Kapitel 11

Hur vi blev kända som Jehovas vittnen

UNDER de första årtiondena av deras nutida historia blev de ofta omtalade som rätt och slätt bibelforskare. När andra frågade vad organisationen hette, svarade våra bröder ofta: ”Vi är kristna.” Broder Russell besvarade en sådan fråga på följande sätt i Zion’s Watch Tower: ”Vi avskiljer oss inte från andra kristna genom att ta oss ett åtskiljande eller säreget namn. Vi är nöjda med det namn, ’kristna’, under vilket de första heliga var kända.” — Numret för september 1888.

Hur kommer det sig då att vi i dag är kända som Jehovas vittnen?

Namnet ”kristna”

Jesu Kristi sanna efterföljare, både i det första århundradet och i nutid, har talat om sig själva och sina medtroende som ”bröderna”, ”vännerna” och ”Guds församling”. (Apg. 11:29; 3 Joh. v. 14; 1 Kor. 1:2) De har också talat om Kristus som ”Herren” och sig själva som ”Kristi Jesu slavar” och ”Guds slavar”. (Kol. 3:24; Fil. 1:1; 1 Petr. 2:16) Sådana benämningar har på ett otvunget sätt kunnat användas inom församlingen, och där har alla förstått vad som avsetts.

I det första århundradet kom det levnadssätt som kretsade kring tron på Jesus Kristus (och i utvidgad bemärkelse även församlingen) att omtalas som ”Vägen”. (Apg. 9:2; 19:9) Ett antal översättningar av Apostlagärningarna 18:25 antyder att man också använde uttrycket ”Jehovas väg”.a Å andra sidan var det somliga utanför församlingen som hånfullt använde benämningen ”nasaréernas sekt”. — Apg. 24:5.

År 44 v.t. eller kort därefter började Jesu Kristi trogna efterföljare bli kända som ”kristna”. Somliga påstår att det var utomstående som kallade dem så och att de gjorde det på ett förklenande sätt. Men ett antal bibelkommentatorer och författare av bibliska ordböcker säger att ett verb som används i Apostlagärningarna 11:26 inbegriper tanken på gudomlig vägledning eller uppenbarelse. Nya Världens översättning återger därför det här skriftstället på följande sätt: ”Det var först i Antiokia som lärjungarna genom gudomlig skickelse blev kallade kristna.” (Liknande återgivningar finner man i Robert Youngs Literal Translation of the Holy Bible, reviderad utgåva av år 1898; The Simple English Bible av år 1981 och Hugo McCords New Testament av år 1988.) Omkring år 58 v.t. var benämningen ”kristen” välkänd även bland romerska myndighetspersoner. — Apg. 26:28.

Så länge Kristi apostlar levde, särskilde namnet ”kristna” Kristi efterföljare från alla andra. (1 Petr. 4:16) Alla som bekände sig vara kristna men som genom sina trosuppfattningar eller sitt uppförande visade att de inte var det blev uteslutna ur den kristna gemenskapen. Men efter apostlarnas död sådde Satan ut frön som frambringade efterhärmande eller falska kristna, alldeles som Jesus hade förutsagt. Också de kallade sig kristna. (Matt. 13:24, 25, 37—39) När den avfälliga kristendomen började tvångsomvända människor, var det många som sade att de var kristna bara för att slippa bli förföljda. Med tiden kom den europé som inte bekände sig till judendomen, islam eller ateismen ofta att betraktas som kristen, oavsett vad han trodde eller hur han levde.

Hånfulla öknamn

Från och med 1500-talet utgjorde den här situationen ett problem för reformatorerna. Hur skulle de kunna särskilja sig från andra som kallade sig kristna, när benämningen ”kristen” användes så godtyckligt?

Ofta godtog de helt enkelt stillatigande ett hånfullt öknamn som deras fiender hade gett dem. De som först använde benämningen ”lutheraner” om Martin Luthers efterföljare var hans teologiska motståndare. De som var förbundna med John Wesley i England kallades ”metodister”, därför att de var ovanligt noggranna och metodiska när det gällde att fullgöra religiösa plikter. Baptisterna motsatte sig till att börja med öknamnet ”anabaptister” (som betyder ”omdöpare” eller ”vederdöpare”), men så småningom antog de namnet ”baptister” som ett slags kompromiss.

