Judar, kristna och det messianska hoppet

”Det är min fasta tro, att Messias skall komma och om han också dröjer, väntar jag dock var dag att han skall komma.” — Moses Maimonides (även kallad Rambam) (1135—1204).¹

MESSIAS! I hundratals år närde judarna förhoppningen att han skulle komma. Men när Jesus från Nasaret till sist kom, förkastades han av de flesta judar som Messias. Han infriade inte de förväntningar som judarna i allmänhet hade.

”Messias” betyder ”[den] smorde”. Bland judarna kom denna term att betyda en avkomling av kung David som skulle upprätta ett ärofullt styre. (2 Samuelsboken 7:12, 13) På Jesu tid hade judarna i hundratals år fått utstå lidanden under en lång rad hårda hedniska härskare. De längtade efter en politisk befriare.² Så när Jesus från Nasaret framställde sig som den länge väntade Messias, väckte detta, helt naturligt, stor uppståndelse. (Lukas 4:16—22) Men till judarnas stora besvikelse var Jesus inte någon politisk hjälte. Tvärtom hävdade han att hans rike inte var någon del av denna världen. (Johannes 18:36) Dessutom införde han inte den strålande messianska era som förutsagts av profeten Jesaja. (Jesaja 11:4—9) Och när Jesus avrättades i likhet med en brottsling, förlorade nationen som helhet allt intresse för honom.

Utan att låta sig avskräckas av dessa händelser fortsatte Jesu efterföljare att förkunna att han var den utlovade Messias. Vad var orsaken till deras enastående nit? De trodde att Jesu död uppfyllde bibliska profetior, i synnerhet den profetia som finns nedtecknad i Jesaja 52:13—53:12. Den lyder i valda delar:

”Se, min tjänare skall ha framgång, han skall bli upphöjd och stor och högt uppsatt. ... Han sköt upp som en ringa telning inför honom, som ett rotskott ur förtorkad jord. ... Föraktad var han och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med sjukdom. Han var som en för vilken man döljer sitt ansikte, så föraktad att vi höll honom för intet. Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor, dem lade han på sig. ... Ja, han var ... slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom, för att vi skulle få frid, och genom hans sår blir vi helade. Vi gick alla vilse som får, var och en av oss ville vandra sin egen väg. ... Han blev plågad, fastän han ödmjukade sig och inte öppnade sin mun, lik ett lamm som förs bort att slaktas. ... Han rycktes bort från de levandes land. ... Och bland de ogudaktiga fick han sin grav.”

En lidande Messias?

Talade Jesaja här om en lidande och döende Messias? De flesta judiska kommentatorer i vår tid svarar nej. Somliga hävdar att den lidande tjänaren representerar den judiska nationen själv under den babyloniska fångenskapen. Andra menar att lidandet har avseende på sådana händelser som korstågen eller de nazistiska utrotningsaktionerna.³ Men håller ett sådant resonemang vid närmare granskning? Det är sant att Jesaja i vissa sammanhang talar om Israel som Guds ”tjänare”. Men han talar om Israel som en egensinnig, syndfull tjänare! (Jesaja 42:19; 44:21, 22) Encyclopaedia Judaica framhåller därför följande kontrast: ”Det bokstavliga Israel är syndfullt, medan tjänaren [i Jesaja 53] är fri från synd.”⁴

Somliga menar därför att tjänaren representerar en ”religiös elit” i Israel som fick lida för den syndfulla judiska nationen.⁵ Men Jesaja talade aldrig om någon sådan elit. Han förutsade tvärtom att hela nationen skulle vara behäftad med synd! (Jesaja 1:5, 6; 59:1—4; jämför Daniel 9:11, 18, 19.) Under perioder av hemsökelse fick judarna för övrigt lida vare sig de var rättfärdiga eller inte.

