HÄST

(hebr.: sus; rẹkhev [vagnshästar]; rẹkhesh [hästspann; posthästar]; grek.: hịppos)

När Jehova, hästens Skapare, tillrättavisade Job, beskrev han några av hästens egenskaper: dess väldiga styrka, dess frustande genom de stora näsborrarna, dess otåliga skrapande med hovarna i marken, dess iver vid utsikten till strid och dess oförskräckthet inför vapenskrammel. (Job 39:19–25) Hästen har sedan gammalt varit nära förbunden med människan, som har använt betsel och piska för att tygla den. (Ps 32:9; Ord 26:3; Jak 3:3)

Militärt bruk. Hästar användes i forntiden i första hand till krigföring (Ord 21:31; Jes 5:28; Jer 4:13; 8:16; 46:4, 9), men de har också använts av kungar, furstar och statsämbetsmän och för snabba kommunikationer. (2Sa 15:1; Est 6:7, 8; 8:14; Pre 10:7; Jer 17:25; 22:4)

Hästar är emellertid inte så väl lämpade för krigföring i svårforcerad bergsterräng. (Am 6:12) När den arameiske kungen Ben-Hadads styrkor blev besegrade av Ahab, Israels kung, försvarade Ben-Hadads tjänare sig med att det berodde på att Israels Gud var en ”bergsgud” och inte en gud för slättlandet, där hästar och vagnar var överlägsna. Trots detta gav Jehova seger åt israeliterna också på slätten. (1Ku 20:23–29)

Hästar utgjorde en så skräckinjagande del av en slagkraftig här att enbart ljudet av många hästar och vagnar räckte för att skapa fruktan och kunde förmå en här som ansåg sig vara i numerärt underläge att fly i panik. (2Ku 7:6, 7) Militärmakten i Egypten, Assyrien, Babylon, Medo-Persien och andra nationer var i hög grad beroende av hästar. (Jes 31:1, 3; Jer 6:22, 23; 50:35, 37, 41, 42; 51:27, 28; Hes 23:5, 6, 23; 26:7, 10, 11; Nah 3:1, 2; Hab 1:6, 8) Hästar försedda med betsel, tyglar, huvudprydnader, sadeltäcken och annan mundering är ett återkommande inslag på forntida monument.

Guds utvalda folk, israeliterna, skulle emellertid inte vara som egyptierna och andra dåtida folkslag, som betraktade hästar och stridsvagnar som en förutsättning för säkerhet och självständighet. Israels kungar fick inte skaffa sig många hästar. (5Mo 17:15, 16) Israeliterna skulle inte sätta sin lit till militär styrka, hästar och vagnar, utan skulle i stället lita på Jehova för att få hjälp, och de skulle aldrig låta sig skrämmas av fiendernas krigsutrustning. (5Mo 20:1–4; Ps 20:7; 33:17; Hos 1:7)

Kung David var noga med att inte bryta mot Jehovas förbud mot att äga många hästar. Efter sin seger över Hadadeser, kungen i Soba, kunde han ha utökat sin här med många hästar, men i stället behöll han bara det antal som han ansåg nödvändigt för sina omedelbara behov och gav order om att skära av hassenorna på de övriga. (2Sa 8:3, 4; 1Kr 18:3, 4; jfr Jos 11:6, 9; se HASSENA.)

Från Salomos tid till återkomsten från landsflykten. Davids son och efterträdare på tronen, Salomo, skaffade sig däremot tusentals hästar. (1Ku 4:26 [här anser man allmänt att ”40 000 spiltor” är ett avskrivningsfel och att det skulle ha stått ”4 000”]; jfr 2Kr 9:25.) Salomo importerade hästar från Egypten och andra länder (2Kr 9:28), och han fick hästar i gåva av dem som ville höra hans vishet. (1Ku 10:24, 25; 2Kr 9:23, 24) Djuren inhystes i stall i särskilda vagnsstäder och i Jerusalem. (1Ku 9:17–19; 10:26) De fogdar som sörjde för livsmedel till kungens bord skaffade också korn och halm som foder till hästarna. (1Ku 4:27, 28)

Under Salomos regering handlade kungens köpmän med hästar och stridsvagnar. Priset för en häst var 150 silverstycken (2 850 kr, om silverstyckena var siklar), och priset för en vagn var 600 silverstycken (11 400 kr, om det var siklar). (1Ku 10:28, 29; 2Kr 1:16, 17)

