Zambia

Afrika är som en stor och rikt broderad klädnad. En tiondel av jordens befolkning bor där, från Medelhavskustens vita sand, förbi det gyllene Sahara, genom de smaragdgröna skogarna och till den vita, blåsiga kusten vid Godahoppsudden. Den här kontinenten genomkorsas av många floder, till exempel Nilen, Niger, Kongo och Zambezi. Och djupt nere i dess inre finns väldiga reserver av guld, koppar och dyrbara stenar.

Zambia ligger där den tropiska regnskogen i Kongobäckenet reser sig för att möta den svagt böljande savannen på den centralafrikanska platån. Några har sagt att man tänker på en stor, osymmetrisk fjäril när man ser det här landet på kartan. Och den lite ovanliga gränsdragningen, som är ett arv efter kolonialtiden, ger landet en yta på drygt 750 000 kvadratkilometer, vilket gör att landet är nästan lika stort som Sverige och Finland tillsammans.

Nordost om Zambia ligger Great Rift Valley, Östafrikanska gravsänkesystemet. Och i västra och södra delen av landet flyter den mäktiga floden Zambezi. Fram till slutet av 1800-talet var det här ett land som låg lite för avsides för de utlänningar som plundrade Afrika i sin jakt efter guld, elfenben och slavar. År 1855 bidrog den skotske upptäcktsresanden David Livingstone, som var son till en fabriksarbetare, till att världen fick upp ögonen för landet på andra sidan ”röken som dundrar”, dvs. de imponerande Victoriafallen, som Livingstone senare kallade dem för att hedra drottning Victoria av England.

I sin iver att främja ”kristendom, handel och civilisation” försökte kristenhetens missionärer snart att ta sig in i de centrala delarna av kontinenten. Deras metoder kastade ofta ett ogynnsamt sken över deras missionärsverksamhet. Men det skulle inte dröja länge förrän det kom några som med Guds hjälp verkligen visade att de var Guds tjänare. (2 Kor. 6:3–10)

Den första tiden

År 1890 hade fem missionssällskap etablerat sig i det område som nu är Zambia. Vid sekelskiftet var det allt fler afrikaner som på grund av sin oro för kolonialmaktens och de kommersiella företagens frammarsch sökte andlig vägledning. Det dök upp märkliga och mystiska religiösa rörelser lite överallt i Afrika. Men verklig andlig hjälp skulle snart komma. Redan 1911 fick ärligt sinnade människor i Zambia tag i några exemplar av Studier i Skriften. De bibliska sanningar som fanns i dessa böcker spred sig snabbt norrut, men inte alltid genom människor som var verkligt intresserade av att tjäna Gud.

År 1910 sände Charles Taze Russell, som hade tillsynen över predikoarbetet på den tiden, William W. Johnston, en pålitlig, lugn och sansad broder från Glasgow i Skottland, för att han skulle hjälpa bröderna i Nyasaland (nu Malawi). Tyvärr hade några afrikanska och utländska bibelforskare före honom förvrängt Bibelns sanningar i själviska syften. Ja, under de följande åren kom självutnämnda predikanter och pastorer till Nordrhodesia (nu Zambia) med ett hopkok av religion, orena sedvänjor och löften om frigörelse. Broder Johnston hjälpte dem i Nyasaland som var ”uppfyllda av en stark önskan att bli mer insatta i Guds ord”, som han uttryckte det, medan områdena i väster inte ägnades någon större uppmärksamhet. Den bibliska litteratur som kom till Nordrhodesia kom med post eller med kringflyttande arbetare, men det var egentligen ingen som övade tillsyn över själva predikoarbetet under de här åren.

En tid av osäkerhet

Det var en tid av osäkerhet i början av 1920-talet. Lokala ”Vakttornsrörelser” drog skam över Guds sanna tjänare och deras kristna tjänst. Det rapporterades att några ägnade sig åt hustrubyte och annat som var orätt, och dessa inte bara brast i kunskap om Bibelns sanning, utan de gav sig också falskeligen ut för att vara bibelforskare, som Jehovas vittnen kallades på den tiden. Men tydligtvis fanns det många grupper som uppriktigt höll fast vid sanningen och försökte leva enligt Bibelns principer och predika nitiskt.

Problemet var att hitta dem som var verkligt intresserade av att tjäna Gud. Thomas Walder och George Phillips från Storbritannien kom 1924 till bibelforskarnas kontor i Kapstaden i Sydafrika. Broder Walder, som var i 30-årsåldern, reste runt i Nord- och Sydrhodesia för att ta reda på vilka som var förknippade med namnet Vakttornet. Året därpå blev William Dawson, som också kom från Europa, förordnad att besöka grupper som hade bildats och gått framåt. Han lade märke till att en del självutnämnda pastorer ivrigt döpte ett stort antal människor som i de flesta fall varken förstod eller uppskattade Bibelns sanning. Llewelyn Phillips (som inte är släkt med George Phillips) skrev senare: ”Det framkom mycket klart att det stora flertalet liknade folket i Nineve som inte kunde ’skilja på höger och vänster’.” (Jon. 4:11) Många var uppriktiga, men det var svårt för dem att förstå sanningen, för det fanns nästan ingen litteratur på deras eget språk. Och eftersom man vid kontoret i Kapstaden hade gjort upprepade försök att få myndigheternas tillstånd att öva permanent tillsyn över verksamheten, men inte hade lyckats få det, beslöt man sig för att göra vissa inskränkningar i fråga om predikoverksamheten och dopet. Broder Walder skrev ett brev till grupper av intresserade och uppmuntrade dem att fortsätta att studera Bibeln och gå på möten, men att också samarbetsvilligt följa de här tillfälliga anvisningarna tills en permanent representant för bibelforskarna kunde förordnas att ta hand om verksamheten.

Längs järnvägen

Lokalbefolkningen hade i århundraden använt koppar från markytan till redskap och dekorationer av olika slag. Men så i mitten av 1920-talet kom British South Africa Company, som inte bara styrde området utan också bestämde över gruvrättigheter, och började exploatera de väldiga underjordiska naturtillgångarna. Det behövdes arbetare, och tusentals människor kom från landsbygden och flyttade in i nybyggda städer längs en järnväg som från början var tänkt att gå från Kapstaden till Kairo.

James Luka Mwango berättar: ”Då var organisationen, med grupper, som församlingarna kallades, mycket annorlunda än den är i dag. Före 1930 hölls bibelstudiemötena bara i små grupper. En del intresserade höll kontakt med kontoret i Kapstaden, medan andra skickade efter litteratur direkt från Brooklyn. Eftersom litteraturen var på engelska, var det svårt för många att förstå sanningen rätt.” Fastän grupperna i allmänhet var små gjorde de framsteg, och deras iver och beslutsamhet inriktades alltmer på organiserat predikande. Det kunde prästerna i kristenheten inte undgå att lägga märke till.

En förbudskampanj

I maj 1935 fick inflytelserika religiösa grupper igenom en lagändring i Nordrhodesia som gjorde det olagligt att importera och sprida så kallad uppviglande litteratur. Och vad som är uppviglande eller samhällsomstörtande avgörs helt naturligt av människor som är påverkade av sin politiska eller religiösa övertygelse. Som det senare skulle visa sig rådde det inget som helst tvivel om att motståndarna sökte en förevändning att förbjuda Jehovas vittnen.

När meddelandet om nya skatter kom och det bröt ut oroligheter i många gruvsamhällen, såg motståndarna sin chans att stämpla vittnena som regeringsfientliga. Vittnena hade tidigare under månaden hållit en sammankomst i Lusaka. Motståndarna menade av allt att döma att den här lilla sammankomsten hade ett visst samband med oroligheterna drygt 30 mil norrut. Thomson Kangale som då var ung berättar: ”Vi visste att oroligheter var på gång. Så i stället för att predika beslöt vi oss för att stanna hemma och sjunga Rikets sånger. Vi visste att vi inte skulle strejka eller ta till våld.” Men ändå greps flera bröder, och i många städer blev de bortjagade från sina hem, och deras bibliska litteratur konfiskerades eller förstördes. Guvernören utfärdade ett förbud mot 20 av våra publikationer.

En undersökningskommission fick i uppdrag att undersöka det oroliga läget. Distriktsguvernören i det område som främst var berört sade: ”Jehovas vittnen och Vakttornet som organisation tog inte del i strejken.” Inga Jehovas vittnen tog del i upploppen. Men som det sades i boken Christians of the Copperbelt: ”Undersökningskommissionen ... godtog många allvarliga men dåligt underbyggda anklagelser, [och] på grund av dess rapport blev Jehovas vittnens litteratur förbjuden. I några områden satte [stam]hövdingar i gång en våldsam förbudskampanj och brände ner Jehovas vittnens mötesplatser.”

Samtidigt som det här hände framförde kontoret i Kapstaden gång på gång vädjanden till Storbritanniens kolonialminister om att vittnena skulle ”få utöva sin gudagivna rätt att utan ingripanden tillbe Jehova Gud enligt sitt samvete”. Det inlämnades också en vädjan om att vittnena skulle få ha ett permanent kontor med en representant. Jehova välsignade dessa ansträngningar. I mars 1936 godkände kolonialministern att det upprättades en depå i Lusaka och att Llewelyn Phillips stod som representant för den.

De fyra kraven

Upprättandet av en depå i Lusaka var en betydelsefull seger. Men guvernören ville inte ge Jehovas vittnen lagligt erkännande som religiös organisation förrän det kunde läggas fram godtagbara bevis för att tillsynen över församlingarna fungerade på ett mer organiserat sätt. Så under de följande åren fick broder Phillips och andra trogna bröder inrikta sig på att hjälpa och styrka dem som uppriktigt ville tjäna Jehova och att utesluta dem som följde oskriftenliga sedvänjor och vägrade att leva enligt Bibeln. Pionjärer blev undervisade om Bibelns läror, dess syn på moral och hur organisationen skall fungera. Sedan fick de bege sig till olika grupper och församlingar och hjälpa dem.

En broder sade så här om den perioden: ”Det bästa året för förkunnarna i Zambia var 1940. Då blev dopet tillåtet igen. Det hade stoppats 1925.”

”Innan någon som studerade Bibeln kunde bli döpt måste han få kunskap om det som vi kallade de fyra kraven”, berättar James Mwango. ”Sedan fick han besvara några frågor om vad de här kraven innebär, och det var den broder som skulle döpa honom eller någon annan broder som församlingstjänaren hade utsett som ställde frågorna. Det första kravet var: att höra sanningen, det andra: att ångra sig och ändra sinne, det tredje: att lära känna Guds ord och det fjärde: att överlämna sig. När den som studerade Bibeln hade fått en rätt förståelse av de fyra kraven, kunde han bli döpt. Det här tillvägagångssättet infördes för att man skulle vara säker på att de som blev döpta verkligen visste vad de gjorde.”

Litteraturen förbjuds

I synnerhet under andra världskriget fanns det myndighetspersoner som missuppfattade vittnenas neutralitet och trodde att de var emot myndigheternas rekryteringspolitik. Så i december 1940 kom listan över förbjudna publikationer att utökas till att omfatta all litteratur som Jehovas vittnen gav ut. Vår litteratur fick inte heller importeras. Våren 1941 påbjöd myndigheterna att de som ägde någon av Vakttornets publikationer skulle lämna den ifrån sig, annars skulle de åtalas och kanske sättas i fängelse.

Solomon Lyambela, som tjänade som resande tillsyningsman och senare gick igenom Gileadskolan, berättar: ”Vi gömde litteratur i kanoter på floden Zambezi. Vi band fast böcker under sängar och gömde till och med litteratur bland vårt förråd av majsmjöl och hirs.”

En annan broder säger: ”Vi fick gömma våra böcker i marken eller i håligheter. Men Bereabibeln, som vi tyckte så mycket om, behövde vi inte gömma, för den var inte förbjuden. Vi förlorade många böcker – termiter åt upp några, och tjuvar stal andra. Och eftersom vi ofta gick till de ställen där vi hade gömt böcker, trodde tjuvar att vi hade gömt något av materiellt värde. Jag kommer ihåg att jag en gång, när jag gick ut i bushen för att studera, fann våra böcker utspridda på marken. Då fick vi samla ihop dem och gömma dem igen, fast på en annan plats.”

Llewelyn Phillips skrev modigt till guvernören och anförde ett klagomål angående de förbjudna publikationerna. Broder Phillips, som redan tidigare det året hade suttit i fängelse för att han vägrade göra militärtjänst, blev dömd till ytterligare sex månaders fängelse. En broder som tillfälligt tjänade vid Lusakadepån säger: ”Vi fick titt och tätt besök av kriminalpolisen, och broder Phillips kallades ofta till polisstationen.” Men han fortsatte ändå att se till att det var god ordning i församlingarna och att det var en nitisk anda bland dem. När duktiga bröder stod till förfogande, övades de och sändes ut som resande tillsyningsmän, eller tjänare för bröderna som de kallades på den tiden. De bidrog till att det högsta antalet förkunnare under 1943 blev 3 409.

Stadig utveckling mot större frihet

Efter kriget vädjade bröderna vid Jehovas vittnens kontor i Storbritannien och Sydafrika gång på gång till kolonialministeriet (Colonial Office) i London om att vår litteratur skulle bli laglig igen. När Nordrhodesias regering fick en skrivelse undertecknad av mer än 40 000 personer som stödde Jehovas vittnens undervisningsarbete, strök regeringen en del publikationer från listan över förbjudna publikationer. Men tidskriften Vakttornet förblev förbjuden.

I januari 1948 besökte Nathan Knorr och Milton Henschel från Jehovas vittnens huvudkontor i Brooklyn för första gången landet. Efter en fyra dagar lång sammankomst i Lusaka träffade de samman med inrikesministern och justitieministern, som berättade för dem att de återstående restriktionerna snart skulle upphävas. Vilken glädje det blev när Jehovas folks verksamhet till sist blev lagligen erkänd! Den 1 september 1948 upprättades ett nytt avdelningskontor under namnet Jehovas vittnen, inte Sällskapet Vakttornet. Nu kunde myndigheterna, folk i allmänhet och även vännerna i församlingarna se en klar skillnad mellan Jehovas vittnen och anhängarna av de ”Vakttornssekter” som vuxit upp i landet.

Under de föregående 40 åren hade religiösa motståndare, som inte visat något större intresse för att göra lärjungar till Kristus, inriktat sig på att bryta ner tron hos dem som lyssnade till de goda nyheterna. Jehovas vittnen, som felaktigt hade framställts som ”bedragare”, fick då under en tid fortsätta med att bevisa att de var sannfärdiga Guds tjänare. (2 Kor. 6:8) Eftersom de hoppades att de skulle få större frihet efter kriget, satte de i gång spännande projekt för att ta hand om den ökning som de väntade skulle bli följden av den friheten.

Missionärstjänst

”Att få se hur Jehova använder män och kvinnor av alla slag till att fullgöra hans avsikter är något som skänker stor tillfredsställelse i missionärstjänsten. Och att få se den uppskattning som de som tar emot andlig hjälp visar är också en glädje”, säger Ian (John) Fergusson, som tjänade i många år i Zambia. Missionärer i andra trossamfund ägnar sig ofta åt sociala och ekonomiska frågor, medan Jehovas vittnens missionärer inriktar sig på att göra kristna lärjungar. Och dessa missionärer visar genom att fullgöra det här uppdraget från Gud att de har ”kärlek fri från hyckleri”. (2 Kor. 6:6)

Ett exempel på en som hade den här missionärsandan var William Johnston, som kom till södra Afrika några år innan första världskriget bröt ut och som reste runt i hela regionen. Piet de Jager, Parry Williams och andra hade tidigt 1921 nått huvudstaden Salisbury (nu Harare) i grannlandet Sydrhodesia (nu Zimbabwe). George Phillips, Thomas Walder och William Dawson började predika i Nordrhodesia i mitten av 1920-talet. Andra, som var födda i Nordrhodesia men hade kommit i kontakt med bibelforskarna någon annanstans, vände nu tillbaka för att sprida ”goda nyheter om goda ting”. (Rom. 10:15) Manasse Nkhoma och Oliver Kabungo gjorde en stor insats när det gällde att sprida de goda nyheterna. Joseph Mulemwa från Zambia fick kontakt med vittnena i gruvan i Wankie (nu Hwange) i norra Zimbabwe och kom senare att tjäna troget i västra Zambia. Fred Kabombo var den förste resande tillsyningsmannen i det området. De här bröderna var pionjärer i ordets rätta bemärkelse, och de sökte upp människor där de goda nyheterna inte hade predikats alls, eller bara lite, och lade på det sättet en stabil grund för framtida tillväxt.

När andra världskriget led mot sitt slut, frågade George Phillips vid kontoret i Kapstaden Charles Holliday från Sydafrika om han kunde besöka några grupper av intresserade i den västra provinsen. Det kunde han, och en inhemsk broder följde med honom som tolk. Broder Holliday fick färdas med godståg, kanot och dressin. När de kom till Senanga, en liten stad cirka 25 mil norr om Victoriafallen, välkomnades de av en stor skara människor. Några av dessa hade färdats i flera dagar för att få höra den här besökaren förklara Bibelns sanningar.

Gileadmissionärer kommer

År 1948 kom två missionärer till Zambia, nämligen Harry Arnott och Ian Fergusson. Nu kunde de tusentals européer som hade flyttat till landet för att arbeta vid koppargruvorna få besök. Reaktionen blev mycket positiv. Det året ökade antalet Jehovas vittnen som tog del i förkunnartjänsten med 61 procent.