Ett annat problem är: För vems skull led tjänaren? En judisk kommentator föreslår babylonierna. Men om så vore, vilka är det då som erkänner att tjänaren fick lida ”för våra missgärningars skull”? (Jesaja 53:5) Är det rimligt att tro att babylonierna (eller något annat hednafolk) skulle göra ett sådant häpnadsväckande medgivande — att judarna fick lida för deras skull?⁶

Det är intressant att lägga märke till att en del rabbinska lärde under det första århundradet (och även senare) identifierade den lidande tjänaren med Messias.⁷ (Se rutan på sidan 11.) Tusentals judar fick upp ögonen för de tydliga parallellerna mellan den lidande tjänaren och Jesus från Nasaret. I likhet med tjänaren var Jesus av enkel härkomst. Han blev till sist föraktad och övergiven. Även om han inte var någon politisk erövrare, bar han andras lidande genom att mirakulöst bota deras sjukdomar. Trots att han var oskyldig, blev han dödad till följd av ett felaktigt domslut — ett öde som han fann sig i utan att protestera.

En döende Messias?

Varför skulle Messias behöva dö? Så här sägs det i Jesaja 53:10: ”Det behagade Herren att slå honom med sjukdom: om hans liv så blev ett skuldoffer, då skulle han få se avkomlingar och länge leva, och Herrens vilja skulle genom honom ha framgång.” Detta syftade på den levitiska sedvänjan att frambära djuroffer för att bringa försoning för synd eller skuld. Messias skulle lida en vanärande död, men i likhet med ett djuroffer skulle hans död ha syndaförsonande värde.

Men om Messias dog, hur skulle han då kunna uppfylla de profetior som handlar om hans ärofulla styre, och hur skulle han någonsin kunna ”få se avkomlingar och länge leva”? Logiskt sett genom en uppståndelse från de döda. (Jämför 1 Kungaboken 17:17—24.) Messias’ uppståndelse skulle också förklara den skenbara motsägelsen mellan Daniel 7:13, där det förutsades att Messias triumferande skulle komma på himmelens skyar, och Sakarja 9:9, som förutsade att han ödmjukt skulle komma ridande på en åsna. I Talmud försöker man förklara denna paradox genom att påstå följande: ”Om de är förtjänta, skall han komma med himmelens skyar; om inte, ödmjuk och ridande på en åsna.” (Sanhedrin 98a)⁸ Detta skulle innebära att en av profetiorna skulle förbli ouppfylld — antingen den i Daniel 7:13 eller den i Sakarja 9:9. Men Messias’ uppståndelse skulle göra det möjligt för honom att uppfylla båda profetiorna. Först skulle han komma i anspråkslös gestalt för att lida och dö. Efter sin uppståndelse skulle han återvända i härlighet och införa sitt himmelska messianska styre.

Hundratals judiska ögonvittnen kunde intyga att Jesus hade uppstått från de döda. (1 Korintierna 15:6) Kan sådana vittnesmål avfärdas utan vidare?

Judendomen och Jesus

De flesta judar under det första århundradet förkastade Jesus som Messias. Trots detta utövade han ett djupgående inflytande på judendomen. Även om det nämns mycket litet om Jesus i Talmud, är dessa få ställen ett försök att ”förringa Jesu person genom att tillvita honom utomäktenskaplig börd, magiska krafter och en vanhedrande död”.a — The Jewish Encyclopedia.⁹

Den judiske forskaren Joseph Klausner erkänner att dessa berättelser ”tycks vara avsiktligt ämnade att motbevisa de händelser som finns nedtecknade i evangelierna”.¹¹ Och det av goda skäl! Katolska kyrkan hade i själva verket ökat judarnas aversion mot Jesus genom sin antisemitism. Den hade också stött bort judarna genom att påstå att Jesus var ”Gud Sonen” — en del av en obegriplig treenighet — i direkt strid med Jesu egna läror. I Markus 12:29 citerade Jesus ur Torah och sade: ”Hör, Israel! Herren, vår Gud, Herren är en.” — 1917; 5 Moseboken 6:4.

