FÖRSONING

Det svenska ordet ”försona” kommer av ett tyskt ord som betyder ”bilägga en strid”. Att försona kan avse att avhjälpa eller gottgöra eller upphäva följderna av en kränkande eller brottslig handling och därmed uppnå förlikning, fred eller förlåtelse.

I Bibeln används ordet om handlingen att täcka över eller utplåna synd. Uttryck som har med ”försoning” att göra förekommer på många ställen i Bibelns hebreiska skrifter, i synnerhet i Tredje och Fjärde Moseboken. Det hebreiska ordet för ”(för)sona” eller ”bringa försoning” är kafạr; ursprungligen betydde ordet troligen ”täcka över”, men betydelsen ”torka bort”, ”stryka ut” eller ”utplåna” har också föreslagits.

Människans behov av försoning. Människan har på grund av den nedärvda synden behov av att få sina synder försonade, eller övertäckta. (1Ku 8:46; Ps 51:5; Pre 7:20; Rom 3:23) Att det förhåller sig så beror inte på Gud, utan på människan. (5Mo 32:4, 5) Adam, som förlorade möjligheten till evigt liv som fullkomlig människa, gav synden och döden i arv till sina avkomlingar (Rom 5:12), som därigenom blev underlagda dödens fördömelse. Om människan skulle återfå möjligheten till evigt liv måste en försoning åstadkommas på något sätt, och i överensstämmelse med den juridiska princip som Jehova senare lät ingå i Moses lag, nämligen principen om lika för lika, krävdes något som exakt motsvarade det Adam förlorade. (5Mo 19:21)

Uttrycket ”bringa försoning” har i Bibeln grundbetydelsen ”täcka över” eller ”ge i utbyte mot”, och det som ges i utbyte mot, eller för att täcka över, något annat måste exakt motsvara detta. Det som ges för att bringa försoning får inte vara mer eller mindre och inte av större eller av mindre värde än det som har gått förlorat eller har förverkats. Ingen ofullkomlig människa kan åstadkomma en sådan försoning och därmed ge en människa eller hela mänskligheten fullkomligt liv. (Ps 49:7, 8) För att bringa tillräcklig försoning för det som Adam förlorade måste ett syndoffer med exakt samma värde, nämligen ett fullkomligt människoliv, tillhandahållas.

Bland israeliterna införde Jehova Gud en anordning för försoning som förebildade en större försoningsanordning. Det är Jehova och inte människor som skall ha äran för införandet av och uppenbarandet om den anordning som gör att den nedärvda synden kan täckas över och att dödens fördömelse kan avlägsnas.

Försoningsoffer. Enligt Guds bud skulle israeliterna frambära syndoffer för att bringa försoning för sin synd. (2Mo 29:36; 3Mo 4:20) Av särskild betydelse var den årliga försoningsdagen, då Israels överstepräst frambar djuroffer och bringade försoning för sig själv, för de övriga leviterna och för de icke-prästerliga stammarna i Israel. (3Mo 16) Offerdjuren skulle vara felfria, något som visade att deras motbild måste vara fullkomlig. När man bringade försoning måste offerdjuret dö och dess blod utgjutas, vilket visar att det är kostsamt att bringa försoning. (3Mo 17:11) De syndoffer som israeliterna frambar och de olika inslagen vid den årliga försoningsdagen inpräntade säkerligen hos dem allvaret i deras syndiga tillstånd och deras stora behov av en fullständig försoning. Djuroffren kunde emellertid inte fullständigt försona människors synder, eftersom djuren är underlägsna människan och människan har fått i uppdrag att härska över dem. (1Mo 1:28; Ps 8:4–8; Heb 10:1–4; se FÖRSONINGSDAGEN; OFFER.)

