Kapitel femton
Jehovas beslut mot nationerna
1. Vilken domsproklamation mot Assyrien nedtecknar Jesaja?
JEHOVA kan använda nationerna till att tukta sitt folk för dess ondska. Men även om han gör det, ursäktar han inte dessa nationer, när de är stolta och obefogat grymma och fientligt inställda till den sanna tillbedjan. Långt i förväg inspirerar han därför Jesaja att nedteckna ”proklamationen mot Babylon”. (Jesaja 13:1) Men Babylon är ett framtida hot. På Jesajas tid är det Assyrien som förtrycker Guds förbundsfolk. Assyrien omstörtar det norra riket, Israel, och skövlar en stor del av Juda. Men Assyriens triumf är begränsad. Jesaja skriver: ”Härarnas Jehova har svurit och sagt: ’Sannerligen, alldeles som jag har tänkt, så skall det ske; . . . assyriern skall krossas i mitt land, och på mina berg skall jag trampa ner honom; då skall hans ok lyftas av från dem och hans börda lyftas från deras skuldra.’” (Jesaja 14:24, 25) Inte långt efter det att Jesaja uttalat denna profetia avlägsnas det assyriska hotet från Juda. — 2 Kungaboken 19:35–37.
2, 3. a) Vilka räckte Jehova ut sin hand mot i forna tider? b) Vad innebär det att Jehova räcker ut sin hand mot ”alla nationerna”?
2 Hur är det då med andra nationer som är fiender till Guds förbundsfolk? Också de måste dömas. Jesaja förklarar: ”Detta är det beslut som är fattat mot hela jorden, och detta är den hand som är uträckt mot alla nationerna. Ty det är härarnas Jehova som har beslutat det, och vem kan upphäva det? Och det är hans hand som är uträckt, och vem kan föra den tillbaka?” (Jesaja 14:26, 27) Det hebreiska ordet för ”beslut” översätts på de flesta ställen i Nya världens översättning och i många andra bibelöversättningar med ”råd”, men här är det fråga om mer än ”råd”. Det är fråga om Guds uttryckliga beslut, hans förordning. (Jeremia 49:20, 30) Guds ”hand” står för den makt eller kraft han använder. De sista verserna i kapitel 14 i Jesajas bok samt kapitlen 15–19 handlar om Jehovas beslut mot Filisteen, Moab, Damaskus, Etiopien och Egypten.
3 Men Jesaja säger att Jehovas hand är uträckt mot ”alla nationerna”. Även om dessa Jesajas profetior fick sin första uppfyllelse i forna tider, är de därför i princip tillämpliga också under ”ändens tid”, när Jehova räcker ut sin hand mot alla jordens riken. (Daniel 2:44; 12:9; Romarna 15:4; Uppenbarelseboken 19:11, 19–21) Långt i förväg uppenbarar den allsmäktige Guden, Jehova, sitt beslut i full förvissning om att det kommer att bli genomfört. Ingen kan föra hans uträckta hand tillbaka. — Psalm 33:11; Jesaja 46:10.
”En flygande eldorm” mot Filisteen
4. Nämn några detaljer i Jehovas proklamation mot Filisteen.
4 Uppmärksamheten riktas först mot filistéerna. ”I det år då kung Ahas dog kom denna proklamation: ’Gläd dig inte, Filisteen, ingen i dig, bara därför att dens käpp som slog dig har brutits sönder. Ty från ormens rot utgår det en giftorm, och dess frukt är en flygande eldorm.’” — Jesaja 14:28, 29.
5, 6. a) På vilket sätt var Ussia som en orm för filistéerna? b) Vad visar sig Hiskia vara för Filisteen?
5 Kung Ussia var stark nog att avvärja hotet från Filisteen. (2 Krönikeboken 26:6–8) I filistéernas ögon var han som en orm, och hans käpp fortsatte att slå den fientligt sinnade grannen. Sedan Ussia dött — hans käpp hade brutits sönder — blev den trogne Jotam kung, men ”folket handlade . . . fortfarande fördärvligt”. Därefter blev Ahas kung. Situationen förändrades, och filistéerna gjorde framgångsrika infall i Juda. (2 Krönikeboken 27:2; 28:17, 18) Men så förändras situationen igen. År 746 f.v.t. dör kung Ahas, och den unge Hiskia bestiger tronen. Om filistéerna tror att utvecklingen kommer att fortsätta att gynna dem, misstar de sig grundligt. Hiskia visar sig vara en livsfarlig fiende. Som en avkomling av Ussia (en ”frukt” av hans ”rot”) är Hiskia som ”en flygande eldorm” — han kastar sig blixtsnabbt fram till angrepp och tillfogar sina offer en svidande smärta som om han sprutat in gift i dem.
