GAZA

[Gạza]

1. En forntida stad som nämns i den tidigaste beskrivningen av Kanaans gränser. (1Mo 10:19) Gaza nämns omkring 20 gånger i Bibeln och dessutom i forntida egyptiska skildringar och inskrifter som härstammar från Ramses II, Thutmosis III och Sethos I. Gaza var tydligen den stad som låg längst åt sydväst i Judas stams område. (Jos 15:20, 47; Dom 6:3, 4) Invånarna kallades gaziter. (Jos 13:3; Dom 16:2)

En del menar att Gaza är identiskt med Tall al-Ajul (Tel Bet Eglayim), men de arkeologiska utgrävningar som man har gjort där har inte bekräftat detta. Den forntida staden förbinds vanligtvis med det nutida Gaza (Ghazza; Azza), som ligger 80 km västsydväst om Jerusalem. Mellan Gaza och Medelhavet finns ett 5 km brett bälte av sanddyner, men staden ligger i ett vattenrikt område som är känt för sina olivlundar, sykomorträd, fruktträd, vingårdar och sädesfält. Jordbruket bidrog troligen till välståndet i det forntida Gaza. Men det som i första hand gjorde staden Gaza betydelsefull var att den låg vid huvudvägen mellan Egypten och Palestina. Detta gjorde den till en knutpunkt för både karavaner och militär trafik.

Bebott av filistéer. Någon gång innan israeliterna lämnade Egypten 1513 f.v.t. blev ”avéerna, som bodde i bosättningar ända till Gaza”, bortdrivna av de hamitiska kaftoréerna. (5Mo 2:23; 1Mo 10:6, 13, 14) När israeliterna drog in i det utlovade landet var Gaza en filisteisk stad, och bland invånarna fanns anakiter. Israeliternas fälttåg under Josua nådde visserligen ända till Gaza, men staden blev uppenbarligen inte intagen. Den förblev en filisteisk stad, och några av anakiterna bodde kvar där. (Jos 10:41; 11:22; 13:2, 3) Judas stam, som hade tilldelats Gaza, erövrade senare staden men kunde inte behålla herraväldet över den. (Jos 15:20, 47; Dom 1:18) På Simsons tid var Gaza återigen en av filistéernas befästa städer. Här fanns ett ”hus” där man tillbad Dagon, och på taket till huset kunde åtminstone 3 000 personer få plats.

Vid ett tillfälle då Simson var i Gaza steg han upp ”vid midnatt och fattade tag i stadsportens dörrar och de båda sidoposterna och ryckte loss dem tillsammans med bommen och lade dem på sina axlar och bar i väg dem upp till toppen av det berg som ligger framför Hebron”. (Dom 16:1–3) Hebron låg 60 km från Gaza, men var det omnämnda berget låg är osäkert. Att Simson över huvud taget kunde bära stadsportens dörrar och sidoposter, och dessutom upp på ett berg, var ett tydligt tecken på mirakulös styrka som bara kunde vara ett resultat av Jehovas ande.

Simson lyckades längre fram få Dagons hus, som nämndes tidigare, att störta samman, och det resulterade i att både han själv och alla filistéer som var där blev dödade. (Dom 16:21–30)

Gaza förblev tydligtvis en filisteisk stad under hela domartiden (1Sa 6:17) och under Israels kungars regeringstid. Kung Salomo härskade över ett område som sträckte sig ända till Gaza i sydväst, men filistéerna bodde uppenbarligen kvar där. (1Ku 4:21, 24)

Under assyriskt och babyloniskt herravälde. Mot slutet av 800-talet f.v.t. sade Jehova genom profeten Amos att han skulle ”sända eld” mot Gazas mur som straff för att gaziterna hade utlämnat ”en hel skara landsflyktiga” åt edoméerna. (Am 1:6, 7) Även om det inte uttryckligen sägs att de landsflyktiga var hebréer, syftar det troligen på fångar som filistéerna hade tagit under infall i Juda. (Jfr 2Kr 21:16, 17; Joel 3:4–6.)