Det var inte ovanligt att missionärerna på många platser fick sätta upp dem som ville studera Bibeln på väntelistor. Avdelningskontoret skaffade en tio år gammal skåpbil av märket Dodge, och den fick två resande tillsyningsmän, som också var missionärer, använda för att nå människor utanför industriorterna. ”Den fungerade bra”, sades det i en rapport från avdelningskontoret, ”även om den ibland kom till avdelningskontoret på tre hjul eller med halva underredet släpande efter bilen.”

År 1951 fanns det sex missionärer i landet. I december 1953 kom det ytterligare sex för att hjälpa till, däribland Valora och John Miles, som tjänade i Zambia i sex år innan de förflyttades till Zimbabwe och sedan till Lesotho. Åren därefter kom det ännu fler: Joseph Hawryluk, John och Ian Renton, Eugene Kinaschuk, Paul Ondejko, Peter och Vera Palliser, Avis Morgan och andra missionärer som alla på ett kärleksfullt sätt gjorde en fin insats. Men för att bli effektiva i denna särskilda tjänst måste de naturligtvis göra vissa uppoffringar och justeringar.

”Han är ju bara en pojke!”

”Jag var övertygad om att det hade begåtts ett misstag”, berättar Wayne Johnson när han talar om hur han kände det när han fick förordnandet att tjäna i Zambia. Han gick igenom Gileadskolans 36:e klass och kom till Zambia i början av 1962 tillsammans med Earl Archibald. Wayne är nu i Canada, där han och hans hustru, Grace, är i resetjänsten, och han berättar: ”Jag var bara 24 år då, men jag såg betydligt yngre ut. När jag höll på att lära mig chinyanja [som också kallas chichewa], hörde jag systrar viska till varandra när de första gången såg mig: ’Akali mwana’ – ’Han är ju bara en pojke!’”

”Jag insåg att jag måste förlita mig helt på Jehova och hans organisation”, säger Wayne. ”Jag ville att alla skulle veta att jag bara förmedlade den vägledning och upplysning som Jehova och hans organisation ger och att jag gjorde det i den anda som kommer fram i Apostlagärningarna 16:4. Jag försökte också handla på ett sätt som andra kunde godta. När jag ser tillbaka på den tiden förundrar jag mig fortfarande över att jag fick ett sådant stort privilegium.”

Utvisade!

Under 1960- och 1970-talet skedde det en del förändringar. Periodvis bröt det ut förföljelse i landet. När Zambia blev självständigt 1964 drabbades vännerna av svårigheter när flaggan skulle hälsas och när nationalsången skulle sjungas. Mot slutet av 1960-talet ansåg en del politiker att missionärernas verksamhet var regeringsfientlig. Avdelningskontoret berättade i en rapport vad som hände: ”Tidigt på morgonen den 20 januari 1968 började det komma in telefonsamtal från tillsyningsmän i nästan alla engelsktalande församlingar, och de informerade avdelningskontoret om att tillsyningsmännen hade fått besked om att de skulle utvisas. Det intressanta var att det inte bara var utländska Jehovas vittnen som fick besked om att de skulle förvisas ur landet, utan också bröder som var medborgare i Zambia, till exempel George Morton och Isaac Chipungu.”

Allting hände snabbt. Klockan tio samma förmiddag kom tjänstemän från immigrationsverket till avdelningskontoret för att meddela tio missionärer, fem gifta par, att de skulle utvisas. Missionären Frank Lewis berättar: ”Innan vi visste ordet av stod de vid entrén. Vi hade planerat vad vi skulle göra om verksamheten blev förbjuden och då beslutat att missionärerna vid avdelningskontoret som en första åtgärd skulle gå ut bakvägen och hem till en broder. Men nu tvekade vi om vi skulle lämna huset eller inte, för en missionärssyster låg svårt sjuk i malaria. Men de inhemska bröderna sade till oss att vi måste ge oss av, och de lovade att de skulle ta hand om systern. Och det visste vi att de skulle göra.

Det kändes så märkligt när vi läste i dagstidningen Times of Zambia att Vakttornet, som de kallade oss, nu var förbjudet och att ’ledarna’ höll sig gömda. Våra namn figurerade på första sidan i tidningen, och det sades att myndigheterna gick från dörr till dörr för att söka efter oss i staden. Bröderna som var kvar vid avdelningskontoret skötte sig bra. De förde bort alla papper och all litteratur till olika ställen. När det var gjort återvände vi till avdelningskontoret nästa dag för att överlämna oss åt myndigheterna.”

En polis höll vakt vid avdelningskontoret, och snart hade utvalda missionärer och andra utlänningar underrättats om att de måste lämna landet. ”Vi var bland de sista som åkte”, sade broder Lewis. ”Det är fortfarande så att vi får en klump i halsen när vi tänker på de systrar som gick två och en halv mil från Kalulushi med sina barn för att skaka hand med oss och säga adjö, trots att vi inte kände varandra personligen.”

En andra våg av utvisningar

Tiden gick. Albert Musonda, som nu tjänar som medlem av avdelningskontorets kommitté i Zambia, var 22 år och arbetade på ekonomiavdelningen vid Betel då polisen plötsligt kom en dag 1975. ”De lät missionärerna få mindre än två dagar på sig att lämna landet”, berättar han.

John Jason tillägger: ”I december 1975 fick vi ett brev från immigrationsverket med order om att vi skulle lämna landet inom 36 timmar.” Beslutet överklagades genom en zambisk advokat, och missionärerna fick lite längre tid på sig att samla ihop några av sina personliga tillhörigheter. ”Sedan fick vi lämna de människor som vi hade kommit att älska så oerhört mycket”, säger broder Jason.

Alberts hustru, Dailes, berättar: ”Vi följde med våra bröder till Southdowns flygplats för att vinka av dem. John Jason flög till Kenya och Ian Fergusson till Spanien.” Vad var orsaken till den här andra vågen av utvisningar?

Sammankomsten 1975 var enligt många den droppe som fick bägaren att rinna över. ”Den sammankomsten var en av de största som hölls under den här oroliga tiden, och mer än 40 000 var närvarande”, berättar John Jason. Samtidigt hölls det ett politiskt möte i närheten. Vid det var det några som krävde att det skulle vidtas stränga åtgärder mot Jehovas vittnen på grund av deras neutralitet i politiska angelägenheter. Broder Jason minns att man menade att Jehovas vittnens sammankomst var orsaken till att det inte kom så många till det politiska mötet.

Missionärer återvänder

Det skulle dröja tio år innan missionärer kunde komma in i Zambia igen. Under 1980-talet blev det lugnare politiskt och färre restriktioner. År 1986 kom Edward Finch och hans hustru, Linda, från Gambia. Och sedan kom fler – Alfred och Helen Kyhe och Dietmar och Sabine Schmidt, för att bara nämna några.

I september 1987 kom Dayrell och Susanne Sharp via Sydafrika från Zaire, som nu heter Kongo (Kinshasa). De hade utexaminerats från Gilead 1969 och varit i resetjänsten på många ställen i Kongo. Så de var väl bekanta med livet i centrala Afrika. Dayrell, en frisk och stark man, har nu varit i särskild heltidstjänst i mer än 40 år. Han säger: ”Vi bodde i många år i ett missionärshem i Lubumbashi nära gränsen till Zambia, dit vi åkte regelbundet.”

Susanne minns mycket väl den perioden. ”I början av 1970-talet var det ont om mat i Kongo, och det gjorde att vi måste åka till Zambia var och varannan månad för att proviantera”, berättar hon. ”Sedan, i början av 1987, bad den styrande kretsen oss lämna Kongo och tjäna i ett annat land. Vilket då? Zambia!” Dayrell och Susanne Sharp blev mycket glada över att få flytta från Kongo, där förhållandena blev allt svårare, till ett land där vännerna fick allt större religiös frihet.

Men när det gällde tjänsten på fältet och avdelningskontoret behövde det göras en del justeringar. Eftersom den offentliga förkunnartjänsten delvis var förbjuden, ledde de flesta vännerna bara bibelstudier. Många förkunnare tyckte att det kändes både svårt och lite nervöst att tänka sig att de skulle predika helt öppet från hus till hus, en tjänstegren som är fundamental i Jehovas vittnens offentliga förkunnartjänst. Vännerna uppmuntrades därför att vara mer frimodiga i tjänsten från hus till hus, i synnerhet då situationen i landet hade lättat och polisen inte brydde sig så mycket om vår verksamhet.

Framåt, inte bakåt

Avdelningskontorets kommitté var bekymrad över att det inte var någon tillväxt under 1970-talet. Traditionerna i samhället gjorde att det var svårt för bröderna att studera med sina egna barn, och eftersom vittnandet från hus till hus hade varit förbjudet, var det vanligt att fäder lät andra studera med deras barn, medan de själva studerade med andras barn. Nu var det dags att fatta modiga beslut. Förkunnarna uppmanades nu under de år som följde att överge oskriftenliga traditioner och sedvänjor. När församlingarna gjorde det blev de välsignade, och vännerna ansträngde sig verkligen för att leva i överensstämmelse med Bibelns principer och som det världsvida brödraskapet i övrigt.

Under de fem åren efter utvisningarna 1975 ökade antalet förkunnare med nästan 11 procent. Och under de fem åren efter det att missionärerna hade kommit tillbaka 1986 ökade antalet förkunnare med mer än 50 procent. Sedan dess har antalet verksamma förkunnare mer än fördubblats.

I ett brev till avdelningskontoret skrev Silas Chivweka, som tidigare var resande tillsyningsman: ”Från 1950-talet och framåt har de Gileadutbildade missionärerna hjälpt andra förkunnare att bli mer mogna. Dessa missionärer har varit mycket tålmodiga, förstående och vänliga. Genom att de har kommit så nära förkunnarna blev de medvetna om vilka korrigeringar som behövde göras.” Missionärernas uppriktiga, kärleksfulla hjälp fortsätter att stimulera tillväxten i dag.

Det tryckta ordet

Precis som Paulus och hans kamrater visar Jehovas nutida vittnen att de är Guds tjänare genom att använda ”rättfärdighetens vapen till höger och till vänster”. (2 Kor. 6:7) De tar del i ett andligt krig och använder rättfärdiga ”vapen”, eller metoder, för att främja sann tillbedjan.

I början fanns vår litteratur bara på engelska. Även om det redan 1909 fanns några i södra Afrika som prenumererade på The Watch Tower, spreds Bibelns sanning till stor del muntligen. En broder som var med på den tiden berättar: ”Varje by har en bwalo [samlingsplats] dit byborna kan gå för att få höra frågor av allmänt intresse. Den kringresande brodern som kan engelska översätter paragraferna på ett enkelt och lättfattligt sätt till bybornas språk. Sedan får de närvarande ställa frågor som han besvarar.” Hur exakt sanningarna förmedlades berodde till stor del på översättarens kunskap och motiv. Därför behövdes det ett regelbundet och pålitligt flöde av biblisk litteratur på de intresserades eget språk för att de skulle få exakt kunskap i Bibeln och för att undervisningen skulle bli enhetlig.

Litteratur ges ut

I början av 1930-talet översattes boken Guds Harpa och några broschyrer till chinyanja. År 1934 hade de få aktiva förkunnare som fanns spridit mer än 11 000 böcker och broschyrer. Det retade motståndarna, som längre fram kom att orsaka ”svårigheter på grundval av lagstadgar”. (Ps. 94:20) Men mot slutet av 1949, då tidskriften Vakttornet inte längre var förbjuden, duplicerades en månatlig upplaga av den på cibemba och skickades till prenumeranterna.

Jonas Manjoni minns hur han arbetade med tidskrifterna i början av 1950-talet. ”Jag fick ensam översätta till cibemba”, säger han. ”Jag fick manuskriptet på engelska, översatte det och gjorde rättelser. Sedan skrev jag ner texten på en stencil och drog ett antal kopior. Det tog lång tid, för ibland behövdes det 7 000 exemplar av varje nummer. Jag gjorde varje tidskrift för hand och häftade ihop dem. Sedan skickade jag tidskrifterna till församlingarna. Det var mycket arbete med att sätta frimärken på tidskriftsrullarna, lägga dem i kartonger och sedan gå och posta dem.”

De som översatte gick verkligen in för sin uppgift, trots att de inte hade så många tekniska hjälpmedel till sitt förfogande, och de insåg också nyttan med sitt arbete. Samtidigt som James Mwango tog del i resetjänsten utförde han översättningsarbete, vilket han fick göra för hand och för det mesta i skenet av levande ljus. ”Jag kände mig aldrig för trött för att göra det”, säger han. ”Vetskapen om att mitt arbete kunde ge vännerna andlig mat och hjälpa dem att gå framåt mot mogenhet gav mig glädje.”

”Byta händer”

För att en översättare skall kunna förmedla sanningen på rätt sätt måste han kunna inte bara sitt eget modersmål, utan också engelskan han skall översätta från. Aaron Mapulanga säger: ”När man översätter måste man tänka på att det finns fraser som betyder något annat än man kanske tror, om man bara ser till orden. Jag kommer ihåg en diskussion vi hade om det engelska uttrycket ’to change hands’ i en text som talade om att Elias ansvar och förpliktelser skulle föras över till Elisa. En broder översatte frasen ordagrant. Jag betvivlade att uttrycket verkligen betydde ’byta händer’. Vi kontaktade andra bröder och kom då underfund med vad frasen egentligen betydde. Jag minns också att vi fick rådet att inte översätta texten ord för ord, eftersom översättningen då skulle låta engelsk. Vi försökte undvika att göra en ordagrann översättning och att i stället uttrycka oss på det sätt man gör på det språk vi skulle översätta till.”

Tekniska hjälpmedel

MEPS (en akronym för multilanguage electronic phototypesetting system) har sedan 1986 använts vid avdelningskontoren. Det här systemet har gjort att det har gått mycket snabbare att översätta, granska och ombryta texten. På senare tid har en programvara kallad Watchtower Translation System använts i stor omfattning och varit till stor hjälp för översättningsteamen. Nu översätts den bibliska litteraturen till flera av landets större språk så att den kan förstås av flertalet zambier. Nya världens översättning och andra ”rättfärdighetens vapen” kommer också i fortsättningen att spela en viktig roll i arbetet med att hjälpa uppriktiga människor att lära känna Jehova. (2 Kor. 6:7)

Flyktinghjälp

I Afrika är det många som kan leva lyckligt och fridfullt, men tyvärr är det fler och fler som drabbas av krig och dess följder. Över en natt kan grannar bli fiender, oskyldiga få fly från sina hem och samhällen bli ödelagda. Flyktingar, som bara fått med sig några få ägodelar, söker skydd och trygghet varhelst de kan. Miljoner människor har fått uppleva detta i vår tid.

I mars 1999 flydde tusentals människor till Zambia från stridigheterna i Kongo (Kinshasa). Och precis som i så många andra krig plundrade framryckande trupper, och de tvingade män att bära tunga bördor och misshandlade kvinnor och barn. Jehovas vittnen blev förödmjukade och brutalt slagna därför att de vägrade bära vapen. Katatu Songa, som är en nitisk reguljär pionjär i 55-årsåldern, berättar: ”De tvingade mig att lägga mig ner framför kvinnor och barn och slog mig med piska tills jag förlorade medvetandet.”

Många familjer flydde för att slippa bli behandlade på det sättet. Mapengo Kitambo och hans söner kom ifrån varandra då de sprang genom bushen. Han förklarar: ”Vi hade inte tid att leta efter varandra. Vi måste bara skynda vidare, även om vi oroade oss hemskt mycket för varandra.” Många flydde hundratals kilometer till fots eller på cykel för att komma i säkerhet.

Den lilla staden Kaputa översvämmades av flyktingar. Bland dessa fanns närmare 5 000 bröder och deras familjer, och de var helt slut efter den långa, mödosamma färden. Trots att de 200 Jehovas vittnen som bodde i staden inte var beredda på den här flyktingströmmen, visade de med glädje sina bröder och systrar kristen gästfrihet. En av dessa flyktingar, Manda Ntompa, berättar: ”Den kärlek och gästfrihet som vi blev föremål för gjorde ett djupt intryck på oss. Så fort vännerna i staden förstod att vi var Jehovas vittnen öppnade de sina hem. Och precis som änkan i Sarefat delade de villigt med sig av det lilla de hade.”

Ett litet antal vittnen i trakten nära stranden vid sjön Mweru i norra Zambia tog hand om hundratals flyktingar. De försåg dem med mat och husrum och gjorde det på ett organiserat sätt. Församlingar i närheten kom med kassava och fisk. Efter tre månader blev vittnena från Kongo till sist registrerade och förda till ett flyktingläger.

De som flyr från våld och stridigheter tar sällan med sig böcker och tidskrifter. De får ofta lämna kvar sina käraste ägodelar i sin desperata flykt till säkerheten. Men så var det inte bland Guds folk. Hur hektisk och desperat deras flykt än var, lyckades några få med sig sina publikationer. Trots det var det ont om biblar och biblisk litteratur. Vid ett möte med 150 personer närvarande kunde det finnas bara fem böcker. Hur kunde de då ta del i mötet? En broder förklarar: ”De som hade en bibel slog upp och läste bibelställena, och de som inte hade någon lyssnade mycket uppmärksamt och gav kommentarer. På det sättet kunde alla ta del i att lovprisa Jehova och uppmuntra varandra.”

