SISTA DAGARNA

I Bibelns profetior används ”de sista dagarna” och liknande uttryck, t.ex. ”dagarnas slutskede”, för att beteckna en tid då vissa historiska händelser kulminerar. (Hes 38:8, 16; Dan 10:14) Det är profetians innehåll som visar när ”dagarnas slutskede” börjar, dvs. då de förutsagda händelserna skall börja inträffa. De som lever när en sådan profetia går i uppfyllelse kan sägas leva i ”de sista dagarna” eller i ”dagarnas slutskede”. Beroende på profetians art kan uttrycken syfta på en period på bara några få år eller på många år, och de kan syfta på vitt skilda perioder i historien.

Jakobs profetia på dödsbädden. När Jakob sade till sina söner: ”Samla er, så skall jag tala om för er vad som skall hända er i dagarnas slutskede [”i kommande dagar”, 1917, 2000]”, syftade han på den framtida period då hans ord skulle börja uppfyllas. (1Mo 49:1) Mer än 200 år tidigare hade Jehova sagt till Jakobs farfar, Abram (Abraham), att hans avkomlingar skulle förtryckas i 400 år. (1Mo 15:13) I det här fallet kunde därför den framtida period som Jakob kallade ”dagarnas slutskede” inte börja förrän de 400 åren av förtryck var över. (Närmare upplysningar om 1 Moseboken, kapitel 49, finns i artiklarna om Jakobs söner under deras respektive namn.) Det är också rimligt att profetian skulle få en senare uppfyllelse som gällde det andliga ”Guds Israel”. (Gal 6:16; Rom 9:6)

Bileams profetia. Innan israeliterna gick in i det utlovade landet sade profeten Bileam till Balak, Moabs kung: ”Kom, låt mig underrätta dig om vad detta folk [Israel] kommer att göra med ditt folk vid dagarnas slut. ... En stjärna träder fram ur Jakob, en spira höjer sig ur Israel. Han skall spräcka Moabs tinningar och huvudskålen på alla krigstumultets söner.” (4Mo 24:14–17) I den första uppfyllelsen av den här profetian visade sig ”stjärnan” vara kung David, som kuvade moabiterna. (2Sa 8:2) I den uppfyllelsen började ”dagarnas slut” därför uppenbarligen med att David blev kung. Eftersom David förebildade Jesus som den messianske kungen, måste profetian också gälla Jesus vid den tid då han kuvar sina fiender. (Jes 9:7; Ps 2:8, 9)

Jesajas och Mikas profetia. I Jesaja 2:2 och Mika 4:1 förekommer orden ”dagarnas slutskede” i inledningen till en profetia om den tid då folk från alla nationer skulle strömma till ”berget med Jehovas hus”. Denna profetia fick en förebildlig uppfyllelse mellan år 29 och år 70 v.t., under dagarnas slutskede för den judiska tingens ordning, då Jehovas tillbedjan upphöjdes över den höga ställning som de icke-judiska nationerna gav sina falska gudar. Kungen, Jesus Kristus, ”bröt igenom” genom att upphöja den sanna tillbedjan, och han följdes först av en kvarleva av Israels nation och därefter av folk från alla nationer. (Jes 2:2; Mik 2:13; Apg 10:34, 35) I en motbildlig uppfyllelse som äger rum i de sista dagarna för den nuvarande tingens ordning har tillbedjan av Jehova blivit mer upphöjd än någonsin. Kungen, Jesus Kristus, har lett kvarlevan av det andliga Israel till den rena tillbedjan, och denna kvarleva har sedan följts av en stor skara ur alla nationer. (Upp 7:9)

