HOPP

Hopp kan betyda förtröstan, tillit; en önskan åtföljd av förväntan om att uppnå det man önskar eller tror; en person som ens hopp står till; källan till eller grundvalen för förhoppningar och förväntningar; ett löfte; något som man hoppas på. Flera hebreiska uttryck som har återgetts med ”hopp” är avledda av verbroten qawạh, som har grundbetydelsen ”vänta på” med spänd förväntan. (1Mo 49:18) Det ord som i de kristna grekiska skrifterna har återgetts med ”hopp”, elpịs, innehåller tanken på ”förväntan om något gott”.

Inget verkligt hopp utan Gud. Ett sant hopp, som det Bibeln talar om, är mer än bara en önskan. En önskan kan vara ogrundad, och det är osäkert om den kommer att uppfyllas. Ett sant hopp är också mer än en förväntan om något, för något som man förväntar behöver inte alltid vara önskvärt. Bibeln visar att världens människor i allmänhet inte har något verkligt, fast förankrat hopp; de går mot döden, och eftersom de inte känner till vilka åtgärder som en högre makt har vidtagit, har de inget hopp för framtiden. Med följande ord beskrev Salomo hopplösheten i människans situation om Gud inte skulle gripa in: ”Fullständig tomhet!” ”Allt är tomhet!” (Pre 12:8; 9:2, 3)

Den trogne patriarken Job sade att det finns hopp även för ett träd. Ett träd kan växa upp igen, men om en människa dör är hon borta för alltid. Men Job visade sedan att han talade om en människa som stod ensam utan hjälp från Gud, för han gav samtidigt uttryck åt en önskan och ett hopp om att Gud skulle komma ihåg honom. (Job 14:7–15) Aposteln Paulus är inne på samma linje när han säger till de kristna, som har hopp om en uppståndelse, att de inte skall ”sörja som de andra, de som inte har något hopp”. (1Th 4:13) Och när Paulus vände sig till de icke-judiska kristna visade han på liknande sätt att de innan de lärde känna Guds anordning genom Kristus var utestängda från den nation som Gud hade handlat med i forntiden och att de då inte hade något hopp och var ”utan Gud i världen”. (Ef 2:12)

De som inte har satt sitt hopp till Gud och hans löfte om en uppståndelse för de döda kommer med uttalanden som påminner om de uttalanden som de trolösa invånarna i Jerusalem kom med då de stod inför hotet om att staden skulle ödeläggas som en dom från Gud. I stället för att visa ånger och sorg hängav de sig åt sinnliga njutningar och sade: ”Låt oss äta och dricka, för i morgon skall vi dö.” (Jes 22:13) Aposteln varnar de kristna för att smittas av en sådan inställning som präglar dem som inte har något hopp. (1Kor 15:32, 33)

Orätta förhoppningar. Paulus förnekade inte att människor i världen kan ha rimliga och ibland också berömvärda förhoppningar. Men han visade att människors förhoppningar inte har något värde om man inte tar Gud med i beräkningen; i det långa loppet är de fåfänga.

Men förutom dessa mindre betydelsefulla, normala förhoppningar finns det förhoppningar som är grundade på onda eller dåliga motiv. I vissa fall kan det se ut som om de uppfylls, men i verkligheten är uppfyllelsen bara tillfällig. Som det sägs i ordspråket: ”De rättfärdigas förväntan är glädje, men de ondskefullas hopp förgås.” (Ord 10:28) Och: ”När en ondskefull människa dör, förgås hennes hopp, ja, förväntan grundad på egen kraft förgås.” (Ord 11:7) Själviska förhoppningar och förhoppningar som vilar på en falsk grundval, till exempel materialism, lögn, orätta handlingar eller människors makt och löften, kommer därför att leda till besvikelser.

Källan till hopp. Jehova Gud är källan till verkligt hopp, och han kan uppfylla alla sina löften och alla de förhoppningar som människor som förtröstar på honom har. Genom sin oförtjänta omtanke har han gett mänskligheten ”tröst och gott hopp”. (2Th 2:16) Han har i alla tider varit rättfärdiga människors hopp. Han kallades ”Israels hopp” och ”[Israels] förfäders hopp” (Jer 14:8; 17:13; 50:7), och i Bibelns hebreiska skrifter finns det många exempel på hur man har hoppats på Gud och förtröstat på honom. Även till dem som befann sig i landsflykt på grund av sin olydnad sade han i sin kärleksfulla omtanke: ”Jag vet vilka tankar jag tänker med avseende på er, ... tankar om frid, och inte om olycka, för att ge er en framtid och ett hopp.” (Jer 29:11) Jehovas löfte höll tron och hoppet vid liv hos trogna israeliter under landsflykten i Babylon; det gav män som Hesekiel och Daniel styrka, för Jehova hade sagt: ”Det finns ett hopp för din framtid, ... och sönerna skall vända tillbaka till sitt eget område.” (Jer 31:17) Detta hopp förverkligades då en trogen judisk kvarleva vände tillbaka till Jerusalem 537 f.v.t. för att återuppbygga staden och templet. (Esr 1:1–6)

