Del 4 - Medo-Persien — det fjärde stora världsväldet i bibelns historia

Mederna och perserna var inblandade i många händelser som återges i bibeln. De omnämns också i ett antal bibliska profetior. Skulle du vilja veta mer om dessa forntida och intressanta folkslag?

DE FORNTIDA mederna och perserna var på marsch! I spetsen för dem fanns Cyrus den store, som redan härskade över ett imperium. Nu riktade han sin uppmärksamhet mot det mäktiga Babylon, det framträdande världsväldet på den tiden.

Inne i huvudstaden Babylon höll kung Belsassar, som enligt bibeln var ”under vinets välde”, ett gästabud för ett tusen höga gäster. Under sitt festande prisade de sina avgudar och drack ur heliga kärl som hade tagits från Jehovas tempel i Jerusalem. (Daniel 5:1—4) De kände sig säkra innanför Babylons mäktiga murar.

Men utanför staden hade Cyrus’ armé avlett vattnet i floden Eufrat, som flöt genom Babylon. När detta naturliga hinder var avlägsnat, vadade hans soldater uppför flodbädden — förbi Babylons murar och in i staden genom de öppna portarna mot floden. Före soluppgången var Belsassar död, Babylon hade fallit, och Medo-Persien hade blivit det fjärde stora världsväldet i bibelns historia! Men vilka var dessa meder och perser?

Mederna kom från det höglänta platåområdet bland bergen öster om Assyrien. En del reliefer som man har funnit i Assyrien avbildar dem iklädda något som ser ut att vara fårskinnskappor som de bar över livrockar och högskaftade snörkängor, vilket var lämpligt för deras arbete som boskapsherdar på högplatåerna. Mederna har praktiskt taget inte lämnat några skrivna uppteckningar efter sig. Det mesta av vad vi vet om dem har vi fått från bibeln, från assyriska texter och från klassiska grekiska historiker. Perserna levde ursprungligen ofta ett nomadiskt liv i området norr om Persiska viken. I takt med att deras imperium växte, utvecklade de en påtaglig förkärlek för lyx.

I början var mederna de dominerande, men år 550 f.v.t. vann Cyrus den store av Persien en snabb seger över den mediske kungen Astyages. Cyrus förenade de två folkens sedvänjor och lagar med varandra, enade deras riken och utvidgade väldet genom fler erövringar. Trots att mederna hade underkuvats av perserna, var väldet utan tvivel tvådelat till sin karaktär. Mederna innehade höga poster och var härförare i persiska arméer. I andra länder talade man om mederna och perserna, men om man använde en icke sammansatt benämning, sade man ”medern”.

Innan mederna och perserna gick till angrepp mot Babylon, hade profeten Daniel fått en syn som utgjordes av en vädur med två horn, som representerade denna tvådelade nation. Daniel skrev: ”Och båda hornen var höga, men det ena var högre än det andra, och detta som var högre sköt sist upp.” Det rådde ingen tvekan om vädurens identitet, för ängeln berättade för Daniel: ”Väduren som du såg, han med de två hornen, betyder Mediens och Persiens kungar.” — Daniel 8:3, 20.

Daniel vistades i Babylon när det föll, och han fick bevittna medernas och persernas inmarsch. Darius (Darejaves), medern, den förste härskaren över den nyss erövrade staden, utnämnde 120 satraper (som ordagrant betyder beskyddare av riket) och satte tre furstar över dem. Daniel var en av dessa tre. (Daniel 5:30—6:3) Med tanke på Daniels höga administrativa ställning både före och efter det att Babylon hade fallit, skulle det vara svårt att föreställa sig att Cyrus inte hade fått sin uppmärksamhet riktad på den hebreiska profetian som, två århundraden i förväg, hade sagt att Babylon skulle erövras av en man vid namn Cyrus. — Jesaja 45:1—3.

Jerusalem återuppbyggs

Babylons fall beredde scenen för uppbyggandet av en annan stad — Jerusalem. Den hade legat i ruiner i nästan 70 år, alltsedan dess ödeläggande för babyloniernas hand år 607 f.v.t. De bibliska profetiorna hade sagt att det var genom Cyrus’ försorg som Jerusalem skulle bli återuppbyggt och grunden till dess tempel bli lagd. — Jesaja 44:28.