De materiella behoven tillgodoses

De flesta flyktingar är kvinnor och barn. När de kommer är de ofta sjuka och har ingenting att äta. Hur har Jehovas vittnen hjälpt dem? I Times of Zambia kunde man läsa: ”Det är glädjande att se att Jehovas vittnen i Zambia har sänt hjälparbetare och andra frivilliga till det tidigare Zaire för att lätta flyktingarnas börda i regionen kring de stora sjöarna.” Det nämndes i artikeln att vittnen från Belgien, Frankrike och Schweiz ”försåg flyktingarna med sammanlagt 500 kilo medicin, 10 ton vitaminpreparat, 20 ton mat och mer än 90 ton kläder, 18 500 par skor och 1 000 filtar till ett värde av närmare 8 miljoner kronor”.

Broder Ntompa berättar: ”Det var verkligen en spännande och trosstärkande dag för oss alla när hjälpsändningarna kom. Vilken omtänksam organisation vi tillhör! Den här stora demonstrationen av kärlek blev en vändpunkt för många vänners icke troende familjemedlemmar. Sedan dess har några av dem förenat sig med oss och gör nu fina framsteg som Guds tillbedjare.” Hjälpsändningarna kom alla flyktingar till del utan åtskillnad.

Mot slutet av 1999 hade antalet flyktingar i landet ökat till mer än 200 000. En zambisk tidning rapporterade: ”Zambia har blivit ett av de största asylländerna för afrikaner som flytt undan oroligheter och konflikter.” Trots att myndigheterna försökte tillgodose flyktingarnas behov, var dessa besvikna och missnöjda, och det ledde till våldsamma protester. Efter ett upplopp gick de som hade ansvaret för lägret till kretstillsyningsmannen och anklagade honom för att inte ha hjälpt till att hålla ordning, och det trots att Jehovas vittnen inte hade tagit del i oroligheterna. Kretstillsyningsmannen sade då vänligt men bestämt: ”Jag har hjälpt er! Tänk om 5 000 till hade följt med mobben – hur mycket värre skulle det då inte ha blivit? Var i stället tacksamma för att åtminstone 5 000 flyktingar inte tog del i upploppet därför att de är Jehovas vittnen. De är mina bröder!”

Jehovas vittnen är kända för att ha ett stabiliserande inflytande i flyktinglägren. En myndighetsperson sade: ”Vi har hört att Jehovas vittnen är mycket religiösa, så vi har förordnat många av dem till föreståndare för olika sektioner i lägret. Sedan vi gjort det har det varit lugnt i lägret, för de hjälper till, och alla är inriktade på att läsa Bibeln. Jag ber till Gud om att de skall få vara kvar hos oss och att det skall få vara lugn och ro i lägret.”

Lydnad för Guds lag om blodet

Det har länge varit uppenbart att det är vist att lyda Bibelns bud om att avhålla sig från blod, men söder om Sahara har fördomarna och missuppfattningarna varit många när det gäller blodfri medicinsk behandling. (Apg. 15:28, 29) Jehovas vittnen har tyvärr blivit utsatta för en hård och förödmjukande behandling. Det har hänt flera gånger att barn som lagts in på sjukhus har fått blodtransfusion på natten och det utan föräldrarnas vetskap.

Jenala Mukusaos sexåriga barnbarn, Michael, som hon tog hand om, lades in på sjukhus för svår anemi. Läkarna ordinerade blodtransfusion. Syster Mukusao vägrade att gå med på detta, och det ledde till att hon blev hotad, skrämd och illa behandlad i fyra dagar. Hon berättar: ”Jag vädjade till dem och visade dem mitt kort ’Medicinskt dokument/Ansvarsbefrielse’, men de ville inte lyssna. Sköterskorna anklagade mig för att vara en häxa som ville döda sitt barnbarn.”

En del har tvekat att lägga in sig på sjukhus med tanke på risken att bli så illa behandlad. Många läkare har inte brytt sig om patientens rätt till informerat samtycke. De få läkare som har varit villiga att hjälpa till har riskerat att bli hårt kritiserade och till och med utfrysta av andra läkare för att de utövat vad många ansett vara icke-konventionell läkarvård. Ett annat problem har varit dålig infrastruktur och brist på alternativ till blod. Men 1989 sade chefsläkaren vid koppargruvorna: ”Blodtransfusioner bör inte ges mot någons vilja.” Det var tydligt att den negativa inställningen inom läkarkåren då hade lättat något.

Sjukhuskommittéer till stor hjälp

År 1995 bildades avdelningen för sjukhusinformation med tillhörande sjukhuskommittéer i Zambia. Få kunde ana vilken fantastisk inverkan dessa kommittéer skulle ha på läkarkårens inställning till blodfri behandling och patienters rättigheter. I dessa kommittéers arbete ingår att besöka sjukhus, intervjua läkare och ha olika framställningar för sjukhuspersonal, allt i syfte att uppodla ett gott samarbete med sjukvården och att förebygga konfrontationer. Kunskapsnivån på dessa framställningar gjorde intryck på läkare och sjukhuspersonal. Vid ett sjukhus i södra delen av landet kände sig en läkare manad att säga till bröderna: ”Ni måste vara läkare, fast ni inte vill medge det.”

En nederländsk läkare vid ett regionsjukhus i västra Zambia sade: ”För två veckor sedan diskuterade vi hur vi skulle kunna minska användningen av blod på grund av riskerna med det. I dag har vi haft besök av experter som talat med oss om den frågan.” Det dröjde inte länge förrän de som varit med vid sjukhuskommittéernas framställningar rekommenderade dem som inte varit det att också komma och lyssna. Programmet vann läkarkårens respekt, och i stället för konfrontationer har samarbetet ökat.

Några kommittémedlemmar fick övervinna sin känsla av otillräcklighet när de sökte upp läkare, som i åratal hade betraktats som näst intill gudar. Broder Smart Phiri, som tjänade som ordförande i kommittén i Lusaka, berättar: ”Jag hade ingen medicinsk bakgrund och kände mig mycket osäker.”

Men uthållighet och förtröstan på Jehova gav med tiden resultat. En annan kommittémedlem berättar vad som hände en gång i början: ”Vi var tre som gick för att träffa en mycket inflytelserik läkare, som hade arbetat som hälsovårdsminister. Vi var mycket nervösa. I korridoren, framför läkarens kontor, bad vi till Jehova om att han skulle hjälpa oss att vara frimodiga. Vi fick ett fint samtal med läkaren på hans kontor, och han visade sig vara mycket samarbetsvillig. Jag insåg att vi hade Jehova med oss och att vi inte behövde vara rädda.”

Det ökade samarbetet mellan sjukhuskommittéerna och läkarkåren har lett till att läkare nu är villiga att ta sig an fall som de för några år sedan inte skulle ha behandlat utan frihet att ge blod. I oktober 2000 beslöt två kirurger modigt att operera Beatrice, en sex månader gammal flicka från Kongo (Kinshasa) som led av biliär atresi. Trots att operationen gick bra utan blod, medförde fallet en störtflod av negativ publicitet.

Men när professor Lupando Munkonge, som ledde de kirurger som utförde operationen, uttalade sig i pressen, blev tonen en helt annan. Han förklarade att han respekterade föräldrarnas ställningstagande. Det tog udden av mediernas kritik. Två månader senare visade tv fallet i en dokumentärfilm som gav en positiv presentation av vår inställning till medicinsk behandling utan blod och till blodfri kirurgi.

”Gör det fort”

Det är inte många läkare som nu är skeptiska till Jehovas vittnens samvetsbetänkligheter när det gäller blodet. De flesta läkare, också de på landsbygden, inser nu att de alternativa behandlingsmetoderna är säkra, enkla och effektiva. Många patienter har lärt sig att frimodigt försvara sina rättigheter. Det innebär att de har skaffat sig kunskap i viktiga frågor och lärt sig hur de skall uttrycka sig när de vill tala om sin ståndpunkt i olika samvetsfrågor.

Till och med barn har fått ”en lärjunges tunga”. (Jes. 50:4) Innan den åttaårige Nathan blev opererad för benröta i vänster lårben sade han till ett läkarteam: ”Snälla ni, när ni opererar, gör det fort så att jag inte förlorar en massa blod. Och ge mig ingen blodtransfusion, för om ni gör det kommer mina föräldrar och Jehova inte att förlåta er.” Efter operationen berömde en av kirurgerna Nathans föräldrar för att de hade undervisat sin son så fint. Ödmjukt sade läkaren: ”Det är första gången som en ung patient har påmint mig om vikten av att respektera Gud.”

”Vi [visar] att vi är Guds tjänare: genom ... sömnlösa nätter”, sade aposteln Paulus. Guds tjänare kan ofta ligga sömnlösa på grund av att de är bekymrade för medtroende och tänker på hur den sanna tillbedjan skall främjas. (2 Kor. 6:3–5) Detta händer ofta dem som tjänar i sjukhuskommittéerna. Denna självuppoffring går inte obemärkt förbi. En syster sade: ”Jag kan inte i ord uttrycka den uppskattning jag känner. Det var till en sådan uppmuntran och tröst att se den självuppoffrande anda som bröderna i sjukhuskommittén lade i dagen. Med kort varsel kom de och hjälpte mig, och de var alltid hos mig, när jag än behövde dem. Då jag fördes in i operationssalen för andra gången på mindre än 24 timmar, greps jag inte av panik. Jag hade blivit så styrkt av brödernas uppmuntrande ord.” Ja, Jehovas vittnen har, trots ”dåligt rykte”, fortsatt att visa att de är Guds tjänare genom sin villighet att samarbeta med läkarkåren. (2 Kor. 6:8) Styrkta av ”gott rykte” är de fast beslutna att troget lyda Guds befallning att avhålla sig från blod.

Skolan för förordnade tjänare

”I många länder skulle man vara mycket misstänksam mot en grupp av cirka 25 unga män och betrakta dem som ett gäng som kan ställa till bråk”, säger Cyrus Nyangu, som är medlem av avdelningskontorets kommitté i Zambia. ”Men Skolan för förordnade tjänare har utbildat 31 klasser av energiska, överlämnade kristna män som visar sig bli till stor välsignelse på de platser de tjänar.” De mer än 600 elever som har gått igenom den här internationella skolan tjänar nu i någon form av heltidstjänst i sex olika länder i södra Afrika. I Zambia har mer än hälften av alla resande tillsyningsmän gått igenom den här skolan. Varför behövs den, och vad uträttar den?

Sedan den första klassen i den här skolan utexaminerades 1993 har antalet verksamma förkunnare i Zambia ökat med nästan 60 procent. Men behovet av kvalificerade män som tar hand om församlingarna är fortfarande stort, eftersom samhället utövar ett starkt tryck på människor att följa seder och traditioner som strider mot Bibelns principer. En broder som gått igenom den här skolan framhöll vikten av att det finns dugliga män som kan leda och undervisa. Han sade: ”Ett problem här är att människor har en tendens att tolerera orätta handlingar. Jag har lärt mig att vi måste hålla fast vid det som är rätt och inte gå utöver det som är skrivet.”

Eleverna är i början ovana vid att gå igenom så mycket material och att ägna sig åt så djupa studier. Men lärarna hjälper dem mer än gärna. En av dem, Sarel Hart, säger: ”Jag upplevde varje klass som jag undervisade som en grupp vandrare som jag skulle leda längs en stig uppför ett berg. I början av turen känner sig alla lite främmande och försöker vänja sig vid den obekanta och vördnadsbjudande omgivningen. Ibland dyker olika hinder upp. När eleverna fortsätter klättringen och ser sig tillbaka på de till synes oöverstigliga hinder de tagit sig förbi, förbleknar dessa helt.”

Många beskriver de andliga framsteg de gjort som ett resultat av att de gått igenom skolan som en metamorfos. Elad, som nu tjänar som pionjär med särskilt uppdrag, säger: ”Jag betraktade mig själv som okvalificerad att undervisa och för ung för större ansvar i församlingen. Skolan hjälpte mig att inse att jag kunde vara till nytta. I den församling som jag först blev förordnad att betjäna hade de 16 förkunnarna svårt att leda bibelstudier som gick framåt. Vi började därför med jämna mellanrum gå igenom olika förslag och framställningar innan vi gick ut i tjänsten. År 2001 hade församlingen vuxit till 60 förkunnare, och 20 av dessa tillhör en isolerad grupp.”

Hur man lyckas

Vad behövs för att man skall lyckas bra i Skolan för förordnade tjänare? ”Vi framhåller vikten av att alltid vara ödmjuk, att aldrig tänka högre om sig själv än man bör tänka”, säger en av lärarna, Richard Frudd. ”Det vi tittar efter är mogenhet, medkänsla och förmågan att med gott humör ta itu med svåra problem. Om bröder kan behandla andra vänligt och visa att de vill betjäna, inte bli betjänade, då tycker vi att skolan har nått sitt syfte.”

Eleverna medger att de orden verkligen är sanna. Emmanuel, som gick igenom den 14:e klassen, säger: ”När vi blir sända till en församling är det inte meningen att vi omedelbart skall sätta i gång att rätta till varenda liten småsak. Nej, vi skall i stället inrikta oss på att tillsammans med församlingen utföra en kristens viktigaste uppgift, nämligen att förkunna de goda nyheterna.”

Moses, som är pionjär, säger: ”Jag har lärt mig att Jehova kan använda alla som är ödmjuka och att kunskap och erfarenhet inte alltid är det viktiga. Det viktiga för Jehova är att vi älskar vännerna i församlingen och människorna på distriktet och att vi vill samarbeta med andra.”

Stora sammankomster

Den förkristna nationen Israels högtider och deras heliga sammankomster var förbundna med glädje, och de hjälpte dem som var med att inrikta sig på andliga ting. (3 Mos. 23:21; 5 Mos. 16:13–15) Det är likadant i dag när Guds folk har sammankomst. Men i Zambia hålls de inte på moderna, fina idrottsanläggningar. Bröderna bygger en ”sammankomstby”, och i den finns också små hyddor att sova i.

Med åren har det byggts mer permanenta sammankomstplatser. Men de första åren fick bröderna vara uppfinningsrika för att klara alla problem. En områdestillsyningsman berättar: ”När vi skulle ha kretssammankomst brukade bröderna bygga en hydda åt mig, vanligen av gräs. Sedan inhägnade de ett område där man hade sittplatser av jord med kuddar av gräs ovanpå. Ibland jämnade bröderna till en övergiven termitstack och använde den som podium. Ovanpå det byggde de ett litet tak, och under detta kunde programmet sedan framföras.”

Missionären Peter Palliser berättar: ”Vid en sammankomst bestämde sig bröderna för att de skulle ha ett podium som var lite högre. En av bröderna var duktig på att använda sprängämnen. Han laddade och sprängde bort den övre delen av en övergiven myrstack som var cirka sex meter hög. På det sättet fick vi en lagom hög kulle som vi kunde bygga ett podium på.”

Ansträngningar för att vara med

De flesta sammankomster hölls på platser en bra bit från huvudvägarna och var därför svårtillgängliga. Robinson Shamuluma minns en sammankomst som han var med vid 1959. ”Vi var cirka 15 stycken som cyklade i väg till Kabwe i centrala provinsen”, berättar han. ”Vi tog med oss majsmjöl och torkad fisk som mat och sov i bushen på natten. När vi kom fram till Kabwe tog vi tåget och kom efter närmare fyra dagars resa till slut fram till sammankomstplatsen.”

Lamp Chisenga minns en broder som färdades 13 mil till fots och på cykel med sina sex barn för att vara med vid en sammankomst. Han berättar: ”För resan tog de med sig mat som de hade gjort i ordning – rostad kassava, jordnötter och jordnötssmör. Ofta fick de helt oskyddade slå läger i bushen.”

När Wayne Johnson var områdestillsyningsman, lade han märke till vilka ansträngningar många fick göra för att vara med. Han skrev: ”En pionjär med särskilt uppdrag cyklade i nästan en vecka för att komma till en sammankomst. Andra åkte på lastbilsflak. Många kom tidigt, redan i början av sammankomstveckan. På kvällarna satt de runt en lägereld och sjöng. Ja, ibland var vi så många som gick ut i tjänsten att vi gick igenom distriktet tre gånger under den veckan.”

Möter motstånd, men blir inte hindrade

Stora sammankomster är ständigt en källa till styrka och uppmuntran för vännerna. Numera får sammankomsterna god publicitet, men så var det inte då det skedde en del politiska förändringar och särskilt inte under 1960- och 1970-talet då våra sammankomster betraktades med misstänksamhet. Vissa inom regeringen gjorde allt de kunde för att begränsa vår tillbedjan. Eftersom vännerna vägrade att sjunga nationalsången, fick de inte det tillstånd av polisen som de måste ha för att hålla offentliga sammankomster. Senare begränsades antalet som fick vara närvarande. ”Sista året som Jehovas vittnen kunde samlas ute i det fria var 1974”, berättar Darlington Sefuka. ”Inrikesministern meddelade att inga offentliga möten fick hållas utan att nationalsången sjöngs och flaggan hissades.” Men vännerna fick tillåtelse att samlas i sina Rikets salar som låg i inhägnade områden. Avdelningskontoret rättade sig efter detta och ordnade så att kretssammankomsterna kunde hållas i Rikets salar, ofta med bara en eller två församlingar närvarande åt gången.

Områdessammankomsterna gjordes också mindre, så ”i stället för att ha en stor områdessammankomst hade vi 20 mindre”, berättar en broder som arbetade inom sammankomstorganisationen. ”Många bröder blev övade och använda i programmet och vid olika avdelningar, vilket gjorde att vi, när förbudet hävdes, hade många erfarna män som kunde organisera sammankomster.”