Rätt att hoppas på belöning. Det är inte själviskt av Guds tjänare att hoppas på en belöning. Den som verkligen känner Gud och förstår hurdan han är vet att kärleksfull omtanke och givmildhet är framträdande egenskaper hos honom; man måste tro att Gud är till, men också ”att han belönar dem som uppriktigt söker honom”. (Heb 11:6) Hoppet ger kristna tjänare en balanserad syn på livet och gör att de kan förbli i Guds tjänst, för de vet att Jehova sörjer för deras dagliga behov. Aposteln Paulus påpekar detta och stöder sig på principerna i den mosaiska lagen. Han citerar orden i 5 Moseboken 25:4: ”Du skall inte binda till munnen på en tjur medan den tröskar.” Sedan tillägger han: ”För vår skull blev det skrivet, därför att den som plöjer bör plöja med en förhoppning, och den som tröskar bör göra det i hopp om att få en andel.” (1Kor 9:9, 10)

Avgörande betydelse för tron. Hoppet har också avgörande betydelse för tron; det är själva grundvalen för tron. (Heb 11:1) Tron gör i sin tur hoppet starkare och mer levande. För att stärka de kristna framhöll aposteln Paulus det fina föredöme som Abraham var. Abraham och Sara hade ur mänsklig synvinkel förlorat allt hopp om att få barn, men det sägs om Abraham: ”Fastän allt hopp var ute, hade han på grundval av hopp ändå tro, så att han kunde bli far till många nationer enligt vad som hade blivit sagt: ’Så skall din avkomma bli.’” Trots att han visste att hans egen kropp var ”så gott som död” och att Saras moderliv var ”dött” blev han inte svag i tron. Varför inte det? ”På grund av Guds löfte sviktade han inte av brist på tro, utan han blev stark genom sin tro.” (Rom 4:18–20)

Aposteln framhåller alltså Abrahams tro och hopp och säger till de kristna: ”Låt oss jubla på grund av hoppet om Guds härlighet. ... Och hoppet medför ingen besvikelse, ty Guds kärlek har utgjutits i våra hjärtan genom den heliga anden, som blivit oss given.” (Rom 5:2, 5)

Det kristna hoppet. De kristnas hopp, ja, alla människors hopp, grundar sig på Jesus Kristus. Möjligheten att uppnå evigt liv i himlen eller på jorden var inte öppen för människor innan Kristus Jesus hade ”spritt ljus över liv och oförgänglighet genom de goda nyheterna”. (2Ti 1:10) Kristi av anden pånyttfödda bröder får veta att de har ett himmelskt hopp tack vare att Gud i sin stora barmhärtighet har gett dem ”en ny födelse till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda”. (1Pe 1:3, 4; Kol 1:5, 27; Tit 1:1, 2; 3:6, 7) Förverkligandet av detta lyckliga hopp sker ”vid Jesu Kristi uppenbarelse”. (1Pe 1:13, 21; Tit 2:13) Aposteln Paulus kallar därför Kristus Jesus ”vårt hopp”. (1Ti 1:1)

Hoppet om evigt liv och oförgänglighet för dem som ”har andel i den himmelska kallelsen” (Heb 3:1) är fast förankrat och pålitligt. Det understöds av två ting ”i vilka det är omöjligt för Gud att ljuga”, nämligen hans löfte och hans ed, och hoppet grundar sig på Kristus, som nu är odödlig och befinner sig i himlen. Detta hopp kallas därför ”ett själens ankare, både säkert och fast, och det går in innanför förhänget [så som översteprästen gick in i det allra heligaste på försoningsdagen], dit en förelöpare har gått in till förmån för oss, Jesus, som har blivit överstepräst efter Melkisedeks sätt för evigt”. (Heb 6:17–20)

Måste utvecklas och bevaras. Det understryks gång på gång i Bibeln att de kristna måste hålla fast vid detta ”enda hopp”. (Ef 4:4) Detta kräver flit, ett fritt och öppet tal och ”stolthet över hoppet”. (Heb 3:6; 6:11) Hoppet utvecklas genom uthållighet under vedermöda; detta leder till ett beprövat tillstånd inför Gud, den som hoppet kommer ifrån. (Rom 5:2–5) Tillsammans med tro och kärlek är hoppet en av de tre egenskaper som har kännetecknat den kristna församlingen sedan andens mirakulösa gåvor, som fanns i församlingen under det första århundradet, upphörde. (1Kor 13:13)