Uppfylldes genom Kristus Jesus. I de kristna grekiska skrifterna görs det en tydlig koppling mellan fullständig försoning av människans synder och Jesus Kristus. Den mosaiska lagens förebilder och skuggor får sin uppfyllelse i honom, eftersom det var honom de olika djuroffren pekade fram emot. Som en fullkomlig, syndfri människa var Jesus syndoffret för alla de avkomlingar av Adam som till slut skall befrias från nedärvd synd och död. (2Kor 5:21) Kristus ”har framburit ett enda slaktoffer för synder för beständigt” (Heb 10:12), och han är ”Guds Lamm som tar bort världens synd”. (Joh 1:29, 36; 1Kor 5:7; Upp 5:12; 13:8; jfr Jes 53:7.) För att förlåtelse skall kunna ges måste blod utgjutas (Heb 9:22), och kristna som vandrar i ljuset försäkras om att ”Jesu, ... [Guds] Sons, blod renar oss från all synd” (1Jo 1:7; Heb 9:13, 14; Upp 1:5).

Det fullkomliga människoliv som Jesus offrade är det motbildliga syndoffret. Detta är det dyra pris som har betalats för att friköpa människor från nedärvd synd och död. (Tit 2:13, 14; Heb 2:9) Kristus själv sade: ”Inte ens Människosonen har kommit för att bli betjänad, utan för att betjäna och ge sin själ till en lösen [grek.: lỵtron] i utbyte mot många.” (Mk 10:45; se LÖSEN, FRIKÖPANDE.) Hans offer bringade exakt försoning för det som syndaren Adam hade förverkat, eftersom Jesus var fullkomlig och således motsvarade Adam innan denne syndade. (1Ti 2:5, 6; Ef 1:7)

Försoning möjliggörs. Synden skapade en skiljemur, eller en klyfta, mellan människan och Jehova Gud, för han godkänner inte synd. Klyftan mellan människan och hennes Skapare kunde bara överbryggas genom att det tillhandahölls ett medel som fullständigt kunde täcka över, eller försona, synden. (Jes 59:2; Hab 1:13; Ef 2:3) Detta medel, som möjliggör en försoning mellan Gud och den syndiga mänskligheten, är den fullkomliga människan Jesus Kristus. Aposteln Paulus skrev: ”Vi jublar också i Gud genom vår Herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu har fått försoningen.” (Rom 5:11) För att få Jehovas ynnest måste man emellertid godta hans anordning för försoning genom Jesus Kristus. Det är bara genom denna anordning som det är möjligt att uppnå en ställning som kan jämföras med den Adam hade innan han syndade. Guds kärlek kommer till uttryck genom att han har gjort en sådan försoning möjlig. (Rom 5:6–10)

Rättvisans krav tillfredsställs. Ett försoningsoffer var nödvändigt för att rättvisans krav skulle tillfredsställas. Människan förlorade sin fullkomlighet i och med syndafallet, och Adam och hans avkomlingar kom därigenom under Guds fördömelse. Rättvisan och troheten mot rätta principer krävde att Gud verkställde sin dom över den olydige Adam. Men hans kärlek fick honom att tillhandahålla en ställföreträdare som kunde ta på sig straffet. Därmed kunde rättvisans krav tillfredsställas samtidigt som ångerfulla avkomlingar av syndaren Adam kunde få förlåtelse och uppnå fred med Gud. (Kol 1:19–23) Därför sände Jehova ”sin Son som ett försoningsoffer för våra synder”. (1Jo 4:10; Heb 2:17) Jesu försoningsoffer gör det möjligt för människor att bli försonade med Gud och uppnå ett gott förhållande till honom. Försoningsoffret avlägsnar den orsak Gud har att döma människorna och gör det möjligt för honom att visa dem ynnest och barmhärtighet. Syndens börda och den dödsdom synden för med sig kan således avlägsnas från det andliga Israel och från alla andra som drar nytta av denna anordning. (1Jo 2:1, 2; Rom 6:23)