6 Det här är en passande beskrivning av den nye kungen. ”Det var han [Hiskia] som slog filistéerna ända till Gaza och även dess områden.” (2 Kungaboken 18:8) Enligt den assyriske kungen Sanheribs annaler blir filistéerna underlagda Hiskia. ”De ringa” — det försvagade Judas rike — får åtnjuta trygghet och materiellt välstånd, medan Filisteen drabbas av hungersnöd. — Läs Jesaja 14:30, 31.
7. Vad måste Hiskia trosvisst säga till de sändebud som har kommit till Jerusalem?
7 Det verkar som om det har kommit sändebud till Juda — kanske några som söker en allians mot Assyrien. Vad skall man säga till dem? ”Vad skall man svara nationens budbärare?” Bör Hiskia söka trygghet i allianser med främmande nationer? Nej! Han skall säga till budbärarna: ”Jehova har lagt Sions grund, och i henne skall de betryckta i hans folk söka sin tillflykt.” (Jesaja 14:32) Kungen måste förtrösta helt och fullt på Jehova. Sions grund är säker och fast. Staden skall bestå som en trygg tillflyktsort under det assyriska hotet. — Psalm 46:1–7.
8. a) Hur har somliga nationer i vår tid varit som Filisteen? b) Vad har Jehova gjort för att stödja sitt nutida folk, precis som han gjorde för sitt folk i forna tider?
8 I likhet med Filisteen är somliga nationer i vår tid fientligt inställda till Guds tillbedjare och motstår dem. Kristna vittnen för Jehova har satts i fängelser och koncentrationsläger. Deras verksamhet har förbjudits. Många har dödats. Motståndarna fortsätter att ”rikta häftiga angrepp mot den rättfärdiges själ”. (Psalm 94:21) Dessa kristna kan verka ”ringa” och ”fattiga” i sina fienders ögon, men eftersom de har Jehovas stöd, kan de glädja sig åt ett andligt överflöd, medan deras fiender lider hungersnöd. (Jesaja 65:13, 14; Amos 8:11) När Jehova räcker ut sin hand mot vår tids filistéer, kommer dessa ”ringa” att vara i trygghet. Var? I förening med ”Guds hushåll”, vars säkra grundhörnsten är Jesus Kristus. (Efesierna 2:19, 20) Och de kommer att få beskydd under det ”himmelska Jerusalem”, Jehovas himmelska rike, som har Jesus Kristus som kung. — Hebréerna 12:22; Uppenbarelseboken 14:1.
Moab blir tystat
9. Mot vem är nästa proklamation riktad, och hur har detta folk visat sig vara en fiende till Guds folk?
9 En annan fiende till Israel finns öster om Döda havet — Moab. Till skillnad från filistéerna är moabiterna släkt med israeliterna. De är avkomlingar av Abrahams brorson Lot. (1 Moseboken 19:37) Historien visar att Moab trots denna släktskap är fientligt inställt till Israel. På Moses tid, till exempel, lejde Moabs kung profeten Bileam i hopp om att han skulle förbanna israeliterna. När detta inte lyckades, använde Moab omoraliskhet och Baalsdyrkan för att snärja israeliterna. (4 Moseboken 22:4–6; 25:1–5) Det är därför inte underligt att Jehova nu inspirerar Jesaja att nedteckna ”proklamationen mot Moab”! — Jesaja 15:1a.
10, 11. Vad skall hända med Moab?
10 Jesajas profetia riktar sig mot flera städer och platser i Moab, däribland Ar, Kir (Kir-Hareset) och Dibon. (Jesaja 15:1b, 2a) Moabiterna kommer att sörja över Kir-Haresets russinkakor, kanske en av stadens viktigaste produkter. (Jesaja 16:6, 7) Sibma och Jaser, som är berömda för sin vinodling, skall också drabbas. (Jesaja 16:8–10) Eglat-Selisia, vars namn möjligen betyder ”en tre år gammal kviga”, skall vara som en robust ung ko som råmar klagande och ångestfullt. (Jesaja 15:5) Gräset i landet skall förtorka och ”Dimons vatten” bli fulla av blod på grund av slakten på moabiterna. ”Nimrims vatten” skall bli ”öde trakter”, antingen i bildlig eller i bokstavlig bemärkelse — förmodligen därför att fiendestyrkor dämmer upp vattnet. — Jesaja 15:6–9.
