Vers 22 i kapitel 10 varnar för en kommande ”utrotning” som det har beslutats om. Denna utrotning kommer att vara rättfärdig, därför att det är fråga om ett rättvist straff över ett upproriskt folk. Följden blir att det av en nation som är så talrik ”som havets sandkorn” bara är en kvarleva som kommer att vända tillbaka.

Vers 22 i kapitel 10 varnar för en kommande ”utrotning” som det har beslutats om. Denna utrotning kommer att vara rättfärdig, därför att det är fråga om ett rättvist straff över ett upproriskt folk. Följden blir att det av en nation som är så talrik ”som havets sandkorn” bara är en kvarleva som kommer att vända tillbaka. Vers 23 varnar för att denna kommande utrotning skall påverka hela landet. Den här gången kommer Jerusalem inte att skonas.

De här verserna beskriver mycket väl vad som hände år 607 f.v.t., när Jehova använde det babyloniska världsväldet som sin ”käpp”. Hela landet, också Jerusalem, föll för den inträngande fienden. Judarna fördes som fångar till Babylon, där de var kvar i 70 år. Men därefter återvände somliga — om så ”bara en kvarleva” — för att återupprätta den sanna tillbedjan i Jerusalem.

Profetian i Jesaja 10:20–23 fick ytterligare en uppfyllelse i det första århundradet, vilket framgår av Romarna 9:27, 28. (Jämför Jesaja 1:9; Romarna 9:29.) Paulus förklarar att en ”kvarleva” av judar vände tillbaka till Jehova i andlig bemärkelse i det första århundradet. Det skedde genom att ett litet antal trogna judar blev Jesu Kristi efterföljare och började tillbe Jehova ”med ande och sanning”. (Johannes 4:24)