Slaget vid Marathon — ett världsväldes förödmjukelse

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I GREKLAND

NÄR den nutida besökaren går ner för kullarna som omger Marathonslätten, som ligger 40 kilometer nordöst om Athen i Grekland, känner han sig genast överväldigad av den frid och det fullständiga lugn som råder på platsen. Man kan knappast föreställa sig att detta ställe var skådeplatsen för ett av de mest kända slagen i historien, slaget som framgångsrikt hindrade det mesopotamiska världsväldet att tränga in i Europa. The World Book Encyclopedia kallar det ”ett av de viktigaste slagen i den västerländska civilisationens historia”, och historikern Will Durant beskriver det som ”en av de mest otroliga segrarna i historien”.

Ett världsvälde utmanas

Bibelns profetior i Daniels bok skildrar på ett mycket livfullt sätt världsväldens maktutövning, utbredande och växlingar. I symboliska ordalag skrev Daniel mycket passande om det medo-persiska världsväldet: ”Se där! ett annat djur, ett andra, som liknade en björn. ... Detta är vad man sade till det: ’Stå upp, ät mycket kött.’” — Daniel 7:5.

Detta visade sig vara sant. När det medo-persiska världsväldet nådde sin höjdpunkt under andra hälften av 500-talet f.v.t., drog dess till synes oövervinnliga härar under ledning av Cyrus och Darius I västerut tvärs över Lydien. Både Thrakien och Makedonien, som ligger i norra Grekland, underkuvades med våld. Detta innebar att nästan halva den grekisktalande världen redan hade fallit i Persiens hand, eftersom perserna i och med erövringen av Lydien också tog i besittning de grekiska städerna på Joniens kust, vilka hade tillhört Lydiens intressesfär.

Endast stadsstaterna Athen och Eretria besvarade det rop om hjälp som utgick från de belägrade grekiska städerna i Jonien. Detta hindrade inte Persiens disciplinerade militärstyrkor från att dra in och tvinga de revolterande jonerna till underkastelse. Darius bestämde sig dessutom för att han skulle bestraffa de grekiska stadsstaterna, eftersom de hade hjälpt de upproriska jonerna.

När Athen, Sparta och Eretria föraktfullt vägrade att tillgodose persernas krav, inskeppades en mäktig persisk kavalleri- och infanteristyrka för att föras till Grekland på försommaren år 490 f.v.t. I augusti var perserna redo att ta itu med athenarna och deras område, Attika.

Strategifrågor

Perserna landsteg vid Marathon och gick tvärs över den sanka slätten vid Attikas östkust som låg endast 42 kilometer från Athen. Utsikterna att athenarna skulle vinna slaget var mycket små, då de nätt och jämnt lyckades samla ihop 9.000 hopliter samt ytterligare 1.000 man från Plataiai, och de hade inte hjälp av vare sig kavalleri eller bågskyttar.a Även om de bad Sparta om hjälp, ljöd deras vädjan för döva öron — spartanerna var upptagna med religiösa ceremonier till ära för Apollo. Följaktligen tvingades athenarna med begränsade militära resurser att ensamma strida mot perserna.

Tio olika härförare bildade en kommitté som genom röstning skulle avgöra strategifrågor. De måste nu besluta om två saker. För det första: Skulle de hålla kvar sina styrkor i Athen för att försvara staden, eller skulle de möta perserna ute på fältet? När man tog hänsyn till att Athen inte hade starka skyddsmurar till försvar för staden, röstade flertalet i kommittén för att man skulle utkämpa slaget vid Marathon.

För det andra: Skulle de gå till anfall trots att de hade alla odds emot sig — framför allt var perserna i numerärt överläge — eller skulle de stå kvar och vänta i hopp om att spartanerna tämligen snart skulle komma till deras undsättning och hjälpa dem att framgångsrikt motstå det skräckinjagande persiska angreppet?

Härföraren Miltiades — en strateg

En nyckelperson som trädde fram för att spela rollen som ledare var den grekiske härföraren Miltiades. Han var en erfaren och skarpsinnig härförare, en veteran som hade kämpat i den persiska hären under tidigare fälttåg i norr. Därför kände han fienden ingående. Han hade god kännedom inte bara om den persiska härens sammansättning, utan också om deras vapen och framför allt deras stridsstrategi. Dessutom hade han dagarna före striden förståndigt nog mycket noga studerat slagfältets omgivningar.