11 Moabiterna kommer att binda om sig med säckväv för att visa sin sorg. De kommer att raka huvudet skalligt som ett tecken på skam och klagan. Deras skägg kommer att vara ”avklippt” som ett uttryck för deras stora bedrövelse och den förödmjukelse de känner. (Jesaja 15:2b–4) Jesaja själv, som är övertygad om att dessa domar skall uppfyllas, känner sig djupt berörd. Precis som strängarna på en harpa vibrerar när man spelar på den, så rörs hans inre av medlidande på grund av budskapet om ve över Moab. — Jesaja 16:11, 12.
12. Hur uppfylldes Jesajas ord mot Moab?
12 När skall den här profetian gå i uppfyllelse? Snart. ”Detta är det ord som Jehova tidigare talade angående Moab. Och nu har Jehova talat och sagt: ’Inom tre år, som skall vara som en lejd arbetares år, då skall Moabs härlighet bli vanhedrad med stort tumult av varje slag, och de som blir kvar kommer att vara mycket få och oansenliga.’” (Jesaja 16:13, 14) I enlighet med detta visar arkeologiska vittnesbörd att Moab på 700-talet f.v.t. härjades svårt och att många städer avfolkades. Tiglat-Pileser III nämner Salamanu av Moab bland de härskare som betalade tribut till honom. Sanherib tog emot tribut av Kammusunadbi, Moabs kung. De assyriska monarkerna Esarhaddon och Assurbanipal omtalar de moabitiska kungarna Musuri och Kamashaltu som sina undersåtar. Moabiterna upphörde för många hundra år sedan att existera som folk. Man har funnit ruiner av städer som förmodas vara moabitiska, men man har hittills påträffat få faktiska, konkreta bevis för att denna en gång så mäktiga fiende till Israel existerat.
Det nutida ”Moab” går under
13. Vilket system i vår tid kan jämföras med Moab?
13 Det finns i dag ett världsomfattande religiöst system som liknar det forntida Moab. Det är kristenheten, den mest framträdande delen av ”det stora Babylon”. (Uppenbarelseboken 17:5) Både Moab och Israel härstammade från Abrahams far, Tera. På motsvarande sätt hävdar kristenheten — liksom församlingen av smorda kristna i vår tid — att den har sina rötter i det första århundradets kristna församling. (Galaterna 6:16) Men kristenheten är fördärvad — precis som Moab var fördärvat. Den främjar andlig omoraliskhet och tillbedjan av andra gudar än den ende sanne Guden, Jehova. (Jakob 4:4; 1 Johannes 5:21) Som klass betraktade motstår kristenhetens ledare dem som predikar de goda nyheterna om Guds kungarike. — Matteus 24:9, 14.
14. Vilket hopp finns det för enskilda personer i det nutida ”Moab”, trots Jehovas beslut mot det?
14 Moab blev till slut tystat. Detsamma kommer att hända med kristenheten. Den skall ödeläggas genom att Jehova använder en nutida motsvarighet till Assyrien. (Uppenbarelseboken 17:16, 17) Men det finns hopp för enskilda personer i det nutida ”Moab”. Mitt i profetian mot Moab säger Jesaja: ”I kärleksfull omtanke skall en tron bli fast grundad; och i sannfärdighet skall någon sitta på den i Davids tält, en som dömer och söker rättvisa och är snar till att handla i rättfärdighet.” (Jesaja 16:5) Jesus var en härskare i Davids kungliga släktlinje, och hans tron blev fast grundad av Jehova år 1914. Hans kungadöme är ett uttryck för Jehovas kärleksfulla omtanke och skall bestå för evigt i uppfyllelse av Guds förbund med kung David. (Psalm 72:2; 85:10, 11; 89:3, 4; Lukas 1:32) Många ödmjuka människor har lämnat det nutida ”Moab” och har underordnat sig Jesus för att få evigt liv. (Uppenbarelseboken 18:4) Det är verkligen en stor tröst för dessa att veta att Jesus skall ”göra klart för nationerna” ”vad rättvisa vill säga”! — Matteus 12:18; Jeremia 33:15.
Damaskus blir en sönderfallande ruin
15, 16. a) Hur visar Damaskus och Israel fientlighet mot Juda, och vad blir följden för Damaskus? b) Vem uttalas det också en dom över i proklamationen mot Damaskus? c) Vad kan de kristna i vår tid lära sig av det som hände Israel?
15 Därefter nedtecknar Jesaja ”proklamationen mot Damaskus”. (Läs Jesaja 17:1–6.) Damaskus, som ligger norr om Israel, är ”Arams huvud”. (Jesaja 7:8) När kung Ahas regerar i Juda, invaderar kung Resin av Damaskus och hans bundsförvant, kung Peka av Israel, Judas rike. På Ahas begäran drar emellertid assyriern Tiglat-Pileser III upp mot Damaskus, intar staden och för bort många av invånarna i landsflykt. Därefter utgör Damaskus inte längre något hot mot Juda. — 2 Kungaboken 16:5–9; 2 Krönikeboken 28:5, 16.
