JEHOVAS DAG

En särskild tidsperiod, inte en 24-timmarsdag, då Jehova ingriper mot sina fiender och för sitt folks skull. Det är en ”dag” då Jehova verkställer sin dom över de onda och segrar över sina motståndare. Det är också en tid av räddning och befrielse för de rättfärdiga, den dag då Jehova själv blir upphöjd som den Allrahögste. Det är således på mer än ett sätt Jehovas stora dag.

Den här dagen beskrivs i Bibeln som en stridens dag, en stor dag som inger fruktan, en dag av mörker och med brinnande vrede, en dag av förgrymmelse, nöd, ångest, ödeläggelse och larm. ”Vad skall Jehovas dag då innebära för er?” frågade Gud de egensinniga israeliterna genom sin profet Amos. Detta: ”Den skall vara mörker och inte ljus – alldeles som när en man flyr för ett lejon och han möter en björn, och som när han går in i huset och stöder handen mot väggen och blir biten av en orm.” (Am 5:18–20) Jesaja fick veta: ”Se! Jehovas dag kommer, grym, med förgrymmelse och med brinnande vrede.” (Jes 13:9) ”Den dagen är en dag av förgrymmelse, en dag av nöd och ångest, en dag av oväder och ödeläggelse, en dag av mörker och dunkel, en dag av moln och tjockt dunkel.” (Sef 1:15) Under en sådan svår tid förlorar pengarna helt sitt värde. ”Sitt silver skall de kasta på gatorna. ... Varken deras silver eller deras guld skall kunna befria dem på Jehovas förgrymmelses dag.” (Hes 7:19; Sef 1:18)

Med en känsla av att budskapet brådskade varnade profeterna gång på gång för att Jehovas dag var nära. ”Jehovas stora dag är nära. Den är nära, och den kommer mycket snabbt.” (Sef 1:14) ”Ack, denna dag! Ty Jehovas dag är nära.” ”Må alla landets invånare darra; ty Jehovas dag kommer, ja, den är nära!” (Joel 1:15; 2:1, 2)

Tider av dom och tillintetgörelse. Av vissa drag i profetiorna och i ljuset av efterföljande händelser framgår det att uttrycket ”Jehovas dag”, åtminstone i mindre skala, användes om olika tillfällen i forna tider då den Högste verkställde straffdomar. Exempelvis förutsåg Jesaja hur det skulle gå för det otrogna Juda och Jerusalem på ”den dag som tillhör härarnas Jehova” och som skulle komma ”över var och en som upphöjer sig själv och är högdragen” bland dem. (Jes 2:11–17) Hesekiel riktade sig till Israels otrogna profeter med varningen att de på intet sätt skulle kunna befästa sina städer så att de kunde ”hålla stånd i striden på Jehovas dag”. (Hes 13:5) Genom sin profet Sefanja tillkännagav Jehova att han stod i begrepp att räcka ut sin hand mot Juda och Jerusalem och särskilt se till att inte ens furstarna eller kungens söner kom undan. (Sef 1:4–8) Som historien visar kom denna ”Jehovas dag” över Jerusalems invånare 607 f.v.t.

I denna svåra tid för Juda och Jerusalem visade Edom och andra grannländer sitt hat mot Jehova och hans folk, vilket fick profeten Obadja (v. 1, 15) att profetera mot dem: ”Ty Jehovas dag mot alla nationerna är nära. Alldeles som du har gjort skall det göras mot dig.” På liknande sätt drabbades Babylon och Egypten av ”Jehovas dag” och all den glödande tillintetgörelse som detta uttryck rymmer, precis som det hade förutsagts. (Jes 13:1, 6; Jer 46:1, 2, 10)

Genom profeten Malaki förutsades längre fram ännu en ”Jehovas dag” – ”Jehovas stora dag som inger fruktan” – och den skulle föregås av att ”profeten Elia” kom. (Mal 4:5, 6) Elia levde omkring 500 år innan den profetian uttalades, men i det första århundradet v.t. förklarade Jesus att Johannes döparen var den förutsagda motsvarigheten till Elia. (Mt 11:12–14; Mk 9:11–13) På den tiden var således en ”Jehovas dag” nära. Vid pingsten år 33 förklarade Petrus att det som hände då var en uppfyllelse av Joels profetia (Joel 2:28–32) om att Guds ande skulle utgjutas och att också detta var något som skulle inträffa före ”Jehovas stora och glansfulla dag”. (Apg 2:16–21) Denna ”Jehovas dag” kom år 70, när Jehova i uppfyllelse av sitt ord lät de romerska härarna verkställa hans dom över den nation som hade förkastat Guds Son och som trotsigt hade skränat: ”Vi har ingen kung utom kejsaren.” (Joh 19:15; Dan 9:24–27)

Men Bibeln pekar fram emot ytterligare en ”Jehovas dag”. Efter det att judarna hade återvänt till Jerusalem efter landsflykten i Babylon lät Jehova sin profet Sakarja (14:1–3) förutsäga ”en dag som tillhör Jehova”. Jehova skulle då samla inte bara en enda nation utan ”alla nationerna ... mot Jerusalem” och vid den dagens höjdpunkt ”dra ut och föra krig mot dessa nationer” och tillintetgöra dem. Under inspiration förknippade aposteln Paulus denna kommande ”Jehovas dag” med Kristi närvaro. (2Th 2:1, 2) Och Petrus talade om den i samband med upprättandet av ”nya himlar och en ny jord där rättfärdighet skall bo”. (2Pe 3:10–13)

Alla bör vara intresserade av att bli beskyddade på Jehovas stora dag. Sedan Joel ställt frågan: ”Vem kan uthärda den?” säger han: ”Jehova skall vara en tillflykt för sitt folk.” (Joel 2:11; 3:16) I sin barmhärtighet låter Jehova inbjudan gå ut till alla, men det är bara ett fåtal som drar nytta av möjligheten att få skydd genom att följa Sefanjas råd: ”Innan beslutet genomförs, innan dagen har farit förbi som agnar, innan Jehovas brinnande vrede kommer över er, innan Jehovas vredes dag kommer över er, sök Jehova, alla ni ödmjuka på jorden, som har handlat efter hans rättsliga beslut. Sök rättfärdighet, sök ödmjukhet. Sannolikt kan ni bli dolda på Jehovas vredes dag.” (Sef 2:2, 3)