NAMN

Ett ord eller uttryck som används som benämning eller beteckning för en person, en plats, ett djur, en växt eller något annat. Ordet ”namn” kan också avse en persons rykte eller personen själv.

”Varje familj [el.: släkt] i himlen och på jorden” har Jehova Gud att tacka för sitt namn. (Ef 3:14, 15) Han grundade den första familjen bland människorna och gav Adam och Eva möjlighet att sätta barn till världen. Därför har alla familjer eller släkter på jorden honom att tacka för sitt namn. Han är också Fader till sin himmelska familj. Och alldeles som han kallar alla de otaliga stjärnorna vid namn (Ps 147:4), har han utan tvivel gett änglarna namn (Dom 13:18).

Ett intressant exempel på hur något helt nytt och okänt fick sitt namn är mannat, som israeliterna blev försedda med genom ett underverk. När de första gången såg detta födoämne sade de: ”Vad är det?” (man hu’?) (2Mo 16:15) Det var tydligtvis därför de kallade det ”manna”, som troligen är bildat av det hebreiska uttrycket för ”vad är det?” (2Mo 16:31)

Forskarna är inte alltid överens när det gäller vissa namns ursprung, rot och innebörd. De upplysningar som ges om innebörden i bibliska namn varierar därför från uppslagsverk till uppslagsverk. När namnens innebörd anges i detta verk har Bibeln använts som den främsta auktoriteten. Som exempel kan nämnas innebörden i namnet Babel. I Första Moseboken 11:9 skrev Mose: ”Därför gav man den [dvs. staden] namnet Babel, ty Jehova hade där skapat förvirring i hela jordens språk.” Mose förbinder här namnet ”Babel” med verbroten balạl (förvirra, förbistra) och visar på så sätt att ”Babel” betyder ”förvirring”, ”förbistring”.

Bibliska namn kan bestå av enskilda ord, ordförbindelser eller hela satser. Namn som består av mer än en stavelse har ofta en kortform. När Bibeln inte själv förklarar ett namns ursprung har man i detta verk försökt finna dess rot eller beståndsdelar med hjälp av nyare erkända uppslagsverk. För att finna roten till hebreiska och arameiska namn har man använt Lexicon in Veteris Testamenti Libros (L. Koehler och W. Baumgartner, Leiden 1958) och den reviderade utgåvan av den ordboken som var delvis färdigställd när det här verket utarbetades. När det gäller grekiska namn har man i första hand använt nionde upplagan av A Greek-English Lexicon (H. G. Liddell och R. Scott, reviderad av H. S. Jones, Oxford 1968). Återgivningarna i Nya världens översättning av Den heliga skrift har sedan använts för att ange innebörden i dessa rotord. Namnet Elnatan består av rotorden ’El (Gud) och nathạn (ge) och betyder således ”Gud har gett”. (Jfr 1Mo 28:4, där nathạn har återgetts med ”har gett”.)

Djur- och växtnamn. Jehova Gud gav den första människan, Adam, privilegiet att ge djuren namn. (1Mo 2:19) De namn han gav dem var utan tvivel beskrivande namn. Detta tycks framgå av flera hebreiska djur- och växtnamn. Ett hebreiskt ord för ”åsna” (chamọ̄r) kommer av allt att döma från en rot som betyder ”bli röd”, något som anspelar på den färg djuret vanligtvis har. Det hebreiska namnet för ”turturduva” (tōr el. tor) är uppenbarligen en efterhärmning av fågelns sorgmodiga kuttrande, ”tur-r-r tur-r-r”. Mandelträdet kallas ”den som vaknar”, uppenbarligen därför att det är ett av de första träd som blommar på våren.

Ortnamn. Människor har ibland uppkallat platser efter sig själva, sina barn eller sina förfäder. Mördaren Kain byggde en stad och gav den namn efter sin son Hanok. (1Mo 4:17) Noba intog staden Kenat och kallade den Noba ”efter sitt eget namn”. (4Mo 32:42) Efter det att daniterna hade intagit staden Lesem kallade de den Dan, ”efter namnet på sin förfader”. (Jos 19:47; se också 5Mo 3:14.)