16 Det är förmodligen på grund av Israels allians med Damaskus som Jehovas proklamation mot Damaskus också innehåller domsuttalanden mot det otrogna norra riket. (Jesaja 17:3–6) Israel skall bli som en åker i skördetiden med mycket lite säd eller som ett olivträd, från vars grenar de flesta oliverna har skakats av. (Jesaja 17:4–6) Vilket varnande exempel för dem som är överlämnade åt Jehova! Han förväntar odelad hängivenhet och godtar bara helig tjänst som kommer från hjärtat, och han hatar dem som vänder sig emot sina bröder. — 2 Moseboken 20:5; Jesaja 17:10, 11; Matteus 24:48–50.
Full förtröstan på Jehova
17, 18. a) Hur reagerar somliga i Israel på Jehovas proklamation, men vad är den allmänna reaktionen? b) Vad händer i vår tid som liknar det som hände på Hiskias tid?
17 Jesaja säger nu: ”På den dagen skall jordemänniskan blicka upp till Honom som har gjort henne, och hennes ögon skall betrakta Israels Helige. Och hon skall inte vända sin blick till altarna, sina händers verk; och det som hennes fingrar har gjort skall hon inte betrakta, varken de heliga pålarna eller rökelseställen.” (Jesaja 17:7, 8) Ja, somliga i Israel ger akt på Jehovas varnande proklamation. När till exempel Hiskia sänder en inbjudan till invånarna i Israel att komma till Juda och delta i påskfirandet, tar några israeliter emot denna inbjudan och färdas söderut för att förena sig med sina bröder i den rena tillbedjan. (2 Krönikeboken 30:1–12) Men de flesta invånarna i Israel gör narr av budbärarna som kommer med inbjudan. Landet är och förblir avfälligt. Jehovas beslut mot det verkställs därför. Assyrien ödelägger Israels städer, landet blir en ödemark och betesmarkerna ofruktbara. — Läs Jesaja 17:9–11.
18 Hur är det då i vår tid? Israel var en avfällig nation. Det sätt på vilket Hiskia försökte hjälpa enskilda personer i nationen att vända tillbaka till den sanna tillbedjan påminner oss därför om hur de sanna kristna i vår tid försöker hjälpa enskilda personer i den avfälliga kristenheten. Sedan 1919 har budbärare från ”Guds Israel” gått igenom kristenheten och uppmanat människor att ta del i den rena tillbedjan. (Galaterna 6:16) De flesta har nonchalerat uppmaningen. Många har gjort narr av budbärarna. Men några har reagerat positivt. De uppgår nu till flera miljoner, och de gläder sig över att ”betrakta Israels Helige” och bli undervisade av honom. (Jesaja 54:13) De överger tillbedjan vid de oheliga altarna — sin hängivenhet för människogjorda gudar och sin förtröstan på dem — och vänder sig ivrigt till Jehova. (Psalm 146:3, 4) Precis som Mika, som var en samtida till Jesaja, säger var och en av dem: ”Men jag, jag skall hålla utkik efter Jehova. Jag skall vänta på min räddnings Gud. Min Gud skall höra mig.” — Mika 7:7.
19. Vilka skall Jehova tala strängt till, och vad kommer detta att innebära för dem?
19 Vilken kontrast till dem som sätter sin förtröstan till dödliga människor! Häftiga vågor av våld och oro slår in över mänskligheten i dessa sista dagar. Den rastlösa mänsklighetens upprörda ”hav” piskar upp missnöje och uppror. (Jesaja 57:20; Uppenbarelseboken 8:8, 9; 13:1) Jehova skall ”tala strängt till” de dånande skarorna. Hans himmelska kungarike skall tillintetgöra varje person och organisation som vållar oro, och dessa kommer att ”fly långt bort . . . som en tistelvirvel för stormvinden”. — Jesaja 17:12, 13; Uppenbarelseboken 16:14, 16.
20. Vad är de sanna kristna övertygade om, trots att de plundras av nationerna?
20 Vad blir följden? Jesaja säger: ”Vid kvällstiden, se, då är det plötslig förskräckelse. Före morgonen — de är inte mer. Detta är våra rövares andel och våra plundrares lott.” (Jesaja 17:14) Många plundrar Jehovas folk, de behandlar det hårt och respektlöst. Eftersom de sanna kristna inte är — och inte vill vara — en del av världens allmänt vedertagna religioner, betraktas de av fördomsfulla kritiker och fanatiska motståndare som ett lätt byte. Men Guds folk är övertygat om att ”morgonen”, när vedermödorna är förbi, snabbt närmar sig. — 2 Thessalonikerna 1:6–9; 1 Petrus 5:6–11.
