Tillrättavisning – ett bevis på Guds kärlek

 1. Vilken bild ger Bibeln av tuktan?

VAD tänker du på när du hör ordet tuktan? Många tänker direkt på något slags straff, men mycket mer är inbegripet. I Bibeln omtalas tuktan ofta på ett positivt sätt och nämns ibland tillsammans med kunskap, vishet, kärlek och liv. (Ords. 1:2–7; 4:11–13) Det beror på att Guds tuktan eller tillrättavisning är ett bevis på att han älskar oss och vill att vi ska få leva för evigt. (Hebr. 12:6) Det är sant att bestraffning ibland kan ingå i hans tuktan, men den är aldrig elak eller grym. Innebörden i ordet är i första hand undervisning, ungefär som den undervisning föräldrar ger sina barn.

2, 3. Vad kan ingå i tillrättavisning? (Se den inledande bilden.)

² Vi kan ta ett exempel. Tänk dig en liten pojke som kastar boll inomhus. Hans mamma säger åt honom: ”Oliver, du vet att du inte får leka med bollen inomhus! Du kan ha sönder något.” Men Oliver fortsätter ändå, och vips så har en vas åkt i golvet och gått i tusen bitar. Hur kommer hans mamma att hantera situationen? Hon kanske börjar med att påminna honom om varför det han gjorde var fel. Hon vill att han ska förstå att det alltid är bäst att lyda sina föräldrar och att familjens regler är nödvändiga och rimliga. Men för att ge tyngd åt sin undervisning kanske hon också utdelar någon form av bestraffning. Oliver kanske inte får använda bollen på ett tag. Han blir säkert inte glad för det, men det hjälper honom att förstå att olydnad får konsekvenser.

³ Som kristna tillhör vi Jehovas familj. (1 Tim. 3:15) Därför respekterar vi hans rätt att ställa upp normer och att tillrättavisa oss när vi bryter mot dem. Och om våra orätta handlingar får negativa följder kommer hans tillrättavisning att påminna oss om hur viktigt det är att vi lyssnar på honom. (Gal. 6:7) Vår himmelske Far älskar oss väldigt mycket och vill bespara oss bekymmer och oro. (1 Petr. 5:6, 7)

 4. a) Vilken slags övning vill Jehova att vi ska ge andra? b) Vad ska vi gå igenom i den här artikeln?

⁴ När vi ger tillrättavisning som bygger på Bibeln kan vi hjälpa våra barn eller dem vi studerar med att nå målet att bli Kristus efterföljare. Vi använder Bibeln för att ge dem övning enligt Guds rättfärdiga normer och hjälper dem att förstå och hålla allt som Jesus har befallt oss. (Matt. 28:19, 20; 2 Tim. 3:16) Det är sådan övning Jehova vill att vi ska ge dem, så att de i sin tur kan hjälpa andra att bli Kristus efterföljare. (Läs Titus 2:11–14.) Nu ska vi gå igenom tre viktiga frågor: 1) Hur är Guds tuktan ett bevis på att han älskar oss? 2) Vad kan vi lära av dem som Gud tillrättavisade på Bibelns tid? 3) Hur kan vi efterlikna Jehova och hans son när vi själva ger tillrättavisning?

 5. Hur visar Jehovas tillrättavisning att han älskar oss?

⁵ Jehova korrigerar, undervisar och övar oss därför att han älskar oss. Han vill att vi ska ha ett nära förhållande till honom och få leva för evigt. (1 Joh. 4:16) Han skulle aldrig förolämpa oss eller få oss att känna oss värdelösa. (Ords. 12:18) Nej, Jehova koncentrerar sig på våra goda sidor och respekterar vår fria vilja. Kan du se hur den tillrättavisning han ger oss genom Bibeln, vår litteratur, våra föräldrar eller de äldste visar att han älskar oss? Ja, när de äldste på ett milt och kärleksfullt sätt försöker föra oss till rätta, kanske redan innan vi själva insett att vi har gjort fel, är det alltså ett uttryck för Jehovas kärlek till oss. (Gal. 6:1)

 6. Hur visar tillrättavisning som inbegriper restriktioner att Jehova älskar oss?

⁶ Ibland består tillrättavisningen inte enbart av rådgivning. Om någon har begått en allvarlig synd kanske han eller hon inte får behålla sina uppgifter i församlingen. Men även sådan tillrättavisning är ett bevis på Guds kärlek. Det kan hjälpa brodern eller systern att inse hur viktigt det är att prioritera studium, bön och begrundan. Och det i sin tur kan göra att förhållandet till Jehova blir starkare. (Ps. 19:7) Så småningom kanske han eller hon får tillbaka sina uppgifter i församlingen. Till och med uteslutningsanordningen är ett uttryck för Jehovas kärlek, eftersom den skyddar församlingen från dåligt inflytande. (1 Kor. 5:6, 7, 11) Och eftersom Jehovas tillrättavisning alltid är perfekt avvägd kan uteslutningen hjälpa den som har handlat fel att inse allvaret i sin synd och att ångra sig. (Apg. 3:19)