Liksom i fallet med altaren (2Mo 17:14–16), brunnar (1Mo 26:19–22) och källor (Dom 15:19) blev platser ofta namngivna efter händelser som hade inträffat där. Exempel på detta är Babel (1Mo 11:9), Jehova-Jire (1Mo 22:13, 14), Beersheba (1Mo 26:28–33), Betel (1Mo 28:10–19), Galed (1Mo 31:44–47), Sukkot (1Mo 33:17), Abel-Misrajim (1Mo 50:11), Massah, Meriba (2Mo 17:7), Tabera (4Mo 11:3), Kibrot-Hattaava (4Mo 11:34), Horma (4Mo 21:3), Gilgal (Jos 5:9), Akors lågslätt (Jos 7:26) och Baal-Perasim (2Sa 5:20).

Några gånger har topografiska särdrag utgjort grunden för namnet på platser, berg och floder. Städerna Geba och Gibea (båda namnen betyder ”kulle”) fick utan tvivel sina namn därför att de låg på en höjdsträckning. Libanon (som betyder ”vit [dvs. det vita berget]”) kan ha fått namn efter kalkstensklippornas eller bergstopparnas ljusa färg eller efter det förhållandet att de översta sluttningarna är snötäckta en stor del av året. När städer och byar låg i närheten av brunnar, källor eller vattendrag fick de ofta namn med förstavelsen ”beer” (brunn), ”en” (källa) eller ”abel” (vattendrag).

Andra namn härleder sig från sådana kännetecken som ortens storlek eller läge, invånarnas yrke eller vad man producerade på orten. Exempel på detta är Betlehem (som betyder ”brödhus”), Betsaida (jägarhus; fiskarhus), Gat (vinpress) och Beser (otillgänglig plats).

Några ortnamn innehåller också djur- och växtnamn, ofta i sammansättningar. Bland dessa kan nämnas Ajalon (som betyder ”hindens (hjortens) plats”), En-Gedi (killingens källa), En-Eglajim (två kalvars källa), Akrabbim (skorpioner), Baal-Tamar (palmens ägare) och En-Tappua (äppelkällan, äppelträdskällan).

”Bet” (som betyder ”hus”), ”baal” (ägare, herre, mästare) och ”kirjat” (stad) användes ofta som första led i sammansatta namn.

Personnamn. Tidigt i den bibliska historien fick barnen namn vid födelsen, men senare fick hebreiska pojkar namn när de blev omskurna på åttonde dagen. (Lu 1:59; 2:21) Vanligtvis var det antingen fadern eller modern som gav barnet namn. (1Mo 4:25; 5:29; 16:15; 19:37, 38; 29:32) Ett anmärkningsvärt undantag var den son som Rut födde åt Boas. I det fallet var det grannkvinnorna till Ruts svärmor, Noomi, som gav pojken namnet Obed (som betyder ”tjänare (slav)”, ”en som tjänar”). (Rut 4:13–17) Det hände också att Gud gav föräldrarna besked om vad barnet skulle heta. Bland dem som fick namn på det sättet var Ismael (Gud hör (lyssnar)) (1Mo 16:11), Isak (skratt) (1Mo 17:19), Salomo (från en rot som betyder ”frid/fred”) (1Kr 22:9) och Johannes (namnet motsvarar Jehohanan, som betyder ”Jehova har visat ynnest”, ”Jehova har varit nådig”) (Lu 1:13).

Namn som gavs på Guds befallning hade ofta profetisk innebörd. Namnet på Jesajas son Maher-Salal-Has-Bas (som betyder ”Skynda dig, byte! [el.: I hast till bytet!] Han har kommit snabbt till plundringsgodset (plundringen)”) visade att Assyriens kung skulle lägga Damaskus och Samaria under sig. (Jes 8:3, 4) Namnet på Hoseas son Jisreel (Gud skall så säd) pekade fram emot att Jehus hus en dag skulle ställas till räkenskap. (Hos 1:4) Namnen på de två andra barn som Hoseas hustru födde, Lo-Ruhama (hon som inte blev visad barmhärtighet) och Lo-Ammi (inte mitt folk), visade att Jehova hade förkastat Israel. (Hos 1:6–10) Guds Sons namn, Jesus (Jehova är räddning(en)), visade profetiskt att han var den av Jehova utsedde Räddaren, hans medel till räddning. (Mt 1:21; Lu 2:30)