Etiopien bär fram en gåva till Jehova
21, 22. Mot vilken nation riktas därefter en domsproklamation, och hur uppfylls Jesajas inspirerade ord?
21 Vid åtminstone två tillfällen har Etiopien, som ligger söder om Egypten, tagit del i krigshandlingar mot Juda. (2 Krönikeboken 12:2, 3; 14:1, 9–15; 16:8) Nu förutsäger Jesaja en dom över denna nation: ”Ha! Du land som har insekter med surrande vingar, du land som ligger i trakten kring Etiopiens floder!” (Läs Jesaja 18:1–6.)a Jehova beslutar att Etiopien skall ”skäras av”, ”tas bort” och ”huggas av”.
22 Profanhistorien visar att Etiopien under senare delen av 700-talet f.v.t. erövrade Egypten och härskade över det i omkring 60 år. De assyriska kungarna Esarhaddon och Assurbanipal invaderade båda Egypten. När Thebe ödelades av Assurbanipal, blev Egypten underlagt Assyrien, och därmed upphörde det etiopiska herraväldet över Nildalen. (Se också Jesaja 20:3–6.) Hur är det då i vår tid?
23. Vad kan sägas om det nutida ”Etiopien”, och varför möter det sitt slut?
23 I Daniels profetia om ”ändens tid” sägs det att Etiopien och Libyen ”följer” den aggressive ”Nordens kung” i hans ”steg”, dvs. de låter sig ledas av honom. (Daniel 11:40–43) Etiopien nämns också i beskrivningen av de stridsstyrkor som ”Gog i landet Magog” har. (Hesekiel 38:2–5, 8) Gogs styrkor, som inbegriper Nordens kung, möter sitt slut när de angriper Jehovas heliga nation. Således kommer Jehovas hand att vara uträckt också mot det nutida ”Etiopien”, eftersom det motstår Jehovas suveräna herradöme. — Hesekiel 38:21–23; Daniel 11:45.
24. På vilka sätt har Jehova fått ”gåvor” av nationerna?
24 Men profetian säger också: ”På den tiden skall en gåva bäras fram till härarnas Jehova, från ett folk som är högväxt och har blank hud, ja från ett folk som inger fruktan överallt, . . . till platsen för härarnas Jehovas namn, berget Sion.” (Jesaja 18:7) Även om nationerna inte erkänner Jehovas suveränitet, har de ibland handlat till nytta för Jehovas folk. I somliga länder har myndigheterna stiftat lagar och avkunnat domar som har gett Jehovas trogna tillbedjare juridiska rättigheter. (Apostlagärningarna 5:29; Uppenbarelseboken 12:15, 16) Det bärs också fram andra gåvor. ”Kungar [skall] bära fram gåvor till dig. . . . Bronssaker skall komma från Egypten; Kush [Etiopien] skall med hast räcka ut sina händer med gåvor till Gud.” (Psalm 68:29–31) I vår tid bär miljoner nutida ”etiopier” som fruktar Jehova fram ”en gåva” i form av tillbedjan. (Malaki 1:11) De tar del i det stora arbetet med att predika de goda nyheterna om Guds kungarike på hela jorden. (Matteus 24:14; Uppenbarelseboken 14:6, 7) Vilken underbar gåva att bära fram till Jehova! — Hebréerna 13:15.
Egyptens hjärta smälter
25. Vad händer med det forntida Egypten i uppfyllelse av Jesaja 19:1–11?
25 Judas närmaste granne i söder är Egypten, en gammal fiende till Guds förbundsfolk. Kapitel 19 i Jesajas bok berättar om det oroliga tillståndet i Egypten på Jesajas tid. Det är inbördeskrig i Egypten — ”stad mot stad, kungarike mot kungarike”. (Jesaja 19:2, 13, 14) Historien vittnar om att rivaliserande dynastier härskar över olika delar av landet samtidigt. Varken Egyptens högt prisade vishet eller dess ”värdelösa gudar” och ”besvärjare” räddar landet från ”en hård herres hand”. (Jesaja 19:3, 4) Egypten blir besegrat av i tur och ordning Assyrien, Babylon, Persien, Grekland och Rom. Alla dessa händelser är en uppfyllelse av profetiorna i Jesaja 19:1–11.
