FASTA

Avhållsamhet från all föda under en begränsad tid. Det rätta motivet för fasta var uppriktig sorg och ånger på grund av synder som man begått. (1Sa 7:6; Joel 2:12–15; Jon 3:5) Det var också lämpligt med fasta när man var i allvarlig fara, när man var i behov av vägledning från Gud, när man ställdes inför prövningar och frestelser och när man studerade, mediterade över eller koncentrerade sig på Guds vilja och avsikter. (2Kr 20:3; Esr 8:21; Est 4:3, 16; Mt 4:1, 2) Man fastade inte för att straffa sig själv utan för att ödmjuka sig inför Jehova. (Esr 8:21; 9:5; jfr 1Ku 21:27–29.) Jesus fastade i 40 dygn, i likhet med Mose och Elia, vilka båda sågs i synen i samband med Jesu förvandling (eller förklaring). (Mt 17:1–9; 2Mo 34:28; 5Mo 9:9; 1Ku 19:7, 8)

I den mosaiska lagen förekommer inte ordet ”fasta”, men i förbindelse med försoningsdagen fick israeliterna befallningen: ”Ni skall späka era själar.” (3Mo 16:29–31; 23:27; 4Mo 29:7) Det anses allmänt att detta innebar fasta, och den uppfattningen stöds av Jesaja 58:3, 5 och Psalm 35:13.

Kapitel 58 i Jesajas bok handlar om en tid då judarna hade begått allvarliga synder utan att uppriktigt ångra sig, även om de sade sig tillbe Jehova, ärade honom med sina läppar och utförde religiösa handlingar eller ritualer för syns skull. De trodde till exempel att de kunde få Guds uppmärksamhet och vinna hans ynnest genom att fasta. När detta inte fungerade frågade de tydligtvis förbryllat: ”Varför fastar vi, och du ser det inte? Varför späker vi vår själ, och du lägger inte märke till det?” Jehova talade om orsaken för dem. Till och med under fastan, samtidigt som de bad honom om rättfärdiga domar och utgav sig för att vara rättfärdiga, var de upptagna med sina egna njutningar och intressen, förtryckte andra och var stridslystna och våldsamma. De visade inga tecken på sådan uppriktig sorg och sinnesändring som är förbunden med äkta fasta. Deras fasta var inte av det slaget att deras röster blev hörda i himlen, även om de klagade högljutt. Jehova fördömde deras hyckleri med orden: ”Skulle den fasta som jag vill se bli som denna, som en dag då jordemänniskan späker sin själ? Då hon böjer sitt huvud som ett sävstrå och breder ut säckväv och aska som sin bädd? Är det detta du kallar en fasta och en dag som är välbehaglig för Jehova?” (Jes 58:1–5)

För att fastan skulle vara välbehaglig för Gud måste man ändra sig och ta avstånd från tidigare synder. Genom profeten Jesaja meddelade Jehova vad han betraktade som en verklig fasta: ”Är inte detta den fasta som jag vill se: Att lösa ondskans bojor, att lossa okstångens band och sända i väg de undertryckta fria och att ni bryter itu varje okstång? Är det inte att du delar ut ditt bröd åt den hungrige och att du låter de betryckta och hemlösa komma in i ditt hus? Att du klär den nakne när du ser honom och att du inte döljer dig för någon av ditt eget kött?” (Jes 58:6, 7)

Judarnas fyra årliga fastor. Judarna införde många fastor och hade under en tid fyra om året, vilka tydligtvis skulle markera de olycksbringande händelserna i förbindelse med belägringen och ödeläggelsen av Jerusalem på 600-talet f.v.t. (Sak 8:19) De fyra årliga fastorna var: 1) ”Fastan i fjärde månaden”, antagligen instiftad till minne av att babylonierna bröt igenom Jerusalems murar den 9 tammuz 607 f.v.t. (2Ku 25:2–4; Jer 52:5–7) 2) ”Fastan i femte månaden”, som tydligen hölls till minne av att det var under den femte judiska månaden ab som templet förstördes. (2Ku 25:8, 9; Jer 52:12, 13) 3) ”Fastan i sjunde månaden”, förmodligen en sorgehögtid till minne av att Gedalja lönnmördades eller av att landet efter Gedaljas död lades fullständigt öde då de kvarvarande judarna på grund av rädsla för babylonierna drog ner till Egypten. (2Ku 25:22–26) 4) ”Fastan i tionde månaden”, som kan ha varit förknippad med att de landsflyktiga judarna i Babylon nåddes av den sorgliga nyheten om att Jerusalem hade fallit (jfr Hes 33:21) eller också hölls till minne av att Nebukadnessars belägring av Jerusalem, som slutade med att staden intogs, inleddes den tionde dagen i den månaden år 609 f.v.t. (2Ku 25:1; Jer 39:1; 52:4)