Dop

Sedan början av 1940-talet hade det gjorts anordningar för att förvissa sig om att de som blev döpta helt och fullt förstod vad detta steg innebar. En del tyckte att det var svårt att fullständigt lämna ”det stora Babylon” och falska religiösa sedvänjor. (Upp. 18:2, 4) Något som bidrog till det här problemet var att förhållandevis få kunde läsa och att församlingarna inte fick det bibelstudiematerial de behövde. Krets- och områdestillsyningsmännen brukade därför intervjua varje dopkandidat enskilt för att se om han eller hon var kvalificerad för dopet. Geoffrey Wheeler, som gick igenom Gileadskolans 33:e klass, berättar: ”Vi tittade noga efter så att mammor, som ville bli döpta, inte var vidskepliga och hade satt på sina småttingar amuletter, radband eller något liknande. Vi fick ofta hålla på till midnatt varje dag under sammankomstveckan, för det var så många som ville bli döpta.” Det som till stor del minskade behovet av sådana intervjuer var det fina och vänliga bistånd resande tillsyningsmän gav församlingsäldste, de publikationer som senare kom ut, till exempel ”Ditt ord är mina fötters lykta”, och olika organisatoriska förbättringar.

Rampfeber!

De bibliska dramerna hör till de mest populära programpunkterna vid sammankomsterna. Alla som är med i dramat tar allvarligt på sin uppgift att förmedla rollfigurens känslor, och i Zambia är det inte många som kan sägas vara försagda och tillbakadragna på scenen. Frank Lewis, som tidigare var missionär men nu är medlem av Betelfamiljen i USA, berättar: ”De första dramerna hade vi inte inspelade på band. Bröderna och systrarna fick därför lära sig sina roller utantill. Jag kommer ihåg en sammankomst i norra provinsen där vi hade vårt första drama. Det handlade om Josef. Eftersom postgången var lite långsam och det dröjde innan bröderna och systrarna fick manuskriptet, fick vi arbeta till sent på kvällarna och försöka hjälpa dem att lära sig sina roller utantill. När så dramat skulle framföras och vi kom fram till den scen där Potifars hustru skulle skrika till sin man att Josef hade försökt våldta henne, fick den broder som spelade Potifar rampfeber och lämnade scenen. Jag stod då bakom kulisserna som sufflör. Jag fick snabbt påminna honom om vad han skulle säga och sedan köra ut honom på scenen igen. Han vräkte då på ett alldeles utmärkt sätt ur sig det förakt han kände för mannen som stod anklagad för att ha försökt våldta hans hustru. Trots att det här egentligen var en miss, tänker jag varje gång jag läser den här bibliska skildringen: ’Det kanske var så här det gick till. Potifar kanske lämnade rummet i vrede för att lugna ner sig och sedan komma tillbaka och i skarpa ordalag klandra Josef.’”

År 1978, då vårt fyra år långa förbud mot att ha stora sammankomster upphävdes, blev vår sammankomst ”Segerrik tro” en utmaning för oss. En broder som tidigare var resande tillsyningsman berättar: ”Vid den sammankomsten uppförde vi alla de dramer som vi inte hade kunnat ha när vi var tvungna att ha sammankomsterna i våra Rikets salar. Sammankomsten varade i fem dagar, och vi hade fem dramer, ett varje dag. Nu fick vi se alla dramer vi hade missat! Det var trevligt, men jobbigt, för de beteliter som ansvarade för dem och skulle vara med och lyssna på alla övningarna. Det var mycket arbete med de dramerna!”

”Uppriktigt sagt har jag aldrig varit med vid så trevliga sammankomster som de”, sade en av medlemmarna i avdelningskontorets kommitté. ”På morgonen kom familjerna prydliga och snygga ut ur sina hyddor. De kom inför Jehova i sina bästa kläder. De satt ofta i solen, inte i skuggan. Ändå satt de där hela dagen och lyssnade koncentrerat. Det var rörande att se.” För Jehovas vittnen är det en viktig del av gudsdyrkan att komma tillsammans. (Hebr. 10:24, 25) De som tillhör Jehovas folk kan vara ”bedrövade” på grund av personliga svårigheter eller på grund av religiöst motstånd, men de vet att när de får vara med vid stora sammankomster känner de sig ”alltid glada”. (2 Kor. 6:10)

Rikets salar byggs

”Med detta brev ger jag ovan nämnda församling rätt att inneha sin egen mark. Den är permanent deras, och jag har gått med på att de får ha den i 150 år. Ingen får störa dem fram till paradiset.” (Hövding Kalilele)

Ända sedan i början av 1900-talet har sanningssökare i södra Afrika insett att de behöver komma tillsammans för att tillbe Gud. Omkring 1910 rapporterade William Johnston att snabbt växande grupper byggde möteslokaler som i vissa fall var så stora att 600 personer fick plats i dem, och de byggde med de material som fanns i trakten. Även om det var många som var ivriga att få en möteslokal, var det inte alla som kände det så. Holland Mushimba, som lärde känna sanningen i början av 1930-talet, berättar: ”Även om vi uppmuntrades att ha möten, pratades det inte så mycket om att vi behövde ha en möteslokal där vi kunde träffas regelbundet. Vi brukade samlas på något lämpligt ställe i skuggan av ett stort träd eller på gården hos en broder. En del brukade hänvisa till Lukas 9:58 och framhålla: Om inte ens Jesus behövde ha en permanent möteslokal, varför skulle då vi behöva bygga en sådan?”

Fram till 1950 var de flesta möteslokalerna enkla, bräckliga byggnader gjorda av grovhugget virke och lera. I kopparbältet lyckades Ian Fergusson få en gruvdisponent att anvisa en tomt för en Rikets sal. År 1950 byggdes den första Rikets salen i Wusikili. Sedan gick det tio år innan bröderna gjorde upp planer för att bygga standardiserade Rikets salar. Den första enligt den modellen var ett välbyggt hus med platt tak, som kostade 12 000 zambiska kwacha. Det var mycket pengar på den tiden, men i dag med den inflation som varit motsvarar den summan inte mer än drygt 20 kronor.

Eftersom vittnena vägrade att köpa politiska partikort, fortsatte patriotiska, militanta personer att uppträda mycket våldsamt mot dem. Möteslokaler brändes ner. En del bröder, som oroade sig för fler angrepp, tyckte att det var bäst att inte bygga, utan att bara samlas ute i det fria. Och i början av 1970-talet kom det ytterligare restriktioner, och då blev det allt svårare att få tag i tomter. Trots att det var väl känt att Jehovas vittnen inte stöder något politiskt parti, menade myndigheterna på vissa platser att partikort måste bifogas alla ansökningshandlingar.

Wiston Sinkala berättar: ”Vi kunde med knapp nöd få en tomt, än mindre byggnadslov. När vi sade till stadsfullmäktige att vi tänkte dra dem inför domstol, trodde de att vi skojade. Men vi hittade en bra advokat, och efter två år fick vi rätt i domstolen, och stadsfullmäktige beordrades då att ge oss tomtmark. Det här fallet öppnade vägen till större frihet.”

Den svarta hästen

Det var sällan som församlingar fick tomter med lagfartsbevis. Det hände ofta att bröderna hittade en tomt, men de kunde inte uppföra en permanent byggnad utan skriftligt byggnadslov. Byggmaterial var dyrt, och därför använde många plåtskivor eller tomma bensinfat som de skar sönder och spikade upp på en träram. En äldste berättar om en av de här byggnaderna: ”Vi målade plåten med tjära, och på avstånd såg salen ut som en stor, svart häst. Inuti var den outhärdligt varm.”

En före detta kretstillsyningsman säger: ”Jag känner mig illa till mods när jag tänker tillbaka på de här byggnaderna som Rikets salar. De var verkligen inte till ära för den högste Guden, Jehova.”

En del församlingar beslöt sig för att hyra lokaler. Det kunde verka vara en billig lösning, men den var inte problemfri. Edrice Mundi, som tillhörde den enda engelsktalande församlingen i Lusaka på 1970-talet, berättar: ”Vi hyrde en lokal som också användes som diskotek. Varje lördag kom folk dit för att dansa och dricka till fram på småtimmarna, och vi kom dit tidigt varje söndag morgon för att städa. Lokalen luktade öl och cigaretter, så det kändes inte rätt att tillbe Jehova på ett sådant ställe.”

Edrices man, Jackson, berättar: ”En söndag kom en ung man in mitt under programmet och hämtade sin ölback som stod längst fram i lokalen och som han hade lämnat kvar där kvällen innan. Han gick sedan ut utan att bry sig det minsta om dem som satt i lokalen.” Det var inte underligt att vännerna längtade efter en egen Rikets sal!

Ett historiskt byggnadsprogram

Ju fler som tog emot budskapet om Guds kungarike, desto större blev behovet av värdiga möteslokaler. Men även om vännerna var fyllda av entusiasm, var problemet att en del knappt hade råd att köpa mat åt familjen, än mindre att hjälpa till att betala en Rikets sal. Men Jehovas arm är aldrig för kort. Han skulle komma med en glad överraskning.

När den styrande kretsen efter en undersökning fann att det behövdes mer än 8 000 Rikets salar i 40 u-länder världen runt, beslöts det att påskynda den här byggnadsverksamheten. Man kom underfund med att det på vissa platser inte fanns många yrkesmän som kunde ställa upp och att det var ont om arbetsredskap. Och i många av dessa länder hade församlingarna inga möjligheter att betala igen stora lån. Dessutom hade avdelningskontor i länder där förkunnarantalet ökade snabbt svårt att få i gång ett välorganiserat program. Därför bildade den styrande kretsen en byggnadskommitté i USA som skulle övervaka utvecklingen i hela världen av byggnadsprogrammet för Rikets salar. Det utarbetades riktlinjer för hur Rikets salar skulle byggas i länder med begränsade resurser, och frivilliga yrkesmän skickades till olika länder för att hjälpa till med byggnadsprojekten.

Ibland behövde traditionella byggnadsmetoder och tänkesätt ändras en aning. I Zambia, till exempel, brukade kvinnor hjälpa till med att hämta vatten, bära sand och laga mat. Men bygglagen ville att systrar också skulle hjälpa till med själva byggnadsarbetet, så att man fick full nytta av hela arbetsstyrkan.

En hövding i östra provinsen kunde inte tro sina ögon när han fick se en syster bygga upp en vägg i en Rikets sal. Han utbrast: ”Jag har aldrig i hela mitt liv sett en kvinna mura och dessutom göra det så bra. Jag är mycket tacksam över att jag har fått se detta.”

”Vårt andliga sjukhus”

Byggnadsprogrammet har haft en god inverkan på människorna i samhället. Många som tidigare varit likgiltiga för Jehovas vittnen, eller motstått dem, har blivit mycket mer toleranta. Som exempel kan nämnas en hövding i östra provinsen som först satte sig emot att Rikets salar byggdes i hans område. Han sade: ”Det var egentligen inte på eget initiativ som jag satte mig emot er byggnadsverksamhet, utan det var för att jag blev påverkad av präster i andra trossamfund. Nu kan jag konstatera att ni är här i ett gott syfte, och den här vackra byggnaden är vårt andliga sjukhus.”

Det som en kristen främst skall bemöda sig om att göra är att predika de ”goda nyheterna om kungariket”. (Matt. 24:14; 2 Kor. 6:5) Men den heliga anden driver inte Guds folk att enbart predika, utan också att med full energi verka för Rikets intressen genom att bygga värdiga möteslokaler. Församlingarna känner då större mening i det de gör. En broder sade: ”Vi känner nu större tillförsikt när vi går ut i tjänsten och inbjuder människor till våra möten, för vi vet att de inte kommer till ett ruckel utan till en Rikets sal som är till ära för Jehova.”

En annan broder sade: ”Vi kanske inte förtjänar en sådan fin Rikets sal i bushen, men Jehova gör det. Jag är mycket glad över att Jehova har blivit ärad och upphöjd genom att vi har fått bättre möteslokaler.”

Resetjänsten

Guds tjänare behöver vara uthålliga. (Kol. 1:24, 25) De resande tillsyningsmännen är exempel på sådana som ger ut sig själva för att främja Rikets intressen. De är kärleksfulla herdar som styrker församlingarna, ja, de är ”gåvor i form av människor”. (Ef. 4:8; 1 Thess. 1:3)

I slutet av 1930-talet blev dugliga män utbildade till att tjäna som zontjänare och regionala tjänare, vilka i dag kallas krets- och områdestillsyningsmän. ”Det var inte lätt att färdas till församlingarna”, berättar James Mwango. ”Vi hade fått cyklar, men bröderna måste ändå följa med oss till fots och hjälpa till med att bära vårt bagage. Det tog flera dagar innan vi kom fram. Vi brukade avsätta två veckor till varje församling.”

”Han ... svimmade”

Då, precis som nu, var det inte helt problemfritt att färdas på landsbygden. Robinson Shamuluma, som nu är över 80 år, var i resetjänsten tillsammans med sin hustru, Juliana. Han minns en gång då de råkade ut för ett fruktansvärt skyfall under en regnperiod. När regnet och stormen avtagit kunde de fortsätta, men de fick ta sig fram genom en lervälling som nästan gick upp till sadlarna på cyklarna. Så småningom kom de fram till nästa församling, men då var Juliana så trött att hon knappt klarade av att dricka lite vatten.

Enock Chirwa, som var både i krets- och områdestjänsten under 1960- och 1970-talet, berättar: ”Måndagar var jobbiga; de var våra resdagar. Men när vi kom fram till församlingarna hade vi glömt den jobbiga färden dit och gladde oss i stället åt att få vara tillsammans med vännerna.”

Avstånd och andra svårigheter var inte de enda hindren. En gång när Lamp Chisenga var på väg till en församling som han skulle besöka i norra delen av landet, följde två bröder med honom. På en dammig väg fick de se ett djur sitta längre bort. ”Bröderna kunde inte se det riktigt klart”, berättar broder Chisenga. ”Det satt på vägen som en hund. ’Kan ni se det?’ frågade jag. ’Kan ni se det?’ Då såg en av dem att det var ett lejon. Han skrek till och svimmade. Vi bestämde oss för att stanna och vila en stund så att lejonet kunde försvinna ut i bushen.”

John Jason och hans hustru, Kay, reste 26 år i områdestjänsten i Zambia, och de fick lära sig att ha tålamod när de råkade ut för en del svåra mekaniska problem. John säger: ”Jag minns en gång då vi fick köra drygt 15 mil med trasiga fjädrar, därför att vi inte hade några extra och inte heller kunde ringa och söka hjälp. Sedan fick vi motorstopp. Motorn kokade, och det enda vi kunde göra var att ta allt vatten vi hade och kyla ner den och koka en sista kopp te. Sedan satte vi oss i bilen – helt ensamma, genomvarma och trötta – och bad till Jehova om hjälp. Klockan tre på eftermiddagen kom en vägmaskin, det första fordonet den dagen. När de som körde den förstod att vi behövde hjälp, erbjöd de sig att bogsera oss. Vi kom fram till våra bröder strax innan det blev mörkt.”

Vi lär oss förtrösta på Jehova

I sådana situationer lär sig de resande tillsyningsmännen snabbt att förtrösta på Jehova Gud och sina kristna bröder, dem som verkligen kan ge stöd och hjälp, och inte på sig själva eller materiella ting. (Hebr. 13:5, 6) ”Vi ställdes inför en prövning bara tre veckor efter det att vi hade börjat i områdestjänsten”, berättar Geoffrey Wheeler. ”Vi var på sammankomstplatsen, redo för programmet under veckoslutet. Det var en varm och blåsig dag, och när jag tände mitt gamla spritkök som jag hade ärvt slog det upp en stor låga. Elden spred sig, och efter bara några minuter hade vi tappat kontrollen över den. Däcken på framhjulen på vår Land Rover fattade eld, och snart brann hela bilen.”

Det var inte bara bilen de förlorade, det var mer än så. Geoffrey säger: ”Vi hade våra kläder i en svart koffert av stål i bilen. De brann inte upp, de krympte till nästan ingenting! Bröderna kom och räddade vår säng, en skjorta och min skrivmaskin ur bakändan på den brinnande bilen. Vi var verkligen tacksamma för att de var så snabbtänkta!” De förlorade sina ägodelar i bilen och skulle inte komma tillbaka till staden på två månader. Hur klarade de det? Geoffrey säger: ”Jag fick låna en slips av en broder och höll det offentliga föredraget i gummigaloscher. Vi överlevde, och bröderna gjorde allt för att trösta sin oerfarne områdestillsyningsman.”

En ormfri säng

Den kärlek och omsorg som de församlingar som följer ”gästfrihetens väg” visar har gett de resande tillsyningsmännen och deras hustrur styrka att fortsätta i sin självuppoffrande verksamhet. Det finns hur många berättelser som helst om hur materiellt fattiga församlingar har gjort kärleksfulla anordningar som blivit mycket uppskattade. (Rom. 12:13; Ords. 15:17)

De husrum som ordnas åt de resande tillsyningsmännen är vanligen mycket enkla, men de erbjuds i en anda av kärlek. Fred Kashimoto, som tjänade som kretstillsyningsman i början av 1980-talet, kommer ihåg en gång då han en kväll kom till en by i norra provinsen i Zambia. Bröderna hälsade honom varmt välkommen. Sedan gick de allesammans in i ett litet hus, där bröderna lade hans väskor ovanpå ett stort bord med ben som var en och en halv meter höga. Klockan gick, och till slut frågade broder Kashimoto: ”Var skall jag sova?”

”Där skall du sova”, svarade bröderna och pekade på bordet. De hade ordnat så att han skulle få sova i en förhoppningsvis ormfri säng, eftersom det fanns gott om orm i trakten. Broder Kashimoto kröp upp på halmmadrassen och lade sig för att sova.