26. Hur kommer det nutida ”Egyptens” invånare att reagera på Jehovas domshandlingar i den större uppfyllelsen?
26 I Bibeln är emellertid Egypten ofta en bild av Satans värld. (Hesekiel 29:3; Joel 3:19; Uppenbarelseboken 11:8) Har därför Jesajas ”proklamation mot Egypten” en större uppfyllelse? Ja, verkligen! Profetians inledande ord bör fånga allas uppmärksamhet: ”Se! Jehova far fram på ett snabbt moln och kommer till Egypten. Och Egyptens värdelösa gudar skall darra på grund av honom, och Egyptens hjärta smälter i dess mitt.” (Jesaja 19:1) Jehova skall snart ingripa mot Satans organisation. Vid den tiden skall den här tingens ordnings gudar visa sig vara värdelösa. (Psalm 96:5; 97:7) ”Egyptens hjärta smälter” av fruktan. Jesus sade om den tiden: ”Det skall . . . [vara] ängslan bland nationer som inte känner utvägen på grund av havets rytande och dess upprördhet, medan människor blir vanmäktiga av fruktan och väntan på det som skall komma över den bebodda jorden.” — Lukas 21:25, 26.
27. Vilken inre splittring förutsades för ”Egypten”, och hur uppfylls detta i vår tid?
27 Om tiden strax innan domen verkställs säger Jehova profetiskt: ”Jag skall uppegga egyptier mot egyptier, och de skall kriga var och en mot sin broder och var och en mot sin medmänniska, stad mot stad, kungarike mot kungarike.” (Jesaja 19:2) Sedan Guds kungarike upprättades 1914, har ”tecknet på . . . [Jesu] närvaro” visat sig genom att nation har rest sig mot nation och kungarike mot kungarike. Stamkrig, blodiga folkmord och så kallade etniska rensningar har krävt miljoner människors liv i dessa sista dagar. Och dessa ”nödens våndor” kommer att bli värre allteftersom slutet närmar sig. — Matteus 24:3, 7, 8.
28. Vad kommer den falska religionen att kunna göra för att rädda den här tingens ordning på domens dag?
28 ”Egyptens ande skall bli förbryllad i dess mitt, och dess planer skall jag förvirra. Och de skall vända sig till de värdelösa gudarna och till besvärjarna och till de spiritistiska medierna och till dem som har till yrke att förutsäga händelser.” (Jesaja 19:3) När Mose trädde fram inför farao, fick Egyptens präster stå där med skam, eftersom de inte kunde mäta sig med Jehova i fråga om makt. (2 Moseboken 8:18, 19; Apostlagärningarna 13:8; 2 Timoteus 3:8) Den falska religionen kommer på motsvarande sätt inte att kunna rädda den här fördärvade tingens ordning på domens dag. (Jämför Jesaja 47:1, 11–13.) Till slut kom Egypten under ”en hård herre”, Assyrien. (Jesaja 19:4) Detta är en förebild till den dystra framtid som den här tingens ordning går till mötes.
29. Till vilken hjälp kommer politikerna att vara, när Jehovas dag kommer?
29 Hur är det då med de politiska ledarna? Kan de hjälpa? ”Soans furstar är verkligen dåraktiga. De visa bland faraos rådgivare ger oförnuftiga råd.” (Läs Jesaja 19:5–11.) Så oförnuftigt att hoppas på att mänskliga rådgivare skall kunna vara till någon hjälp på domens dag! Även om de har all världens kunskap till sitt förfogande, saknar de den vishet som Gud ger. (1 Korinthierna 3:19) De har förkastat Jehova och har vänt sig till den så kallade vetenskapen, till filosofi, pengar, nöjen och andra surrogatgudar. De känner därför inte till Guds uppsåt. De är bedragna och förvirrade. Deras verk är förgäves. (Läs Jesaja 19:12–15.) ”De visa har fått skämmas. De har blivit förfärade och skall fångas. Se! Jehovas ord har de förkastat — så vilken vishet har de?” — Jeremia 8:9.
Ett tecken och ett vittnesbörd för Jehova
30. Hur skall ”Judas mark . . . för Egypten bli en orsak till svindel”?
30 Men samtidigt som ”Egyptens” ledare är svaga, ”som kvinnor”, är det ändå några som söker den vishet som kommer från Gud. Jehovas smorda och deras följeslagare förkunnar ”vitt och brett . . . hans dygder”. (Jesaja 19:16; 1 Petrus 2:9) De gör vad de kan för att varna människor för det kommande slutet för Satans organisation. Om den situationen säger Jesaja profetiskt: ”Judas mark skall för Egypten bli en orsak till svindel. Var och en som man nämner den för känner skräck på grund av det beslut som härarnas Jehova fattar mot honom.” (Jesaja 19:17) Jehovas trogna budbärare går ut och förkunnar sanningen för människor — också de plågor som Jehova har förutsagt. (Uppenbarelseboken 8:7–12; 16:2–12) Detta oroar världens religiösa ledare.
31. a) Hur gick det till att ”Kanaans språk” talades i städer i Egypten i forna tider? b) Hur går det till i vår tid?