Tanken på en ställföreträdare kommer tydligt fram i vissa bibelställen som har med försoningsanordningen att göra. Paulus sade till exempel att ”Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna” (1Kor 15:3) och att ”Kristus köpte oss fria från lagens förbannelse genom att bli en förbannelse i stället för oss [judarna], eftersom det står skrivet: ’Förbannad är var och en som är upphängd på en träpåle.’” (Gal 3:13; 5Mo 21:23) Petrus sade: ”Han bar själv våra synder i sin egen kropp på träpålen, för att vi inte längre skulle ha något med synderna att göra utan skulle leva för rättfärdigheten. Och ’genom hans sår blev ni läkta’.” (1Pe 2:24; Jes 53:5) Petrus skrev också: ”Kristus ... dog ju en gång för alla med avseende på synder, en rättfärdig för orättfärdiga, för att han skulle föra er till Gud.” (1Pe 3:18)

En kärleksfull anordning som måste tas emot i tro. Gud och Kristus har genom denna anordning, som innebär att människans nedärvda synd fullständigt kan försonas, varit enastående exempel när det gäller att visa kärlek. (Joh 3:16; Rom 8:32; 1Jo 3:16) Men för att få nytta av denna anordning måste man ångra sig uppriktigt och utöva tro. Jehova fann inte behag i de offer som judéerna frambar, eftersom de inte gjorde det med rätt inställning. (Jes 1:10–17) Gud sände Kristus ”som ett offer till försoning genom tro på hans blod”. (Rom 3:21–26) De som i tro tar emot Guds försoningsanordning genom Jesus Kristus kan vinna räddning, men det kan inte de som med förakt avvisar den. (Apg 4:12) Och för dem som ”med vett och vilja bedriver synd, sedan ... [de] har fått den exakta kunskapen om sanningen, finns inte längre något slaktoffer för synder kvar, utan bara en förskräcklig väntan på dom”. (Heb 10:26–31)

”Försoning” i de kristna grekiska skrifterna. I de kristna grekiska skrifterna är de grekiska orden för ”försona” och ”försoning” oftast avledda av verbet allạssō, som har grundbetydelsen ”(för)ändra”, ”förvandla”. (Apg 6:14; Gal 4:20, not) De grekiska orden förmedlar tanken på ”försoning” eller ”förlikning” genom att vänskapliga förhållanden återupprättas eller att tvistande parter förlikas.

Det sammansatta verbet katallạssō, som har grundbetydelsen ”byta ut”, ”växla”, fick med tiden betydelsen ”försona”. (Rom 5:10) Paulus använder detta verb när han talar om att en hustru som har gått ifrån sin man skall ”försona sig igen” med honom. (1Kor 7:11) Det besläktade verbet diallạssomai förekommer i Matteus 5:24 i Jesu uppmaning om att man först skulle ”sluta fred” med sin broder innan man frambar ett offer på altaret.

Försoning med Gud. I Romarbrevet och i flera andra brev använder Paulus ordet katallạssō och apokatallạssō (en förstärkt form) när han talar om att människor blir försonade med Gud på grundval av Kristi Jesu offer.

Människorna behöver försonas med Gud eftersom de har varit fjärmade från honom; de har inte haft något harmoniskt och vänskapligt förhållande till honom; det har rentav rått fiendskap mellan Gud och människor. Detta beror på att den första människan, Adam, syndade och på att synd och ofullkomlighet har gått i arv till alla Adams avkomlingar. (Rom 5:12; jfr Jes 43:27.) Aposteln kunde därför säga: ”Detta att man håller sinnet inriktat på köttet betyder fiendskap med Gud, eftersom det inte är underordnat Guds lag och faktiskt inte heller kan vara det [på grund av dess nedärvda ofullkomliga, syndiga natur]. Så de som är i samklang med köttet kan inte behaga Gud.” (Rom 8:7, 8) Fiendskap råder därför att Guds fullkomliga normer inte tillåter att han godkänner eller ser genom fingrarna med ett orätt handlingssätt. (Ps 5:4; 89:14) Om Sonen, som återspeglade sin Faders fullkomliga egenskaper, sägs det: ”Du älskade rättfärdighet, och du hatade laglöshet.” (Heb 1:9) Även om ”Gud är kärlek” och även om ”Gud älskade världen [människovärlden] så mycket att han gav sin enfödde Son” till nytta för människorna, kvarstår det faktum att mänskligheten som helhet har befunnit sig i ett tillstånd av fiendskap med Gud och att Guds kärlek till människovärlden var en kärlek som visades fiender, en kärlek som vägleddes av principer (grek.: agạpē) snarare än av tillgivenhet och vänskap (grek.: filịa). (1Jo 4:16; Joh 3:16; jfr Jak 4:4.)

