KVIGA

(hebr.: ‛eghlạh; grek.: dạmalis)

En ung ko som inte har kalvat.

Bland de djur som Abraham skulle offra då Gud slöt förbund med honom var en kviga. Han styckade djuren i två delar och fick sedan se ”en rykande ugn och en flammande fackla som gick fram mellan köttstyckena”. (1Mo 15:9–18)

I Israel var det så att den som rörde vid ett lik, ett människoben eller en grav eller kom in i ett tält där det låg en död kropp blev oren. Han var tvungen att genomgå en särskild reningsprocedur för att inte ”utrotas ur församlingen”. Till denna rening använde man askan av en felfri röd ko som man aldrig lagt något ok på. Man hällde vatten på något av askan och stänkte blandningen på den orene. Paulus talar om den här reningsproceduren och visar att den bara helgade så långt som till köttets renhet men att den var en bild av den verkliga reningen av samvetet genom Jesu Kristi offer. (4Mo 19:1–22; Heb 9:13, 14)

En ung ko (kviga) användes också när det vilade blodskuld över en stad till följd av ett mord och man inte visste vem mördaren var. De äldste i den stad som låg närmast det ställe där man fann den döda kroppen skulle tillsammans med några av de levitiska prästerna ta en kviga som inte hade brukats till arbete och bryta nacken av den i en ouppodlad regnflodsdal där det fanns rinnande vatten. Sedan skulle stadens äldste tvätta sina händer över den unga kon och vädja till Gud om att inte hålla staden ansvarig för det utgjutna blodet. Gud skulle höra bönen och befria staden från den blodskuld som vilade över den på grund av det oskyldiga blod som blivit utgjutet. Att man bröt nacken av kvigan i stället för att slakta den som syndoffer var tydligen en bild av att djuret fick det straff som den okände mördaren skulle ha tilldömts. Detta betydde dock inte att handlingen på något sätt var till nytta för mördaren som ett sätt att sona det brott han hade begått. Det överläts åt Jehova, som ser allt, att fälla domen över den egentlige mördaren. Om man längre fram fick reda på vem mördaren var, skulle han naturligtvis avrättas, som lagen krävde. Den ceremoniella handlingen med kvigan skulle göra saken offentligt känd och kunde kanske leda till att man fick veta vem mördaren var. (4Mo 35:30–33; 5Mo 21:1–9)

Profeten Jeremia omtalade bildligt det välnärda och framgångsrika Egypten som ”en mycket vacker kviga”, men förutsade samtidigt att det gick sin undergång till mötes. (Jer 46:20, 21) Samma profet liknade också babylonierna vid en kviga som stampade i det späda gräset, en bild som anspelade på deras glädje över att ha erövrat Israel. (Jer 50:11) Hosea sade att tiostammarsriket, Efraim, en gång hade varit som en inövad kviga. Det blev undervisat och välsignat av Gud, hade ett överflöd och fick, i likhet med ett djur som tröskar, lov att äta frukten av sitt förhållandevis lätta arbete. (5Mo 25:4; Hos 10:11)