 7. Vem var Shebna, och vilken dålig egenskap utvecklade han?

⁷ För att förstå hur värdefull Jehovas tillrättavisning är ska vi se närmare på två exempel: Shebna, som levde på kung Hiskias tid, och Graham, en broder i vår tid. Shebna hade ansvaret över Hiskias palats, så han hade alltså mycket att säga till om. (Jes. 22:15) Men tyvärr blev han stolt och ville framhäva sig själv. Han högg ut en imponerande gravplats åt sig själv och åkte omkring i praktfulla vagnar! (Jes. 22:16–18)

 8. Hur blev Shebna tillrättavisad av Jehova, och hur gick det för honom?

⁸ Eftersom Shebna var så självcentrerad och stolt avsatte Jehova honom och ersatte honom med Eljakim. (Jes. 22:19–21) Det här hände medan Assyriens kung, Sanherib, planerade att anfalla Jerusalem. Lite längre fram skickade Sanherib en delegation till Jerusalem tillsammans med en väldig armé för att skrämma judarna och få Hiskia att kapitulera. (2 Kung. 18:17–25) Eljakim fick i uppdrag att gå ut och möta ämbetsmännen, men inte ensam. Han fick två män med sig, och den ene var Shebna, som nu var sekreterare. Visar inte det att Shebna förmodligen ödmjukt hade accepterat sin nya, lägre ställning utan att bli arg och bitter? Så vad kan vi lära oss av den här berättelsen? Vi ska se på tre saker.

9–11. a) Vad kan vi lära oss av Shebnas exempel? b) Hur känner du när du tänker på hur Jehova behandlade Shebna?

⁹ För det första: Det faktum att Shebna avsattes från sin uppgift påminner oss om att ”stolthet går före fall”. (Ords. 16:18) Vi kanske har en särskild uppgift i församlingen, och andra kanske ser oss som betydelsefulla. Kommer vi ändå att behålla vår ödmjukhet? Kommer vi att ge Jehova äran för våra förmågor och det vi kan uträtta? (1 Kor. 4:7) Aposteln Paulus skrev: ”Jag [säger] nämligen till var och en där bland er att inte tänka högre om sig själv än man bör tänka, utan att tänka med sunt förstånd.” (Rom. 12:3)

¹⁰ För det andra: Den kraftiga tillrättavisning Jehova gav Shebna tyder på att han inte hade gett upp hoppet om honom. (Ords. 3:11, 12) Vilken fin uppmuntran för dem som har förlorat uppgifter i församlingen i dag! I stället för att bli sårade och bittra kan de fortsätta göra sitt bästa i tjänsten för Jehova och välja att se tillrättavisningen som ett bevis på att han älskar dem. Kom ihåg att vår Far aldrig ser oss som hopplösa fall så länge vi är ödmjuka. (Läs 1 Petrus 5:6, 7.) Vi vill fortsätta vara som mjuk lera och bli formade av Jehovas kärleksfulla tillrättavisning.

¹¹ För det tredje: Jehovas sätt att behandla Shebna innehåller en viktig lärdom för dem som har ansvaret att ge andra tillrättavisning. Även om Jehova hatar synd älskar han fortfarande den som har syndat. Han letar efter det goda hos oss. Om du är förälder eller äldste, efterliknar du Jehova när du ger tillrättavisning? (Jud. 22, 23)

12–14. a) Hur reagerar en del när de blir tillrättavisade? b) Hur kunde Bibeln hjälpa en broder att rätta till sin inställning, och vad ledde det till?

¹² Sorgligt nog blir en del som tillrättavisas så sårade att de drar sig bort från Jehova och församlingen. (Hebr. 3:12, 13) Betyder det att de är bortom all hjälp? Tänk på Graham, som först blev utesluten, sedan återupptagen och längre fram overksam. En äldstebroder försökte bli hans vän, och så småningom bad Graham om ett bibelstudium.