Hur var det då med bibelforskarna? Prästerskapet kallade dem ”russellianer” eller ”rutherfordare”. Men att anta ett sådant namn skulle ha skapat grogrund för en sekterisk anda. Det skulle inte ha varit i överensstämmelse med den tillrättavisning som aposteln Paulus gav några av de första kristna, när han skrev: ”När en säger: ’Jag hör till Paulus’, men en annan säger: ’Jag till Apollos’, är ni då inte rätt och slätt människor [dvs. köttsliga och inte andliga i ert sätt att se på saker och ting]?” (1 Kor. 3:4) Somliga kallade dem ”Millennii Dagnings-folket”, men läran om Kristi millennium eller tusenårsrike var bara en av deras läror. Andra kallade dem ”Vakttorns-folket”, men inte heller det var ett passande namn, för Vakttornet var bara en av de publikationer som de använde för att sprida Bibelns sanning.

Behovet av ett särskiljande namn

Med tiden blev det alltmer uppenbart att församlingen av Jehovas tjänare verkligen behövde ett särskiljande namn förutom beteckningen ”kristen”. Människor i allmänhet hade fått en skev uppfattning om vad det innebar att vara en kristen, eftersom de som kallade sig kristna ofta visste mycket lite eller ingenting alls om vem Jesus Kristus var, vad han lärde och vad de skulle göra om de verkligen var hans efterföljare. Allteftersom våra bröder gick framåt i förståelsen av Guds ord, insåg de klart behovet av att tydligt avskilja sig från de religiösa system som med orätt kallade sig kristna.

Det är sant att våra bröder ofta talade om sig själva som bibelforskare, och från och med år 1910 använde de namnet International Bible Students’ Association (Internationella Bibelstudiesällskapet) i förbindelse med sina möten. För att undvika förväxling med den lagligen inregistrerade sammanslutning som de nyligen hade bildat, International Bible Students Association (Internationella Bibelstudiesällskapet), började de år 1914 kalla sina lokala grupper Associated Bible Students (förenade bibelforskare). Men deras tillbedjan inbegrep mer än att studera Bibeln. Dessutom fanns det också andra som studerade Bibeln — somliga som ett uttryck för gudsfruktan, andra med en kritisk inställning och många därför att de helt enkelt betraktade Bibeln som god litteratur. Efter broder Russells död fanns det en del som tidigare hade varit förbundna med bibelforskarna, men som nu vägrade att samarbeta med Sällskapet Vakttornet och Internationella Bibelstudiesällskapet och som till och med motarbetade dessa sällskap. Sådana grupper som avskilde sig använde många olika namn, och en del av dem höll fast vid benämningen ”förenade bibelforskare”. Detta skapade ytterligare förvirring.

Men så, år 1931, antog vi namnet Jehovas vittnen, som verkligen särskilde oss från alla andra. Författaren Chandler W. Sterling omtalar detta som ”det största snilledraget” av J. F. Rutherford, Sällskapet Vakttornets dåvarande president. Som den här författaren betraktade saken var detta ett smart drag som inte bara gav gruppen ett officiellt namn, utan som också gjorde det lätt för den att tolka allt som står i Bibeln om ”vittnen” och ”vittnande” som speciellt tillämpligt på Jehovas vittnen. Som en kontrast till detta kan vi lägga märke till vad A. H. Macmillan, som samarbetade med tre av Sällskapet Vakttornets presidenter, sade om broder Rutherfords tillkännagivande: ”Det råder inget tvivel i mitt sinne — det gjorde det inte då och gör det inte heller nu — om att Herren vägledde honom i detta och att det är det namn Jehova vill att vi skall bära, och vi är mycket lyckliga och mycket glada över att ha det.” Vilket synsätt stöds av de faktiska förhållandena? Var namnet ”ett snilledrag” från broder Rutherfords sida, eller gavs det genom gudomlig skickelse?

