VETE
Ett viktigt sädesslag som länge har varit en viktig del av människans kosthållning och som tidvis – både på Bibelns tid och i modern tid – har varit värt 2–3 gånger så mycket som korn. (Jfr 2Ku 7:1, 16, 18; Upp 6:6.) Vete (hebr.: chittạh; grek.: sịtos) användes ofta vid brödbakning, antingen ensamt eller blandat med andra sädesslag. (2Mo 29:2; Hes 4:9) Man kunde också äta råa vetekorn hela (Mt 12:1) eller grovmalda. Gröna ax rostades ofta över eld. (3Mo 2:14; 2Sa 17:28) Man krävde vete som tribut av besegrade folkslag och nationer (2Kr 27:5), och man frambar vete som offer åt Jehova. (1Kr 23:29; Esr 6:9, 10)
Vete är ett 60–150 cm högt gräs som är ljusgrönt innan det mognar och blir gyllenbrunt. Bladen är långa och smala, och strået slutar i ett ax, där sädeskornen sitter. En vetesort (Triticum compositum), som odlats i Egypten sedan urminnes tider, bär flera ax på varje strå. (Jfr 1Mo 41:22, 23.) De sorter som vanligtvis odlats i Palestina i nyare tid – och som förmodligen också odlades där på Bibelns tid – har småax som är borstiga.
Israeliterna fann att Palestina var ett land med vete och korn, precis som Gud hade lovat. (5Mo 8:8; 32:14; Ps 81:16; 147:14) De hade tillräckliga mängder vete för eget behov och kunde också exportera en del. (2Kr 2:8–10, 15) En av de handelsvaror från Juda och Israel som man på Hesekiels tid drev handel med i Tyros var ”vete från Minnit”. (Hes 27:17)
I Palestina såddes vetet ungefär samtidigt som kornet, i månaden bul (oktober/november), när de tidiga höstregnen hade gjort jorden så uppluckrad att den kunde plöjas. (Jes 28:24, 25) Veteskörden följde på kornskörden (Rut 2:23; jfr 2Mo 9:31, 32) och var nära förbunden med veckohögtiden, pingsten, som inföll i månaden sivan (maj/juni). Vid denna högtid frambars två syrade bröd bakade av vetemjöl som ett viftoffer åt Jehova. (2Mo 34:22; 3Mo 23:17) När vetet hade tröskats, rensats och agnarna hade skilts bort, lagrades det ofta i underjordiska hålor. Kanske är det detta bruk som antyds i Jeremia 41:8.
Vete figurerar också i Bibelns bildspråk. ”Kungarikets söner”, människor som Jehova godkänner, framställs i bild som vete. (Mt 3:12; 13:24–30, 37, 38; Lu 3:17) Både Jesus och aposteln Paulus nämnde vetekorn som en bild av vad som sker vid uppståndelsen (Joh 12:24; 1Kor 15:35–38), och Jesus liknade det prov som hans apostlar skulle få gå igenom på grund av de prövningar han själv hade framför sig vid sållning av vete. (Lu 22:31)