Inte långt därefter, omkring mitten av 700-talet f.v.t., började Gaza utsättas för krigets ”eld”. Enligt assyriska annaler blev Gaza erövrat av Tiglat-Pileser III, men stadens kung, Hanno, lyckades fly till Egypten. (Ancient Near Eastern Texts, utgiven av J. B. Pritchard, 1974, sid. 283) Det verkar som om Hanno snart kunde återvända till Gaza, eftersom Sargon II hävdar att han besegrade både honom och den egyptiska hären under Sibe, som var allierad med honom. Sargon II hävdar att han personligen tillfångatog Hanno och förde bort honom i bojor. (Ancient Near Eastern Texts, sid. 285)

Från och med då tycks Gaza i stort sett ha varit lojalt mot Assyrien. När kung Hiskia ”slog filistéerna ända till Gaza”, kan detta därför ha ingått i hans uppror mot Assyrien. (2Ku 18:1, 7, 8) Efter det här upproret drog kung Sanherib ut i krig mot Juda och erövrade flera judeiska städer, som han enligt sina annaler gav åt kung Mitinti i Ashdod, kung Padi i Ekron (som hade varit fängslad i Jerusalem) och kung Sillibel i Gaza. (Ancient Near Eastern Texts, sid. 287, 288)

På Jeremias tid blev Gaza besegrat av Egyptens här. (Jer 47:1) Innan detta inträffade hade Jehova i ett uttalande mot filistéerna förutsagt att en olycka från norr skulle drabba dem: ”Gaza skall rakas skalligt.” (Jer 47:2–5; se också Jer 25:17, 20.) Andra avsnitt i Jeremias bok (1:14; 46:20) tyder på att de ”vattenmassor ... från norr” som nämns i Jeremia 47:2 avser de babyloniska härarna. Nebukadnessar, Babylons kung, fick också mycket riktigt herravälde över det här området (2Ku 24:1, 7), och kungen i Gaza omnämns i babyloniska inskrifter. (Ancient Near Eastern Texts, sid. 308) Orden ”innan farao slog Gaza” (Jer 47:1) är alltså tydligtvis bara en tidsangivelse som visar när Jeremia mottog Jehovas uttalande om filistéerna och behöver inte ha något direkt samband med den förutsagda domen ”från norr” som därefter beskrivs.

Ödelagt. Profeten Sefanja, som var samtida med Jeremia, förkunnade en liknande dom från Jehova: ”Gaza skall bli en övergiven stad.” (Sef 2:4) Och Sakarjas profetia, som skrevs ner efter Babylons fall, pekade på framtida olyckor: ”Gaza ... skall känna mycket svåra smärtor.” (Sak 9:5) Historien bekräftar att de förutsagda olyckorna inträffade. Under senare hälften av 300-talet f.v.t. intog Alexander den store Gaza efter en fem månader lång belägring (två månader enligt Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], XI, 325 [viii, 4]). Många av invånarna dödades, och de överlevande såldes som slavar. Över 200 år senare blev staden fullständigt ödelagd av juden Alexander Janneus efter ett års belägring. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], XIII, 364 [xiii, 3])

Gabinius, som var romersk ståthållare i Syrien, befallde att Gaza skulle återuppbyggas, men staden uppfördes troligtvis på en annan plats. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], XIV, 87, 88 [v, 3]) Vissa kännare menar att det grekiska ordet ẹrēmos (öde [plats]) i Apostlagärningarna 8:26 avser det gamla, övergivna Gaza (i exempelvis AT står det: ”Staden ligger nu öde”). Andra anser att ẹrēmos syftar på den väg som leder till staden och har därför valt denna återgivning: ”Detta är en ödslig väg.” (NV; jfr SFB, Åk, 2000.)

2. En stad med underlydande städer i Efraims område. (1Kr 7:28) Man vet inte exakt var den låg. Det är möjligt att detta Gaza låg i närheten av den forntida staden Aj eller att Gaza kanske var identiskt med den staden. I många bibelöversättningar står det ”Aja” i stället, vilket stöds av åtskilliga hebreiska handskrifter. Men andra hebreiska handskrifter och även targumerna stöder återgivningen ”Gaza”.