SORG

Bland de orientaliska folken gav man vanligtvis öppet uttryck åt sin sorg på många olika sätt, så som det framgår av de bibliska berättelserna. En hel bok i Bibeln, Klagovisorna, är ett uttryck för sorg över att Jerusalem blev ödelagt.

Orsaker till sorg. Man sörjde som ett uttryck för ånger (Neh 9:1, 2; Jon 3:5–9) eller därför att en olycka var nära förestående (Est 4:3; Jer 6:26; Am 5:16, 17) eller därför att en olycklig situation redan hade uppstått (Joel 1:5–14). Den vanligaste orsaken till sorg var utan tvivel döden. Efter ett dödsfall i den närmaste familjekretsen följde en sorgetid (1Mo 23:2; 27:41; 37:33–35), och att mista en förälder eller ende sonen beskrivs som orsak till djupaste sorg (Ps 35:14; Am 8:10; Sak 12:10). Om en nationell ledare dog varade sorgetiden i mellan 7 och 30 dagar. (4Mo 20:29; 5Mo 34:8; 1Sa 31:8, 12, 13) När Jakob, Josefs far, dog grät egyptierna över honom i 70 dagar, och i samband med begravningen i Kanaan hölls det en sorgehögtid som pågick i ytterligare 7 dagar. (1Mo 50:3–11)

Uttryck för sorg. Man lät sorgen komma till uttryck i ord och genom att gråta, genom att vanställa sitt utseende och genom att fasta eller på annat sätt avhålla sig från vanliga göromål. Gråten kunde åtföljas av höga och bittra klagorop (2Sa 1:11, 12; Est 4:1) eller av att man slog sig på bröstet (Jes 32:11, 12; Nah 2:7; Lu 8:52), rev sönder sina kläder (Dom 11:35; 2Ku 22:11, 19), kastade stoft eller aska på huvudet och klädde sig i säckväv (2Sa 13:19; 2Ku 6:30; Job 2:11, 12), tog av sig sandalerna och täckte över huvudet eller ansiktet (2Sa 15:30; 19:4), skar av håret eller ryckte hår från huvudet och rakade av skägget (Job 1:20; Esr 9:3; Jer 41:5), och somliga, som följde hedniska sedvänjor, ristade märken på kroppen (Jer 16:6; 47:5). Förutom att fasta avhöll man sig kanske från att gnida in sig med olja eller att tvätta sina kläder (2Sa 14:2; 19:24; Dan 10:2, 3), och somliga satte sig på marken eller i aska (2Sa 13:31; Job 2:8; Jes 3:26).

Ibland komponerade man och sjöng klagosånger. (2Sa 1:17–27; 3:33, 34; 2Kr 35:25) En särskild sångform var den så kallade shiggajọ̄n, ett hebreiskt uttryck som förekommer i överskriften till Psalm 7; ett besläktat uttryck förekommer i Habackuk 3:1. Det var ett slags sorgesång, förmodligen en mycket känslofylld sång med snabba skiftningar i rytmen. Båda dessa sånger (Ps 7; Hab 3:2–19) innehåller sådana element som fara, starka känsloutbrott och innerliga vädjanden och därefter glädje i Jehova.

Vid begravningar anlitade man ibland professionella gråterskor och musiker som spelade sorgemusik (Jer 9:17, 18; Mt 9:23); på Jesu tid imiterades dessa av små barn som lekte på torget (Mt 11:16, 17). Flöjten eller pipan var de instrument man föredrog till sorgemusik. (Jer 48:36; Mt 9:23; se Josephus verk Bellum Judaicum [Det judiska kriget], III, 437 [ix, 5].)