Miltiades insåg också att en snabb aktion var nödvändig, eftersom det inom den nyligen upprättade demokratin i Athen fanns pro-persiska fraktioner som skulle välkomna ett nederlag för Athen. Natten före striden smög en persisk överlöpare in i det grekiska lägret med nyheten att det persiska kavalleriet tillfälligtvis hade dragit sig tillbaka. Enligt en teori hade det persiska kavalleriet inskeppats för att segla vidare och eventuellt anfalla Athen från Attikas östkust, så att det kunde inta staden omedelbart efter en nästan säker seger vid Marathon. Vad orsaken än har varit undanröjde detta den största faran som mötte det athenska fotfolket.

De grekiska falangerna gick till anfall i gryningen. (Se rutan på sidan 24.) De överraskade perserna slog till reträtt, men de gjorde snart motanfall och bröt igenom centrum av den grekiska slaglinjen. Därigenom gick perserna ovetande i Miltiades’ genomtänkta fälla! Han hade avsiktligt lämnat mitten av den grekiska hären svag för att förstärka flankerna med extra led av män. Nu stormade de starka flankerna plötsligt fram och angrep perserna och dräpte dem i stort antal tills de återstående som lyckades överleva anstormningen flydde tillbaka till sina skepp. Resultatet blev en enorm massaker. Persernas förluster uppgick till cirka 6.400 man, medan athenarna förlorade endast 192 av sina män.

Enligt legenden fördes nyheten om den grekiska segern snabbt fram till Athen av en budbärare. En oriktig tradition berättar att hans namn var Feidippides, men i själva verket sprang Feidippides från Athen till Sparta före stridens början för att begära hjälp. Enligt legenden sprang en annan ung grek de 42 kilometerna från Marathon till Athen, och när han kom fram ropade han: ”Gläd er, vi segrade!” och föll sedan ner död. Detta sägs vara det första maratonloppet — härav ordets ursprung — och det var mönstret för våra dagars långdistanslopp.

Även om några persiska skepp sattes i brand, lyckades det stora flertalet av flottans 600 skepp segla runt Kap Sounion på Attikas sydspets och nå Athen. Emellertid kom den segerrika athenska hären dit först och mötte dem igen, och perserna tvingades dra sig tillbaka. Athenarna hade vunnit seger mot alla odds.

Athenarna var utom sig av glädje speciellt därför att segern hade vunnits utan hjälp från spartanerna.

Slagets betydelse

Minnesmärken i marmor och brons vid Marathon och Delfi förevigar athenarnas triumf. Enligt historikern Pausanias trodde resenärer fortfarande 650 år senare att de kunde höra spöklika ljud av stridande män när de gick tvärs över slagfältet.

Varför var slaget vid Marathon av betydelse från Bibelns ståndpunkt sett? Det var en antydan, som gavs långt i förväg, om att den grekiska ”bocken” enligt Daniels profetia till sist skulle vara överlägsen ”baggen som hade de två hornen” och som utgjordes av Medo-Persien.b — Daniel 8:5—8.

När man betraktar det monument som kallas Marathons grav, som fortfarande står kvar på slagfältet, påminns man om det stora antalet dödsoffer och om det lidande som mänskligheten har fått betala i den ständiga jakten efter makt och herravälde. Historiens blodbefläckade blad, de tysta slagfälten och de öde gravarna är fyllda av ”väldiga män”, ”hjältar” och ”förlorare”, alla offer för världspolitiken och kampen för att skaffa sig makt. Men den tid är mycket nära när all politisk maktkamp kommer att vara över, eftersom Gud har profeterat: ”I de kungarnas dagar kommer himlens Gud att upprätta ett kungarike som aldrig kommer att fördärvas. Och kungariket självt kommer inte att överlåtas till något annat folk. Det kommer att krossa och göra slut på alla dessa kungariken, och självt kommer det att bestå till obestämda tider.” — Daniel 2:44.

[Fotnoter]

[Ruta/Bild på sidan 24]

Hoplit och falang — nyckeln till seger

Angående två nyckelfaktorer för athenarnas seger ger boken A Soaring Spirit följande kommentar: ”Hopliter, som grekiska infanterister kallades, hade tyngre rustning än persiska infanterister, och de hade starkare sköldar och längre spjut. Men vad som är viktigare är att de stred med maskinlik effektivitet i falanger som var 12 led djupa, och soldaterna i varje led var så tätt grupperade att deras sköldar formade en nästan obrytbar mur. Perserna fick lära sig varför falangen var den mest fruktade krigsmaskin man kände till i den forntida världen.”

[Bildkälla]

The Complete Encyclopedia of Illustration/J. G. Heck

[Bilder på sidan 23]

Marathonslätten. Infällda bilder: Monument uppfört till minne av de 192 athenare som dog i striden