-
Sjuttio veckorInsikt i Skrifterna, band 2
-
-
Förbundet i kraft ”under en vecka”. I Daniel 9:27 står det: ”Och han skall hålla förbundet i kraft för de många under en vecka [sju år]; och i mitten av veckan skall han få slaktoffer och offergåva att upphöra.” ”Förbundet” kan inte avse lagförbundet, för det avskaffade Gud när Kristus offrade sitt liv tre och ett halvt år efter det att den 70:e ”veckan” hade börjat: ”Han har tagit det [lagförbundet] ur vägen genom att spika fast det vid tortyrpålen.” (Kol 2:14) Dessutom sägs det: ”Kristus köpte oss fria från lagens förbannelse. ... Syftet var att Abrahams välsignelse skulle komma nationerna till del genom Jesus Kristus.” (Gal 3:13, 14) Genom Kristus lät Gud det abrahamitiska förbundets välsignelser fortsätta att vara förbehållna Abrahams köttsliga avkomlingar ända tills evangeliet började predikas för icke-judiska nationer i och med att Petrus förkunnade för romaren Cornelius. (Apg 3:25, 26; 10:1–48) Cornelius och hans hushåll blev omvända efter det att Saul från Tarsos hade blivit omvänd, vilket i allmänhet anses ha skett omkring år 34; efter detta följde en period av frid för församlingen då den byggdes upp. (Apg 9:1–16, 31) Cornelius tycks därför ha förts in i den kristna församlingen någon gång på hösten år 36, dvs. när den 70:e ”veckan” slutade, 490 år efter 455 f.v.t.
Han får ”slaktoffer och offergåva att upphöra”. Uttrycket ”få att upphöra” som används med syftning på slaktoffer och offergåva betyder ordagrant ”få att hålla sabbat”, ”få att vila”, ”få att upphöra med arbete”. Det ”slaktoffer” och den ”offergåva” som skulle upphöra enligt Daniel 9:27 kan inte syfta på Jesu lösenoffer och rimligtvis inte heller på något av Jesu efterföljares andliga offer. Det som avses måste i stället vara de slaktoffer och offergåvor som judarna frambar i templet i Jerusalem enligt Moses lag.
”Mitten av veckan” måste vara mitt i perioden på sju år, dvs. tre och ett halvt år in i den här årsveckan. Eftersom den 70:e ”veckan” började på hösten år 29, då Jesus blev döpt och smord, måste halva den veckan (tre och ett halvt år) sträcka sig fram till våren år 33, dvs. tiden för påsken (14 nisan) det året. Det datumet motsvarar av allt att döma den 1 april år 33 enligt den gregorianska kalendern. (Se HERRENS KVÄLLSMÅLTID [Tidpunkt för instiftandet].) Aposteln Paulus berättar att Jesus kom för att göra Guds vilja, som var att röja ”undan det första [slaktoffren och offergåvorna enligt Moses lag] för att kunna befästa det andra”. Detta gjorde Jesus genom att frambära sin egen kropp som ett offer. (Heb 10:1–10)
Även om de judiska prästerna fortsatte att frambära offer i templet i Jerusalem ända tills det förstördes år 70, hade dessa offer förlorat sin giltighet i Guds ögon. Strax före sin död sade Jesus till Jerusalems invånare: ”Ert hus lämnas åt er själva.” (Mt 23:38) Kristus frambar ”ett enda slaktoffer för synder för beständigt. ... Ty genom ett enda offer har han gjort dem som blir helgade fullkomliga för beständigt.” ”Och där det är förlåtelse för dessa [synder och laglösa handlingar] behövs det inte längre något offer för synd.” (Heb 10:12–14, 18) Aposteln Paulus hänvisar till att Jeremias profetia talar om ett nytt förbund, och han säger att på grund av det nya förbundet hade det förra förbundet (lagförbundet) gjorts föråldrat och höll på att bli gammalt och var ”nära att försvinna”. (Heb 8:7–13)
-
-
Sjuttio veckorInsikt i Skrifterna, band 2
-
-
Staden och den heliga platsen ödeläggs. De händelser som nämns i de senare delarna av verserna 26 och 27 i Daniels nionde kapitel gick i uppfyllelse efter de 70 ”veckorna” men som en direkt följd av att judarna förkastade Kristus under den 70:e ”veckan”. Enligt historiska skildringar var det Titus, son till den romerske kejsaren Vespasianus, som var ledare för de romerska styrkor som kom mot Jerusalem. Som en ”översvämning” trängde soldaterna in i Jerusalem och in i själva templet, och de ödelade både staden och templet. Att de hedniska härarna stod på den heliga platsen gjorde dem till en ”vämjelighet”. (Mt 24:15) Alla försök att lugna ner situationen innan Jerusalem blev ödelagt misslyckades, för Gud hade bestämt vad som skulle ske: ”Det som är beslutat är ödeläggelser”, och ”till dess en utrotning sker skall just det som är beslutat utgjutas över den som ligger öde”.
En judisk uppfattning. Den masoretiska texten med sitt system med vokaltecken utarbetades under senare hälften av det första årtusendet v.t. Masoreterna godtog inte Jesus Kristus som Messias, och det var uppenbarligen därför som de försåg den hebreiska texten till Daniel 9:25 med ett skiljetecken, ’athnạch, efter uttrycket ”sju veckor”. De skilde på det sättet de ”sju veckorna” och de ”sextiotvå veckorna” från varandra. Därmed tycks profetians 62 veckor, eller 434 år, gälla den tid det tog att återuppbygga det forntida Jerusalem. I Isaac Leesers översättning står det: ”Vet därför och förstå att från det att ordet utgår om att återställa och bygga upp Jerusalem intill den smorde fursten skall det vara sju veckor: [skiljetecknet representeras här av ett kolon] och under sextio och två veckor skall det bli återuppbyggt med gator och vallgravar (runt omkring), ja i tider av trångmål.” En översättning av The Jewish Publication Society har en liknande ordalydelse: ”skall det vara sju veckor; och på sextio och två veckor skall det bli återuppbyggt”. I de här översättningarna förekommer orden ”under” och ”på”, som uppenbarligen har lagts till för att stödja översättarnas tolkning.