Eftersom Guds norm är fullkomlig rättfärdighet, kan han inte tolerera, eller se med gillande på, synd, som är en överträdelse av hans uttryckliga vilja. Han är ”nådig och barmhärtig” och ”rik på barmhärtighet” (Ps 145:8, 9; Ef 2:4), men han åsidosätter inte rättvisan för att kunna visa barmhärtighet. Som det sägs i M’Clintock och Strongs Cyclopædia (1894, bd VIII, sid. 958) är förhållandet mellan Gud och syndiga människor ”ett juridiskt förhållande, som förhållandet mellan en suverän härskare som sitter som domare och en förbrytare som har överträtt hans lagar och satt sig upp mot hans myndighet och som därför blir behandlad som en fiende”. Det är det förhållandet människorna kom att befinna sig i på grund av den synd de ärvde från sin stamfar, Adam.

Grundvalen för försoning. En fullständig försoning med Gud är bara möjlig genom Kristi Jesu lösenoffer; Jesus är ”vägen”, och ingen kommer till Fadern utom genom honom. (Joh 14:6) Hans död tjänade som ”ett försoningsoffer [grek.: hilasmọs] för våra synder”. (1Jo 2:2; 4:10) Ordet hilasmọs betyder ”något som blidkar”, ”något som gör någon mild och vänligt stämd”, ”försoning”. Men Jesu Kristi offer var inte något som gör någon mild och vänligt stämd i den bemärkelsen att det lugnade sårade känslor hos Gud. Hans älskade Sons död åstadkom naturligtvis inte något sådant. Jesu offer var i stället något som blidkade i den bemärkelsen att det tillfredsställde Guds krav på fullkomlig rättvisa genom att det frambringade en rättvis och rättfärdig grundval för förlåtelse av synder, så att Gud kan ”vara rättfärdig också när han förklarar den [medfött syndiga] människa rättfärdig som har tro på Jesus”. (Rom 3:24–26) Kristi offer var det medel som bringade fullständig försoning för människornas synder och lagstridiga handlingar, vilket gjorde det möjligt för människor att söka och att återigen få ett gott och rätt förhållande till den suveräne Guden. (Ef 1:7; Heb 2:17; se LÖSEN, FRIKÖPANDE.)

Genom Kristus kunde Gud således ”försona allt annat med sig igen genom att stifta fred med hjälp av det blod han [Jesus] utgöt på tortyrpålen”, och människor som en gång var ”utestängda och fiender” därför att deras sinne var vänt till onda gärningar kunde nu bli försonade med Gud ”med hjälp av hans [Jesu] köttsliga kropp genom hans död” och kunde träda fram inför honom som ”heliga och oklanderliga och fria från anklagelse”. (Kol 1:19–22) Jehova Gud kunde nu förklara dem rättfärdiga som han utvalde till att bli hans med anden pånyttfödda söner; det kunde inte riktas någon anklagelse mot dem, eftersom de nu var fullständigt försonade med Gud och hade fred med honom. (Jfr Apg 13:38, 39; Rom 5:9, 10; 8:33.)