Det namn man gav ett barn avspeglade ofta omständigheterna vid dess födelse eller faderns eller moderns känslor. (1Mo 29:32–30:13, 17–20, 22–24; 35:18; 41:51, 52; 2Mo 2:22; 1Sa 1:20; 4:20–22) Eva kallade sin förstfödde son Kain (från en rot som betyder ”frambringa”, ”förvärva”, ”köpa”), för, som hon sade: ”Jag har frambringat en man med Jehovas hjälp.” (1Mo 4:1) När hon födde en son efter mordet på Abel betraktade hon honom som en ersättning för Abel och kallade honom Set (satt, insatt). (1Mo 4:25) Isak kallade den yngste av sina tvillingsöner Jakob (en som griper tag i hälen; en som tränger undan) därför att pojken vid sin födelse höll sin bror Esau i hälen. (1Mo 25:26; jfr fallet med Peres i 1Mo 38:28, 29.)

Ibland var det barnets utseende vid födelsen som utgjorde grunden för det namn det fick. Isaks förstfödde kallades Esau (som betyder ”hårig”, ”luden”) eftersom han var ovanligt hårig när han föddes. (1Mo 25:25)

De namn man gav barn var ofta sammansättningar med El (Gud) eller en förkortad form av Guds namn, Jehova. Sådana namn kunde återspegla föräldrarnas förväntningar eller vara ett uttryck för deras tacksamhet mot Gud för att de hade blivit välsignade med en avkomling. Exempel på detta är Jehdeja (möjligen: må Jehova glädja sig), Elnatan (Gud har gett), Jeberekja (Jehova välsignar), Jonatan (Jehova har gett), Jehosabad (troligen: Jehova har skänkt (gett)), Eldad (möjligen: Gud har älskat), Abdiel (Guds tjänare (slav)), Daniel (min domare är Gud), Jehosadak (troligen: Jehova förklarar rättfärdig) och Pelatja (Jehova har fört i säkerhet (sörjt för en utväg)).

Orden ”ab” (far), ”ah” eller ”ach” (bror), ”am” (folk), ”bat” (dotter) och ”ben” (son) ingick i sammansatta namn som Abida (far har känt (mig)), Abia (min far är Jehova), Ahieser (min bror är en hjälpare), Ammihud (mitt folk är värdighet), Amminadab (mitt folk är villigt (ädelt, frikostigt)), Batseba (dotter av överflöd; möjligen: dotter av [född på] den sjunde [dagen]) och Ben-Hanan (son till den som visar ynnest; son till den nådige). ”Melek” (kung), ”adon” (herre) och ”baal” (ägare, herre, mästare) ingick också i sammansatta namn. Exempel på detta är Abimelek (min far är kung), Adonia (Jehova är herre) och Baal-Tamar (palmens ägare).

Beteckningar på djur och växter kunde också användas som namn på personer. Exempel på sådana namn är Debora (som betyder ”bi”), Dorkas eller Tabita (gasell), Jona (duva), Rakel (fårtacka), Safan (klippgrävling) och Tamar (palm).

Att vissa namn förekommer flera gånger i släktregistren tyder på att det blev vanligt att ge barnen namn efter släktingar. (Se 1Kr 6:9–14, 34–36.) Det var orsaken till att släktingar och bekanta kom med invändningar då Elisabet ville ge sin nyfödde son namnet Johannes. (Lu 1:57–61; se SLÄKTREGISTER [Upprepning av namn].)

Under det första århundradet v.t. var det inte ovanligt att judar, i synnerhet de som bodde utanför Israel eller i städer med blandad judisk och icke-judisk befolkning, hade både ett hebreiskt eller arameiskt namn och ett latinskt eller grekiskt namn. Det kan vara orsaken till att Dorkas också kallades Tabita och att aposteln Paulus också kallades Saul.