Efter en begravning brukade kvinnorna gå ut till graven för att gråta och sörja. (Joh 11:31) Det verkar som om man någon gång under sorgetiden åt en måltid, som i vissa fall gjordes till en särskild högtid. (Hos 9:4; Jer 16:5, 7)

Förbud i förbindelse med sorg. Vid några tillfällen fick Guds folk som helhet eller enskilda individer bland Guds tjänare anvisningar om att inte sörja vissa personers död, till exempel dömda lagöverträdares död. (3Mo 10:1, 2, 6) Profeten Hesekiel fick befallning att inte visa några tecken på sorg när hans hustru dog, och detta skulle utgöra ett förebud för de israeliter som var tillsammans med honom i Babylon, ett förebud om att de skulle bli så lamslagna när Gud verkställde sin dom över Jerusalem på grund av stadens trolöshet att de glömde att sörja. (Hes 24:15–24) Jeremia fick liknande anvisningar. (Jer 16:5–13)

Vissa sorgeseder var förbjudna under den mosaiska lagen. Israeliterna fick till exempel inte rista märken på kroppen, raka sig ”skalliga i pannan” (3Mo 19:28; 5Mo 14:1) eller missbruka tiondet i förbindelse med en död (5Mo 26:12–14). Prästerna kunde öppet visa sin sorg när medlemmar av den närmaste familjen hade dött, men översteprästen fick inte göra det. (3Mo 21:1–6, 10–12)

En tid att sörja. I Predikaren 3:1, 4 heter det: ”Det finns en tid ... att gråta och en tid att skratta; en tid att hålla klagan och en tid att dansa omkring.” Med tanke på mänsklighetens döende tillstånd är ”de visas hjärta” hellre ”i sorgens hus” än i gästabudshus. (Pre 7:2, 4; jfr Ord 14:13.) Den som är vis tar alltså vara på möjligheten att uttrycka medkänsla och ge tröst i en sådan situation i stället för att ignorera den och sträva efter nöjen och njutningar. Detta hjälper honom att minnas att han själv är dödlig och att bevara ett rätt hjärtetillstånd inför sin Skapare.

I Bibeln anges många skäl till att sörja, till exempel en nära släktings död. (1Mo 42:38; 44:31) Den falska religionens avskyvärda sedvänjor som vanärar Gud är också ett skäl till att sucka och stöna. (Hes 9:4; jfr 1Kor 5:2.) Och det är på sin plats att uttrycka sorg över sina egna missgärningar. (Ps 38:4, 6–10) Jehova ger dem som har dragit sig bort från honom uppmaningen: ”Kom tillbaka till mig av hela ert hjärta och med fasta och med gråt och med klagan. Och riv sönder era hjärtan, inte era kläder.” (Joel 2:12, 13; jfr Jak 4:8, 9.) Också på andra ställen kan man se att tonvikten inte läggs på de yttre tecknen på sorg, utan på hjärtats inre kval och smärta – det som kännetecknar uppriktig bedrövelse. (Ps 31:9, 10; Ord 14:10; 15:13; Mk 14:72; Joh 16:6)

Även Jehova kan känna sig ”sårad i sitt hjärta”. (1Mo 6:6; jfr Jes 63:9.) Guds heliga ande kan också bli bedrövad. (Ef 4:30, not) Denna ande verkar på Guds tjänare och frambringar rättfärdig frukt hos dem (Gal 5:22–24), och de som inte sätter värde på den här gåvan från Gud utan motarbetar dess verksamhet och går emot dess ledning kommer därför att ”bedröva” anden. (Jfr Jes 63:10; 1Th 5:19.)

En balanserad syn på sorg. På Jesu tid var det fortfarande vanligt att människor visade sin sorg genom högljudd gråt och klagan med larm och förvirring som följd. (Mk 5:38, 39) Även om Jesus suckade inom sig och grät vid flera tillfällen (Joh 11:33–35, 38; Lu 19:41; Mk 14:33, 34; Heb 5:7), sägs det inget om att han visade sin sorg på de iögonenfallande sätt som har beskrivits här ovan. (Jfr Lu 23:27, 28.) Hans lärjungar gav också uttryck åt sorg och bedrövelse. (Mt 9:15; Joh 16:20–22; Apg 8:2; 9:39; 20:37, 38; Flp 2:27) Paulus kände ”stor bedrövelse och oupphörligt kval” i sitt hjärta när han tänkte på sina icke troende ”släktingar efter köttet”. (Rom 9:2, 3) Han var rädd att han skulle behöva sörja över dem i församlingen i Korinth som hade syndat och som ännu inte hade ändrat sinne (2Kor 12:21), och han nämnde ”med gråt” dem som hade börjat vandra ”som fiender till Kristi tortyrpåle” (Flp 3:17–19). Hans djupa och innerliga intresse för den kristna församlingen (2Kor 2:1–4) gjorde att han kunde lära andra hur viktigt det är att visa empati och medkänsla. Han sade: ”Gråt med dem som gråter.” (Rom 12:15)