Utvecklingen som ledde fram till det nya namnet

Det var på 700-talet f.v.t. som Jehova lät Jesaja skriva: ”’Ni är mina vittnen’, är Jehovas uttalande, ’ja min tjänare som jag har utvalt, för att ni må veta och ha tro på mig och för att ni må förstå att jag är densamme. Före mig blev ingen Gud formad, och efter mig är det fortfarande ingen. ... Ni är mina vittnen’, är Jehovas uttalande, ’och jag är Gud.’” (Jes. 43:10, 12) Som framgår av de kristna grekiska skrifterna får många profetior som nedtecknades av Jesaja sin uppfyllelse i förbindelse med den kristna församlingen. (Jämför Jesaja 8:18 med Hebréerna 2:10—13; Jesaja 66:22 med Uppenbarelseboken 21:1, 2.) Men Jesaja 43:10, 12 behandlades aldrig ingående i The Watch Tower under de 40 första åren som tidskriften kom ut.

Genom sitt studium av Bibeln fick emellertid Jehovas tjänare sin uppmärksamhet riktad på en ny utveckling av stor betydelse. Guds kungarike med Jesus som messiansk kung hade fötts i himlarna år 1914. År 1925, det år då detta klargjordes i Vakt-Tornet, riktade 11 olika nummer av tidskriften uppmärksamheten på den profetiska befallningen i Jesaja, kapitel 43, om att vara vittnen för Jehova.

Huvudartikeln i Vakt-Tornet för 1 april 1926 (på engelska 1 januari 1926) hade som rubrik den uppfordrande frågan: ”Vem vill ära Jehova?” Från och med det året och omkring fem år framöver behandlade tidskriften en del av Jesaja 43:10—12 i 46 olika nummer, och varje gång tillämpades det här skriftstället på de sanna kristna.b År 1929 framhölls det att den framträdande stridsfråga som hela den förnuftsbegåvade skapelsen står inför har att göra med att Jehovas namn skall äras. Och när det gäller det ansvar som Jehovas tjänare har i samband med denna stridsfråga togs Jesaja 43:10—12 gång på gång upp till begrundan.

De faktiska förhållandena visar alltså att ett framåtskridande studium av Bibeln ledde till att Jehovas tjänare gång på gång fick sin uppmärksamhet riktad på sin förpliktelse att vara vittnen för Jehova. Det var inte namnet på en grupp som dryftades, utan det arbete de skulle utföra.

Men under vilket namn skulle dessa vittnen vara kända? Vilket namn skulle vara lämpligt med tanke på det arbete de utförde? Vilken slutsats pekade Guds eget ord på? Den frågan behandlades vid ett konvent i Columbus i Ohio i USA den 24—30 juli 1931.

Det nya namnet

På framsidan av konventprogrammet stod det med stora bokstäver J W. Vad betydde dessa bokstäver? Det förklarades inte förrän på söndagen, den 26 juli. Den dagen höll broder Rutherford det offentliga föredraget ”Riket som är världens hopp”. I det talet använde han just namnet Jehovas vittnen med avseende på dem som förkunnar om Guds kungarike.

Senare samma dag utvecklade broder Rutherford detta vidare i ett annat tal, där han redogjorde för skälen till att det var nödvändigt med ett särskiljande namn.c Vilket namn pekade Bibeln själv på? Talaren citerade Apostlagärningarna 15:14, som visar att det var Guds uppsåt att ta ut ”ett folk för sitt namn” från nationerna. I sitt tal framhöll han att Jesus Kristus, som det står i Uppenbarelseboken 3:14, är ”det trogna och sanna vittnet”. Han hänvisade till Johannes 18:37, där Jesus förklarade: ”Till detta har jag kommit i världen: att jag skulle vittna om sanningen.” Han riktade uppmärksamheten på 1 Petrus 2:9, 10, där det sägs att Guds tjänare ”’vitt och brett skall förkunna hans dygder’, hans som har kallat ... [dem] ut ur mörkret in i sitt underbara ljus”. Han analyserade ett antal skriftställen från Jesaja. Några av dessa förstod man inte helt och fullt den gången. Men som en höjdpunkt i talet läste han Jesaja 43:8—12, som innehåller det gudomliga uppdraget: ”’Ni är mina vittnen’, är Jehovas uttalande, ’och jag är Gud.’” Till vilken slutsats ledde Jehovas eget ord dem? Vilket namn skulle vara i överensstämmelse med det sätt varpå Gud använde dem?