Nyttan av hoppet. Hoppet är livsnödvändigt för de kristna. Det är förbundet med glädje, frid och helig andes kraft. (Rom 15:13) Det gör att man kan tala med frimodighet när man närmar sig Gud för att be om hans oförtjänta omtanke och barmhärtighet. (2Kor 3:12) Det hjälper de kristna att hålla ut med glädje, oavsett vilka förhållanden som råder. (Rom 12:12; 1Th 1:3) En hjälm skyddade krigarens huvud, och hoppet om räddning skyddar den kristnes sinne, så att han kan bevara sin ostrafflighet. (1Th 5:8) Hoppet ger styrka. En smord kristen som fortfarande befinner sig på jorden har ännu inte fått del av belöningen, himmelskt liv, men hans längtan efter det han ser fram emot är så stark att han trots stora prövningar och svårigheter fortsätter att vänta tålmodigt med uthållighet på förverkligandet av hoppet. (Rom 8:24, 25)

Hoppet hjälper också de kristna att leva ett rent liv, för de vet att Gud och Kristus, som de har satt sitt hopp till, är rena och att de inte kan hoppas på att bli lika Gud och få belöningen om de utövar något som är orent eller orättfärdigt. (1Jo 3:2, 3) Hoppet är nära förbundet med den största av alla egenskaper, kärleken, för den som har sann kärlek till Gud sätter sitt hopp till alla Guds löften. Dessutom kommer han att hoppas på det bästa för sina bröder i tron, älska dem och lita på dem som kristna som har ett uppriktigt hjärta. (1Kor 13:4, 7; 1Th 2:19)

Bättre än hoppet under den mosaiska lagen. Innan israeliterna fick lagen hoppades deras förfäder på Gud. (Apg 26:6, 7; 1Mo 22:18; Mik 7:20; 2Ti 1:3) De satte sitt hopp till Guds anordning för liv. När lagen kom tycktes den till en början vara uppfyllelsen av deras hopp. Men det visade sig i stället att lagen avslöjade alla som syndare inför Gud och dömde alla som var underställda lagen till döden genom att göra överträdelserna påtagliga. (Gal 3:19; Rom 7:7–11) Lagen i sig själv var helig, den var inte bristfällig, men just genom sin helighet och rättfärdighet avslöjade den att de som var underställda den var ofullkomliga. (Rom 7:12) Som det var förutsagt genom profeterna var det nödvändigt för Gud att införa ett ”bättre hopp” genom Jesus Kristus och därigenom upphäva lagen och göra det möjligt för dem som tror på Kristus att närma sig Gud. (Heb 7:18, 19; 11:40; jfr Jer 31:31–34.)

Ett hopp för alla människor. Guds oförtjänta omtanke kommer ännu tydligare till uttryck genom att det underbara hopp som han har gett Jesu Kristi andliga bröder, hoppet om att bli Kristi medarvingar i himlen (Heb 3:1), också har nära samband med ett hopp som alla som önskar tjäna Gud kan ha. Efter det att aposteln Paulus beskrivit det hopp de har som ser fram emot att bli ”Guds söner” och Kristi medarvingar i himlen förklarar han: ”Skapelsen väntar ... med spänd förväntan på att Guds söner skall uppenbaras. Skapelsen blev nämligen lagd under fruktlösheten, inte av sin egen vilja utan genom honom som lade den därunder, på grundval av hoppet att också skapelsen själv skall göras fri från slaveriet under förgängelsen och uppnå Guds barns härliga frihet.” (Rom 8:14, 17, 19–21)

Som Paulus visar i Romarna 8:20, 21 tillintetgjorde Jehova Gud inte den första människan, Adam, när han hade syndat, utan han tillät att den nu ofullkomlige Adam satte barn till världen, barn som alltså från början, på grund av sin medfödda ofullkomlighet, inte på grund av egen skuld, blev underlagda fruktlösheten. Gud lämnade dem emellertid inte utan hopp, för i sin omtanke gav han dem ett hopp genom en utlovad ”avkomma” (1Mo 3:15; 22:18), Jesus Kristus (Gal 3:16). Messias första ankomst var profetiskt omtalad i Daniels profetia. (Dan 9:24–27) Johannes döparens förkunnelse väckte förhoppningar hos Israels nation. (Mt 3:1, 2; Lu 3:15) Jesus uppfyllde dessa förhoppningar genom sin tjänst, död och uppståndelse. Men det stora hoppet för människor i allmänhet, både de levande och de döda, är Kristi rike, där han och hans medarvingar kommer att tjäna som himmelska kungar och präster. Då kommer de människor som visar tro äntligen att befrias från ofullkomlighetens och syndens fördärv och vara ”Guds barn” i full bemärkelse. Att deras hopp skall uppfyllas har de fått en garanti för genom att Gud uppväckte sin Son från de döda för över 1 900 år sedan. (Apg 17:31; 23:6; 24:15)

Jehova Gud har gett människorna sitt ord, Bibeln, med den vägledning och de exempel den innehåller, så att de alla kan ha hopp. (Rom 15:4; 1Kor 10:11; 2Ti 3:16, 17) De som har detta hopp måste förkunna det för andra; därigenom räddar de både sig själva och dem som lyssnar till dem. (1Pe 3:15; 1Ti 4:16)