Längre fram använde kungarna i Juda och Israel hästar i sin krigföring. (1Ku 22:4; 2Ku 3:7) Profeten Jesaja sade att Juda var fullt av hästar. (Jes 2:1, 7) Även om antalet hästar i Israel tidvis reducerades starkt till följd av torka, hungersnöd och nederlag i krig (1Ku 17:1; 18:1, 2, 5; 2Ku 7:13, 14; 13:7; Am 4:10), fortsatte folket att sätta sin förtröstan till hästar, och de sökte militärt bistånd från Egypten. (Jes 30:16; 31:1, 3) Onda kungar i Juda vigde hästar åt den hedniska solkulten och förde in dem på det heliga tempelområdet. (2Ku 23:11) Den siste kungen i Juda, Sidkia, gjorde uppror mot Nebukadnessar, Babylons kung, och sände bud till Egypten för att få hästar och militärt bistånd. (2Kr 36:11, 13; Hes 17:15) Detta fick till följd att Juda fördes i landsflykt, som det var förutsagt i profetian. (Jer 52:11–14; Hes 17:16–21)

Hästar omnämns bland de lastdjur som skulle användas till att föra Guds skingrade folk tillbaka till Jerusalem. (Jes 66:20) Det är därför värt att lägga märke till att judarna som vände tillbaka till sitt hemland i samband med den första uppfyllelsen av profetiorna om återställelse hade med sig 736 hästar (Esr 2:1, 66; Neh 7:68).

Bildspråk. Hästen nämns på flera ställen i Bibeln i bildliga sammanhang. Det otrogna Jerusalems otuktiga söner liknas vid ”hästar i brunst”. (Jer 5:7, 8) Det trolösa Jerusalem bedrev otukt med hedniska nationers härskare och åtrådde dem på samma sätt som de bihustrur vars män liknades vid hingstar på grund av sin starka könsdrift. (Hes 23:20, 21) Det avfälliga folkets hårdnackade och förhärdade inställning jämförs med hästens besinningslösa sätt när den störtar sig ut i striden utan tanke på konsekvenserna. (Jer 8:6)

Den särskilda uppmärksamhet och prakt som slösades på en kunglig häst används som bild av hur Jehova riktade sin uppmärksamhet mot sitt ångerfulla folk och visade det ynnest, så att det blev som en segerrik stridshäst. (Sak 10:3–6)

När Jehova genom profeten Joel förutsade att en svår plåga skulle drabba dem som utgav sig för att tillhöra hans folk men som i verkligheten var avfällingar, beskrev han några förtärande skadedjur som ”såg ut som hästar”. (Joel 2:1–4) Aposteln Johannes fick se en liknande syn av en stor gräshoppsplåga med gräshoppor som ”liknade hästar som gjorts klara för strid”. (Upp 9:7)

Johannes såg också ”rytteriets härar”. Antalet i dem var två gånger myriaders myriader (200 000 000), och de hade myndighet att verkställa Guds domar. Hästarna hade dödsbringande kraft både i sina huvuden och i sina svansar. Alla dessa hästar var tydligtvis ledda av de fyra änglar som hade varit bundna vid floden Eufrat. (Upp 9:14–19)

Jehovas osynliga himmelska krigshärar framställs i bild genom hästar och vagnar av eld. (2Ku 2:11, 12) Elisa bad vid ett tillfälle att hans skräckslagne medhjälpares ögon skulle öppnas, så att han kunde se att ”bergstrakten var full med hästar och stridsvagnar av eld, runt omkring Elisa”. Denna himmelska här skulle beskydda Elisa mot de arameiska härarna som hade sänts ut för att fånga honom och som nu hade omringat honom. (2Ku 6:17)

Flera hundra år senare fick Sakarja i en syn se fyra vagnar, den första med röda hästar, den andra med svarta hästar, den tredje med vita hästar och den fjärde med spräckliga, skäckiga hästar. Dessa hästar betecknade ”himlens fyra andar”. (Sak 6:1–8; se också Sak 1:8–11.)

Sakarjas profetia om dem som drog ut i krig mot Jerusalem visade att Jehova skulle komma sitt folk till undsättning och tillintetgöra fienderna och deras hästar. (Sak 14:12–15; se också Hes 38 och 39.) En följd av detta ingripande var att hästen aldrig mer skulle användas i krig utan i stället till Guds ära, som det framgår av orden: ”På den dagen skall det stå på hästens bjällror: ’Helighet tillhör Jehova!’” (Sak 14:20; jfr 2Mo 28:36, 37.) Att stridsvagnar och hästar skulle utrotas betecknar också att freden skulle återställas. (Sak 9:10)

Aposteln Johannes såg i en syn den förhärligade Jesus Kristus komma ridande på en vit häst, åtföljd av en här av ryttare, allesammans på vita hästar. Den här synen visade att det krig Kristus som representant för sin Gud och Fader, Jehova, skall föra mot alla fiender är ett rättfärdigt krig. (Upp 19:11, 14) Hur Kristus går till handling som kung och de svåra förhållanden som då drabbar jorden framställs tidigare i Uppenbarelseboken genom olika ryttare och deras hästar. (Upp 6:2–8)