HELGEDOM

En plats som avsatts för tillbedjan av den allsmäktige Guden eller andra gudar; en helig plats; Guds boning. (1Kr 22:19; Jes 16:12; Hes 28:18; Am 7:9, 13) En ”helgedom” behöver inte nödvändigtvis vara en särskild byggnad. Den helgedom i Sikem som omtalas i Josua 24:25, 26 kan helt enkelt ha varit den plats där Abraham århundraden tidigare hade byggt ett altare. (1Mo 12:6, 7) Ordet ”helgedom” används ofta antingen om tältboningen (2Mo 25:8, 9) eller om templet i Jerusalem (1Kr 28:10; 2Kr 36:17; Hes 24:21). I förbindelse med tältboningen används ordet om hela tältet och dess förgård (2Mo 25:8, 9; 3Mo 21:12, 23), om inventarier och redskap (4Mo 10:21; jfr 4Mo 3:30, 31) eller om det allra heligaste (3Mo 16:16, 17, 20, 33).

Guds helgedom var en helig plats och skulle därför bevaras ren. (4Mo 19:20; Hes 5:11) Israeliterna skulle alltså ”hysa vördnadsfull fruktan” för denna speciella plats där Gud bildligt talat hade sin boning. (3Mo 19:30; 26:2) När de tvingades lämna det utlovade landet och fördes i landsflykt hade de inte längre en materiell helgedom. Men Jehova lovade dem att han själv skulle bli ”en helgedom” för dem. (Hes 11:16)

Det grekiska ordet naọs används dels i en vidare betydelse om hela tempelkomplexet (Joh 2:20), dels om den centrala byggnaden med dess båda rum, det heliga och det allra heligaste, som var avskilda från varandra genom ett förhänge (Mt 27:51). När Sakarja ”gick in i Jehovas helgedom” för att offra rökelse gick han in i det heliga, för det var där rökelsealtaret fanns. (Lu 1:9–11)

Guds boning i himlen är en helgedom, en helig plats. Det var i denna himmelska helgedom som aposteln Johannes i en syn såg förbundets ark efter det att den sjunde ängeln hade blåst i sin trumpet. (Upp 11:15, 19) Därefter såg han några änglar komma ut från denna tempelhelgedom, och i förbindelse med att ”de sju skålarna med Guds förbittring” tömdes ut hörde han ”en hög röst” därifrån. (Upp 14:15, 17; 15:5, 6, 8; 16:1, 17)

Angående den jordiska förgården till Guds stora andliga tempel sades det i en syn till aposteln Johannes: ”Res dig upp och mät Guds tempelhelgedom och altaret och dem som tillber i den. Men vad beträffar förgården som är utanför tempelhelgedomen, så sätt den helt åt sidan och mät den inte, ty den har getts åt nationerna, och de skall trampa den heliga staden under sina fötter i 42 månader.” (Upp 11:1, 2) Det här kan inte gälla templet i Jerusalem, för det hade förstörts nästan 30 år tidigare. Eftersom nationerna var jordiska, måste den förgård som gavs åt dem också vara jordisk. Förgården måste därför representera det tillstånd som Jesu smorda efterföljare befinner sig i medan de är på jorden. Nationerna kunde inte trampa under fötterna något som befann sig i himlen, men de kunde förtrampa dem som blivit pånyttfödda av Guds ande till att vara Guds söner och som såg fram emot att få ett himmelskt arv tillsammans med Kristus. (Upp 3:12) Daniels profetior om att ”hans [Guds] helgedoms fast grundade plats” skulle slås ner (Dan 8:11) och att helgedomen skulle vanhelgas (Dan 11:31) verkar också peka fram emot händelser som gäller dem som tjänar som underpräster i Guds stora andliga tempel.

Medlemmarna av den kristna församlingen, lemmarna i Kristi kropp, utgör ett tempel, eller en helgedom, som Gud bebor genom ande. (1Kor 3:17; Ef 2:21, 22; 1Pe 2:5, 9; se TEMPEL [De smorda kristna – ett andligt tempel].)