Frågor från läsekretsen
◼ Vad är ”Guds säd” som nämns i Malaki 2:15 (NW)?
Den första delen av denna krångliga vers lyder: ”Och det var en som inte gjorde så, eftersom han hade vad som var kvar av anden. Och vad sökte denne ene? Guds säd.” Denna ”säd” åsyftar tydligen den forntida nationen Israel, som då denna vers skrevs var i fara att bli besmittad av andra religioner.
Malaki profeterade under en tid då nationen var moraliskt fördärvad. Några israelitiska män tog inte bara ”som sin brud en utländsk guds dotter”, utan skilde sig också från sin ursprungliga judiska hustru, sin ”ungdoms hustru”, för att ta sig kanske yngre hedniska hustrur. Alla israelitiska män handlade dock inte så ”avskyvärt”. (Malaki 2:11, 13, 14, NW; 5 Moseboken 7:3, 4) Malaki talade tydligen om enskilda individer som vägrade att bryta sitt äktenskapsförbund med en medtillbedjare av Jehova, då han skrev: ”Och det var en som inte gjorde så, eftersom han hade vad som var kvar av anden.”
”Anden” är Guds heliga ande, som Gud hade utgjutit över nationen. De olydiga israeliterna var emellertid motsträviga, stod emot den anden, och bedrövade den på så vis. (Jesaja 63:10; Apostlagärningarna 7:51—53; jämför Efesierna 4:30.) Några enskilda judar var lojala mot Guds lagar, och de hade genom sin lydnad behållit vad som ”var kvar av anden”. Dessa trogna gudsdyrkare sökte inte sin egen själviska njutning. Malaki skrev följande om en sådan individ: ”Vad sökte denne ene? Guds säd.” Denna ”säd” var den forntida nationen Israel, som Malaki sade var ”skapad” av Gud. Jehova skapade denna nation, då han ingick ett förbund med israeliterna vid Sinai berg och därmed gjorde dem till sin ”särskilda egendom” och till ”en helig nation”. Abrahams sanna ”säd”, den som skulle välsigna människor på hela jorden, skulle komma genom denna nation. — Malaki 2:10; 2 Moseboken 19:5, 6; 1 Moseboken 22:18; NW.
Men israeliterna måste bevara sig religiöst rena och inte ingå äktenskap med människor från nationer där man inte tillbad Jehova. Sådana människors ogudaktighet skulle vara fördärvbringande, vilket kom till synes på Esras tid. Då tog israeliterna några ”av deras [de kringliggande nationernas] döttrar ... åt sig och åt sina söner, och så har det heliga släktet [”den heliga säden”, NW] blandat sig med de främmande folken”. (Esra 9:2) Samma ”stora onda” hände på Nehemjas tid, hans som var samtida med Malaki. Judiska män som var lojala mot Gud såg den tydliga andliga faran för dem och barnen som föddes i en sådan förening. Risken fanns att de kunde dras bort från Jehovas tillbedjan av en hustru som inte var hängiven honom. Nehemja sade till och med om barnen till dessa judar som ingått äktenskap med icke-judar: ”Judiska kunde de inte tala riktigt.” — Nehemja 13:23—27.
De illojala judarna sökte sin egen njutning utan hänsyn till den skadliga religiösa påverkan detta hade på deras nation, ”Guds säd”. Det är inte underligt att Malaki kom med denna förmaning: ”Och ni skall bevara er i fråga om er ande, och mot sin ungdoms hustru må ingen handla förrädiskt”! (Malaki 2:15, NW) De trogna judarna bevarade sin ande eller inställning när det gällde att förbli lojala mot sina judiska hustrur. Dessa män satte högt värde på den religiösa renheten i sin ”heliga nation”. De ville att deras barn skulle läsa Guds ord och växa upp och så älska Jehova, något som kom att bidra till nationens religiösa styrka.
I vår tid behöver överlämnade kristna visa samma omsorgsfullhet i fråga om sin ande eller mest framträdande inställning. Om de är gifta, måste de som enskilda individer låta bli att förrädiskt skilja sig från sin äktenskapspartner. Och en ogift kristen bör lyda aposteln Paulus’ råd att gifta sig ”bara det sker i Herren”, dvs. att ingå äktenskap enbart med ett annat överlämnat döpt Jehovas vittne. — 1 Korintierna 7:39.