I vissa fall uppfattades en persons namn som en avspegling av dennes personlighet eller karaktärsdrag. Esau sade om sin bror: ”Är det inte därför man har gett honom namnet Jakob [en som griper tag i hälen; en som tränger undan], för han skulle tränga undan mig dessa två gånger? Min förstfödslorätt har han redan tagit, och se, nu har han tagit min välsignelse!” (1Mo 27:36) Abigajil påpekade angående sin man: ”Som hans namn är, så är han. Nabal [oförståndig, vettlös, dåraktig] är hans namn, och oförstånd är hos honom.” (1Sa 25:25) När Noomi på grund av alla de olyckor som hade drabbat henne inte längre ansåg att hennes namn var passande sade hon: ”Kalla mig inte Noomi [min ljuvlighet]. Kalla mig Mara [bitter], ty den Allsmäktige har gjort det mycket bittert för mig.” (Rut 1:20)

Namnändringar och nya namn. Det hände ibland att ett namn av en eller annan anledning ändrades eller att en person fick ett extra namn. När Rakel låg för döden gav hon sin nyfödde son namnet Ben-Oni (som betyder ”min sorgs son”, ”min smärtas son”), men hennes sörjande make, Jakob, valde att kalla honom Benjamin (högra handens son). (1Mo 35:16–18) Jehova ändrade namnet Abram (far är hög (upphöjd)) till Abraham (far till en mängd (hop)) och namnet Saraj (möjligen: stridbar) till Sara (furstinna); de nya namnen hade båda profetisk innebörd. (1Mo 17:5, 6, 15, 16) På grund av den uthållighet Jakob visade då han brottades med en ängel sades det till honom: ”Ditt namn skall inte längre vara Jakob, utan Israel [en som kämpar med (håller fast vid) Gud; el.: Gud kämpar], för du har kämpat med Gud och med människor och till slut fått övertaget.” (1Mo 32:28) Denna namnändring var ett bevis på Guds välsignelse, och den bekräftades senare. (1Mo 35:10) När det i Bibeln profetiskt talas om ”ett nytt namn” syftar det därför utan tvivel på ett namn som passar väl in på den som kommer att bära det. (Jes 62:2; 65:15; Upp 3:12)

Vid några tillfällen fick personer som blev insatta i en hög ställning eller som fick särskilda privilegier ett nytt namn. Eftersom ett sådant namn gavs av en överordnad, kan namnändringen också ha varit ett uttryck för att den som bar det nya namnet var underordnad den som han hade fått det av. Sedan Josef hade blivit Egyptens livsmedelsförvaltare kallades han Safenat-Panea. (1Mo 41:44, 45) När farao Neko gjorde Eljakim till vasallkung i Juda ändrade han hans namn till Jehojakim. (2Ku 23:34) Och då Nebukadnessar gjorde Mattanja till vasallkung ändrade han hans namn till Sidkia. (2Ku 24:17) Daniel och hans tre hebreiska vänner, Hananja, Misael och Asarja, fick babyloniska namn sedan de hade blivit utsedda till att genomgå en särskild utbildning i Babylon. (Dan 1:3–7)

En händelse i en persons liv kunde ibland leda till att denne fick ett nytt namn. Esau fick namnet Edom (som betyder ”röd”) på grund av den röda linsrätt som han sålde sin förstfödslorätt för. (1Mo 25:30–34)

Änglars namn. Bibeln upplyser oss bara om namnet på två änglar, Gabriel (som betyder ”Guds kraftfulle (starke) man”) och Mikael (vem är som Gud?). Kanske var det för att undvika att bli föremål för otillbörlig ära som änglarna ibland inte uppenbarade sitt namn för dem de visade sig för. (1Mo 32:29; Dom 13:17, 18)

Vad innebär det att känna Guds namn?