De sista dagarna för den judiska tingens ordning. Mindre än tre och ett halvt år innan icke-judar blev medlemmar av den kristna församlingen utgöts Guds ande över Jesu Kristi trogna judiska lärjungar. Petrus förklarade vid det tillfället att detta var en uppfyllelse av Joels profetia, som han citerade: ”’Och i de sista dagarna’, säger Gud, ’skall jag utgjuta något av min ande över varje slag av kött. ... Och jag skall ge förebud uppe i himlen och tecken nere på jorden, blod och eld och rökdis; solen skall förvandlas till mörker och månen till blod, innan Jehovas stora och glansfulla dag kommer.’” (Apg 2:16–20) I det här fallet kom ”de sista dagarna” före ”Jehovas stora och glansfulla dag”, en ”dag” som tydligen markerade slutet på ”de sista dagarna”. (Jfr Sef 1:14–18; Mal 4:5; Mt 11:13, 14; se JEHOVAS DAG.) Eftersom Petrus riktade sig till köttsliga judar och proselyter, måste hans ord särskilt ha gällt dem, och tydligen gjorde de klart för dem att de levde i ”de sista dagarna” för den dåvarande judiska tingens ordning, som hade sitt centrum för tillbedjan i Jerusalem. Kristus Jesus själv hade tidigare förutsagt att Jerusalem och dess tempel skulle förstöras (Lu 19:41–44; 21:5, 6), vilket skedde år 70.

När det sägs om Kristus Jesus att han framträdde och utförde sin verksamhet ”vid tidernas slut” eller ”vid slutet av dessa dagar”, måste även detta ha anspelat på slutet på den judiska tingens ordning. (1Pe 1:20, 21; Heb 1:1, 2) Det bekräftas av orden i Hebréerna 9:26: ”Men nu har han [Jesus] uppenbarat sig en gång för alla vid avslutningen på tingens ordningar för att ta bort synden genom offret av sig själv.”

De sista dagarna förknippade med avfallet. Orden ”de sista dagarna” och liknande uttryck används ibland i samband med det avfall som skulle äga rum inom den kristna församlingen. Aposteln Paulus skrev till Timoteus: ”Det inspirerade uttalandet säger uttryckligt att i senare tidsperioder skall några avfalla från tron och ägna uppmärksamhet åt vilseledande inspirerade uttalanden och demoners läror.” (1Ti 4:1; jfr Apg 20:29, 30.) Paulus behandlade samma ämne även i ett senare brev till Timoteus, där han skrev om framtida ”sista dagar”. Eftersom människor då inte skulle ha ett rätt uppförande, skulle det bli ”kritiska tider” som var ”svåra att komma till rätta med”, eller mer ordagrant: ”vilda (el. hårda) fastställda tider”. (Int) Efter att ha gett en ingående beskrivning av det egensinniga handlingssätt och de fördärvade attityder som skulle karakterisera människor vid den tiden sade Paulus: ”Från dem kommer nämligen de män som nästlar sig in i hemmen och fångar svaga kvinnor som är belastade med synder och leds av många slags begär, som ständigt blir undervisade men aldrig är i stånd att komma till exakt kunskap om sanningen.” (2Ti 3:1–7) Sedan ställde Paulus dessa fördärvade människor i kontrast till Timoteus, som noggrant hade följt apostelns undervisning, och uppmanade honom: ”Förbli du i det som du har lärt dig och har övertygats att tro på.” (2Ti 3:8–17; se också 2Ti 4:3–5.) Det framgår alltså klart av sammanhanget att aposteln upplyste Timoteus i god tid om den framtida utveckling som skulle äga rum bland sådana som utgav sig för att vara kristna och om de frukter det avfallet till slut skulle frambringa.

Även aposteln Petrus upplyste sina medkristna i förväg om de påtryckningar som skulle komma inifrån församlingen: ”Det ... kommer att finnas falska lärare bland er. Just dessa skall i hemlighet införa fördärvbringande sekter och skall till och med förneka den ägare som har köpt dem och skall därigenom dra snabb tillintetgörelse över sig själva. Därtill skall många följa dem i deras tygellösa handlingar.” (2Pe 2:1, 2) Samma varning kommer till uttryck i det Judas skrev för att sporra de kristna att ”kämpa hårt” för tron: ”Men ni, älskade, kom ihåg de uttalanden som tidigare har gjorts av vår Herre Jesu Kristi apostlar; de brukade säga till er: ’I den sista tiden skall det finnas hånfulla människor som vandrar enligt sina egna ogudaktiga begär.’” (Jud 3, 17, 18) Mot slutet av det första århundradet var det tydligt att avfallet hade börjat göra sig gällande. I vår tid kan man tydligt se den fulla verkan av detta avfall; de ”sista dagar” som Paulus skrev om har kommit.