Hur förhåller det sig då med människor som tjänade Gud före Kristi död? Till exempel sådana som Abel, som fick ”vittnesbördet att han var rättfärdig, eftersom Gud vittnade om hans offergåvor”, Enok, som fick ”vittnesbördet att han hade behagat Gud”, Abraham, som kallades ”Jehovas vän”, Mose, Josua, Samuel, David, Daniel, Johannes döparen och Jesu lärjungar, som Jesus sade följande till kort före sin död: ”Fadern själv är nämligen fäst vid er.” (Heb 11:4, 5; Jak 2:23; Dan 9:23; Joh 16:27) Jehova handlade med alla dessa och välsignade dem. Varför behöver sådana människor bli försonade med Gud genom Kristi död?

Det är uppenbart att alla dessa till viss grad var försonade med Gud. Men de hade, likt resten av mänskligheten, ärvt synden och var fortfarande syndare, något som de erkände genom att frambära djuroffer. (Rom 3:9, 22, 23; Heb 10:1, 2) Några har visserligen syndat mer uppenbart och grovt än andra, och några har till och med varit avsiktligt upproriska, men synd är synd, oavsett graden eller omfattningen. Eftersom alla Adams avkomlingar, utan undantag, är syndare, har alla behov av den försoning med Gud som hans Sons offer gjorde det möjligt att uppnå.

Det vänskapliga förhållande Gud hade till sådana människor som de ovannämnda var relativt och var baserat på deras tro, en tro som bland annat gick ut på att Gud i sin rätta tid skulle tillhandahålla det medel som fullständigt skulle befria dem från deras syndiga tillstånd. (Jfr Heb 11:1, 2, 39, 40; Joh 1:29; 8:56; Apg 2:29–31.) Den försoning de till viss grad hade uppnått var alltså beroende av det lösenoffer som Gud skulle tillhandahålla i framtiden. Som det framkommer i artikeln FÖRKLARA RÄTTFÄRDIG ”tillräknade” Gud dem rättfärdighet i kraft av deras tro, och på denna grundval och i den absoluta förvissningen om att han själv skulle tillhandahålla en lösen kunde han på förhand ha ett vänskapligt förhållande till dem utan att överträda sina normer för fullkomlig rättvisa. (Rom 4:3, 9, 10; jfr också Rom 3:25, 26; 4:17.) Likväl måste hans rättmätiga krav på rättvisa till sist tillfredsställas, så att rättfärdighet inte längre bara tillräknas dem, utan baseras på en verklig betalning i form av den lösesumma som krävdes. Allt detta understryker vilken betydelse Kristus har i Guds anordning och visar att alla människor är beroende av Kristus Jesus för att kunna uppnå den rättfärdighet som gör dem kvalificerade att stå i ett godkänt förhållande till Gud. (Jfr Jes 64:6; Rom 7:18, 21–25; 1Kor 1:30, 31; 1Jo 1:8–10.)

Hur försoning med Gud uppnås. Eftersom det är Gud som har blivit kränkt och eftersom det är hans lag som har överträtts och fortfarande överträds, är det människan som måste bli försonad med Gud, inte Gud med människan. (Ps 51:1–4) Människan och Gud möts inte på lika villkor, och Guds norm för vad som är rätt kan inte ändras, korrigeras eller modifieras. (Jes 55:6–11; Mal 3:6; jfr Jak 1:17.) Villkoren för att bli försonad med honom är därför inte förhandlingsbara, och ingen form av kompromiss är möjlig. (Jfr Job 40:1, 2, 6–8; Jes 40:13, 14.) Många bibelöversättningar återger Jesaja 1:18 på följande sätt: ”Låt oss gå till rätta med varandra, säger Herren.” (SFB, 1917, 2000) Men en mer korrekt och konsekvent återgivning är: ”’Kom nu, och låt oss rätta till förhållandet mellan oss’, säger Jehova.” (NV) Orsaken till det störda förhållandet beror uteslutande på människan, inte på Gud. (Jfr Hes 18:25, 29–32.)