Det materiella skaparverket vittnar om Guds existens, men det uppenbarar inte Guds namn. (Ps 19:1; Rom 1:20) Att känna Guds namn innebär mer än att bara veta vad hans namn är. (2Kr 6:33) Det innebär att man känner Gud som person – hans avsikter, gärningar och egenskaper, så som de uppenbaras i hans ord. (Jfr 1Ku 8:41–43; 9:3, 7; Neh 9:10.) Detta framgår av exemplet med Mose, en man som Jehova kände ”vid namn”, dvs. ingående. (2Mo 33:12) Mose fick privilegiet att se en manifestation av Jehovas härlighet och höra hans namn ropas ut eller förkunnas. (2Mo 34:5) Denna kungörelse var inte bara en upprepning av namnet ”Jehova”, utan en förklaring angående hans egenskaper och gärningar. ”Jehova, Jehova, en barmhärtig och nådig Gud, sen till vrede och rik på kärleksfull omtanke och sanning, som bevarar kärleksfull omtanke mot tusenden, som förlåter missgärning och överträdelse och synd, men på inga villkor fritar från straff, utan låter straff för fäders missgärning komma över söner och över sonsöner, över den tredje generationen och över den fjärde generationen.” (2Mo 34:6, 7) Moses sång, som innehåller orden ”ty jag skall förkunna Jehovas namn”, berättar också om hur Gud handlade med Israel och beskriver hans egenskaper. (5Mo 32:3–44)

När Jesus Kristus var på jorden gjorde han sin Faders namn känt för sina lärjungar. (Joh 17:6, 26) Lärjungarna kände visserligen till namnet sedan tidigare, och de var förtrogna med Guds gärningar som skildrades i de hebreiska skrifterna, men genom Jesus, som befinner sig ”på platsen vid Faderns bröst”, lärde de känna Jehova på ett mycket bättre och långt mera storslaget sätt. (Joh 1:18) Kristus Jesus förmedlade en fullkomlig bild av sin Fader; han gjorde sin Faders gärningar, och de ord han yttrade talade han inte av egen ingivelse, utan det var ord från hans Fader. (Joh 10:37, 38; 12:50; 14:10, 11, 24) Därför kunde Jesus säga: ”Den som har sett mig, han har också sett Fadern.” (Joh 14:9)

Detta visar tydligt att de enda som verkligen känner Guds namn är de som är hans lydiga tjänare. (Jfr 1Jo 4:8; 5:2, 3.) Jehovas försäkran i Psalm 91:14 gäller därför sådana personer: ”Jag beskyddar honom, ty han känner mitt namn.” Namnet har inte i sig självt någon magisk kraft, men Han som bär detta namn kan beskydda sina trogna tjänare. Namnet står alltså för Gud själv. Det är därför ordspråket lyder: ”Jehovas namn är ett starkt torn; den rättfärdige skyndar dit in och får beskydd.” (Ord 18:10) Så handlar de som kastar sin börda på Jehova. (Ps 55:22) När man älskar detta namn (Ps 5:11), sjunger och spelar till ära för det (Ps 7:17), anropar det (1Mo 12:8), tackar det (1Kr 16:35), svär vid det (5Mo 6:13), kommer ihåg det (Ps 119:55), fruktar det (Ps 61:5), söker det (Ps 83:16), sätter sin förtröstan till det (Ps 33:21), upphöjer det (Ps 34:3) och hoppas på det (Ps 52:9), gör man alltså allt detta med avseende på Jehova själv. Att skymfa Guds namn är detsamma som att skymfa Gud. (3Mo 24:11, 15, 16)

Jehova nitälskar svartsjukt för sitt namn; han tolererar ingen rivalitet eller trolöshet när det gäller en människas tillbedjan av honom. (2Mo 34:14; Hes 5:13) Israeliterna fick befallning om att de inte ens skulle nämna andra gudars namn. (2Mo 23:13) Eftersom namnen på falska gudar förekommer i Bibeln, måste detta uppenbarligen betyda att de inte fick nämna de falska gudarnas namn med vördnad i syfte att tillbe dem.

Israeliterna levde inte upp till Guds rättfärdiga normer trots att hans namn hade nämnts över dem, och därigenom orenade eller vanhelgade de hans namn. (Hes 43:8; Am 2:7) Eftersom israeliternas trolöshet ledde till att Gud straffade dem, var detta också orsak till att andra nationer talade respektlöst om hans namn. (Jfr Ps 74:10, 18; Jes 52:5.) Dessa nationer insåg inte att tuktan kom från Jehova, och de trodde därför att de olyckor som drabbade Israel berodde på att Jehova inte kunde beskydda sitt folk. För att rentvå sitt namn från en sådan vanära ingrep Jehova för sitt namns skull och förde en kvarleva av israeliter tillbaka till deras land. (Hes 36:22–24)

Genom att uppenbara sig på olika sätt såg Jehova till att hans namn blev ihågkommet. På platser där detta skedde reste man altaren. (2Mo 20:24; jfr 2Sa 24:16–18; se JEHOVA.)

