BLÅSBÄLG
Ett redskap som ömsom kläms ihop, ömsom vidgas, så att luft först dras in genom en ventil och sedan drivs ut genom ett rör som en stark luftström. Blåsbälgen användes för att skapa konstgjort drag i eldstäder, vilket var effektivare än att fläkta på elden eller att blåsa på den med hjälp av ihåliga rör, som användes längre tillbaka i tiden. Konstruktionen var enkel: en läderbehållare monterad på en ram eller ett annat underlag satt ihop med ett rör som ledde till eldstaden. Röret var antingen ett järnrör eller ett vassrör med en spets av eldfast lera. Handdrivna blåsbälgar användes till mindre ässjor, men till stora smältugnar med höga temperaturer använde man två fotdrivna blåsbälgar och hade då en bälg under var fot. Man trampade växelvis på blåsbälgarna och drog varje gång i ett snöre för att fylla den sammanpressade bälgen med luft. För att luftströmmen skulle vara konstant var det två man som trampade två bälgar var. Det hebreiska ordet för blåsbälg är mappụach, av roten nafạch, som betyder ”blåsa”. (1Mo 2:7) Detta redskap nämns uttryckligen bara en gång i Bibeln (Jer 6:29), men möjligen anspelas det på det i Jesaja 54:16 och Hesekiel 22:20, 21. Det som nämns i de här bibelställena ingår i en bildlig beskrivning, där uttrycken är hämtade från de metoder som användes för att smälta och luttra metall. (Se LUTTRING.)