Angående masoreternas interpunktion skriver professor E. B. Pusey följande i en fotnot till den tryckta utgåvan av en av hans föreläsningar på universitetet i Oxford: ”Judarna satte huvudskiljetecknet i denna vers under שִׁבְעָה [sju] för att skilja de båda siffrorna 7 och 62 från varandra. Detta måste de ha gjort avsiktligt och oärligt, למען המינים, ’på grund av kättarna’ (som Rashi [en framstående judisk rabbin på 1000- och 1100-talet v.t.] uttrycker det när han förkastar bokstavliga tolkningar som gynnar de kristna). För när den senare delen av satsen avskildes på det här sättet kunde den bara betyda ’och under sextio och två veckor skall gata och mur återställas och byggas upp’, dvs. att det skulle ta 434 år att återuppbygga Jerusalem, vilket skulle sakna mening.” (Daniel the Prophet, 1885, sid. 190)
I Daniel 9:26 (Le) står det bland annat: ”Och efter de sextio och två veckorna skall en som är smord förgöras utan att någon efterföljer honom.” Enligt vissa judiska kommentatorer avser de 62 veckorna en period som sträckte sig fram till mackabéertiden, och uttrycket ”den smorde” anses då syfta på kung Agrippa II, som levde när Jerusalem ödelades 70 v.t. Andra säger att ”den smorde” var översteprästen Onias, som blev avsatt av Antiochos Epifanes 175 f.v.t. Om profetian gällde någon av de här båda männen skulle den sakna verklig mening, och skillnaden i tidsangivelser skulle innebära att profetian om de 62 veckorna inte alls var en exakt tidsprofetia. (Se The Soncino Books of the Bible [kommentar till Dan 9:25, 26], utgiven av A. Cohen, London 1951.)
För att motivera sin uppfattning säger dessa judiska kommentatorer att de ”sju veckorna” inte är 7 gånger 7 år, alltså 49 år, utan 70 år, men de betraktar likväl de 62 veckorna som 7 gånger 62 år. De menar att de ”sju veckorna”, eller 70 åren, syftar på den period då judarna var i landsflykt i Babylon. De säger att Cyrus eller Serubbabel eller översteprästen Jesua är ”den smorde” som nämns i Daniel 9:25, medan ”den smorde” i Daniel 9:26 avser någon annan.
Det finns flera svenska översättningar som inte följer den masoretiska interpunktionen i det här fallet, och de flesta engelska översättningar gör det inte heller. Antingen har de bara ett kommatecken efter uttrycket ”sju veckor”, eller så visar de genom ordalydelsen att de 62 veckorna följer på de 7 som en del av de 70 veckorna. Således anger de inte att de 62 veckorna avser perioden då Jerusalem blev återuppbyggt. (Jfr Dan 9:25 i AT, Dy, KJ, Me, NV, Ro, SFB, Yg, 1878.) I en redaktionell not av James Strong i Langes Commentary on the Holy Scriptures (Dan 9:25, not, sid. 198) står det: ”Den enda grunden till denna återgivning, som skiljer perioderna sju veckor och sextiotvå veckor från varandra och därmed pekar ut den första perioden som den smorde Furstens terminus ad quem [tidsgräns] och den senare perioden som återuppbyggnadstiden, är interpunktionen i den masoretiska texten, där athnach [ett skiljetecken] finns mellan de båda perioderna. ... Och den aktuella återgivningen medför en grov konstruktion av det andra ledet, eftersom det saknar en preposition. Därför är det bättre, och enklare, att hålla sig till den [engelska] auktoriserade översättningen, som följer alla de äldre översättningarna.” (Översatt till engelska och utgiven av P. Schaff, 1976)
Det finns många andra uppfattningar om vad profetian betyder, en del messianska och en del icke-messianska. I det här sammanhanget kan det nämnas att den äldsta tillgängliga Septuaginta-översättningen i högsta grad förvränger det som står i den hebreiska texten. Som professor Pusey skriver i sin bok Daniel the Prophet (sid. 328, 329) förvrängde översättaren den nämnda tidsperioden, och dessutom blev ord tillfogade, ändrade och omflyttade för att profetian skulle kunna användas till stöd för mackabéernas kamp. Denna uppenbart förvrängda översättning har i de flesta nyare utgåvor av Septuaginta ersatts med en som gjordes av Theodotion, en judisk kännare som levde på 100-talet v.t. Hans återgivning stämmer med den hebreiska texten.
En del försöker ändra de profetiska tidsperiodernas ordningsföljd, medan andra anser dem löpa parallellt med varandra eller förnekar att de alls får någon tidsmässig uppfyllelse. Men de som framför sådana uppfattningar trasslar in sig i motsägelser, och när de försöker reda ut dessa leder det till orimligheter eller till ett förnekande av att profetiorna är inspirerade eller sanna. I synnerhet om de sistnämnda uppfattningarna, som skapar fler problem än de löser, säger professor E. B. Pusey: ”Dessa var de olösliga problem som de icke troende måste lösa; de måste lösa dem på egen hand, vilket på sitt sätt var enklare, för ingenting är omöjligt för icke troende att tro, utom det som Gud uppenbarar.” (Sid. 206)
-