Men vänta! Det var något som rörde sig i närheten – en enorm, mörk skepnad, en levande varelse. Den var hotande nära och rörde sig plötsligt mot honom. Ett jättegap öppnades och slukade honom!

Det här måste vara slutet. Men Jona upplevde något förbluffande. Han var fortfarande vid liv! Han var helt oskadd, och han kunde andas. Ja, han hade fortfarande livet i behåll, trots att han befann sig i vad som egentligen borde ha blivit hans grav. Jona uppfylldes sakta av vördnad. Utan tvivel var det hans Gud, Jehova, som hade sett till att ”en stor fisk slukade” honom.c (Jona 1:17)

Minuterna gick och blev till timmar. Där, i det djupaste mörker som Jona någonsin upplevt, samlade han sina tankar och bad till Jehova Gud. Den här bönen som finns återgiven i sin helhet i det andra kapitlet av hans bibelbok säger oss en hel del. Bönen visar att Jona hade ingående kunskap i Skrifterna, för han använde många formuleringar hämtade från psalmerna. Den visar också att Jona hade en mycket tilltalande egenskap, nämligen tacksamhet. Jona avslutade sin bön med orden: ”Jag skall med tacksägelses röst frambära slaktoffer åt dig. Vad jag har gett löfte om skall jag infria. Räddning tillhör Jehova.” (Jona 2:9)

Jona lärde sig att Jehova kan ge räddning åt vem som helst, var som helst och när som helst. Till och med där, ”i fiskens inre”, kunde Jehova nå och rädda sin bedrövade tjänare. (Jona 1:17) Det är bara Jehova som kan uppehålla en människas liv och hälsa under tre dygn i magen på en stor fisk. Också i dag gör vi väl i att komma ihåg att Jehova är ”den Gud som har ... [vår] andedräkt i sin hand”. (Daniel 5:23) Vi har honom att tacka för varje andetag, för själva vår existens. Är vi tacksamma för det? I så fall, är vi då inte också skyldiga att vara lydiga mot honom?

Hur var det i Jonas fall? Lärde han sig att visa sin tacksamhet mot Jehova genom att lyda honom? Ja, det gjorde han. Efter tre dagar och tre nätter simmade fisken mot en strand och ”spydde upp Jona på torra land”. (Jona 2:10) Tänk – efter allt som hade hänt behövde Jona inte ens simma i land!

Ibland inträffar otroliga händelser utan Guds ingripande. Det berättas till exempel att en sjöman 1758 ramlade överbord i Medelhavet och blev slukad av en haj. Men en kanonkula avfyrades mot hajen, som träffades och spydde ut mannen, och mannen drogs levande upp i säkerhet utan att knappt vara skadad. Om berättelsen är sann, kanske vi säger att det var en anmärkningsvärd och till och med fantastisk händelse – men inte ett underverk. Skulle inte Gud kunna använda sin kraft och makt till att göra något mycket större än så?

Skeptiker vidhåller också att ingen människa kan överleva inuti en fisk i tre dagar utan att kvävas. Men människor har varit smarta nog att komma på hur man fyller behållare med komprimerad luft så att man kan andas under vatten en längre tid. Skulle inte Gud ha kunnat använda sin oändligt mycket större kraft och vishet till att hålla Jona vid liv och uppehålla hans andning under tre dygn? Det är alldeles som en av Jehovas änglar en gång sade till Jesu mor, Maria: ”Ingenting som Gud säger skall vara omöjligt för honom.” (Lukas 1:37)