Det uppenbara svaret ingick i en resolution som med stor entusiasm antogs vid det tillfället.d Resolutionen lydde delvis:

”För att göra vår verkliga ställning känd och emedan vi tro, att det är i överensstämmelse med Guds i ordet uttryckta vilja, besluta och uttala vi fördenskull följande:

Oaktat vi hysa stor kärlek till vår broder Charles T. Russell för hans arbetes skull, och under det vi med glädje erkänna, att Herren brukade honom och storligen välsignade hans arbete, kunna vi dock icke enligt Guds ord låta kalla oss ’russellianer’. Watch Tower Bible and Tract Society, International Bible Students Association och Peoples Pulpit Association äro blott namn på korporationer eller organisationer, vilka vi såsom en skara kristna kontrollera och bruka i och för utförandet av vårt verk i lydnad för Guds befallningar, men intet av dessa namn kan med rätta användas om eller gälla oss såsom en skara kristna, vilka följa i vår Herres och Mästares, Kristi Jesu, fotspår. Vi studera bibeln, men såsom en skara kristna, vilka utgöra en förening eller sammanslutning, vilja vi dock icke själva kalla oss eller låta kalla oss ’bibelforskare’, ’bibelstuderande’ eller liknande namn såsom uttryck för vår ställning inför Herren; vi önska icke kallas med eller bära någon människas namn.

Då vi blivit köpta med Jesu Kristi, vår Herres och Återlösares, dyrbara blod, blivit rättfärdiggjorda och pånyttfödda av Gud Jehova och kallade till hans rike, förklara vi utan tvekan vår obetingade trohet och lydnad mot och hängivenhet för Gud Jehova och hans rike. Vi förklara oss vara Gud Jehovas tjänare, som fått i uppdrag och bemyndigats att utföra ett verk i hans namn och att i lydnad för hans befallningar avgiva Jesu Kristi vittnesbörd och kungöra för folken, att Jehova är den sanne och Allsmäktige Guden. Fördenskull mottaga vi och vidkänna oss med glädje det namn, som Herrens mun har nämnt, och åstunda att varda kända under och kallade med detta namn, nämligen Jehovas vittnen. — Jesaja 43:10—12.”e

Efter det att hela resolutionen hade lästs upp visade åhörarna med en kraftig, ihållande applåd att de helt och fullt instämde i det som sades i resolutionen.

De tar på sig ansvaret

Vilken ära det är att få bära det namn som tillhör den ende sanne Guden, universums Suverän! Men det följer ansvar med att bära detta namn. Det är ett ansvar som andra religiösa grupper inte vill ta på sig. Som broder Rutherford sade i sitt tal: ”Lyckliga äro de som kunna taga emot ett namn, som ingen under solen vill bära utom de som äro Gud Jehova helt och oförbehållsamt hängivna.” Hur passande är det därför inte att Jehovas tjänare bär Guds egennamn, att de gör det känt och att det på ett framträdande sätt är förbundet med kungörandet av hans uppsåt!

Varje grupp eller enskild person som talar i Jehovas namn förpliktar sig att förmedla hans ord sanningsenligt. (Jer. 23:26—28) De måste inte bara kungöra Jehovas föranstaltningar för att välsigna dem som älskar rättfärdighet, utan också hans domar över dem som utövar orättfärdighet. Det som Jehova befallde sina profeter i forna tider gäller också i dag: Hans vittnen får inte ta bort något från Guds ord genom att underlåta att göra det känt. (Jer. 1:17; 26:2; Hes. 3:1—11) De måste kungöra både ”godviljans år från Jehovas sida och hämndens dag från vår Guds sida”. (Jes. 61:1, 2) De som antog den ovan nämnda resolutionen insåg detta ansvar, och i senare delen av resolutionen förklarade de:

”Såsom Jehovas vittnen ha vi allenast det uppsåtet och hysa endast den önskan: att visa fullständig lydnad för hans befallningar. Därför förkunna vi, att han är den ende sanne Guden, den Allsmäktige, att hans ord är sannfärdigt och att all heder och ära tillkommer hans namn, att Kristus är Guds Konung, som han insatt på sin tron, och att hans rike nu har kommit. I lydnad för Herrens befallningar måste vi nu förkunna detta goda budskap såsom ett vittnesbörd för folken och på det att såväl de styrande som de styrda må få underrättelse om Satans onda och förfärliga organisation, av vars synliga del ’kristenheten’ är det mest ondskefulla elementet, och om Guds uppsåt att inom kort krossa Satans organisation, vilken stora händelse snabbt skall följas av att Kristus, Konungen, bringar de lydiga människorna på jorden frid och välgång, frihet och hälsa, lycka och evigt liv. Gudsriket är det enda världen har att sätta sitt hopp till; varje annat hopp är dömt att slå fel. Detta budskap måste nu framföras av dem som äro Jehovas vittnen.

Vi uppmana ödmjukeligen alla dem som äro Jehova och hans rike helt hängivna, att förena sig med oss i att förkunna dessa goda tidender [nyheter], på det att Herrens rättfärdiga baner må resas upp och folken få veta, var de kunna finna sanningen och finna hopp om befrielse — och först och främst på det att Gud Jehovas stora och heliga namn må varda rättfärdigat, ärat och upphöjt.”

Det var inte bara i Columbus i Ohio som åhörarna tog emot upplysningen om det nya namnet med spontana applåder. Reaktionen var densamma på en rad platser, ja så långt bort som i Australien. I Japan lyckades man efter många timmars ansträngning bara snappa upp en liten del av programmet på en kortvågsradio mitt i natten. Det blev genast översatt. På det sättet fick den lilla gruppen där höra resolutionen och den rungande applåden. Matsue Ishii var en av dem som var med, och hon skrev längre fram: ”Vi ropade av glädje tillsammans med våra bröder i Amerika.” Efter konventet i Columbus gav Jehovas vittnen vid sammankomster och i församlingar i alla de länder där de utförde sin tjänst uttryck åt att de helt och fullt instämde i resolutionen. Från Norge kom följande rapport: ”Vid vårt årskonvent ... i Oslo reste vi oss alla upp, och med stor entusiasm ropade vi ’ja’, när vi antog vårt nya namn ’Jehovas vittnen’.”

Mer än en benämning

Skulle världen i allmänhet uppfatta att våra bröder hade antagit detta nya namn? Ja, helt visst! Med hjälp av den största sammankoppling av radiostationer som dittills använts överfördes talet, i vilket det nya namnet tillkännagavs, till en lång rad platser. Dessutom fanns resolutionen, där det nya namnet presenterades, med i broschyren Riket som är världens hopp. Efter konventet spred Jehovas vittnen miljontals exemplar av den här broschyren på många språk i Nord- och Sydamerika, Europa, Afrika och Asien och på öarna i havet. Förutom att de erbjöd broschyren från hus till hus gjorde de en särskild ansträngning att lämna ett exemplar till alla myndighetspersoner, framstående affärsmän och präster. År 1992 levde fortfarande några som mycket väl kom ihåg hur de tog del i den här viktiga kampanjen.

Det var inte alla som tog emot broschyren välvilligt. Eva Abbott i Förenta staterna minns att när hon en gång var på väg tillbaka från en prästs hus, kom broschyren flygande förbi henne och landade på marken. Hon ville inte låta den ligga kvar där, så hon tog upp den. Men i samma stund kom en stor hund morrande, nappade till sig broschyren ur hennes hand och sprang tillbaka med den till sin husse, prästen. Hon sade: ”Om inte jag kunde förmedla den, kunde hunden göra det!”

Martin Pötzinger, som längre fram tjänade som medlem av Jehovas vittnens styrande krets, berättade: ”Förvånade ansikten mötte oss vid varje dörr, när vi presenterade oss med orden: ’Jag kommer hit i dag som ett av Jehovas vittnen.’ Folk skakade på huvudet eller frågade: ’Men ni är väl fortfarande bibelforskare? Eller har ni gått med i en ny sekt?’” Med tiden ändrades situationen. Flera årtionden efter det att de hade börjat använda sitt särskiljande namn skrev broder Pötzinger: ”Vilken förändring! Innan jag hinner säga ett ord, säger folk: ’Du måste vara ett Jehovas vittne.’” Ja, nu känner de till namnet.