31 Vad är det överraskande resultatet av detta förkunnararbete? ”På den dagen skall det visa sig vara fem städer i Egyptens land som talar Kanaans språk och svär vid härarnas Jehova. ’Nedrivningens stad’ kommer en av dem att kallas.” (Jesaja 19:18) I forna tider uppfylldes utan tvivel den här profetian, när det i egyptiska städer talades hebreiska av judar som hade flytt dit. (Jeremia 24:1, 8–10; 41:1–3; 42:9–43:7; 44:1) I vår tid finns det människor i det nutida ”Egyptens land” som har lärt sig tala den bibliska sanningens ”rena språk”. (Sefanja 3:9) En av de fem symboliska städerna kallas ”Nedrivningens stad”, vilket innebär att en del av det ”rena språket” avslöjar och river ner Satans organisation.
32. a) Vilket ”altare” finns mitt i Egyptens land? b) Hur är de smorda som ”en stod” invid Egyptens gräns?
32 Tack vare Jehovas folks förkunnararbete kommer Jehovas stora namn sannerligen att bli känt i den här tingens ordning. ”På den dagen skall det visa sig vara ett altare åt Jehova mitt i Egyptens land och en stod åt Jehova invid dess gräns.” (Jesaja 19:19) De här orden visar vilken plats de smorda kristna intar. De står i ett förbundsförhållande till Gud. (Psalm 50:5) Som ”ett altare” frambär de sina offer, och som ”en stod”, som ”en pelare och ett stöd för sanningen”, avger de vittnesbörd om Jehova. (1 Timoteus 3:15; Romarna 12:1; Hebréerna 13:15, 16) De befinner sig ”mitt i Egyptens land” på så sätt att de — tillsammans med sina följeslagare, de ”andra fåren” — finns i mer än 230 länder och öområden. Men de är ”inte någon del av världen”. (Johannes 10:16; 17:15, 16) De står så att säga på gränsen mellan den här världen och Guds kungarike, beredda att gå över gränsen och ta emot sin himmelska belöning.
33. Hur är de smorda ”ett tecken” och ”ett vittnesbörd” i ”Egypten”?
33 Jesaja fortsätter: ”Det skall visa sig vara till ett tecken och till ett vittnesbörd om härarnas Jehova i Egyptens land; de skall nämligen ropa högt till Jehova på grund av förtryckarna, och han skall sända dem en räddare, ja en stor räddare, som skall befria dem.” (Jesaja 19:20) Som ”ett tecken” och ”ett vittnesbörd” tar de smorda ledningen i förkunnararbetet och upphöjer Jehovas namn i den här tingens ordning. (Jesaja 8:18; Hebréerna 2:13) I hela världen kan ropet från förtryckta människor höras, men mänskliga regeringar har i stort sett inte kunnat hjälpa dem. Jehova skall emellertid sända en stor räddare, kungen Jesus Kristus, som kommer att befria alla ödmjuka. När dessa sista dagar kulminerar i kriget vid Harmageddon, skall han ge gudfruktiga människor befrielse och eviga välsignelser. — Psalm 72:2, 4, 7, 12–14.
34. a) Hur blir Jehova känd för ”egyptierna”, och vilket slaktoffer och vilken offergåva frambär de till honom? b) När skall Jehova tilldela ”Egypten” ett slag, och vilken läkedom följer sedan?
34 Innan detta sker är det Guds vilja att alla slags människor skall komma till exakt kunskap och bli räddade. (1 Timoteus 2:4) Jesaja skriver därför: ”Jehova skall bli känd för egyptierna; och egyptierna skall lära känna Jehova på den dagen, och de skall frambära slaktoffer och offergåva och skall göra ett löfte åt Jehova och infria det. Och Jehova skall tilldela Egypten ett slag. Ett slag skall tilldelas, och läkedom skall ges; och de skall vända tillbaka till Jehova, och han skall bönhöra dem och skall läka dem.” (Jesaja 19:21, 22) Människor av alla nationer i Satans värld, enskilda ”egyptier”, lär känna Jehova och frambär offer till honom, ”frukten av läppar som offentligt bekänner hans namn”. (Hebréerna 13:15) De gör ett löfte åt Jehova genom att överlämna sig åt honom, och de infriar sitt löfte genom att tjäna honom lojalt. Efter det ”slag” som Jehova skall tilldela den här tingens ordning vid Harmageddon skall han ge människor läkedom med hjälp av sitt kungarike. Under Jesu tusenåriga regering kommer mänskligheten att lyftas upp till andlig, mental, moralisk och fysisk fullkomlighet — verkligen en läkedom! — Uppenbarelseboken 22:1, 2.