På landsbygden får man ofta jordbruksprodukter som gåvor. ”En gång”, minns Geoffrey Wheeler med ett leende, ”fick vi en höna av vännerna. Strax innan det blev mörkt satte vi den på en pinne på ’toaletten’. Men den dumma fågeln hoppade ner från pinnen och föll rakt ner i hålet. Vi lyckades få upp den med hjälp av en skyffel. Min fru tvättade den med tvål och vatten och massor med desinfektionsmedel. Vi lagade till den mot slutet av veckan, och den smakade bra.”

John och Kay Jason blev också föremål för sådan frikostighet. ”Det hände lite då och då att vi fick en levande kyckling eller höna av vännerna”, berättar John. ”Vi hade en liten korg med oss i områdestjänsten, och i den hade vi en höna. Varje morgon lade hon ett ägg, så vi hade ingen lust att äta upp henne. När vi packade för att resa vidare, visade hon att hon ville följa med.”

Filmer

År 1954 började filmen ”Den nya världens samhälle i verksamhet” och flera andra filmer visas för att stimulera och väcka intresset för vår undervisning. ”Den fick många att göra en extra satsning i tjänsten och i församlingen”, hette det i en rapport från avdelningskontoret i början av 1950-talet. När de skulle montera ner utrustningen efter en sammankomst, sade somliga efter att ha sett filmen: ”Låt oss göra som i filmen”, dvs. göra det med full kraft och energi. Filmen sågs av mer än 42 000 personer under det första året den visades, och det var flera regeringstjänstemän och personer från skolmyndigheterna som såg den och blev imponerade. Mer än en miljon människor i Zambia kom på det sättet att bli upplysta om Jehovas vittnen och deras kristna organisation.

Wayne Johnson minns hur positivt den togs emot. Han säger: ”Människor kom långväga ifrån för att se filmerna och fick på det sättet veta en hel del om Jehovas organisation. Det hände ofta under filmförevisningen att publiken applåderade länge och entusiastiskt.”

En tid visades en av filmerna på lördagen under kretssammankomsten. Det var en spännande upplevelse i bushen. Den gjorde ett starkt intryck på människor, men då många var obekanta med livet på andra ställen kunde de missförstå vissa scener. En film visade människor som strömmade upp från tunnelbanan i New York. Många trodde att den här scenen föreställde uppståndelsen! Filmerna hjälpte i alla fall människor att förstå Jehovas vittnen bättre. Men det höll på att bli andra tider. En allt starkare önskan att Zambia skulle bli en självständig stat gjorde att många zambier vände sig emot vännerna. Både församlingar och resande tillsyningsmän kom i situationer som krävde ännu större uthållighet.

Politiska störningar

Den 24 oktober 1964 vann Nordrhodesia självständighet från Storbritannien och blev republiken Zambia. Politiskt var situationen mycket spänd under den här perioden. Jehovas vittnens neutralitet tolkades som ett indirekt stöd för fortsatt kolonialvälde.

Lamp Chisenga kommer ihåg när han under den här tiden skulle resa till området i och omkring sjön Bangweulu. Han hade tänkt ta en båt till öområdena och besöka de fiskare som var Jehovas vittnen där. Men för att komma dit måste han först åka buss till sjön. När han steg av blev han ombedd att visa sitt partikort. Han hade naturligtvis inget. Politiska kadrar tog hans portfölj. Sedan såg en av dem en låda märkt ”Vakttornet”. Han blåste ljudligt i sin visselpipa och börja ropa: ”Vakttornet! Vakttornet!”

En tjänsteman blev rädd att det skulle bli bråk och körde därför in Lamp i bussen igen tillsammans med hans bagage. En stor folkskara hade samlats, och den började kasta sten på bussen och bulta på dörren, däcken och fönstren. Chauffören körde snabbt därifrån och körde nonstop cirka nio mil till Samfya. Under natten lugnade situationen ner sig. Så nästa morgon kunde Lamp lugnt gå ombord på båten för att betjäna de små församlingarna runt sjön.

De resande tillsyningsmännen visar ”uthållighet i mycket” och visar därmed att de är Guds tjänare. (2 Kor. 6:4) Fanwell Chisenga arbetade i en krets längs floden Zambezi, och han konstaterar: ”För att vara kretstillsyningsman måste man vara helhjärtad och självuppoffrande.” När man färdas mellan församlingar i det här området måste man göra långa resor med gamla, otäta kanoter och göra det på en flod där ilskna flodhästar kan nafsa tag i kanoten som om den vore en torr gren. Vad var det som hjälpte Fanwell att klara av kretstjänsten? Det var bland annat hans bröder och systrar, svarar han leende medan han tittar på ett fotografi med några församlingsmedlemmar som följde med honom ner till floden. ”Var någon annanstans kan man hitta så glada och lyckliga människor i den här onda världen?” frågar han tankfullt.

Neutralitet

”Ingen soldat låter sig upptas av civila angelägenheter om han vill vara sin befälhavare till lags.” Så skrev aposteln Paulus. (2 Tim. 2:4, Bibel 2000) Sanna kristna får inte bli engagerade i världens politiska och religiösa organisationer om de vill stå helt till förfogande för sin ledare, Jesus Kristus. Detta har lett till problem och ”vedermödor” för de kristna, som vill förbli neutrala i fråga om världens angelägenheter. (Joh. 15:19)

Under andra världskriget var det många som blev brutalt behandlade för att de inte visade ”patriotism”. ”Vi såg gamla män kastas upp på lastbilsflak som mjölsäckar därför att de vägrade att göra militärtjänst”, berättar Benson Judge, som senare blev en nitisk resande tillsyningsman. ”Vi hörde dem säga: ’Tidzafera za Mulungu’ (Vi skall dö för Gud).”

Mukosiku Sinaali minns väl, trots att han ännu inte var döpt då, att frågan om neutralitet ofta kom upp under kriget. ”Alla skulle gräva upp och samla mambongo-rötter, som man gjorde ett värdefullt latexmaterial av. Rötterna skrapades och bultades till långa remsor som buntades ihop och senare bearbetades till ett gummiliknande material som användes vid tillverkningen av kängor till militären. Vittnena vägrade att göra detta, eftersom det arbetet var så intimt förknippat med kriget. Följden blev att de blev straffade för sin ovilja att samarbeta, och de kom att betraktas som ’icke önskvärda’.”

Joseph Mulemwa var en sådan ”icke önskvärd” person. Han föddes i Sydrhodesia, men kom 1932 till västra provinsen i Nordrhodesia. En del påstod att han uppmanade människor att sluta odla sin mark, eftersom han predikade att Riket var nära. Det var en präst vid Mavumbomissionen som föraktade Joseph och spred den här falska anklagelsen. Joseph greps, och man satte handbojor på honom ihop med en sinnessjuk man. Några hoppades att mannen skulle ge sig på Joseph. Men Joseph hade i stället en lugnande inverkan på honom. När Joseph sedan blev frisläppt fortsatte han att predika och att besöka församlingar. Han dog trogen i mitten av 1980-talet.

Styrkta för att klara prövningar

Den nationalistiska andan och spänningarna i samhället ledde till att de som inte med gott samvete kunde ta del i politik skrämdes och blev hotade. Trots att atmosfären i landet var spänd, visade landskonventet ”Modiga förkunnare” i Kitwe 1963 att det rådde frid och enhet bland Jehovas vittnen. Det kom nästan 25 000 personer, och många av dem hade med sig tält och husvagnar som de bodde i under de fem dagarna. De hade fyra olika språk att välja bland för att lyssna på programmet. Milton Henschel höll ett viktigt tal som handlade om den kristnes förhållande till staten. Frank Lewis berättar: ”Vi minns hur han uppmanade oss att hjälpa våra bröder att förstå frågan om neutralitet. Vi var verkligen glada för det lägliga rådet, för de flesta vännerna i Zambia som sedan sattes på svåra prov klarade dem och förblev trogna mot Jehova!”

Under 1960-talet drabbades Jehovas vittnen över hela landet av våldsam förföljelse och fick sina egendomar förstörda – både sina hem och sina Rikets salar. Berömvärt nog fängslade myndigheterna ett stort antal av dem som var skyldiga till dessa hemska brott. När Nordrhodesia blev republiken Zambia blev Jehovas vittnen särskilt intresserade av hur man genom den nya konstitutionen ville garantera människor deras grundläggande rättigheter. Men en våg av patriotism skulle snart komma och drabba en intet ont anande målgrupp.

Nationalsymboler

Under kolonialtiden straffades Jehovas vittnens barn därför att de av religiösa skäl inte ville hälsa flaggan, dvs. Storbritanniens flagga. De straffades också för att de vägrade att sjunga nationalsången. Sedan en delegation sökt upp och vädjat till myndigheterna fick utbildningsdepartementet en mjukare syn och skrev: ”Er [grupps] uppfattning om flagghälsning är väl känd och respekterad, och inget barn skall straffas för att det vägrar att hälsa flaggan.” Den nya republikanska konstitutionen väckte förhoppningar om att de fundamentala rättigheterna, till exempel rätten till samvetsfrihet, tankefrihet och religionsfrihet, skulle stärkas. Men den nya flaggan och nationalsången ledde till att patriotismen ökade. Varje dag hälsades flaggan och sjöngs nationalsången i skolorna igen – med stor entusiasm. Även om några av vittnenas barn slapp göra detta, var det många som blev slagna och till och med avstängda från skolan.

En ny skollag infördes 1966 och gav ett visst hopp. Den tillät en förälder eller en vårdnadshavare att begära att ett barn skulle slippa vara med vid gudstjänster eller ta del i religiösa ceremonier. Det ledde till att många barn som blivit avstängda från skolan fick börja i skolan igen. Men efter en kort tid, och lite smusslande, kom ett tillägg till den här lagen som sade att flaggor och nationalsånger är världsliga symboler som har till syfte att främja den nationella medvetenheten. Bröderna försökte tala med de styrande, men innan 1966 hade gått till ända hade mer än 3 000 barn blivit avstängda från skolan på grund av sin neutrala hållning.

Ingen skolgång för Feliya

Tiden var nu mogen att pröva om det här var lagligt. Man valde ut ett testfall – Feliya Kachasu. Hon hade gått i Buyantanshi-skolan i kopparbältet men blivit avstängd därifrån, trots att hon var känd för att vara en mycket duktig elev i skolan. Frank Lewis minns hur fallet fördes inför domstol: ”Advokat Richmond Smith förde vår talan, och det var inte lätt, eftersom han inte hade regeringens stöd i saken. Efter att ha hört Feliya förklara varför hon vägrade att hälsa flaggan kände han att han ville ta sig an fallet.”

Dailes Musonda, som också gick i skolan i Lusaka då, säger: ”När Feliyas fall fördes inför domstol, var vi övertygade om att fallet skulle få en lycklig utgång. Bröder kom från Mufulira för att vara med under sessionerna. Min syster och jag var inbjudna. Jag minns att Feliya var klädd i vit hatt och ljus klänning. Förhandlingarna varade i tre dagar. Vi hade fortfarande några missionärer i landet, och två av dem – broder Phillips och broder Fergusson – kom och lyssnade. Vi trodde att det skulle hjälpa om de var med.”

Överdomaren sade avslutningsvis: ”Det finns ingenting i det här målet som tyder på att Jehovas vittnen genom sina handlingar visar ringaktning för nationalsången eller flaggan.” Men han förklarade att ceremonierna var världsliga och att Feliya, trots sin uppriktiga tro, inte kunde åberopa skollagen för att bli befriad från dem. Han ansåg att ceremonierna behövdes för landets säkerhet. Hur det skulle kunna tjäna folkets intressen att ställa ett sådant krav på en minderårig förklarades aldrig. Så Feliya fick inte gå i skolan så länge hon höll fast vid sin kristna tro!

Dailes minns: ”Vi var mycket besvikna. Men vi lade allt i Jehovas händer.” När pressen ökade och blev värre, slutade Dailes och hennes syster i skolan 1967. Vid slutet av 1968 var det nästan 6 000 barn till Jehovas vittnen som hade avstängts från skolan.

Allmänna sammankomster begränsas

Enligt ordningslagen av 1966 måste alla allmänna sammankomster öppnas med nationalsången. Det gjorde att det var svårt att ha sammankomster som allmänheten kunde bjudas in till. Bröderna rättade sig efter myndigheternas krav och ordnade större sammankomster på privata områden, ofta kring inhägnade Rikets salar. Många intresserade blev då nyfikna och ville se vad som hände, och det ledde till att närvarosiffrorna stadigt ökade och till att det 1967 var 120 025 personer närvarande vid åminnelsen av Kristi död.

”Under den här perioden mötte vi tidvis våldsamt motstånd”, berättar Lamp Chisenga. ”I Samfya råkade broder Mabo i Katanshaförsamlingen ut för en pöbelhop som dödade honom. Bröder blev ibland överfallna vid mötena, och många Rikets salar brändes ner. Men myndigheterna hade respekt för Jehovas vittnen, och en del motståndare greps och blev straffade.”

Egen flygstyrka!

Motståndare fortsatte att komma med falska anklagelser mot Jehovas vittnen, och de påstod att vittnena var ovanligt rika och att de skulle bilda nästa regering. En dag kom ministern för det regerande partiet helt oanmäld till avdelningskontoret i Kitwe. Bröderna visste inte att han skulle komma förrän en massa poliser kom till grinden. När han träffade representanter för avdelningskontoret höjde han rösten och sade upphetsat: ”Vi gav er tillåtelse att uppföra de här byggnaderna, men vad använder ni dem till? Är de era regeringskontor?”

Bland myndigheterna fanns det några som fortsatte att tro på osanna rykten. I Zambias nordvästra provins använde polisen tårgas i ett försök att stoppa en sammankomst. Bröderna lyckades sända ett iltelegram till avdelningskontoret. En utländsk bonde ägde ett litet flygplan, och han flög några representanter från avdelningskontoret till Kabompo för att om möjligt lugna ner situationen och reda ut missförstånden. Tyvärr bidrog det här inte till att minska misstankarna, utan fick till följd att några nu påstod att vittnena hade en egen flygstyrka!

På sammankomstplatsen samlade bröderna noga ihop de förbrukade tårgasbehållarna. Representanter för avdelningskontoret sökte senare upp några myndighetspersoner för att framföra sin oro och lade då fram dessa behållare som bevis för att onödigt våld hade använts. Händelsen fick stor publicitet, och vittnenas fridsamma reaktion noterades.

Vi får förklara vår inställning

Kampen att göra Jehovas vittnens verksamhet olaglig fortsatte. Bröderna vid avdelningskontoret ville förklara vår neutrala inställning för regeringen. Smart Phiri och Jonas Manjoni blev utvalda att göra en framställning inför en mängd ministrar. Under framställningen gick en minister till verbal attack mot bröderna och sade: ”Jag skulle vilja föra ut er och klå upp er. Inser ni vad ni har gjort? Ni har tagit våra bästa medborgare, gräddan i samhället, och vad har ni lämnat åt oss? Jo, mördare, äktenskapsbrytare och tjuvar!”

Bröderna svarade snabbt: ”Men det är vad några av dem har varit! De har varit tjuvar, äktenskapsbrytare och mördare, men de har låtit kraften i Bibelns budskap påverka och förändra deras liv, så att de nu är Zambias bästa medborgare. Det är därför vi vädjar till er om att ni skall låta oss få predika fritt.” (1 Kor. 6:9–11)

Utvisningar och delvis förbud

Som tidigare nämnts blev en del missionärer beordrade att lämna landet. ”Vi kommer aldrig att glömma januari 1968”, säger Frank Lewis. ”En broder ringde och berättade att en man från invandrarverket just hade varit och hälsat på. Han hade lämnat ett utvisningsbeslut till honom med anvisningar om att han måste avveckla sin affärsverksamhet i Zambia och lämna landet inom sju dagar. Inte lång stund därefter kom ett annat samtal och sedan ytterligare ett. Till sist kom ett samtal från en broder som berättade att han hade hört att avdelningskontoret i Kitwe stod näst i tur.” Avsikten med dessa drastiska åtgärder var tydligen att rubba vittnenas endräkt och att få dem att bli missmodiga och mindre nitiska.

Året därpå godkände presidenten ett förbud mot att predika från dörr till dörr. När detta förbud infördes fick bröderna organisera om tjänsten så att det informella vittnandet blev viktigare. Our Kingdom Ministry (Tjänsten för Guds kungarike) blev Our Monthly Letter (Vårt månadsbrev), och artikelserien ”Presenting the Good News” (”Hur man bär fram de goda nyheterna”) blev ”Our Internal Ministry” (”Vår interna tjänst”). Det bidrog till att vi inte drog till oss uppmärksamheten från regeringens censorer. I april 1971 rapporterades det nästan 48 000 bibelstudier, den dittills högsta siffran, vilket klart visade att restriktionerna inte hade gjort bröderna missmodiga.

Clive Mountford, som nu bor i England och umgicks mycket med missionärerna, berättar: ”Ett sätt att vittna var att ta upp liftare och att sedan tala med dem om sanningen. Vi hade alltid tidskrifter med oss i bilen, fullt synliga för alla som liftade med oss.”

Även om lagen inte förbjöd att man talade med andra om Bibeln, sade den att man först måste ha dessa människors medgivande innan man fick besöka dem. Ibland kunde man lätt kringgå lagen genom att besöka släktingar, forna klasskamrater, arbetskamrater eller andra bekanta. Under samtalets gång kunde man då taktfullt komma in på Bibeln eller bibliska frågor. Och eftersom släkten ofta var stor, kunde man få kontakt med många icke troende släktingar och andra samhällsmedlemmar.

