När det assyriska riket höll på att falla sönder grundade kaldén Nabopolassar en ny dynasti i Babylon ca 645 f.v.t. Hans son Nebukadnessar II fullbordade återuppbyggandet av staden. Under honom nådde den sin största prakt, och han sade skrytsamt: ”Är inte detta det stora Babylon som jag har byggt?” (Dan 4:30) Staden bevarade sin prakt som huvudstad i det tredje världsväldet till natten mellan den 5 och 6 oktober 539 f.v.t. (enl. den gregorianska kalendern), då Babylon föll för de invaderande medo-persiska härarna under Cyrus den store.

Denna ödesdigra natt höll Belsassar en festmåltid i Babylon för tusen av sina stormän. Nabonid var inte närvarande och fick därför inte se den olycksbådande skriften på väggen: ”MENE, MENE, TEKEL och PARSIN.” (Dan 5:5–28) Nabonid hade lidit nederlag mot perserna och dragit sig tillbaka mot sydväst till staden Borsippa. Men Jehovas profet Daniel var på plats i Babylon denna natt mellan den 5 och 6 oktober 539 f.v.t., och han uttydde skriften på väggen. Cyrus soldater låg inte och sov i sitt läger utanför Babylons till synes ointagliga murar. I stället var de oerhört aktiva den här natten. Cyrus hade en lysande strategi: hans ingenjörstrupper avledde den mäktiga floden Eufrat från dess normala lopp genom staden. Sedan ryckte perserna fram genom flodfåran, tog sig uppför flodbankarna, trängde in genom portarna längs kajen och överrumplade staden. De rusade fram genom gatorna, dödade alla som gjorde motstånd, intog palatset och dödade Belsassar. Så var allt över. På en enda natt hade Babylon fallit, och århundraden av semitiskt herravälde var till ända. Babylon kom nu under jafetitiskt herravälde, och Jehovas profetiska ord hade gått i uppfyllelse. (Jes 44:27; 45:1, 2; Jer 50:38; 51:30–32; se BILD, bd 2, sid. 325; CYRUS.)