Även om det judiska folket som helhet betraktat motstod alla omvändelseförsök, ”utövade kristendomen ett avsevärt inflytande på judendomen”, som Jakób Jocz uttrycker det. Han säger vidare: ”Den tvingade rabbierna att ändra sin framtoning och i vissa fall sina åsikter.”¹² Forna tiders rabbier ansåg att det messianska hoppet gick som en röd tråd genom Skrifterna. De såg glimtar av detta hopp i sådana bibelställen som 1 Moseboken 3:15 och 49:10. Den palestinska targumen hänför uppfyllelsen av den förstnämnda versen till ”kung Messias’ tid”.¹³ I Midrash Rabbah sägs det beträffande den sistnämnda versen: ”Detta hänsyftar på den kunglige Messias.”¹⁴ Talmud tillämpar också profetior av Jesaja, Daniel och Sakarja på Messias.¹⁵ ”Alla profeterna har profeterat uteslutande beträffande Messias’ dagar”, Talmud, Sanhedrin 99a.¹⁶

Under trycket av kristenhetens omvändelseförsök reviderades emellertid dessa uppfattningar. Många skriftställen som i långa tider hade tillämpats på Messias fick nu en ny tolkning.¹⁷ I nyare tid har somliga judiska lärda, under inflytande från den högre bibelkritiken, kommit till den slutsatsen att det messianska hoppet inte alls finns uttryckt i bibeln!¹⁸

Det messianska hoppet kom emellertid att genomgå något av en pånyttfödelse i och med grundandet av staten Israel år 1948. Harold Ticktin skriver att de flesta judiska fraktioner betraktade denna tilldragelse som ”en stor profetisk händelse”.¹⁹ Frågan om när den länge väntade Messias skall komma har emellertid förblivit ett olöst problem inom judendomen. I Talmud sägs det: ”När du ser en generation som är översvämmad av problem som av en flod, invänta då [Messias].” (Sanhedrin 98a)²⁰ Judarnas Messias kom emellertid inte under nazismens mörka era och inte heller vid staten Israels tumultartade födelse. Man kan undra: Vilka ytterligare problem måste drabba det judiska folket innan Messias kommer?

Att söka Messias

Det messianska hoppet föddes och närdes hos judarna. Nu har detta hopp fördunklats bland dem. Dess ljus har nästan utsläckts av århundraden av lidande och besvikelse. Men ironiskt nog har miljontals icke-judar eller hedningar kommit att söka och så småningom sätta tro till en Messias. Är det bara en tillfällighet att Jesaja sade att ”hednafolken skall söka” Messias? (Jesaja 11:10) Borde inte judarna själva söka Messias? Varför skulle de beröva sig själva detta länge närda hopp?

Det är emellertid fåfängt att söka en framtida Messias. Hur skulle en sådan kunna bevisa att han är en rättmätig avkomling av kung David? Blev inte släktregistren förstörda tillsammans med det andra templet? Trots att man hade tillgång till dessa register på Jesu tid, blev hans anspråk på att vara en rättmätig avkomling av David egentligen aldrig ifrågasatt.b Skulle en framtida messiaspretendent någonsin kunna framlägga sådana bevis? Vi måste därför söka en Messias som redan har kommit.

Detta kräver att man undanröjer alla förutfattade meningar och betraktar Jesus med nya ögon. Den vekliga, asketiska gestalt som avbildas i kristenhetens kyrkor har inte mycket gemensamt med den verklige Jesus. Evangelieskildringarna — som skrivits av judar — framställer honom som en kraftfull, dynamisk man, en rabbi med enastående visdom. (Johannes 3:2) Faktum är att Jesus överträffar alla drömmar som judarna någonsin haft om en politisk befriare. Som segerrik kung kommer han att införa, inte en bräcklig politisk stat, utan ett oövervinnligt himmelskt rike, som skall förvandla hela jorden till ett paradis, där ”vargar [skall] bo tillsammans med lamm”. — Jesaja 11:6; Uppenbarelseboken 19:11—16.