”Avslutningen på tingens ordning”. Som Jesus hade förutsagt drogs emellertid inte alla kristna med i avfallet. Sanna och lojala kristna skulle vara som ”vete” bland ”ogräs”. Sedan Kristi närvaro – som skulle vara osynlig och i anden – hade börjat och under avslutningen på den då existerande ”tingens ordning” skulle de båda slagen skiljas från varandra, och skillnaden mellan dem skulle bli tydlig. ”Ogräset”, ”den ondes söner”, skulle samlas ihop ut ur Människosonens kungarike. När den kristna församlingen på så sätt hade renats skulle en åker med rent vete finnas kvar, medan de falska kristna skulle befinna sig utanför den sanna kristna församlingen. De som liknas vid ogräs skulle till slut kastas i ”den brinnande ugnen”, medan de som liknas vid vete skulle ”lysa lika klart som solen i sin Faders kungarike”. (Mt 13:24–30, 37–43) Det är tydligt att detta syftade på den avslutande fasen av den tingens ordning som existerar under Satans onda styre, perioden före dess tillintetgörelse.

Det framgår också av liknelsen att avfallets fulla verkan i form av ondska och ogudaktighet skulle visa sig vid avslutningen på den tingens ordning som är underställd Satan. Det är därför rimligt att anta att de förhållanden som enligt de kristna bibelskribenterna skulle känneteckna ”de sista dagarna” då skulle råda i stor skala bland människor som påstod sig vara kristna. Det skulle vara tilltagande laglöshet och olydnad mot föräldrar. Människor skulle vara ”sådana som älskar njutningar mer än de älskar Gud” och ha ”en yttre form av gudhängivenhet men ... [visa] sig falska när det gäller dess kraft”. (2Ti 3:2–5) Det skulle också komma ”hånfulla människor med sitt hån och löje, vilka vandrar efter sina egna begär och säger: ’Var är denna hans utlovade närvaro? Från den dag då våra förfäder somnade in i döden förblir ju allt precis som det var från skapelsens början.’” (2Pe 3:3, 4)

Jesu profetiska liknelse visade också att det måste gå en viss tid innan de som liknades vid ogräs klart kunde urskiljas och till slut bli tillintetgjorda. Apostlarna visste detta, så det faktum att de använde sådana uttryck som ”de sista dagarna” i förbindelse med avfallet betyder inte att de väntade sig att Jesu närvaro och den efterföljande tillintetgörelsen av de ogudaktiga skulle komma omedelbart. Som Paulus skrev till thessalonikerna: ”Men, bröder, när det gäller vår Herre Jesu Kristi närvaro och hur vi skall församlas till honom, ber vi er att inte fort bringas ur fattningen eller att bli uppskrämda, vare sig genom ett inspirerat uttalande eller genom ett muntligt budskap eller genom ett brev som påstås komma från oss och som går ut på att Jehovas dag är här. Låt ingen förleda er på något sätt, ty först måste ju avfallet komma och laglöshetens människa, tillintetgörelsens son, uppenbaras.” (2Th 2:1–3)

”Den sista dagen”. I Bibeln berättas det också om ”den sista dagen”, då de döda skall uppväckas. (Joh 6:39, 40, 44; 11:24; jfr Dan 12:13.) I Johannes 12:48 förknippas denna ”sista dag” med en tid av dom. Den måste därför syfta på en tid som låg mycket längre in i framtiden än slutet på den apostoliska perioden. (Jfr 1Th 4:15–17; 2Th 2:1–3; Upp 20:4–6, 12.)