Guds Sons namn. Eftersom Jesus Kristus hade varit trogen ända till döden, belönade hans Fader honom genom att ge honom en högre ställning och ”det namn som är över alla andra namn”. (Flp 2:5–11) Alla som önskar leva måste erkänna vad detta namn står för (Apg 4:12), däribland Jesu ställning som domare (Joh 5:22), kung (Upp 19:16), överstepräst (Heb 6:20), återlösare (Mt 20:28) och främste förmedlare av räddning. (Heb 2:10; se JESUS KRISTUS.)

Jesus Kristus skall också som ”kungarnas Kung och herrarnas Herre” dra ut i spetsen för de himmelska härarna och föra krig i rättfärdighet. När han verkställer Guds hämnd kommer han att använda krafter och lägga i dagen egenskaper som de som strider mot honom inte har någon som helst kännedom om. Det sägs därför mycket passande att ”han har ett namn skrivet som ingen känner utom han själv”. (Upp 19:11–16)

Ordet ”namn” använt på olika sätt. Ett namn kan ”nämnas [el.: utropas] över” en person, en stad eller en byggnad. När Jakob adopterade Josefs söner som sina egna sade han: ”Må mitt namn nämnas över dem och mina fäders namn, Abraham och Isak.” (1Mo 48:16; se också Jes 4:1; 44:5.) Att Jehovas namn hade nämnts över israeliterna betydde att de var hans folk. (5Mo 28:10; 2Kr 7:14; Jes 43:7; 63:19; Dan 9:19) Jehova fäste också sitt namn vid Jerusalem och templet och visade på så sätt att detta var det rättmätiga centret för tillbedjan. (2Ku 21:4, 7) Joab beslöt sig för att inte fullständigt inta Rabba för att hans namn inte skulle nämnas över staden, dvs. för att han inte skulle få äran av att ha intagit staden. (2Sa 12:28)

Om en man dog utan att efterlämna någon manlig avkomling sade man att hans namn togs bort från eller avlägsnades ur hans släkt. (4Mo 27:4; 2Sa 18:18) Den mosaiska lagens bestämmelse om svågeräktenskap tjänade därför till att bevara den dödes namn. (5Mo 25:5, 6) Å andra sidan innebar tillintetgörandet av en nation, ett folk eller en släkt att den nationens, det folkets eller den släktens namn utplånades. (5Mo 7:24; 9:14; Jos 7:9; 1Sa 24:21; Ps 9:5)

Att tala eller handla i en annan persons namn innebar att göra detta på dennes vägnar. (2Mo 5:23; 5Mo 10:8; 18:5, 7, 19–22; 1Sa 17:45; Est 3:12; 8:8, 10) Att ta emot en person i någons namn skulle på motsvarande sätt innebära att man gav denne ett erkännande. Att ”ta emot en profet i en profets namn” skulle därför innebära att ta emot en profet därför att han var en profet. (Mt 10:41, KJ, Int; jfr NV, Åk.) Och att döpa någon ”i Faderns och Sonens och den heliga andens namn” skulle innebära att göra det i erkännande av Fadern, Sonen och den heliga anden. (Mt 28:19)

Rykte, anseende, berömmelse. I bibliskt språkbruk står ”namn” ofta för rykte, anseende eller berömmelse. (1Kr 14:17, not) Att sprida ut ett dåligt rykte (ordagr.: ”ett ont (dåligt) namn”) om någon betydde att rikta falska anklagelser mot denne och därigenom skada dennes anseende. (5Mo 22:19, not) Att ens namn kastades bort eller förkastades som något ont betydde att man förlorade sitt goda anseende. (Lu 6:22) Då människorna efter den stora översvämningen på Noas tid i opposition mot Jehova började bygga ett torn och en stad var det för att göra sig ”ett berömt namn”. (1Mo 11:3, 4) Å andra sidan lovade Jehova att göra Abrams (Abrahams) namn stort om han lämnade sitt land och sina släktingar och begav sig till ett annat land. (1Mo 12:1, 2) Att Gud uppfyllde det här löftet bekräftas av att det än i dag är få personer från forna tider som har fått ett så stort namn som Abraham, i synnerhet som exempel på en enastående tro. Miljoner hävdar fortfarande att de på grund av sin köttsliga härstamning är arvingar till den välsignelse som uttalades över Abraham. Jehova gjorde på liknande sätt Davids namn stort genom att välsigna honom och ge honom seger över Israels fiender. (1Sa 18:30; 2Sa 7:9)