¹³ Äldstebrodern berättade: ”Grahams problem var stolthet. Han var kritisk mot de bröder som hade fattat beslutet om hans uteslutning. Så vid några studietillfällen tittade vi närmare på bibelställen om stolthet och vad det leder till. Graham började få en tydlig bild av sig själv i ljuset av Guds ord, och han tyckte inte om det han såg! Effekten var otrolig! När han insåg att han hade varit förblindad av en ’bjälke’ av stolthet och att problemet låg hos honom, tog han snabbt itu med saken. Han började gå på mötena igen, studerade Bibeln på allvar och bad till Jehova varje dag. Han tog också sitt andliga ansvar i familjen, vilket uppskattades mycket av hans fru och barn.” (Luk. 6:41, 42; Jak. 1:23–25)

¹⁴ Äldstebrodern fortsatte: ”En dag berättade Graham något som verkligen berörde mig djupt. ’Jag har varit med i sanningen i åratal’, sa han, ’och jag har till och med varit pionjär. Men det är först nu som jag uppriktigt kan säga att jag älskar Jehova.’ Det dröjde inte länge förrän han fick frågan om han ville hjälpa till med att bära mikrofonerna i Rikets sal, och han blev jätteglad och tackade ja direkt. Hans exempel har lärt mig att när man ödmjukt tar emot den tillrättavisning Gud ger kommer välsignelserna bara att strömma ner!”

15. Vad är nödvändigt för att vår tillrättavisning ska nå hjärtat?

¹⁵ För att vara goda lärare måste vi först vara goda elever. (1 Tim. 4:15, 16) På liknande sätt måste de som Jehova använder för att tillrättavisa andra själva ödmjukt ta emot Jehovas vägledning. Sådan ödmjukhet vinner andras respekt och gör det lättare för de äldste att kunna ge råd när de övar eller korrigerar andra. Vi kan lära oss av Jesus exempel.

16. Vad kan vi lära oss av Jesus sätt att ge tillrättavisning och korrigering?

¹⁶ Jesus lyssnade alltid på sin Far och följde hans vägledning, även när det var svårt att göra det. (Matt. 26:39) Och han påminde alltid sina åhörare om att hans läror och hans vishet kom från Jehova. (Joh. 5:19, 30) Jesus ödmjukhet och lydnad gjorde att ärliga människor drogs till honom och hjälpte honom att bli en medkännande undervisare. (Läs Matteus 11:29.) Hans vänliga ord uppmuntrade dem som var som ett knäckt vassrör eller som en oljelampa som var på väg att slockna. (Matt. 12:20) Han var alltid vänlig och kärleksfull, också när hans tålamod prövades. Det blev tydligt när han behövde korrigera apostlarna för att de grälade om vem av dem som var störst. (Mark. 9:33–37; Luk. 22:24–27)

17. Vilka egenskaper behöver de äldste ha för att kunna ta hand om församlingen?

¹⁷ När äldstebröder ger tillrättavisning som bygger på Bibelns principer behöver de följa Kristus exempel. Då visar de att de vill bli formade av Gud och hans son. Aposteln Petrus skrev: ”Var herdar för Guds hjord som är i er vård, inte av tvång utan villigt; inte heller av kärlek till ohederlig vinning utan med iver; inte heller som några som spelar herrar över dem som är Guds arv, utan genom att bli exempel för hjorden.” (1 Petr. 5:2–4) När de äldste villigt underordnar sig Gud och Kristus blir det till stor välsignelse både för dem själva och för dem som är i deras vård. (Jes. 32:1, 2, 17, 18)

18. a) Vad förväntar sig Jehova av föräldrar? b) Hur hjälper Jehova föräldrar?

¹⁸ Samma principer går att tillämpa i familjen. Familjeöverhuvuden får det här rådet: ”Irritera inte era barn, utan fortsätt att uppfostra dem i Jehovas tuktan och allvarliga förmaning.” (Ef. 6:4) Hur viktigt är det att fostra och vägleda barnen? Ordspråksboken 19:18 visar att det kan vara en fråga om liv eller död. Ja, Jehova håller föräldrarna ansvariga om de inte fostrar sina barn. (1 Sam. 3:12–14) Men han ger dem den vishet och kraft de behöver när de ber om hans hjälp och hans ande och vänder sig till hans ord för att få vägledning. (Läs Jakob 1:5.)

19, 20. a) Vilka välsignelser väntar dem som tar emot Guds tillrättavisning? b) Vad ska vi gå igenom i nästa artikel?

¹⁹ Det går knappt att räkna upp alla välsignelser vi får om vi tar emot Jehovas tillrättavisning och efterliknar honom och Jesus när vi själva ger tillrättavisning. Vi får en fridsam atmosfär i familjen och i församlingen. Alla kommer att känna sig älskade, uppskattade och trygga. Och det är bara en försmak av hur det blir i framtiden! (Ps. 72:7) Det är verkligen ingen överdrift att säga att Jehovas tuktan och tillrättavisning förbereder oss för att leva tillsammans för evigt som en fridsam och enad familj, med Jehova som vår Far. (Läs Jesaja 11:9.) Om vi kommer ihåg det blir det lättare att se Jehovas tillrättavisning som ett bevis på att han älskar oss oerhört mycket.

²⁰ I nästa artikel ska vi se mer på tillrättavisning inom församlingen och familjen. Vi ska också se hur vi kan få bättre självdisciplin och vad som skulle kunna vara värre än den tillfälliga smärta som tillrättavisning kan föra med sig.