Detta namn är inte bara en benämning. Unga och gamla, män och kvinnor — alla Jehovas vittnen tar del i arbetet med att vittna om Jehova och hans storslagna uppsåt. Det har lett till att en professor i religionshistoria, C. S. Braden, skrev: ”Jehovas vittnen har bokstavligen täckt hela jorden med sitt vittnande.” — These Also Believe.

Det vittnande som våra bröder utförde innan de antog namnet Jehovas vittnen omfattade hela jorden, men när man ser tillbaka är det tydligt att Jehova förberedde dem för ett ännu större arbete — församlandet av en stor skara som skulle bevaras vid liv genom Harmageddon och få leva för evigt på en paradisisk jord.

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 149]

”Lärjungarna [blev] genom gudomlig skickelse ... kallade kristna”

[Infälld text på sidan 150]

Människor i allmänhet fick en skev uppfattning om vad det innebar att vara en kristen

[Infälld text på sidan 151]

De var mer än bibelforskare

[Infälld text på sidan 157]

”’Ni är mina vittnen’, är Jehovas uttalande, ’och jag är Gud’”

[Ruta på sidan 151]

Namnet Jehovas vittnen i Nord-, Syd- och Centralamerika

Arabiska ش‍هود ‍ي‍هوه‍

Armeniska Եհովայի Վկաներ

Kinesiska 耶和華見證人

Engelska Jehovah’s Witnesses

Franska Témoins de Jéhovah

Grekiska Μάρτυρες του Ιεχωβά

Grönländska Jehovap Nalunaajaasui

Italienska Testimoni di Geova

Japanska エホバの証人

Koreanska 여호와의 증인

Papiamento Testigonan di Jehova

Polska Świadkowie Jehowy

Portugisiska Testemunhas de Jeová

Samoanska Molimau a Ieova

Spaniska Testigos de Jehová

Sranantongo Jehovah Kotoigi

Tagalog Mga Saksi ni Jehova

Vietnamesiska Nhân-chứng Giê-hô-va

[Ruta på sidan 152]

Också andra har sett det

Det är inte bara ”Vakttornet” som med hjälp av Bibeln har framhållit att Jehova skulle ha vittnen på jorden. Som ett exempel kan nämnas att H. A. Ironside (i en bok med titeln ”Lectures on Daniel the Prophet” [Föreläsningar om profeten Daniel], utgiven första gången år 1911) hänsyftade på dem som de dyrbara löftena i Jesaja, kapitel 43, skulle uppfyllas på och sade: ”Dessa skall vara Jehovas vittnen och bära vittnesbörd om den ende sanne Gudens makt och härlighet, när den avfälliga kristenheten skall ha hängett sig åt den starka villfarelsen att tro på Antikrists lögn.”

[Ruta på sidan 153]