År 1975 rapporterade avdelningskontoret: ”Flera tusen förkunnare i vårt land har aldrig predikat från hus till hus. Men det har blivit nya lärjungar, och det har vittnats oerhört mycket.” När vännerna inte fick predika fritt från dörr till dörr, vittnade de på andra sätt. En broder är ett typexempel på hur det kunde gå till. Han arbetade på ett departement och förde vissa register över invånarna i samhället. Han intresserade sig särskilt för dem som hade bibliska namn och frågade dem om de visste något om dem i Bibeln som hade samma namn som de. På det sättet fick han många tillfällen att vittna. En gång kom en mamma och hennes dotter, och då lade brodern märke till att flickan hette Eden. Han frågade mamman om hon visste vad ”Eden” betydde, men det visste hon inte. Han förklarade då att hela jorden inom en nära framtid skall bli som paradiset var i Eden från början. Kvinnan blev nyfiken och gav honom sin adress. Hennes man blev också intresserad, och familjen började gå på mötena, och så småningom blev några av familjemedlemmarna döpta.

Andra förkunnare vittnade på sin arbetsplats när de fick tillfälle till det. Royd, som arbetade vid ett gruvföretag, brukade på lunchrasten fråga sina arbetskamrater om vad de tänkte om olika bibelställen. ”Vem kan ’denna klippa’ som det talas om i Matteus 16:18 vara?” Eller: ”Vem är ’stenen att snava på’ i Romarna 9:32?” Det var ofta en massa gruvarbetare som samlades för att höra förklaringarna från Bibeln. De här informella samtalen ledde till att flera av Royds arbetskamrater gjorde sådana framsteg att de överlämnade sig och blev döpta.

Skolungdomar kunde också genom sitt ståndpunktstagande ge andra tillfälle att få höra sanningen. När en grupp barn en gång vägrade att sjunga patriotiska sånger, blev läraren arg och sade till klassen att gå ut. Ett av barnen berättar: ”Läraren måste ha trott att vi inte kunde sjunga ens våra egna religiösa sånger. Det verkade som om han såg att han nu hade tillfälle att driva gäck med oss. Han sade till eleverna att de skulle gruppera sig efter vilket religiöst samfund de tillhörde. Sedan uppmanade han varje grupp att sjunga en eller två av sina religiösa sånger. När två av grupperna inte klarade det, vände sig läraren till oss. Vi började sjunga sången ’Detta är Jehovas dag’. Det verkade som om vi sjöng bra, för människor som gick förbi skolan stannade och lyssnade. Sedan sjöng vi ’Jehova själv har blivit kung!’ Alla, även läraren, applåderade. Efter det gick vi tillbaka till klassrummet. Sångerna hade gjort stort intryck på många av våra klasskamrater, och de frågade var vi hade lärt oss så vackra sånger. Några av dem följde med oss till mötena och blev själva längre fram aktiva vittnen.”

”De som lämnar böcker”

Under hela den här perioden var vännerna ”försiktiga som ormar och ändå oskyldiga som duvor”. (Matt. 10:16) Jehovas vittnen fick smeknamnet Abaponya Ifitabo, som betyder ”de som lämnar böcker”, därför att de så entusiastiskt använde bibelstudieböcker och därför att deras litteratur var så annorlunda. Trots att motståndare var fast beslutna att få tyst på vittnena, fortsatte vännerna med full kraft att predika om Riket. Motståndet pågick i många år, sporadiskt och ibland våldsamt, men i början av 1980-talet lugnade det ner sig.

Under de 25 åren efter det att landet blivit självständigt blev nästan 90 000 döpta. Men antalet verksamma förkunnare ökade bara med omkring 42 000. Varför det? En förklaring var naturligtvis att några hade dött och att andra hade flyttat från landet. ”Men människofruktan var också en orsak”, säger Neldie, som tjänade vid avdelningskontoret under den här perioden. Många blev oregelbundna eller overksamma i tjänsten. Dessutom medförde landets självständighet en del förändringar. Tidigare var de ledande befattningarna i företagen reserverade för utlänningar, men nu behövde inhemska arbetare fylla de positionerna. Det innebar nya möjligheter när det gällde bostad, arbete och utbildning, vilket gjorde att många familjer blev mer intresserade av materiella strävanden än av andliga.

Men verksamheten gick ändå framåt. Den vise kung Salomo skrev: ”Så din säd om morgonen, och låt inte din hand vila innan kvällen kommer; ty du vet inte var detta får framgång, antingen här eller där, eller om båda delarna är lika bra.” (Pred. 11:6) Vännerna spred flitigt sanningens säd som skulle komma att blomstra när förhållandena blev gynnsammare. Det blev fler och fler förkunnare, och det innebar att en ny lastbil måste köpas in 1976 för att klara den allt större efterfrågan på litteratur. År 1982 började ett nytt tryckeri byggas några kilometer från Betel. De här praktiska åtgärderna lade grunden till större tillväxt.

Det är inte många länder i centrala Afrika som har haft så fredliga och politiskt konfliktfria förhållanden som Zambia. Även om det nu är synnerligen gynnsamt att förkunna ”goda nyheter om goda ting”, minns de trogna vittnena ”vedermödorna”, och det får dem att skynda på med att ”samla in frukt för evigt liv”. (Rom. 10:15; 2 Kor. 6:4; Joh. 4:36)

Avdelningskontoret utvidgas

På 1930-talet skötte Llewelyn Phillips och hans medarbetare sina uppgifter i ett hus med två rum som de hyrde i Lusaka. Få skulle då kunna föreställa sig att Betel i dag skulle vara en anläggning på 110 hektar med drygt 250 frivilliga arbetare boende där. Dessa bröder och systrar tillgodoser nu över 125 000 förkunnares och pionjärers andliga behov. Vi skall nu helt kort se hur det kunde bli en sådan tillväxt.

Som vi sett tidigare hade myndigheternas inställning mjuknat så pass 1936 att de tillät att en litteraturdepå öppnades i Lusaka. Det dröjde inte länge förrän tillväxten var så stor att vi behövde flytta till en större byggnad. En bostadsfastighet köptes nära den centrala polisstationen. Jonas Manjoni berättar att det ”i den fanns två sovrum, en matsal, där avdelningen Tjänst på fältet arbetade, och en veranda som lagret hade”. År 1951 tog Jonas två veckors semester från sitt förvärvsarbete och arbetade vid Betel, men längre fram blev han fast betelit. ”Det var så väl organiserat, och det var en så glad stämning”, berättar han. ”Jag arbetade på lagret tillsammans med broder Phillips, och jag arbetade med prenumerationerna och med att sätta på frimärken på tidskriftsrullarna. Det var en skön känsla att veta att vi betjänade vännerna i landet.” Lite längre fram kom Harry Arnott, och han och Llewelyn Phillips arbetade då tillsammans med inhemska bröder – Job Sichela, Andrew John Mulabaka, John Mutale, Potipher Kachepa och Morton Chisulo, för att nämna några.

Eftersom gruvindustrin i kopparbältet gick bra, infrastrukturen snabbt byggdes ut där och folk flyttade dit från hela landet, kom det området att hamna mer i centrum än Lusaka. Ian Fergusson rekommenderade då att man skulle köpa en fastighet i en gruvstad, och 1954 flyttade så avdelningskontoret till King George Avenue i Luanshya. Men det dröjde inte länge förrän de lokalerna blev för små för att ta hand om det snabbt växande fältet, som omfattade större delen av Östafrika. När Nathan Knorr, från huvudkontoret i USA, besökte områdessammankomsten ”De vakna förkunnarna” 1959, tittade han på olika platser som kunde vara lämpliga att bygga ett nytt avdelningskontor på och gav även klartecken till att börja bygga. Geoffrey Wheeler berättar: ”Frank Lewis, Eugene Kinaschuk och jag for tillsammans med en arkitekt till den nya tomten i Kitwe för att staka ut var den nya Betelbyggnaden skulle ligga.” Den 3 februari 1962 överlämnades ett nytt avdelningskontor med en bostadsdel, ett tryckeri och en Rikets sal åt Jehova. Programmet vid överlämnandet av lokalerna avslutades med ett tal av Harry Arnott, som då var landstjänare. Han riktade uppmärksamheten på att alla måste kämpa hårt för att bygga upp en viktigare byggnad, en andlig sådan, och då använda byggstenarna tro, hopp och kärlek.

De här lokalerna räckte snart inte heller till, eftersom antalet förkunnare ökade från 30 129 till nästan 57 000 under de tio följande åren. ”Broder Knorr uppmuntrade oss att bygga ut tryckeriet”, berättar Ian Fergusson. ”Jag besökte avdelningskontoret i Elandsfontein i Sydafrika för att få lite råd av dem. Inte lång tid därefter kom en tryckpress med flyg därifrån till Kitwe.”

Utöver tidskrifter och annan litteratur trycktes Tjänsten för Guds kungarike i Kitwe för distribution i Kenya och andra östafrikanska länder och områden. Mycket snart blev tryckeriet för litet, och det blev nödvändigt att flytta det. När myndigheterna i staden satte sig emot att vi fick en ledig tomt, erbjöd en broder en bit av sin mark. Byggnaden var klar 1984. I trettio år var avdelningskontoret i Kitwe ett andligt centrum för predikoverksamheten i Zambia.

Under de svåra åren efter utvisningen av missionärerna ökade antalet beteliter och blev så många att 14 av dem fick bo utanför Betel hemma hos sina respektive familjer. Något behövde göras för att verksamheten skulle kunna skötas ordentligt. Två hus köptes så småningom in och ett hyrdes, och det gjorde att man kunde utöka Betelfamiljen. Men det var tydligt att det behövdes nya lokaler. Lyckligtvis förbättrades situationen dramatiskt. År 1986 fick bröder som bodde på lämpliga platser i uppdrag att söka efter en tomt för ett nytt avdelningskontor. En 110 hektar stor gård blev till salu omkring en och en halv mil väster om huvudstaden. Det visade sig vara ett vist val att köpa den, för grundvattenreserverna på den var mycket goda. Dayrell Sharp säger: ”Jag tror att Jehova vägledde oss till den här underbara platsen.”

Överlämnande och tillväxt

Lördagen den 24 april 1993 kom flera hundra som tjänat Jehova i många år till överlämnandet av de nya lokalerna. Bland de 4 000 zambiska bröderna och systrarna fanns också mer än 160 gäster från andra länder, däribland missionärer som hade fått lämna Zambia omkring 20 år tidigare. Theodore Jaracz, som är medlem av den styrande kretsen, talade över ämnet ”Vi visar att vi är Guds tjänare”. Han påminde dem som hade tjänat troget i många år om att det var på grund av deras uthållighet som det behövde byggas ett nytt avdelningskontor. Han hänvisade till Paulus ord till korinthierna och framhöll att sanna Guds tjänare odlar andens frukt, vilket leder till att de kan uthärda svårigheter, prövningar och vedermödor. ”Ni har visat att ni är Guds tjänare”, sade han. ”Vi har varit tvungna att bygga det här nya avdelningskontoret därför att verket har vuxit så.”

År 2004 blev ett nytt fyra våningar högt bostadshus med 32 rum klart. Nästan 1 000 kvadratmeter av tryckeriutrymmet hade då byggts om och blivit 47 översättningskontor med extra utrymmen för arkiv, några konferensrum och ett bibliotek.

Jehovas vittnen i Zambia har blivit välsignade i sin tjänst för Gud, trots ekonomiska problem och andra svårigheter, och de ser det som en förmån att få dela med sig av sina andliga rikedomar åt andra. (2 Kor. 6:10)

De rekommenderar sanningen till alla

Zambias familjeinriktade samhälle har under årens lopp gett många tillfälle att växa upp i sanningen. I västra provinsen i Zambia brukar man säga: En ko tycker inte att hornen är tunga. Med det menar man att det inte skall betraktas som en belastning att se efter sina egna i familjen eller i släkten. Kristna föräldrar inser sitt ansvar inför Gud och påverkar sina barn positivt, vilket leder till att de rekommenderar den kristna tjänsten genom ord och handling. Många Jehovas vittnen i dag är barn till sådana lojala föräldrar. (Ps. 128:1–4)

Jehovas vittnen i Zambia gläder sig åt det som har åstadkommits tack vare Jehovas tålamod och det stöd och den hjälp han har gett. (2 Petr. 3:14, 15) Under de första åren var det de ”sannfärdiga”, bibelenliga trosuppfattningarna som uppehöll dem under en osäker period. En aktiv ”kärlek fri från hyckleri” binder fortfarande samman människor från olika stammar och har lett till en stadig andlig tillväxt, utan onödigt lidande. De använder ”rättfärdighetens vapen” till att med ”omtanke” försvara sig och upplysa människor och har genom det öppnat många människors sinnen, däribland myndighetspersoners, och det har ofta lett till att de har fått ”gott rykte”. Nu finns det mer än 2 100 församlingar som har blivit stabila ”genom kunskap” och genom den behövliga hjälp och tillsyn de fått av duktiga bröder som gått igenom Skolan för förordnade tjänare. Även om Jehovas vittnen kan komma att möta större ”vedermödor”, kan de vara övertygade om att de ”alltid” kommer att vara ”glada” när de församlas. (2 Kor. 6:4–10)

Under tjänsteåret 1940 var det omkring 5 000 som lydde Jesu befallning att högtidlighålla minnet av hans död. Det var ungefär 1 av 200 invånare i landet. År 2005 var det mer än en halv miljon, eller närmare bestämt 569 891, dvs. var tjugonde person i landet, som hedrade Jehova den speciella kvällen. (Luk. 22:19) Varför har så många kommit tillsammans med Jehovas folk? Det är Jehova Guds förtjänst, för det är han som står bakom den andliga tillväxten. (1 Kor. 3:7)

Men Jehovas vittnen i Zambia har gjort sin del. ”Vi tycker inte att det är svårt att tala om de goda nyheterna, utan vi ser det som ett privilegium att få göra det”, säger en medlem av avdelningskontorets kommitté. För den som kommer på besök är det tydligt att Jehovas vittnen utför sin tjänst respektfullt och med fast beslutsamhet. Så det är inte underligt att det finns 1 förkunnare per 90 invånare i Zambia. Ändå finns det mer att göra.

”Jehovas namn är ett starkt torn; den rättfärdige skyndar dit in och får beskydd.” (Ords. 18:10) Ja, de som är rätt sinnade behöver nu skynda sig att ställa sig på Jehovas sida. Det leds nästan 200 000 bibelstudier i Zambia varje månad, och det kommer att hjälpa många fler att överlämna sig åt Jehova och bli hans nitiska tjänare. De mer än 125 000 verksamma vittnena i Zambia har all orsak att rekommendera den levnadsvägen.

[Ruta på sidan 168]

En presentation av Zambia

Landet: Zambia är ett platt och trädrikt land som är helt omgivet av andra länder på kontinenten. Det ligger på en platå cirka 1 200 meter över havet. Floden Zambezi utgör till stor del den södra gränsen.

Befolkning: De flesta zambier är läs- och skrivkunniga och tillhör något av kristenhetens trossamfund. På landsbygden bor människorna i hyddor med grästäckt tak och odlar sin gröda i närheten av sin bostad.

Språk: Det officiella språket är engelska, men det talas också mer än 70 inhemska språk i landet.

Näringsliv: Landets industri domineras av kopparutvinningen. Bland jordbruksprodukterna märks majs, durra, ris och jordnötter.

Livsmedel: Majs är populärt. En av favoriträtterna är en tjock majsgröt som kallas nshima.

Klimat: Eftersom landet ligger så högt, är det inte så varmt som man kan tro att det skall vara i ett land mitt i södra Afrika. Periodvis är det torka i landet.

[Ruta/Bild på sidorna 173–175]

Jag fick 17 månader och 24 piskrapp

Kosamu Mwanza

Född: 1886

Döpt: 1918

Bakgrund: Fick uthärda förföljelse och falska bröder. Tjänade troget som pionjär och äldste tills han slutade sitt jordiska liv 1989.

Jag gick med i nordrhodesiska armén och arbetade där som sjukvårdare under första delen av första världskriget. I december 1917 träffade jag två bibelforskare från Sydrhodesia medan jag var på permission. De gav mig sex band av Studier i Skriften. På tre dagar hade jag slukat allt som stod i de böckerna. Jag återvände inte till kriget.

Det var svårt att hålla kontakt och brevväxla med Jehovas vittnens avdelningskontor, så jag och de andra bröderna fick arbeta utan vägledning. Vi gick från by till by och samlade en grupp människor omkring oss. Sedan höll vi en predikan och besvarade deras frågor. Längre fram valde vi att träffas på en central plats kallad Galilee i norra delen av landet. Dit inbjöd vi de intresserade att komma och lyssna till vår förklaring av Bibeln. Jag fick ansvaret att sköta verksamheten. Tyvärr uppstod det många falska bröder som skapade förvirring.

Vi predikade flitigt, vilket gjorde att vi kom in på de katolska och de protestantiska missionärernas betesmarker och störde deras verksamhet. Vi fortsatte att hålla stora möten, och jag kommer ihåg hur omkring 600 personer i januari 1919 församlades i bergen nära Isoka. Poliser och soldater kom och förstörde våra biblar och böcker, för de var inte säkra på i vilket syfte vi hade samlats. Sedan grep de många av oss och satte oss i fängelse. En del fördes till en anstalt i närheten av Kasama, andra till en i Mbala och några till en så långt söderut som i Livingstone. Några fick tre års fängelse. Jag fick 17 månaders fängelse och 24 piskrapp i baken.