Kommer du att få leva i denna messianska era? Maimonides rådde judarna att ”vänta” på Messias’ ankomst.²² Vår tid är emellertid alltför kritisk för att vi skulle vilja riskera att hans återkomst gick oss förbi. Hela mänskligheten är i stort behov av en Messias, en som kan befria oss från alla de problem som hemsöker denna planet. Det är därför nu hög tid att söka honom — på ett målmedvetet och aktivt sätt. Jehovas vittnen är villiga att hjälpa dig att göra detta. Att söka Messias är inte något svek mot ens judiska arv, eftersom det messianska hoppet är intimt förknippat med judendomen. Och när du söker Messias, kan du mycket väl finna att han redan har kommit.

Hänvisningar

 1. The Book of Jewish Knowledge, av Nathan Ausubel, 1964, sidan 286; Encyclopaedia Judaica, 1971, band 11, sidan 754.

 2. The Messiah Idea in Jewish History, av Julius H. Greenstone, 1973 (första upplagan 1906), sidan 75.

 3. Encyclopaedia Judaica, 1971, band 9, sidan 65; Soncino Books of the Bible—Isaiah, redigerad av A. Cohen, 1949, sidan 260; You Take Jesus, I’ll Take God, av Samuel Levine, 1980, sidan 25.

 4. Encyclopaedia Judaica, 1971, band 9, sidan 65.

 5. Encyclopaedia Judaica, 1971, band 9, sidan 65; The Suffering Servant in Deutero-Isaiah, av Christopher R. North, första upplagan, 1948, sidorna 9, 202, 203.

 6. Soncino Books of the Bible—Isaiah, redigerad av A. Cohen, sidan 261.

 7. The Book of Isaiah, med kommentarer av Amos Chakham, 1984, sidan 575; The Targum of Isaiah, redigerad av J. F. Stenning, 1949, sidan 178; The Suffering Servant in Deutero-Isaiah, av Christopher R. North, första upplagan, 1948, sidorna 11—15; Encyclopaedia Judaica, 1971, band 9, sidan 65.

 8. The Babylonian Talmud, översatt av dr H. Freedman, 1959, band II, sidan 664.

 9. The Jewish Encyclopedia, 1910, band VII, sidan 170.

10. Israelis, Jews, and Jesus, av Pinchas Lapide, 1979, sidorna 73, 74.

11. Jesus of Nazareth—His Life, Times, and Teaching, av Joseph Klausner, 1947 (första engelska upplagan år 1925), sidan 19.

12. The Jewish People and Jesus Christ, av Jakób Jocz, 1954 (första upplagan 1949), sidan 153.

13. Neophyti 1, Targum Palestinense, Ms de la Biblioteca Vaticana, Génesis, 1968, band I, sidorna 503, 504; The Messiah: An Aramaic Interpretation, av Samson H. Levey, 1974, sidorna 2, 3.

14. Midrash Rabbah, översatt och redigerad av dr H. Freedman och Maurice Simon, 1961 (första upplagan 1939), band II, sidan 956; Chumash With Targum Onkelos, Haphtaroth and Rashi’s Commentary, översatt av A. M. Silbermann och M. Rosenbaum, 1985, sidorna 245, 246.

15. The Babylonian Talmud, översatt av dr H. Freedman, 1959, band II, sidorna 663—665, 670, 671 (Sanhedrin 98a, 98b).

16. New Edition of the Babylonian Talmud, redigerad och översatt av Michael L. Rodkinson, 1903, del IV, band VIII, sidan 312 (Tract Sanhedrin); The Babylonian Talmud, översatt av dr H. Freedman, 1959, band II, sidan 670 (Sanhedrin 99a).