Inträffade detta? Ja. Den lagkunnige och skriftlärde prästen Esra uppger att Cyrus påbjöd att Jehovas tillbedjare skulle tillåtas ”dra upp till Jerusalem, som är i Juda, och återuppbygga Jehovas, Israels Guds, hus — han är den sanne Guden —, vilket var i Jerusalem”. (Esra 1:3, NW) Enligt Esra 2:64, 65 var det nästan 50.000 personer som företog resan tillbaka till Jerusalem, varvid de förde med sig tempelskatterna. År 537 f.v.t. började landet åter bebos — precis 70 år efter det att Jerusalem hade fallit. — Jeremia 25:11, 12; 29:10.

Arkeologin har bekräftat att ett sådant påbud var i linje med Cyrus’ politik. På en lercylinder som man har funnit i Babylons ruiner säger Cyrus: ”Jag [återförde] till dessa heliga städer ..., vars helgedomar har varit ruiner under en lång tid, de bilder som brukade finnas däri, och jag grundade permanenta helgedomar för dem. Jag församlade (också) alla deras (tidigare) invånare och återgav (dem) deras boningsplatser.”

Samaritiska fiender till judarna fick senare återuppbyggandet av templet att upphöra genom ett kungligt förbud. Jehovas profeter Haggai och Sakarja manade på folket, och byggnadsarbetet återupptogs. ”Kung Darejaves” gav befallning att man skulle göra efterforskningar för att finna Cyrus’ ursprungliga påbud med bemyndigande om att templet skulle återuppbyggas. Bibeln säger att man i Ameta (Ekbatana), Cyrus’ sommarpalats, fann en bokrulle med en anteckning som fastställde att arbetet på templet hade lagligt stöd. Detta arbete fullbordades i det sjätte året av den persiske kungen Darius I:s regering. — Esra 4:4—7, 21; 6:1—15.

Vittnesbörd om glans och prakt

I den syn som nämndes tidigare hade Daniel fått se den medo-persiske tvåhornade ”väduren stöta med hornen västerut och norrut och söderut, och inget djur kunde stå honom emot, och ingen kunde rädda ur hans våld. Han for fram som han ville och företog sig stora ting.” (Daniel 8:4) Det var allra senast under Darius’ tid som denna syn hade gått i uppfyllelse. Som ett vittnesbörd om sina stordåd lät Darius den store avbilda sig själv i form av en kolossal relief, som man ännu kan beskåda högt uppe på en klippvägg vid Bisitun, vid den gamla vägen mellan Babylon och Ekbatana. Förutom att den medo-persiske ”väduren” erövrade Babylon hade den bemäktigat sig landområden i tre huvudsakliga riktningar: norrut in i Assyrien, västerut genom Mindre Asien och söderut in i Egypten.

Omkring 640 kilometer sydost om sitt sommarpalats i Ekbatana hade de persiska imperiehärskarna byggt ett gigantiskt palats i Persepolis. En relief där visar Darius på sin tron, och på en inskription finns följande skrytsamma ord av honom: ”Jag är Darius, en stor kung, kungarnas kung, en kung över riken ... som byggde detta palats.” Några resliga pelare från denna praktfulla huvudstad står kvar ännu i denna dag. En annan huvudstad fanns i Susan, som var centralt beläget mellan Babylon, Ekbatana och Persepolis. Där byggde Darius den store ytterligare ett storslaget palats.

Darius efterträddes av sin son Xerxes, som uppenbarligen var den ”Ahasveros” som omtalas i bibelboken Ester. Det sägs där att Ahasveros ”regerade från Indien ända till Etiopien över 127 hövdingdömen” under den tid han satt på ”kungatronen i Susans borg”. (Ester 1:1, 2; 2:17) I Louvren i Paris kan man se ett utsirat tjurkapitäl, dvs. överdelen av en reslig pelare som stod i detta palats, såväl som väggdekorationer som föreställer stolta persiska bågskyttar och praktfulla djur. Alabasterkrus, smycken och andra föremål som man har funnit där passar väl in på bibelns beskrivning av de omfattande skönhetsbehandlingar som Ester fick såväl som av den lyx som fanns i Susan. — Ester 1:7; 2:9, 12, 13.