Detta hindrade inte Gud från att i sin barmhärtighet ta initiativet till att öppna vägen för en försoning. Det gjorde han genom sin Son. Aposteln skriver: ”Ty medan vi ännu var svaga dog Kristus för ogudaktiga vid den fastställda tiden. Annars vill väl knappast någon dö för en rättfärdig; jo, för den gode kanske någon rentav vågar dö. Men Gud bevisar sin egen kärlek [agạpēn] till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare. Därför skall vi, sedan vi nu har förklarats rättfärdiga genom hans blod, så mycket mera genom honom räddas från vreden. Ty om vi, när vi var fiender, blev försonade med Gud genom hans Sons död, skall vi nu, då vi har blivit försonade, så mycket mera räddas genom hans liv. Och inte bara detta, utan vi jublar också i Gud genom vår Herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu har fått försoningen.” (Rom 5:6–11) Jesus, som ”inte hade känt synd”, gjordes ”till synd för oss” genom att han gav sitt människoliv som ett syndoffer för att befria människor från syndens börda och från det straff synden för med sig. Befriade från syndens börda kan de nu betraktas som rättfärdiga i Guds ögon och därigenom ”bli Guds rättfärdighet med hjälp av honom [Jesus]”. (2Kor 5:18, 21)

Gud visar dessutom sin barmhärtighet och kärlek genom att sända ambassadörer till den syndiga mänskligheten. I forna tider sändes ambassadörer oftast ut till en fientligt inställd makt (jfr Lu 19:14), och deras uppdrag var vanligtvis att försöka förhindra att krig bröt ut eller, om det redan hade brutit ut krig, att förhandla om fred. (Jes 33:7; Lu 14:31, 32; se AMBASSADÖR.) Gud sänder ut sina kristna ambassadörer till människor för att upplysa dem om försoningsanordningen och vad som krävs för att de skall få nytta av den. Aposteln skriver: ”Vi är alltså ambassadörer på Kristi vägnar, som om Gud framställde enträgna uppmaningar genom oss. På Kristi vägnar ber vi ivrigt: ’Bli försonade med Gud.’” (2Kor 5:20) Det faktum att Gud framställer enträgna uppmaningar betyder inte att hans inställning till synd har förändrats. Han uppmuntrar i stället barmhärtigt överträdarna att söka fred, så att de kan undgå den rättfärdiga vrede som han oundvikligen låter komma över alla dem som fortsätter att trotsa hans heliga vilja, dvs. undgå att bli tillintetgjorda. (Jfr Hes 33:11.) Även de kristna måste vara på sin vakt, så att de inte förfelar ”syftet med att ... [de] har tagit emot Guds oförtjänta omtanke”. I stället måste de hela tiden söka Guds ynnest och välvilja under den ”välbehagliga tid” och på den ”räddningens dag” som Gud i sin barmhärtighet har tillhandahållit, vilket Paulus följande ord visar. (2Kor 6:1, 2)

Sedan man erkänt behovet av att bli försonad med Gud och sedan man tagit emot Guds anordning för försoning, nämligen Guds Sons offer, måste man ångra sina syndiga handlingar, ändra sinne och vända om från den väg som resten av den syndiga mänskligheten följer. Genom att man vänder sig till Gud på grundval av Kristi lösenoffer kan man få förlåtelse för sina synder och uppnå försoning, vilket medför att det från Jehova kommer ”tider som ger ny styrka” (Apg 3:18, 19) och att man får frid i sinnet och hjärtat (Flp 4:6, 7). När man nu inte längre är en fiende som är under Guds vrede har man i själva verket ”gått över från döden till livet”. (Joh 3:16; 5:24) Därefter måste man behålla Guds välvilja genom att ”ropa till honom i sanning” och ”förbli i tron ... och inte rubbas från det hopp som hör samman med de goda nyheter” man har hört. (Ps 145:18; Flp 4:9; Kol 1:22, 23)

I vilken bemärkelse har Gud försonat ”en värld med sig själv”?