17. The Suffering Servant in Deutero-Isaiah, av Christopher R. North, första upplagan 1948, sidan 18; The Jewish People and Jesus Christ, av Jakób Jocz, 1954 (första upplagan 1949), sidorna 205—207, 282; The Pentateuch and Haftorahs, redigerad av dr J. H. Hertz, 1929—1936, band I, sidan 202; Palestinian Judaism in New Testament Times, av Werner Förster, översatt av Gordon E. Harris, 1964, sidorna 199, 200.

18. Encyclopaedia Judaica, 1971, band 11, sidan 1407; U.S. Catholic, december 1983, sidan 20.

19. U.S. Catholic, december 1983, sidan 21; What Is Judaism?, av Emil L. Fackenheim, 1987, sidorna 268, 269.

20. The Babylonian Talmud, översatt av dr H. Freedman, 1959, band II, sidan 663.

21. The Works of Josephus, översatt av William Whiston, 1987, ”The Life of Flavius Josephus”, 1:1—6, och ”Flavius Josephus Against Apion”, fotnot till 7:31, 32.

22. The Book of Jewish Knowledge, av Nathan Ausubel, 1964, sidan 286.

23. The Targum of Isaiah, redigerad av J. F. Stenning, 1949, sidorna vii, 178; The Messiah: An Aramaic Interpretation, av Samson H. Levey, 1974, sidorna 63, 66, 67; The Suffering Servant in Deutero-Isaiah, av Christopher R. North, första upplagan 1948, sidan 11.

24. The Fifty-Third Chapter of Isaiah—According to the Jewish Interpreters, av S. R. Driver och A. Neubauer, 1969, band II, sidan 7; New Edition of the Babylonian Talmud, redigerad och översatt av Michael L. Rodkinson, 1903, del IV, band VIII, sidan 310.

25. The Fifty-Third Chapter of Isaiah—According to the Jewish Interpreters, av S. R. Driver och A. Neubauer, 1969, band II, sidorna 374, 375.

26. The Fifty-Third Chapter of Isaiah—According to the Jewish Interpreters, av S. R. Driver och A. Neubauer, 1969, band II, sidorna x, 99, 100.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 11]

Den lidande tjänaren i rabbinska skrifter

Under århundradenas lopp har en rad aktade judiska auktoriteter tillämpat profetian i Jesaja 52:13—53:12 på Messias:

Jonatan ben Ussiels targum (första århundradet v.t.). I denna targum återges Jesaja 52:13 på följande sätt: ”Se, min tjänare, den Smorde (eller: Messias) skall ha framgång.”²³

Den babyloniska Talmud (Sanhedrin 98b) (o. 200-talet v.t.): ”Messias — vad är hans namn? ... Rabbierna säger: Den spetälske [; de som är] av rabbiens hus [säger: Den sjuke], som det sägs: ’Förvisso har han burit våra sjukdomar.’” — Jämför Jesaja 53:4.²⁴

Moses Maimonides (Rambam) (1100-talet): ”På vilket sätt skall Messias komma, och var skall hans första framträdande äga rum? ... Som Jesaja uttrycker det [i Jesaja 52:15], när han beskriver det sätt varpå kungarna skall lyssna till honom: Inför honom skall kungarna förstummas.”²⁵

Moses ibn Crispin Cohen (1300-talet): ”Det är mig ett nöje att, i enlighet med våra rabbiners lära, kunna tillämpa ... [Jesaja 53] på kungen Messias, och jag bemödar mig om att så långt det står i min makt hålla fast vid den bokstavliga betydelsen: på så sätt kommer jag förhoppningsvis att vara fri från de konstlade och långsökta uttolkningar som andra [judiska kommentatorer] har gjort sig skyldiga till.”²⁶

[Bilder på sidan 10]

De flesta judar kunde inte förlika sig med tanken på en ”lidande Messias”. Den gick emot deras förväntningar om en segerrik kung

[Bild på sidan 12]

Endast Messias kan åstadkomma de underbara förhållanden som förutsagts av Jesaja