Namnet Jehovas vittnen i Orienten och på öarna i Stilla havet

Bengali যিহোবার সাক্ষিরা

Bislama Ol Wetnes blong Jeova

Kinesiska 耶和華見證人

Engelska Jehovah’s Witnesses

Fiji Vakadinadina i Jiova

Gujarati યહોવાહના સાક્ષીઓ

Hindi यहोवा के साक्षी

Hiri mutu Iehova ena Witness Taudia

Iloko Dagiti Saksi ni Jehova

Indonesiska Saksi-Saksi Yehuwa

Japanska エホバの証人

Kannada ಯೆಹೋವನ ಸಾಕ್ಷಿಗಳು

Koreanska 여호와의 증인

Malayalam യഹോവയുടെ സാക്ഷികൾ

Marathi यहोवाचे साक्षीदार

Marshallesiska Dri Kennan ro an Jeova

Burmanska (myanmar) ယေဟောဝါသက်သေများ

Nepali यहोवाका साक्षीहरू

Pidgin (Nya Guinea) Ol Witnes Bilong Jehova

Niue Tau Fakamoli a Iehova

Palauanska reSioning er a Jehovah

Pangasinan Saray Tasi nen Jehova

Ponape Sounkadehde kan en Siohwa

Rarotonga Au Kite o Iehova

Ryska Свидетели Иеговы

Samoanska, tuvalu Molimau a Ieova

Singalesiska යෙහෝවාගේ සාක්ෂිකරුවෝ

Pidgin (Salomonöarna) all’gether Jehovah’s Witness

Tahiti Ite no Iehova

Tamil யெகோவாவின் சாட்சிகள்

Telugu యెహోవాసాక్షులు

Thai พยานพระยะโฮวา

Tonga Fakamo‘oni ‘a Sihova

Truk Ekkewe Chon Pwarata Jiowa

Urdu

Vietnamesiska Nhân-chứng Giê-hô-va

Yap Pi Mich Rok Jehovah

[Ruta på sidan 154]

Namnet Jehovas vittnen i Afrika

Afrikaans Jehovah se Getuies

Amhariska የይሖዋ ምሥክሮች

Arabiska ش‍هود ‍ي‍هوه‍

Chichewa Mboni za Yehova

Cibemba Inte sha kwa Yehova

Efik Mme Ntiense Jehovah

Englelska Jehovah’s Witnesses

Ewe Yehowa Ðasefowo

Franska Témoins de Jéhovah

Ga Yehowa Odasefoi

Gun Kunnudetọ Jehovah tọn lẹ

Hausa Shaidun Jehovah

Igbo Ndịàmà Jehova

Kiluba Ba Tumoni twa Yehova

Kinyarwanda Abahamya ba Yehova

Kirundi Ivyabona vya Yehova

Kisi Seiyaa Jɛhowaa

Kwanyama Eendombwedi daJehova

Lingala Batemwe ya Jéhovah

Luganda Abajulirwa ba Yakuwa

Malagassiska Vavolombelon’i Jehovah

Moore A Zeova Kaset rãmba

Ndonga Oonzapo dhaJehova

Portugisiska Testemunhas de Jeová

Sango A-Témoin ti Jéhovah

Sepedi Dihlatse tša Jehofa

Sesoto Lipaki tsa Jehova

Shona Zvapupu zvaJehovha

Silozi Lipaki za Jehova

Swahili Mashahidi wa Yehova

Tigrinya ናይ የሆዋ መሰኻኽር

Tshiluba Bantemu ba Yehowa

Tsonga Timbhoni ta Yehova

Tswana Basupi ba ga Jehofa

Twi Yehowa Adansefo

Venda Ṱhanzi dza Yehova

Xosa amaNgqina kaYehova

Joruba Ẹlẹ́rìí Jehofa

Zulu oFakazi BakaJehova

[Ruta på sidan 154]

Namnet Jehovas vittnen i Europa och Mellersta Östern

Albanska Dëshmitarët e Jehovait

Arabiska ش‍هود ‍ي‍هوه‍

Armeniska Եհովայի Վկաներ

Bulgariska Свидетелите на Йехова

Kroatiska Jehovini svjedoci

Tjeckiska svĕdkové Jehovovi

Danska Jehovas Vidner

Nederländska Jehovah’s Getuigen

Engelska Jehovah’s Witnesses

Estniska Jehoova tunnistajad

Finska Jehovan todistajat

Franska Témoins de Jéhovah

Tyska Jehovas Zeugen

Grekiska Μάρτυρες του Ιεχωβά

Hebreiska עדי־יהוה

Ungerska Jehova Tanúi

Isländska Vottar Jehóva

Italienska Testimoni di Geova

Maltesiska Xhieda ta’ Jehovah

Norska Jehovas vitner

Polska Świadkowie Jehowy

Portugisiska Testemunhas de Jeová

Rumänska Martorii lui Iehova

Ryska Свидетели Иеговы

Slovakiska Jehovovi svedkovia

Slovenska Jehovove priče

Spanska Testigos de Jehová

Svenska Jehovas vittnen

Turkiska Yehova’nın Şahitleri

Ukrainska Свідки Єгови

[Bilder på sidan 155]

Bokstäverna J W (utan någon förklaring) hade en framträdande plats vid konventet år 1931. I ett spännande tal om det nya namnet förklarades det vad de stod för

[Bilder på sidan 156]

De var stolta över att låta andra få veta att de var Jehovas vittnen