Aposteln Paulus talar om att Gud ”genom Kristus försonade en värld med sig själv, i det han inte tillräknade dem deras överträdelser”. (2Kor 5:19) Detta skall inte förstås så att alla människor automatiskt blir försonade med Gud genom Jesu offer, för aposteln fortsätter omedelbart med att säga att ambassadörer sänds ut för att enträget uppmana människor att ”bli försonade med Gud”. (2Kor 5:20) Det som menas är att Gud har tillhandahållit det medel som gör att alla de människor i världen som vill bli försonade med Gud kan bli det. Jesus kom alltså för att ”ge sin själ till en lösen i utbyte mot många”, och ”den som utövar tro på Sonen har evigt liv; den som inte lyder Sonen skall inte få se livet, utan Guds vrede förblir över honom”. (Mt 20:28; Joh 3:36; jfr Rom 5:18, 19; 2Th 1:7, 8.)

Jehova Gud har likväl för avsikt att ”sammanfatta allt igen i Kristus, det som är i himlarna och det som är på jorden”. (Ef 1:10) Det kommer att bli nödvändigt att tillintetgöra dem som vägrar att ”rätta till förhållandet” till Jehova Gud (Jes 1:18), men resultatet kommer att bli ett universum som är helt i harmoni med Gud, och mänskligheten kommer återigen att kunna glädja sig åt Guds vänskap och få del av hans välsignelser i fullt mått, alldeles som förhållandena var i början i Eden. (Upp 21:1–4)

Jehova Gud avslutade sitt förbundsförhållande till israeliterna därför att de som nation betraktade var otrogna och förkastade hans Son. (Mt 21:42, 43; Heb 8:7–13) Det var uppenbarligen detta aposteln syftade på när han sade att ”förkastandet av dem betyder försoning för världen” (Rom 11:15), för sammanhanget visar att vägen därmed öppnades för världen utanför det judiska samhället, eller den judiska församlingen. Människor i de icke-judiska nationerna fick således nu möjlighet att sluta sig till en trogen judisk kvarleva i det nya förbundet och bli Guds nya nation, ett andligt Israel. (Jfr Rom 11:5, 7, 11, 12, 15, 25.)

Som Guds förbundsfolk, hans ”särskilda egendom” (2Mo 19:5, 6; 1Ku 8:53; Ps 135:4), hade det judiska folket uppnått en viss försoning med Gud, men de var fortfarande i behov av fullständig försoning genom den utlovade friköparen, Messias (Jes 53:5–7, 11, 12; Dan 9:24–26). De icke-judiska nationerna var däremot ”utestängda från Israels samhälle och främmande för löftets förbund, och ... [de] hade inget hopp och var utan Gud i världen”, för de stod inte i ett godkänt förhållande till honom. (Ef 2:11, 12) I överensstämmelse med den heliga hemligheten om avkomman hade Gud emellertid beslutat att välsigna människor av ”alla jordens nationer”. (1Mo 22:15–18) Detta gjordes möjligt genom Kristi Jesu offer, som således öppnade vägen för dem som tillhörde de utestängda icke-judiska nationerna att få ett nära förhållande till Gud ”genom Kristi blod”. (Ef 2:13) Kristi offer avlägsnade också skiljemuren mellan judar och icke-judar, för det uppfyllde och upphävde lagförbundet, så att Kristus ”fullständigt skulle kunna försona båda folken i en enda kropp med Gud genom tortyrpålen, eftersom han hade dödat fiendskapen [den åtskillnad som lagförbundet gav upphov till] med hjälp av sig själv”. Judar och icke-judar hade nu samma möjlighet att närma sig Gud genom Kristus Jesus, och med tiden fördes många icke-judar in i det nya förbundet som arvingar till Guds kungarike tillsammans med Kristus. (Ef 2:14–22; Rom 8:16, 17; Heb 9:15)