När jag kom ut ur fängelset åkte jag tillbaka till min hemby och fortsatte att predika. Senare blev jag gripen igen och blev satt i fängelse efter ytterligare ett antal piskrapp. Motståndet fortsatte. Hövdingen i vår by beslöt att vännerna skulle drivas bort från byn. Vi flyttade då allesammans till en annan by, där hövdingen välkomnade oss. Vi slog oss ner där och byggde med hans tillåtelse en egen by som vi kallade Nazareth. Vi fick bo där på det villkoret att vi inte störde friden genom vår verksamhet. Hövdingen var nöjd med vårt sätt att uppföra oss.

Mot slutet av 1924 återvände jag norrut till Isoka där en välvilligt inställd distriktsguvernör hjälpte mig att förstå engelska bättre. Vid den här tiden dök det upp en del självutnämnda ledare som förvrängde sanningen och vilseledde många. Men vi fortsatte att diskret ha möten i privata hem. Flera år senare fick jag en inbjudan att komma till Lusaka och träffa Llewelyn Phillips som gav mig i uppdrag att besöka församlingar längs gränsen mellan Zambia och Tanzania. Jag var ända borta i Mbeya i Tanzania och styrkte vännerna. Efter varje runda brukade jag återvända till min egen församling. Det här höll jag på med ända fram till 1940-talet då det förordnades kretstillsyningsmän.

[Ruta/Bilder på sidorna 184–186]

Grannar i norr får hjälp

År 1948 fick det nyöppnade avdelningskontoret i Nordrhodesia ansvaret för predikoverksamheten i större delen av det som kallades Brittiska Östafrika. På den tiden fanns det inte många förkunnare i Zambias höglänta grannländer i norr. Och myndigheterna var mycket restriktiva när det gällde att öppna landets gränser för utländska missionärer, så därför uppstod frågan: Vilka skulle kunna hjälpa ödmjuka människor där att lära känna sanningen?

När Happy Chisenga erbjöd sig att tjäna som reguljär pionjär i centrala provinsen i Zambia, fick han till sin förvåning en inbjudan att tjäna på ett isolerat distrikt nära Njombe i Tanzania. ”När min fru och jag såg ordet ’isolerat’, tänkte vi att vi skulle få samarbeta med förkunnare i en avlägsen trakt. Men vi fick snart veta att vi var de första som skulle predika där. När vi visade på namnet Jehova och sådana uttryck som Harmageddon i människors egna biblar, började de fundera. De kallade snart min fru för Harmageddon och mig för Jehova. När vi så småningom blev förflyttade till Arusha, lämnade vi en grupp stabila förkunnare efter oss.”

År 1957 blev William Lamp Chisenga förordnad att tjäna som pionjär med särskilt uppdrag i bergen runt Mbeya i Tanzania. ”När min fru, Mary, och jag och våra två barn kom dit i november, fick vi sitta hela natten på bussterminalen, eftersom alla hotell var fullbelagda. Det var en kall och regnig natt, men vi såg ändå fram emot att få se hur Jehova skulle vägleda förhållandena. På morgonen lämnade jag familjen vid terminalen och gick för att söka någonstans att bo. Jag visste inte vart jag skulle gå, men jag tog med mig några exemplar av Vakttornet. När jag kom till postkontoret hade jag lämnat flera exemplar av tidskrifterna och träffade då en man som hette Johnson. Han frågade: ’Var kommer du ifrån, och vart skall du?’ Jag sade att jag hade kommit dit för att förkunna de goda nyheterna. När han hörde att jag var ett Jehovas vittne, berättade han att han egentligen kom från Lundazi i östra provinsen i Zambia och att han var ett döpt vittne, men att han nu var overksam. Vi ordnade så att min familj och våra saker kom hem till honom. Med tiden blev Johnson och hans fru andligt starka igen, och de lärde oss att tala swahili. Så småningom återvände han till Zambia och blev en verksam förkunnare av de goda nyheterna. Den här erfarenheten lärde mig att vi aldrig skall underskatta Jehovas förmåga att hjälpa oss och inte heller vår möjlighet att hjälpa andra.”

Bernard Musingas heltidstjänst förde honom, hans fru, Pauline, och deras små barn till flera olika länder – Uganda, Kenya och Etiopien. Bernard berättar om ett besök på Seychellerna: ”År 1976 fick jag i uppdrag att besöka en grupp på den vackra ön Praslin. Människorna där var hängivna katoliker, och det hade uppstått några små missförstånd. Som exempel kan nämnas att sonen till en ny förkunnare hade vägrat att använda plustecknet i matematik, för som han sade: ’Det är ett kors, och jag tror inte på korset.’ Detta ledde till att religiösa ledare framförde den absurda anklagelsen: ’Jehovas vittnen låter inte sina barn lära sig matematik.’ Vi fick träffa utbildningsministern och kunde respektfullt förklara vår tro och så reda ut detta missförstånd. Den goda relation vi fick med utbildningsministern ledde till att missionärer fick komma in i landet.”

[Bild]

Happy Mwaba Chisenga

[Bild]

William Lamp Chisenga

[Bild]

Bernard och Pauline Musinga

[Ruta/Bild på sidorna 191, 192]

”Tänk på din framtid!”

Mukosiku Sinaali

Född: 1928

Döpt: 1951

Bakgrund: Har gått igenom Gilead och har arbetat som översättare. Tjänar nu som församlingsäldste.

Samma dag som jag blev döpt talade missionären Harry Arnott med mig. Det behövdes några som kunde översätta till silozi. ”Kan du hjälpa till?” frågade han. Strax därefter fick jag ett brev med ett förordnande om att tjäna som översättare och ett nummer av tidskriften Vakttornet. Jag satte ivrigt i gång med arbetet redan samma kväll. Det var inte lätt, för jag fick skriva för hand med en gammal bläckpenna, och det tog tid. Jag hade inte heller något lexikon för att hitta rätt ord på silozi. På dagarna arbetade jag vid posten, och på kvällarna översatte jag. Ibland fick jag en påminnelse från avdelningskontoret: ”Var snäll och skicka översättningen omgående.” Jag tänkte ofta: Varför kan jag inte börja i heltidstjänsten? Så till sist sade jag upp mig vid posten. Då blev de lite misstänksamma, trots att de egentligen litade på mig. Hade jag förskingrat pengar? Posten lät två europeiska inspektörer undersöka saken noga. Men de hittade inget att anmärka på. De kunde inte förstå varför jag sade upp mig. Posten erbjöd mig en bättre befattning för att jag skulle stanna kvar, men när jag tackade nej till den, sade de varnande: ”Tänk på din framtid!”

De trodde att min framtid nu var förstörd, men det var den inte. År 1960 blev jag inbjuden till Betel, och inte lång tid därefter fick jag en inbjudan att gå igenom Gileadskolan. Jag kände mig ängslig och nervös. För första gången i mitt liv skulle jag flyga – till Paris och sedan till Amsterdam och vidare till New York – och jag minns att jag tänkte: Är det så här de smorda känner det när de far till himlen? Det underbara mottagande jag fick vid huvudkontoret var fantastiskt – vännerna var så ödmjuka och fördomsfria. Jag blev sedan förordnad att återvända till Zambia, där jag fortsatte att hjälpa till med översättningsarbetet.

[Ruta/Bild på sidan 194]

Snabbare än örnar

Katuku Nkobongo är handikappad och kan inte gå. En söndag under kretstillsyningsmannens besök sades det på nyheterna att rebellstyrkor var på väg till den by som han bodde i. Alla flydde. En av de sista som lämnade byn var kretstillsyningsmannen, Mianga Mabosho. När han satte sig på cykeln för att sätta sig i säkerhet, hörde han någon ropa inifrån en hydda alldeles i närheten: ”Min broder, tänker du lämna mig här?” Det var Katuku. Kretstillsyningsmannen hjälpte honom snabbt upp på cykeln, och så bar det i väg ut ur byn.

De cyklade söderut mot Zambia genom svår terräng. Broder Nkobongo fick kravla sig uppför bergssluttningarna. Kretstillsyningsmannen berättar: ”Trots att jag hade två ben att gå med, kom han upp till bergskrönet snabbare än jag. Jag tänkte: ’Den här mannen kan inte gå, men man skulle kunna tro att han hade vingar!’ När vi till sist kom till en tryggare plats och fick lite mat att äta, bad jag honom framföra bönen. Han bad med en sådan värme och känsla att jag rördes till tårar. Han tog upp det som sägs i Jesaja, kapitel 40, och bad: ’Dina ord är sanna, Jehova. Pojkar blir både trötta och utmattade, och unga män kommer oundvikligen att snava, men de som hoppas på Jehova skall få ny kraft. De skall svinga sig upp med vingar som örnar. De skall springa och inte bli utmattade; de skall vandra och inte bli trötta.’ Och så tillade han: ’Tack, Jehova, för att du får mig att röra mig snabbare än örnarna i himlarymden.’”

[Ruta/Bild på sidorna 204, 205]

Kakishorts och bruna tennisskor

Philemon Kasipoh

Född: 1948

Döpt: 1966

Bakgrund: Tjänar som resande tillsyningsman och som lärare vid och samordnare för Skolan för förordnade tjänare i Zambia.

Min morfar övade mig i tjänsten. Han tog mig många gånger till mina skolkamrater och bad mig vittna för dem. Han brukade leda familjestudiet som vi hade regelbundet, och han såg till att alla höll sig vakna. Jag såg alltid fram emot familjestudiet.

Jag blev döpt i en flod i närheten av vårt hem. En månad efter dopet höll jag mitt första tal i församlingen. Jag minns att jag hade nya kakishorts och bruna tennisskor på mig den dagen. Men jag hade knutit skosnörena så hårt att det kändes obehagligt. Det såg församlingstjänaren. Han kom vänligt fram till podiet och lossade dem medan jag stod alldeles tyst. Talet gick bra, och den vänliga handlingen gav mig en lärdom. Jag kan se att Jehova har gett mig mycket fostran.

Jag har med egna ögon sett hur Jesaja 60:22 går i uppfyllelse. När antalet församlingar ökar, behövs det fler äldste och biträdande tjänare som är väl rustade att ta ansvar i församlingen. Skolan för förordnade tjänare fyller detta behov. Det är verkligen en källa till glädje att få undervisa dessa unga män. Jag har lärt mig att när Jehova ger oss ett uppdrag, ger han oss också av sin heliga ande.

[Ruta/Bilder på sidorna 207–209]

”Å, det är ingenting”

Edward och Linda Finch

Födda: 1951

Döpta: 1969 respektive 1966

Bakgrund: De gick igenom Gileadskolans 69:e klass. Edward tjänar som samordnare för avdelningskontorets kommitté i Zambia.

Under en sammankomstperiod körde vi genom den norra delen av landet. Där finns inte många vägar, bara stigar. Flera kilometer utanför en by såg vi några komma gående mot oss, bland annat en gammal man som gick dubbelvikt och hade käpp. Han hade knutit ihop sina kängor och hängt dem på ryggen tillsammans med en kasse med lite saker i. När vi kom närmare såg vi att de hade sammankomstmärken på sig. Vi stannade och frågade var de kom ifrån. Den äldre brodern rätade på sig lite och sade: ”Så det har ni redan glömt. Vi var tillsammans på sammankomsten i Chansa. Vi är nästan hemma nu.”

”Så när gick ni från sammankomsten?” frågade vi.

”När programmet var slut på söndagen.”

”Men nu är det onsdag eftermiddag. Har ni gått i tre dagar?”

”Ja, och förra natten hörde vi lejon.”

”Ni är verkligen värda beröm för den fina anda ni visar och för de uppoffringar ni gör för att vara med vid sammankomster.”

Den äldre brodern plockade bara ihop sina saker och började gå. ”Å, det är ingenting”, sade han. ”Ni måste åka till avdelningskontoret och tacka för den nya sammankomstplatsen. Förra året fick vi gå i fem dagar, men i år behövde vi bara gå i tre.”

De flesta kommer ihåg torkan 1992 i Zambia. Vi hade en sammankomst vid floden Zambezi, omkring 20 mil från Victoriafallen. På kvällen besökte vi olika familjer, som oftast satt hopkrupna runt en eld framför sitt lilla skjul eller sin lilla hydda. En grupp på cirka 20 vänner sjöng Rikets sånger. Vi fick höra att de hade gått i åtta dagar för att komma till sammankomsten. De tyckte inte att de hade gjort något särskilt. De hade lastat sina djur med småbarn, mat, kokkärl och annat som de behövde och gett sig i väg, och de hade övernattat där de råkade vara när det blev mörkt.

Nästa dag pålystes det att många hade drabbats av torkan och att de som var i behov av hjälp skulle få det. På kvällen kom tre bröder till vår hydda. De kom barfota och var klädda i gamla kläder. Vi var beredda på att de skulle berätta hur torkan hade drabbat dem, men i stället började de tala om hur ledsna de hade blivit när de hörde hur några av vännerna hade fått lida. En av dem tog fram ett kuvert fullt med pengar ur sin jackficka och sade: ”Snälla ni, låt dem inte gå hungriga. Här är lite som ni kan köpa mat åt dem för.” Vi blev så rörda att vi tappade målföret, ja, vi kunde inte ens förmå oss att tacka dem, och när vi hade hämtat oss hade de redan gett sig i väg. De var inte beredda på att ge ett sådant här bidrag när de kom till sammankomsten, så det de gav innebar en stor uppoffring från deras sida. Erfarenheter av det här slaget har dragit oss närmare vännerna.

[Bilder]

Trots umbäranden färdas många långt för att vara med vid sammankomster

Ovan: Mat lagas till vid sammankomsten

Till vänster: Brödbakning i en ugn utomhus

[Ruta/Bild på sidorna 211–213]

Beslutna att församlas

Aaron Mapulanga

Född: 1938

Döpt: 1955

Bakgrund: Arbetade tidigare vid Betel som översättare och som medlem av avdelningskontorets kommitté. Är nu familjefar och församlingsäldste.

Året var 1974, och vi hade sammankomst en mil öster om Kasama. Polisen insisterade på att vi upplöste den, trots att byhövdingen i Kasama hade gett oss tillstånd att ha den. Snart kom en paramilitär styrka på omkring hundra man tillsammans med befälhavaren, som var stor och kraftig, och omringade sammankomstplatsen. Vi lät programmet fortsätta, samtidigt som det pågick en livlig diskussion i en gräshydda, som tjänade som kontor, om tillstånd och om huruvida nationalsången skulle spelas.

När det var dags för mig att hålla min programpunkt följde befälhavaren med mig upp på podiet i ett försök att hindra mig från att hålla talet över sammankomstens tema. Åhörarna undrade vad som nu skulle hända. Han stod en stund och stirrade på de omkring 12 000 som var närvarande, och sedan rusade han ilsken därifrån. Efter talet hittade jag honom bakom podiet mycket uppretad. Han beordrade sina mannar att upplösa sammankomsten, men en dispyt uppstod mellan de äldre officerarna, och de körde därifrån. Efter en kort stund kom de tillbaka och hade en stor bok med sig. Befälhavaren lade den på bordet framför mig och bad mig läsa ett markerat avsnitt. Jag läste stycket tyst.

”Det är alldeles riktigt som det står i boken”, sade jag. ”Det sägs: ’Polisen har rätt att upplösa vilket som helst möte om det hotar den allmänna ordningen.’” Jag tittade på hans bälte och på revolvrarna och sade: ”Det enda hotet här är ni och era beväpnade män. Vi för vår del har inga vapen, vi har bara biblar.”

Han vände sig genast till en underrättelseofficer och sade: ”Var det inte det jag sade till dig? Vi går!” Och så tog de mig med sig till polisstationen.

När vi kom till hans kontor, tog han telefonen och ringde upp en kollega. Vi hade dittills talat engelska med varandra, men nu började han tala silozi. Han visste inte att jag också kunde det språket. De talade om mig. Jag satt bara tyst och försökte se ut som om jag inte förstod. Sedan lade han på luren och sade: ”Hör på nu!”

Jag svarade på silozi: ”Eni sha na teeleza!” vilket betyder: ”Ja, jag hör på!” Det märktes att han blev förvånad. Han satt bara och tittade på mig en lång stund. Sedan reste han sig och gick bort till ett stort kylskåp i hörnet av sitt kontor och gav mig en kall dryck. Atmosfären blev nu mer avspänd.

Senare kom också en broder som var en väl ansedd affärsman i trakten. Vi gav några praktiska förslag som lugnade ner befälhavaren, och situationen var inte längre spänd. Med Jehovas hjälp blev sammankomsten lättare att genomföra.

[Ruta/Bild på sidan 221]

Mager som en sticka

Michael Mukanu

Född: 1928

Döpt: 1954

Bakgrund: Har tjänat som resande tillsyningsman, men arbetar nu vid Betel i Zambia.

Min krets sträckte sig ner i en dal bakom en brant sluttning. Jag plågades ofta av tsetseflugor. För att slippa insekterna och värmen på dagen brukade jag gå upp klockan ett på natten och ge mig i väg över bergen till nästa församling. Eftersom jag fick gå så mycket, hade jag inte många saker med mig. Och jag var mager som en sticka, för jag hade inte mycket att äta. Bröderna tänkte skriva till avdelningskontoret och be dem ge mig ett annat förordnande, för de var övertygade om att jag, förr eller senare, skulle komma att dö. När de berättade det för mig, sade jag: ”Det var ju snällt, men tänk på att mitt förordnande kommer från Jehova, och han kan ändra det. Om jag dör, kommer jag då att vara den förste som begravs här? Låt mig få stanna. Om jag dör, kan ni väl bara meddela avdelningskontoret det.”