Skildringar som Xerxes’ grekiska fiender framfört handlar bland annat om äktenskapliga problem och att det förmodades att den persiske kungen utsattes för ett dominerande inflytande av vissa hovmän. Även om de verkliga förhållandena kan ha blivit förväxlade och förvrängda, tycks dessa skildringar reflektera en del av grunddragen i Esters bok, i vilken det sägs att kungen lät avlägsna den halsstarriga drottning Vasti och ersätta henne med Ester, och att Esters kusin Mordokai uppnådde en hög myndighetsställning i riket. — Ester 1:12, 19; 2:17; 10:3.

Frikostighet visas mot Jehovas tillbedjare

År 468 f.v.t. bemyndigade Xerxes’ efterträdare, Artasasta (Artaxerxes Longimanus), prästen Esra, som var bosatt i Babylon efter Cyrus’ första frigivning av judarna, att återvända till Jerusalem och verka för Jehovas rena tillbedjan där. Omkring 1.500 män och deras familjer — kanske 6.000 personer allt som allt — följde med Esra och förde med sig ett stort bidrag avsett för Jehovas tempel. — Esra 7:1, 6, 11—26.

Det var också i palatset i Susan som denne Artaxerxes i sitt tjugonde år (455 f.v.t.) beviljade Nehemjas begäran att få bli ivägsänd till att återuppbygga Jerusalem och dess murar. Detta markerade början av de ”sjuttio veckorna”, årsveckorna, i Daniels profetia, som pekade fram emot Jesu framträdande som ”Messias, ledaren”, exakt vid angiven tidpunkt år 29 v.t.a — Daniel 9:24, 25, NW; Nehemja 1:1; 2:1—9.

Man har hittat en del dokument, skrivna på papyrus på det arameiska språket, på Elefantine, en ö i Nilen. Dessa dokument ger bevis för med vilken exakthet bibelskribenterna Esra och Nehemja beskriver både de förhållanden och den officiella kommunikation som rådde under persiskt styre. I Biblical Archaeology framhåller professor G. Ernest Wright: ”Nu ... kan vi se att den arameiska som Esra använde är exakt den arameiska som brukades under hans tid, och regeringsdokumenten är av den allmänna typ som vi har blivit vana vid att förknippa med den persiska regimen.” Ett av dokumenten innehöll en kunglig persisk befallning beträffande påskfirandet i den judiska kolonin i Egypten.

Medo-Persien tvingas på fall av Grekland

I den syn som Daniel fick hade han sett Medo-Persien framställt som en vädur med två horn. Därefter fick han, två århundraden innan händelserna tilldrog sig, se ”en bock komma västerifrån” så snabbt att den förflyttade sig ”utan att röra vid jorden”. Den snabba bocken ”stötte till väduren och krossade hans båda horn, så att väduren inte hade någon kraft att stå emot honom”. (Daniel 8:5—7) Visar historien att detta verkligen drabbade Medo-Persien?

Ja, år 334 f.v.t. drog Alexander den store ut från det i väster belägna Grekland. Med blixtens hastighet, precis som en bock, svepte han genom Asien och vann seger efter seger över perserna. Slutligen, år 331 f.v.t., skingrade han vid Gaugamela en persisk armé på en miljon man. Dess ledare Darius III flydde och blev senare mördad av några före detta vänner. Det fjärde världsväldet hade störtats, dess horn var avbrutna, och Alexanders imperium blev det femte stora världsväldet i bibelns historia. Detta kommer att behandlas i numret för 15 april 1988.

Det medo-persiska världsväldet hade existerat i drygt två århundraden — från den natt det störtade Babylon år 539 f.v.t. till dess att det bringades på fall av Alexander. Detta är omkring samma tidslängd som har förflutit sedan franska revolutionen eller tillkomsten av Amerikas förenta stater. Under denna relativt korta tidsperiod hade mederna och perserna oavsiktligt en hel del att göra med fullföljandet av Jehova Guds uppsåt och uppfyllelsen av hans osvikliga profetior.

[Fotnot]

[Karta/bild sidan 26]

(För formaterad text, se publikationen)

Det medo-persiska väldet

INDIEN

Ekbatana

Susan

Persepolis

Babylon

Jerusalem

EGYPTEN

[Bild]

Ruiner av Persepolis, Persiens ceremoniella huvudstad

[Bildkälla]

Manley Studios

[Bild på sidan 29]

Cyrus’ grav i Iran