När några av judarna frågade: ”Skall jag gråta i femte månaden och avhålla mig från mat, så som jag har gjort i många år?” svarade Jehova genom Sakarja: ”När ni fastade ... i sjuttio år, var det då verkligen för mig som ni fastade?” Gud påpekade att en äkta fasta för honom skulle ha åtföljts av lydnad och att det han krävde var att de talade sanning, dömde rättvist, höll fred och hade ett uppriktigt hjärta. Om de gjorde det skulle de, i stället för att sörja, fasta och leva i det förgångna, kunna jubla under högtiderna och glädja sig över de välsignelser som blev följden av att den sanna tillbedjan var återställd och att andra samlades in för att tjäna Jehova. (Sak 7:3–7; 8:16, 19, 23)

Den kristna synen på fasta. När Jesus var på jorden sade han till sina lärjungar: ”När ni håller på att fasta, sluta då upp med att ta på er en sorgsen min likt hycklarna; de vanställer ju sina ansikten, så att det skall synas för människor att de håller på att fasta. Jag säger er i sanning: De får nu sin lön fullt ut. Men när du håller på att fasta, smörj då in ditt huvud med olja och tvätta ditt ansikte, så att det inte skall synas för människor att du håller på att fasta, utan för din Fader som är i det fördolda; då skall din Fader, som ser på i det fördolda, återgälda dig.” (Mt 6:16–18) Han anspelade här på fariséernas hycklande sätt att fasta, något som han också nämnde i en liknelse vid ett annat tillfälle. (Lu 18:9–14) Fariséerna fastade vanligtvis två gånger i veckan, på den andra och den femte dagen. (Lu 18:12)

Paulus klargjorde att om man bara avstår från föda som en ritual underkastar man sig förordningarna: ”Ta inte i, smaka inte på, rör inte vid.” Han sade vidare: ”Just dessa ting har visserligen sken av vishet i en självvald form av gudsdyrkan och hycklad ödmjukhet, en skoningslös behandling av kroppen; men de har inget värde i kampen mot tillfredsställandet av köttet.” (Kol 2:20–23)

Några av kristenhetens trossamfund har befallt sina medlemmar att fasta, men i Bibeln finns inte något bud om att de kristna skall fasta. När Jesus talade med sina lärjungar om fasta, som i fallet som nämns här ovan (Mt 6:16–18), stod han och hans lärjungar fortfarande under den mosaiska lagen och högtidlighöll försoningsdagen med den tillhörande fastan.

Orden om fasta i Matteus 17:21 i några bibelöversättningar, bland andra 1917 års översättning, saknas i några av de viktigaste handskrifterna. Vissa översättningar nämner fasta också i Markus 9:29; Apostlagärningarna 10:30 och 1 Korinthierna 7:5, men inte heller i dessa verser finns ordet fasta enligt de äldsta handskrifterna.

Somliga har uppfattat orden i Matteus 9:15 som ett påbud till de kristna om att fasta. Men Jesus gjorde här bara ett uttalande om vad som skulle hända efter hans död. Så länge Jesus var tillsammans med sina lärjungar på jorden var det inte lämpligt för dem att fasta. När han dog sörjde de och fastade. Men efter hans uppståndelse och i synnerhet efter utgjutandet av den heliga anden på pingstdagen hade de inga skäl att sörja och fasta. (Mk 2:18–20; Lu 5:33–35) De kristna var definitivt inte förpliktade att fasta på årsdagen av Herrens död, något som framgår av att aposteln Paulus kommenterade en ovana som några i församlingen hade lagt sig till med, nämligen att äta kvällsmat i församlingens möteslokal innan de högtidlighöll Herrens kvällsmåltid. Han sade: ”Ni har ju hus att äta och dricka i, inte sant? ... Följaktligen, mina bröder, när ni kommer tillsammans för att äta den [dvs. Herrens kvällsmåltid], vänta då på varandra. Om någon är hungrig, så kan han äta hemma, för att er sammankomst inte skall leda till dom.” (1Kor 11:22, 33, 34)

De första kristna betraktade inte fasta som ett religiöst krav, men trots detta fastade de vid vissa särskilda tillfällen. När Barnabas och Paulus sändes ut på ett särskilt uppdrag till Mindre Asien fastade och bad man i församlingen. Och när man tillsatte äldste i en ny församling frambar man bön ”under fastor”. (Apg 13:2, 3; 14:23) De kristna är alltså inte förpliktade att fasta men inte heller förbjudna att göra det. (Rom 14:5, 6)