Men eftersom sorg och bedrövelse har en försvagande inverkan (Ps 6:6, 7; Lu 22:45; Apg 21:13; 2Kor 2:6, 7), framställs de kristnas sorg som något som alltid lindras, balanseras och till och med överskuggas av deras hopp och av en glädje som ger styrka (Mt 5:4; 1Kor 7:29, 30; 2Kor 6:10; jfr Neh 8:9–12). Också kung David på sin tid visade en balanserad och förnuftig inställning till sorg. När det barn som kom till vid hans utomäktenskapliga förbindelse med Batseba insjuknade, fastade han och lade sig på marken och bad till den sanne Guden för barnets skull. Men när han fick höra att barnet hade dött steg han upp, tvättade sig, gned in sig med olja, bytte kläder, bad till Jehova och begärde sedan att få något att äta. Som förklaring till sitt handlingssätt sade han: ”Nu när han har dött, varför skulle jag då fasta? Kan jag föra honom tillbaka igen? Jag går till honom, men han kommer inte tillbaka till mig.” (2Sa 12:16, 19–23) Längre fram var emellertid Joab tvungen att vara mycket rättfram mot David för att kunna hjälpa honom att komma över sin djupa sorg då hans son Absalom hade dött. (2Sa 18:33; 19:1–8)

Det är sant att ”hela skapelsen fortsätter att sucka”, men i jämförelse med det underbara hopp som de kristna har för framtiden är deras lidande nu relativt lindrigt (Rom 8:18–22; 1Pe 1:3–7), och löftet om uppståndelsen gör att de inte sörjer ”som de andra, de som inte har något hopp” (1Th 4:13, 14).

Sorg och fasta utan lydnad för Jehovas ord är inte till någon nytta. (Sak 7:2–7) Men ”bedrövelse på ett sätt som Gud vill främjar ... sinnesändring som leder till räddning”. En sådan bedrövelse kommer av att man betraktar sin överträdelse som en synd mot Gud. Den får en att söka Guds förlåtelse och att vända om från sin orätta väg. ”Men världens bedrövelse frambringar död.” Den som visar en sådan bedrövelse sörjer kanske över att hans orätta handling har avslöjats och att detta har blivit till nackdel för honom, men han har inte någon önskan att få Guds förlåtelse. (2Kor 7:10, 11) De tårar Esau fällde när han själviskt hoppades på att återfå den förstfödslorätt han förverkat hade således ingen verkan på Isak eller på Gud. (Heb 12:16, 17)

I bildliga och profetiska sammanhang. Det sägs att själva landet i bildlig bemärkelse skulle sörja på grund av den förödelse som invaderande härar eller en plåga vållat. (Jer 4:27, 28; Joel 1:10–12; jfr som kontrast till detta Ps 96:11–13.) Medan landet låg öde skulle det bli helt igenvuxet av ogräs och så småningom se försummat och vanvårdat ut, precis som en människa som inte vårdar sitt ansikte, sitt hår och sina kläder när hon sörjer. På liknande sätt skulle ett land vars grödor hade förstörts av en plåga vara en sorglig syn.

”Människosonens tecken” och Kristi uppenbarelse skall få alla jordens stammar att ”slå sig själva under jämmer”, ”slå sig själva av sorg”. (Mt 24:30; Upp 1:7) Det är förutsagt att den symboliska skökan, ”det stora Babylon”, ”på en enda dag” skall drabbas av hemsökelser – död, sorg och svält – något som får dem som har dragit nytta av sina förbindelser med henne att gråta och sörja. (Upp 18:2, 7–11, 17–19) I kontrast till detta skall det nya Jerusalem införa förhållanden på jorden som innebär att tårar, död, sorg, skrik och smärta upphör för alltid. (Upp 21:2–4)