ANATOT

[Ạnatot]

1. En benjaminit, son till Beker. (1Kr 7:8)

2. Ett av folkets överhuvuden. Det var antingen Anatot själv eller någon av hans avkomlingar som på Nehemjas tid med sigill bekräftade det bindande avtal som då ingicks om att hålla fast vid den sanna tillbedjan av Jehova. (Neh 9:38; 10:1, 19)

3. En levitstad i Benjamins område. (Jos 21:17, 18; 1Kr 6:60) Namnet lever kvar i Anata, namnet på en liten by knappt 5 km nordnordöst om Jerusalem. Det ursprungliga Anatot har dock identifierats med Ras al-Kharrubeh, 800 m sydväst om byn. Från den här högt belägna platsen har man utsikt över Jordandalen och norra delen av Salthavet. Två av Davids väldiga krigare kom från Anatot. (2Sa 23:27; 1Kr 12:3) Det var till Anatot som Salomo förvisade Ebjatar, och därmed avslutades släktlinjen av överstepräster från Elis hus. (1Ku 2:26) Anatot var en av de betryckta städer som blev angripna när den assyriska hären invaderade landet. (Jes 10:30)

Jeremia kom från Anatot, men han blev en profet som inte hölls i ära bland sitt eget folk utan hotades till livet för att han förkunnade sanningens budskap från Jehova. (Jer 1:1; 11:21–23; 29:27) Av den anledningen förutsade Jehova att olycka skulle drabba staden, och så blev det när babylonierna intog landet. (Jer 11:21–23) Före Jerusalems fall utnyttjade Jeremia sin lagliga rätt och köpte sin kusins åker i Anatot som ett tecken på att några skulle återvända från landsflykten i Babylon. (Jer 32:7–9) I den första gruppen som återvände från landsflykten tillsammans med Serubbabel fanns 128 män från Anatot, och Anatot var bland de städer som på nytt blev bebodda. Jeremias profetia gick därmed i uppfyllelse. (Esr 2:23; Neh 7:27; 11:32)