”Välsignat vare mitt folk”
35, 36. Vilken förbindelse blev det i forna tider mellan Egypten, Assyrien och Israel i uppfyllelse av Jesaja 19:23–25?
35 Profeten förutser sedan en anmärkningsvärd utveckling: ”På den dagen skall det visa sig vara en landsväg från Egypten till Assyrien, och Assyrien skall komma till Egypten och Egypten till Assyrien; och de skall utföra tjänst, Egypten tillsammans med Assyrien. På den dagen skall Israel visa sig vara den tredje tillsammans med Egypten och med Assyrien, nämligen en välsignelse mitt på jorden, ty härarnas Jehova kommer att ha välsignat det och sagt: ’Välsignat vare mitt folk, Egypten, och mina händers verk, Assyrien, och välsignad vare min arvedel, Israel.’” (Jesaja 19:23–25) Ja, en dag kommer det att råda ett vänskapligt förhållande mellan Egypten och Assyrien. Hur då?
36 När Jehova befriade sitt folk från nationerna i forna tider, gjorde han så att säga en landsväg till frihet för dem. (Jesaja 11:16; 35:8–10; 49:11–13; Jeremia 31:21) Denna profetia fick en mindre uppfyllelse efter Babylons fall, när landsflyktiga från Assyrien, Egypten och Babylon fördes tillbaka till det utlovade landet. (Jesaja 11:11) Men hur är det i vår tid?
37. Hur lever miljoner människor i dag som om det fanns en landsväg mellan ”Assyrien” och ”Egypten”?
37 I dag är kvarlevan av smorda, andliga israeliter ”en välsignelse mitt på jorden”. Dessa smorda främjar den sanna tillbedjan och förkunnar budskapet om Guds kungarike för människor i alla nationer. En del av dessa nationer är starkt militaristiska, precis som Assyrien var. Andra nationer är mer liberala, kanske som Egypten var — en gång ”Söderns kung” i Daniels profetia. (Daniel 11:5, 8) Miljoner människor från de militaristiska nationerna och från de mer liberala nationerna har omfattat den sanna tillbedjan. Människor från alla nationer är således förenade i att ”utföra tjänst”. Det finns inga nationalistiska söndringar bland dem. De älskar varandra, och det kan verkligen sägas att ”Assyrien . . . [kommer] till Egypten och Egypten till Assyrien”. Det är som om det var en landsväg från det ena landet till det andra. — 1 Petrus 2:17.
38. a) Hur blir Israel ”den tredje tillsammans med Egypten och med Assyrien”? b) Varför säger Jehova: ”Välsignat vare mitt folk”?
38 Men hur blir Israel ”den tredje tillsammans med Egypten och med Assyrien”? I början av ”ändens tid” var de flesta som tjänade Jehova på jorden medlemmar av ”Guds Israel”. (Daniel 12:9; Galaterna 6:16) Sedan 1930-talet har en stor skara ”andra får” med ett jordiskt hopp trätt fram. (Johannes 10:16a; Uppenbarelseboken 7:9) De kommer ut från nationerna — som framställdes i bild genom Egypten och Assyrien — och strömmar till Jehovas tillbedjans hus och inbjuder andra att förena sig med dem. (Jesaja 2:2–4) De utför samma förkunnararbete som sina smorda bröder, utstår samma slags prövningar, visar samma trohet och ostrafflighet och äter vid samma andliga bord. De smorda och de ”andra fåren” är verkligen ”en enda hjord under en enda herde”. (Johannes 10:16b) Kan någon då tvivla på att Jehova, som ser deras nit och uthållighet, finner behag i deras tjänst? Nej, det är inte underligt att han uttalar en välsignelse över dem med orden: ”Välsignat vare mitt folk”!
[Fotnot]
a Somliga bibelkännare menar att uttrycket ”insekter med surrande vingar” syftar på de gräshoppor som då och då uppträder i svärmar i Etiopien. Andra påpekar att det hebreiska ordet för ”surrande”, tselatsạl, ljudmässigt påminner om det namn, tsaltsalya, som oromofolket, ett hamitiskt folk som lever i det nutida Etiopien, använder om tsetseflugan.
[Bild på sidan 191]
Filisteiska krigare angriper sina fiender (egyptisk relief från 1100-talet f.v.t.)
[Bild på sidan 192]
Stenrelief av moabitisk krigare eller gud (1000-talet–700-talet f.v.t.)
[Bild på sidan 196]
Arameisk krigare på kamel (800-talet f.v.t.)
[Bild på sidan 198]
Mänsklighetens upprörda ”hav” piskar upp missnöje och uppror
[Bild på sidan 203]
Egyptens präster kunde inte mäta sig med Jehova i fråga om makt