Tre veckor senare fick jag ett nytt förordnande. Ja, det kan vara en utmaning att tjäna Jehova, men det är bara att fortsätta. Jehova är den lycklige Guden, och om hans tjänare inte är lyckliga, kan han göra något så att de blir det och kan fortsätta lyckliga och glada i hans tjänst.

[Ruta/Bild på sidorna 223, 224]

Vi är inte vidskepliga

Harkins Mukinga

Född: 1954

Döpt: 1970

Bakgrund: Tjänade som resande tillsyningsman tillsammans med sin hustru och arbetar nu vid Betel i Zambia.

När vi var i resetjänsten hade vi – min fru, Idah, och jag – med oss vårt enda barn, en tvåårig son. När vi kom till en församling hälsades vi varmt välkomna av vännerna. På torsdagsmorgonen började vår son gråta, och han ville inte sluta. Klockan åtta var jag tvungen att lämna honom och ge mig i väg till mötet för tjänst och låta Idah ensam kärleksfullt ta hand om honom. En timme senare, då jag ledde ett bibelstudium, fick jag höra att han hade dött. Vad som gjorde saken värre var att vi fick veta att flera bröder dragit slutsatsen att någon hade förhäxat honom. Vi försökte hjälpa dem att förstå att det inte var så, men nyheten spred sig som en löpeld i hela området. Jag förklarade att Satan har stor makt, men inte över Jehova och hans lojala tjänare. ”Tid och oförutsedd händelse” drabbar oss alla, men vi bör inte låta fruktan få oss att dra förhastade slutsatser. (Pred. 9:11)

Dagen därpå begravdes vår son, och efter begravningen höll vi församlingsmötet. Det här lärde vännerna en del: Vi fruktar inte onda andar och är inte heller vidskepliga. Trots den djupa sorg vi kände fortsatte vi besöksveckan med dess aktiviteter och for sedan vidare till nästa församling. I stället för att församlingen tröstade oss i vår svåra situation, gav vi församlingen tröst och uppmuntran genom att framhålla att döden snart skall vara borta för alltid.

[Ruta/Bild på sidorna 228, 229]

Vi tog mod till oss

Lennard Musonda

Född: 1955

Döpt: 1974

Bakgrund: I heltidstjänsten sedan 1976. Var i resetjänsten i sex år och tjänar nu vid Betel i Zambia.

Jag minns hur jag omkring år 1985 besökte församlingar i landets nordligaste delar. Åren dessförinnan hade motståndet från politiskt håll varit intensivt där. Jag hade nyligen blivit förordnad som kretstillsyningsman, då det uppstod en situation där jag fick tillfälle att visa både tro och mod. Efter ett möte för tjänst en dag var vi redo att besöka en by i närheten. Då sade en broder att han hade hört att hela byn skulle gå till angrepp mot oss och slå oss om vi försökte predika där. Jag hade svårt att tänka mig att det skulle kunna hända vid det här tillfället, även om det hade förekommit pöbelangrepp i slutet av 1960-talet och i början av 1970-talet.

En del förkunnare blev rädda och ville inte följa med, när de hörde vad som kunde hända. Men vi var ganska många som tog mod till oss och gav oss i väg till byn. Vi blev överraskade över vad vi fick se och uppleva. Vi fick lämna många tidskrifter och fick flera trevliga samtal med dem vi träffade. Men vi upptäckte att några rusade bort när de såg oss komma in i byn. De flydde från sina kokande grytor och lämnade sina hus olåsta. Så i stället för att byborna gick till angrepp drog de sig tillbaka.

[Ruta/Bild på sidorna 232, 233]

Jag fick springa för livet

Darlington Sefuka

Född: 1945

Döpt: 1963

Bakgrund: Har tjänat som pionjär med särskilt uppdrag, varit resande tillsyningsman och arbetat vid Betel i Zambia.

Det var 1963, och förhållandena var oroliga. När vi gick ut i tjänsten hände det ofta att ett gäng politiskt engagerade ungdomar gick före oss och varnade människor för att lyssna på oss. De hotade dem och sade att om de gjorde det skulle de få sina dörrar och fönster sönderslagna.

En kväll, bara två dagar efter det att jag hade blivit döpt, blev jag svårt slagen av 15 ungdomar i en grupp. Blodet rann från munnen och näsan. En annan kväll blev en broder och jag överfallna av en grupp på omkring 40 ungdomar som hade följt efter oss ända hem. Jag tänkte då på vad Herren Jesus fick vara med om, och det gav mig kraft. Och i doptalet som broder John Jason höll när jag döptes hade han framhållit att en kristens liv inte är problemfritt. Så när det här hände kom det inte som en överraskning, utan det blev till stimulans och uppmuntran.

Vid den här tiden ville politikerna ha stöd i sin kamp för självständighet, och vår neutrala hållning sågs som ett ställningstagande för européer och amerikaner. Och religiösa ledare som stödde politiska grupper var inte sena att underblåsa allt negativt som sades om oss. Förhållandena var svåra innan landet blev självständigt, men även efteråt. Många bröder förlorade sina arbeten och sina företag därför att de inte ville skaffa sig partikort. En del flyttade från städerna tillbaka till sina hembyar och tog lågavlönade arbeten för att slippa kravet att ge bidrag åt politiska aktiviteter.

När jag var i tonåren tog min kusin, som inte var något vittne, hand om mig. Min neutrala ställning ledde till att hans familj blev hotad och trakasserad. De blev rädda. Så en dag sade min kusin till mig innan han gick till arbetet: ”När jag kommer hem i kväll, vill jag att du har flyttat härifrån.” Först trodde jag att han skojade, eftersom jag inte hade några andra släktingar i staden. Jag hade ingenstans att ta vägen. Men jag insåg snart att han menade allvar. När han kom hem och fann att jag var kvar, blev han rasande. Han tog stenar och började jaga mig. ”Gå till dina medhundar!” skrek han. Jag fick springa för livet.

Min pappa fick höra vad som hade hänt och sände mig ett meddelande som löd: ”Om du står fast vid din neutrala hållning, får du aldrig sätta din fot i mitt hus.” Det var svårt. Jag var 18 år. Vem skulle vilja ta emot mig? Församlingen gjorde det. Jag tänker ofta på kung Davids ord: ”Om så min egen far och min egen mor övergav mig, skulle Jehova ta mig till sig.” (Ps. 27:10) Och jag kan verkligen intyga att Jehova håller det han lovar.

[Ruta/Bild på sidorna 236, 237]

Genom mitt uppförande vann jag många lärares respekt

Jackson Kapobe

Född: 1957

Döpt: 1971

Bakgrund: Tjänar som församlingsäldste.

År 1964 började de första eleverna stängas av från skolorna. Avdelningskontoret hjälpte föräldrar att förstå att de måste förbereda barnen. Jag kommer ihåg att pappa satte sig ner hos mig efter skolan och talade med mig om 2 Moseboken 20:4, 5.

Vid morgonsamlingarna i skolan stod jag längst bak för att undvika bråk. De som inte sjöng nationalsången blev tillsagda att ställa sig längst fram. När rektorn frågade varför jag inte sjöng, svarade jag med ett citat från Bibeln. ”Läsa kan du, men inte sjunga!” röt läraren. Han menade att jag var skyldig att visa staten lojalitet för att jag fick gå i skolan och lära mig läsa.

I februari 1967 blev jag till sist avstängd från skolan. Det gjorde mig både ledsen och besviken, för jag tyckte om att gå i skolan och det gick också bra för mig där. Trots att pappa utsattes för hård press från sina arbetskamrater och icke troende släktingar, försäkrade han mig om att jag handlade rätt. Mamma blev också hårt ansatt. När jag följde med henne ut på fälten för att arbeta, sade andra kvinnor hånfullt: ”Varför är inte han i skolan?”

Men jag fick ändå undervisning. År 1972 började det läggas större vikt vid att ha läs- och skrivundervisning i församlingen. Så småningom blev situationen i skolorna lättare. Vi bodde så att vi hade skolan på andra sidan vägen. Rektorn kom ofta och bad att få lite kallt vatten att dricka eller att få låna kvastar för att sopa klassrum med. En gång kom han till och med för att låna pengar! Den vänlighet som min familj visade måste ha rört honom, för en dag frågade han: ”Skulle er son vilja fortsätta i skolan?” Pappa påminde honom om att jag fortfarande var ett Jehovas vittne. ”Det är inga problem”, sade rektorn. ”Vilken klass vill du börja i?” frågade han mig. Jag valde klass sex. Samma skola, samma rektor, samma klasskamrater – enda skillnaden var att jag kunde läsa bättre än de flesta i klassen på grund av den undervisning i läsning och skrivning som jag hade fått i Rikets sal.

Genom att jag arbetade hårt och uppförde mig väl vann jag många lärares respekt, vilket gjorde skolgången lättare. Jag studerade flitigt och tog examen i olika ämnen, vilket gjorde att jag kunde få en ansvarsfull ställning i gruvorna och längre fram kunde försörja en familj. Jag är glad att jag aldrig kompromissade och sjöng.

[Ruta/Bild på sidorna 241, 242]

”Hur skulle vi kunna sluta predika?”

Jonas Manjoni

Född: 1922

Döpt: 1950

Bakgrund: Har tjänat vid Betel i Zambia i över 20 år. Tjänar nu som äldste och reguljär pionjär.

Mitt under andra världskriget kom min bror tillbaka från Tanzania med en bibel och flera böcker, däribland Framtidens regering och Försoningen. Eftersom Jehovas vittnens litteratur då var förbjuden, var jag intresserad av att se varför den var det. Jag läste boken Försoningen men tyckte att den var svår att förstå. Några år senare besökte jag min bror och följde med honom på ett församlingsmöte. Det hölls inte i någon Rikets sal, utan på ett röjt område inhägnat med bambu. Där användes ingen tryckt disposition, utan allt material hämtades direkt från Bibeln, och det var fantastiskt att lyssna till det föredraget! Bibeln förklarades på ett helt annat sätt än i den kyrka jag gick i, där de närvarande var ivriga att få hälsa flaggan och slå på trummor. I den kyrkan kunde man käbbla om stammotsättningar och om vilket språk man skulle sjunga på. Men vid det här mötet hörde jag underbara sånger som var till lovprisning av Jehova, och jag såg hela familjer sitta tillsammans och inta andlig mat.

Jag blev döpt och arbetade sedan vidare som sjukvårdare, vilket gjorde att jag fick resa till olika orter i gruvområdena. År 1951 tog jag två veckors tjänstledighet för att hjälpa till vid avdelningskontoret i Lusaka. Kort därefter blev jag inbjuden att tjäna vid Betel. Först fick jag arbeta på lagret, och senare, när kontoret flyttade till Luanshya, fick jag hjälpa till med korrespondens- och översättningsarbete. Trots en del politiska förändringar i början av 1960-talet fortsatte bröderna att vara produktiva i tjänsten och att hålla sig neutrala under den politiska omvälvningen.

Jag fick flera gånger träffa dr Kenneth Kaunda, och i mars 1963, dvs. strax innan han blev president i Zambia, fick jag tillfälle att förklara för honom varför vi inte vill vara med i något politiskt parti eller köpa partikort. Vi bad honom hjälpa oss att få politiska motståndare att sluta hota och skrämma oss, och han begärde att få mer information. Några år senare inbjöd dr Kaunda oss till stadshuset, där vi fick privilegiet att tala till honom och hans främsta ministrar. Mötet varade till sent på kvällen. Presidenten hade inget att invända mot Jehovas vittnen som religiös grupp, men han frågade om vi inte bara kunde ha möten som andra trossamfund, utan att gå ut och predika. ”Hur skulle vi kunna sluta predika?” svarade vi. ”Jesus predikade. Han byggde inte bara ett tempel tillsammans med fariséerna.”

Trots våra vädjanden förbjöds vissa grenar av vår förkunnartjänst. Men som alltid hittade vi på sätt att ära och upphöja Jehova, som använder sina tjänare till att förverkliga sina avsikter.

[Ruta/Bild på sidorna 245, 246]

Jag hade en stark önskan att lära

Daniel Sakala

Född: 1964

Döpt: 1996

Bakgrund: Tjänar som församlingsäldste.

Jag var med i Zion Spirit Church när jag fick broschyren Learn to Read and Write (Lär dig läsa och skriva). Jag var analfabet, men jag hade en stark önskan att lära. Så jag tittade mycket i den här broschyren. Jag bad andra hjälpa mig att förstå nya ord. På det sättet gjorde jag fina framsteg utan att ha någon lärare, och efter bara en kort tid hade jag lärt mig grunderna i konsten att läsa och skriva.

Jag kunde nu läsa Bibeln! Men jag upptäckte flera saker som inte stämde med sedvänjorna i min kyrka. Min svåger, ett Jehovas vittne, sände mig broschyren De dödas andar – Kan de hjälpa dig eller skada dig? Finns de över huvud taget? När jag läste den kände jag att jag måste ställa en del frågor till min pastor. Så en dag när jag var i kyrkan läste jag 5 Moseboken 18:10, 11 och frågade: ”Varför gör vi sådant som Bibeln fördömer?”

”Vi måste spela vår roll”, svarade pastorn. Jag förstod inte vad han menade.

Sedan läste jag Predikaren 9:5 och frågade: ”Varför uppmanar vi människor att hedra de döda när Bibeln säger att de döda ’vet ingenting alls’?” Varken pastorn eller någon annan i kyrkan svarade på den frågan.

Lite senare kom några kyrkomedlemmar fram till mig och sade: ”Vi är inga Jehovas vittnen, så varför skulle vi sluta att vörda de döda eller att följa våra sedvänjor?” Detta förbryllade mig. Jag hade ju bara använt Bibeln, och ändå drog församlingen den slutsatsen att jag hade kontakt med Jehovas vittnen! Efter detta började jag gå till Rikets sal tillsammans med två andra från min gamla kyrka. Under de tre första månaderna lyckades jag uppmuntra flera av mina närmaste släktingar att gå på Jehovas vittnens möten. Tre av dem är nu döpta, däribland min fru.

[Tabell på sidorna 176, 177]

ZAMBIA – VIKTIGA ÅRTAL

1910

1911: Studier i Skriften når Zambia.

1919: Kosamu Mwanza och omkring 150 andra blir pryglade och satta i fängelse.

1925: Bibelforskarnas kontor i Kapstaden gör vissa inskränkningar i fråga om predikoverksamheten och dopet.

1935: Regeringen stoppar importen av viss litteratur. Tjugo publikationer förbjuds.

1936: En depå öppnas i Lusaka under överinseende av Llewelyn Phillips.

1940

1940: Regeringen förbjuder import och spridning av vår litteratur. Dop börjar förrättas igen.

1948: De första gileaditerna kommer.

1949: Regeringen upphäver förbudet mot Vakttornet.

1954: Avdelningskontoret flyttar till Luanshya.

1962: Avdelningskontoret flyttar till Kitwe.

1969: Regeringen förbjuder vår predikoverksamhet.

1970

1975: Missionärer utvisas.

1986: Missionärer får komma in i landet igen.

1993: Det nuvarande avdelningskontoret i Lusaka överlämnas.

2000

2004: En utbyggnad av avdelningskontoret i Lusaka överlämnas.

2005: 127 151 förkunnare är verksamma i Zambia.

[Tabell]

(Se publikationen)

Antal förkunnare

Antal pionjärer

65 000

130 000

1910 1940 1970 2000

[Kartor på sidan 169]

(För formaterad text, se publikationen)

KONGO (KINSHASA)

ZAMBIA

Kaputa

Mbala

Isoka

Kasama

Samfya

Lundazi

Mufulira

Kalulushi

Kitwe

Luanshya

Kabwe

LUSAKA

Senanga

Zambezi

Livingstone

BOTSWANA

ZIMBABWE

MOÇAMBIQUE

MALAWI

[Helsidesbild på sidan 162]

[Bild på sidan 167]

Thomson Kangale

[Bild på sidan 170]

Llewelyn Phillips

[Bild på sidan 178]

Harry Arnott, Nathan Knorr, Kay och John Jason samt Ian Fergusson, 1952

[Bild på sidan 193]

Till höger: Manda Ntompa och hans familj i flyktinglägret i Mwange, 2001

[Bild på sidan 193]

Nedan: Ett typiskt flyktingläger

[Bild på sidan 201]

Första klassen i Skolan för förordnade tjänare i Zambia, 1993

[Bild på sidan 202]

Lärarna Richard Frudd och Philemon Kasipoh talar med en elev

[Bild på sidan 206]

Sammankomstplatser byggdes upp med hjälp av lera, gräs och annat material från trakten

[Bild på sidan 215]

Till vänster: Bibliskt drama, 1991

[Bild på sidan 215]

Nedan: Dopkandidater vid områdessammankomsten ”Budbärare om fred från Gud”, 1996

[Bild på sidan 235]

Advokat Richmond Smith tillsammans med Feliya Kachasu och hennes far, Paul

[Bilder på sidan 251]

Glada arbetare håller här på att bygga det avdelningskontor som nu finns i Lusaka

[Bilder på sidorna 252, 253]

1, 2) Nybyggda Rikets salar

3, 4) Avdelningskontoret i Lusaka

5) Stephen Lett vid överlämnandet av tillbyggnaden till avdelningskontoret i december 2004

[Bild på sidan 254]

Avdelningskontorets kommitté, från vänster till höger: Albert Musonda, Alfred Kyhe, Edward Finch, Cyrus Nyangu och Dayrell Sharp