer i enlighet med andan i Guds ord att, när så behövs, ge vänlig personlig vägledning? — Jakob 3:17.
Egenrättfärdighet kan också få någon att tänka att det måste bero på någon andlig brist hos en kristen, om denne får gå igenom många personliga svårigheter. Det var precis vad de egenrättfärdiga Elifas, Bildad och Sofar tänkte om den trogne Job. Eftersom de inte hade någon fullständig bild av situationen, var det förmätet av dem att anklaga Job för ett orätt handlingssätt. Jehova tillrättavisade dem för deras snedvridna bedömning av Jobs prövningar. — Se Job, kapitel 4, 5, 8, 11, 18, 20.
Missriktat nit
Egenrättfärdighet och nit eller nitälskan står ofta i ett inbördes förhållande till varandra. Aposteln Paulus sade följande om religiöst sinnade judar: ”De har nitälskan för Gud, men inte enligt exakt kunskap; eftersom de ju inte kände rättfärdigheten från Gud utan sökte befästa sin egen, har de inte underordnat sig rättfärdigheten från Gud.” (Romarna 10:2, 3) Som farisé hade Paulus själv varit oerhört nitisk, men hans nit var missriktat och inte grundat på Jehovas rättfärdighet. — Galaterna 1:13, 14; Filipperna 3:6.
Bibeln ger passande följande förmaning: ”Bli inte alltför rättfärdig, visa dig inte heller vis till övermått. Varför skulle du vålla dig själv ödeläggelse?” (Predikaren 7:16) En kristens samvetsgranna och nitiska tjänst i församlingen skulle med tiden kunna urarta till egenrättfärdighet. Om religiöst nit inte är väglett av Jehovas rättfärdighet, utan av mänsklig vishet, kan det skada andra. Hur då?
Föräldrar kan till exempel bli så upptagna av att tillgodose andras andliga behov att de försummar sin egen familjs behov. Eller föräldrar kan vara överdrivet nitiska och kräva mer av sina barn än vad dessa alls kan klara av. (Efesierna 6:4; Kolosserna 3:21) Barn som inte kan leva upp till sådana orimliga krav kanske svarar med att leva ett dubbelliv. En resonlig förälder kommer att ta hänsyn till sin familjs begränsningar och göra lämpliga justeringar. — Jämför 1 Moseboken 33:12—14.
Överdrivet nit kan också beröva oss takt, empati och kärleksfullhet, något som är nödvändigt i vårt umgänge med andra. Någon kanske arbetar mycket hårt för att främja Guds kungarikes intressen, men genom sitt överdrivna nit kanske han skadar andra. Paulus sade: ”Om jag har profeterandets gåva och är insatt i alla heliga hemligheter och all kunskap, och om jag har all tro så att jag kan förflytta berg, men inte har kärlek, då är jag ingenting. Och om jag ger ut allt vad jag äger för att andra skall ha att äta, och om jag lämnar ut min kropp, för att kunna berömma mig, men inte har kärlek, då är det mig till ingen nytta alls.” — 1 Korinthierna 13:2, 3.
Gud gynnar de ödmjuka
Som kristna måste vi lära oss känna igen tendenserna till egenrättfärdighet innan dessa börjar utvecklas. Vi måste undvika en överlägsen attityd, vanan att döma andra och blint nit grundat på mänsklig vishet.
Men när vi ”ser upp” för fariseiska attityder, är det bäst att vi inte dömer andra som egenrättfärdiga, utan koncentrerar oss på våra egna tendenser och böjelser. Det är visserligen sant att Jesus dömde fariséerna och fördömde dem som ”huggormsyngel”, förtjänta av evig tillintetgörelse, men Jesus kunde läsa människors hjärtan, något som inte vi kan. — Matteus 23:33.
Må vi söka Guds rättfärdighet och inte vår egen. (Matteus 6:33) Endast då kan vi få Jehovas ynnest, för Bibeln förmanar oss alla: ”Bind ... om er med anspråkslöshet i sinnet gentemot varandra, eftersom Gud står emot de övermodiga, men han ger oförtjänt omtanke åt de ödmjuka.” — 1 Petrus 5:5.