Vid födseln har en människa inte något anseende, och det namn hon får är därför inte så mycket mer än en benämning. Av den orsaken heter det i Predikaren 7:1: ”Ett gott namn [ordagr.: ”Ett namn”] är bättre än god olja och dödsdagen bättre än den dag man föddes.” Det är inte när en människa föds utan först under loppet av hennes liv som hennes ”namn” får verklig betydelse i den bemärkelsen att det identifierar henne antingen som en som gör det som är rättfärdigt eller som en som gör det som är ont. (Ord 22:1) Eftersom Jesus var trogen intill döden, blev hans namn det enda namn ”som har blivit givet bland människor, genom vilket vi skall bli räddade”, och han har ”ärvt ett namn som är förnämligare” än änglarnas. (Apg 4:12; Heb 1:3, 4) När det gäller Salomo uttrycktes förhoppningar om att hans namn skulle bli ”härligare” än Davids, men han slutade sina dagar med ett dåligt namn, eftersom han hade avfallit från den sanna tillbedjan. (1Ku 1:47; 11:6, 9–11) ”De ondskefullas namn ruttnar bort”, dvs. blir en obehaglig stank. (Ord 10:7) Det är därför ”ett gott namn är att föredra framför stor rikedom”. (Ord 22:1)

Namn skrivna i ”livets bok”. Det förefaller som om Jehova bildligt talat har skrivit namn i livets bok alltsedan ”världens grundläggning”. (Upp 17:8) Eftersom Jesus talade om att Abel levde vid ”världens grundläggning”, måste det vara fråga om den värld av människor som kan återlösas, den värld som blev till då Adam och Eva hade satt barn till världen. (Lu 11:48–51) Abels namn var uppenbarligen det första som skrevs i denna symboliska bok eller skriftrulle.

De som har sitt namn skrivet i livets skriftrulle är emellertid inte personer som är förutbestämda att uppnå Guds godkännande och vinna livet. Detta framgår av att Bibeln också talar om att namn kan strykas ut ”ur livets bok”. Det är alltså uppenbarligen så att en person får sitt namn skrivet i ”livets bok” först när han börjar tjäna Jehova och att namnet bevaras i boken bara om han förblir trogen. (Upp 3:5; 17:8; jfr 2Mo 32:32, 33; Lu 10:20; Flp 4:3; se också LIV.)

Namn skrivna i Lammets skriftrulle. I överensstämmelse med detta är namnen på dem som tillber det symboliska vilddjuret inte skrivna i Lammets skriftrulle. (Upp 13:8) Detta vilddjur har fått sin myndighet, makt och tron av draken, Satan, Djävulen. De som tillber vilddjuret är därför en del av ormens avkomma. (Upp 13:2; jfr Joh 8:44; Upp 12:9.) Redan innan Adam och Eva fick barn nämnde Jehova att det skulle vara fiendskap mellan kvinnans avkomma och ormens avkomma. (1Mo 3:15) Det har alltså redan från världens grundläggning varit bestämt att ingen som tillber vilddjuret skulle få sitt namn skrivet i Lammets skriftrulle. Detta privilegium skulle bara ges åt dem som var heliga i Guds ögon. (Upp 21:27)

Med tanke på att denna skriftrulle tillhör Lammet är det logiskt att de namn som finns i den är namnen på de människor som Gud har gett åt Lammet. (Upp 13:8; Joh 17:9, 24) Det är därför värt att lägga märke till att nästa gång Lammet omtalas i Uppenbarelseboken sägs det att Johannes ser Lammet stå på Sions berg tillsammans med 144 000 som har blivit köpta från människorna. (Upp 14:1–5)