BESVÄRJARE, BESVÄRJELSE

Flera hebreiska och arameiska ord har återgetts med ”besvärjare” och ”besvärjelse”. Det hebreiska ordet ’ashshạf (aram.: ’ashạf; ”astrologer”, KJ) betyder ”besvärjare, andeframkallare, trollkarl”. (A Hebrew and English Lexicon of the Old Testament, Brown, Driver och Briggs, 1980, sid. 80, 1083; Lexicon in Veteris Testamenti Libros, Koehler och Baumgartner, Leiden 1958, sid. 95, 1055) Att besvärja avser i det här sammanhanget att försöka få makt över andar med hjälp av trollformler eller besvärjelser, som när någon åkallar de dödas förmodade andar. En andeframkallare avser en spåman som menar sig kunna mana fram de döda för att sedan försöka förutsäga och styra framtida händelser genom sin kontakt med dem.

Gud förbjöd varje form av påstådd kommunikation med de döda. ”Och om de säger till er: ’Vänd er till de spiritistiska medierna eller till dem som har en spådomsande, vilka piper och mumlar’ – är det då inte till sin Gud som ett folk skall vända sig? Skall man vända sig till de döda till förmån för de levande?” (Jes 8:19) Den kvinna i En-Dor som trots förbudet var ett spiritistiskt medium och som den otrogne kung Saul besökte ägnade sig åt att besvärja de döda och fick därigenom kontakt med demonerna. (1Sa 28:7; 3Mo 20:27)

Det fanns särskilt många besvärjare hos babylonierna. När Daniel och hans tre kamrater, som hade förts som fångar till Babylon, hade fått särskild undervisning i kaldéernas språk under tre år, visade de sig vara ”tio gånger bättre [när det gällde vishet och förstånd] än alla de magiutövande präster och besvärjare” som fanns i riket. (Dan 1:3–20)

Omkring åtta år senare tillkallade kung Nebukadnessar alla slags spåmän, inte bara besvärjarna, och krävde att de först berättade vilken dröm han hade haft och sedan vad den betydde. (Dan 2:1–3, 27) Kungen var tydligen misstänksam mot dem, för han sade: ”Ni har kommit överens om att tala lögnaktiga och falska ord inför mig.” Han var också medveten om att de försökte vinna tid i hopp om att omständigheterna skulle förändras. Så för att han skulle kunna vara någorlunda säker på att hans visa män kunde ge honom den rätta uttydningen, insisterade han på att de först berättade drömmen för honom: ”Säg mig därför vad jag har drömt, så vet jag om ni kan meddela uttydningen av det.” (Dan 2:4–9) När besvärjarna och de andra spåmännen inte kunde ge något svar, blev kungen vred och befallde att alla Babylons visa män skulle tillintetgöras. Men Daniel fick reda på kungens påbud (som skulle ha drabbat honom själv och hans kamrater), och efter det att Daniel hade fått ”hemligheten” uppenbarad av Gud skyndade han sig att berätta den för kungen, utan att själv ta åt sig äran. Han sade: ”Det [är] inte genom någon vishet som finns i mig mer än i några andra levande som denna hemlighet uppenbaras för mig.” (Dan 2:19–30)

Några årtionden senare blev kung Belsassar förskräckt över en skrift på väggen som han inte kunde läsa. Då ropade kungen ”med hög röst att man skulle hämta in besvärjarna, kaldéerna och astrologerna”. Sedan gav han ett mycket generöst erbjudande: ”Vilken människa det vara må som läser denna skrift och meddelar mig dess uttydning – i purpur skall han bli klädd, med en kedja av guld om sin hals, och som den tredje i kungariket skall han härska.” (Dan 5:5–7) Besvärjarna och de andra spåmännen misslyckades, och återigen var det Daniels Gud, Jehova, som gav uttydningen. (Dan 5:8–29)

Det hebreiska ordet ’ittịm används i Jesaja 19:3 om ”besvärjarna” i Egypten. Det hebreiska ordet chẹver (som återges med ”trollformel”) åsyftar en magisk formel som uttalas, sjungs eller skrivs som en besvärjelse för att ”binda [hebr.: chavạr]” en person. (Ps 58:5; Jes 47:9, 12) ”Smyckena i form av brusande snäckor” som Sions döttrar ägde och utan tvivel bar var tydligtvis amuletter, eftersom det hebreiska ord som används för dessa smycken (lechashịm) kommer från en rot som betyder ”viska”, ”besvärja”, och vars participform kan återges med ”ormtjusare”. (Jes 3:20; jfr 2Sa 12:19; Ps 58:5.) Sådana spiritistiska sedvänjor hörde till de ”avskyvärdheter” som Jehova förbjöd sitt folk att ägna sig åt. (5Mo 18:9–11) De forntida babylonierna, egyptierna och andra folk var kända för att förlita sig på trollformler och besvärjelser. (Jes 19:3; 47:9, 12)

Ormtjusning. Ormtjusning kan vara en form av spiritism och är en kvarleva från forntida ormdyrkan. Ormtjusaren ”besvärjer” ormen (ofta en glasögonorm) så att den verkar vara förtrollad av musiken han spelar, vanligtvis på flöjt eller något annat blåsinstrument. Ormar är inte döva, som somliga menar, utan som det antyds i Psalm 58:4, 5 kan de höra både musiken och ormtjusarens röst. Somliga tror kanske att det bara gäller att dressera ormen, på samma sätt som man dresserar en fågel eller ett annat djur, genom att man lägger ormen i en korg med lock, spelar dämpad musik och snabbt lägger på locket om ormen försöker fly, tills den så småningom lär sig att röra sig efter musiken utan att försöka rymma. Det är möjligt att en del ormar är dresserade på det sättet, men ormtjusning är uppenbarligen ofta förbunden med spiritistiska krafter.

Att den här spiritistiska sedvänjan har gamla anor framgår av att den nämns i Bibeln. (Ps 58:4, 5; Pre 10:11; Jes 3:3; Jer 8:17)