NAFTALI

[Nạftali] Betyder ”mina (brottnings)kamper”.

1. Den andre sonen Jakob fick med Rakels tjänarinna Bilha i Paddan-Aram. (1Mo 35:25, 26; 2Mo 1:1, 4; 1Kr 2:1, 2) Eftersom Bilha hade fött barnet åt sin ofruktsamma matmor Rakel, betraktade Rakel både Naftali och hans äldre helbror, Dan, som sina egna söner. Rakels syster Lea hade vid den tidpunkten redan fyra söner (1Mo 29:32–35), men Rakel var så upprymd över att hon genom sin tjänarinna hade lyckats få en son till att hon utropade: ”Hårda kamper har jag utkämpat med min syster. Jag har också segrat!” Det namn denne son fick, Naftali (som betyder ”mina (brottnings)kamper”), ger en god beskrivning av hur Rakel kände det då han föddes. (1Mo 30:2–8)

Längre fram blev Naftali själv far till fyra söner: Jahseel (Jahsiel), Guni, Jeser och Sillem (Sallum). (1Mo 46:24; 1Kr 7:13) När patriarken Jakob på sin dödsbädd berättade för sina söner vad som skulle hända dem ”i dagarnas slutskede”, var hans uttalande om Naftali ett av de mest kortfattade, men det var positiva ord. (1Mo 49:1, 2, 21)

2. Den av Israels stammar som fick sitt namn efter Jakobs son Naftali och som bestod av fyra släkter som härstammade från hans söner: Jahseel, Guni, Jeser och Sillem. (4Mo 26:48, 49) Omkring ett år efter israeliternas uttåg ur Egypten hade den här stammen 53 400 stridsdugliga män från 20 års ålder och uppåt. (4Mo 1:42, 43) Medan Naftalis stam befann sig i vildmarken hade den, med Ahira som hövding, sitt läger norr om tältboningen tillsammans med Asers stam och Dans stam. Dessa tre stammar utgjorde Dans lägeravdelning, och den var den sista som bröt upp. Den hade den viktiga uppgiften att vara eftertrupp. (4Mo 1:15, 16; 2:25–31; 7:78; 10:25–28)

Nästa gång det gjordes en mönstring, omkring 40 år efter uttåget ur Egypten, hade antalet vapenföra män i Naftalis stam minskat till 45 400. (4Mo 26:50) En av de män som stammen hade mist var Nahbi, en av de tio spejare som hade kommit med en dålig rapport och avskräckt israeliterna från att dra in i det utlovade landet. (4Mo 13:14, 16, 31–33; 14:35–37)

När israeliterna till slut hade gått över Jordan, var Naftalis stam med och erövrade Jeriko och Aj under Josuas ledning. Naftali var sedan en av de stammar som stod framför berget Ebal ”för att uttala förbannelsen”. (Jos 6:24, 25; 8:28, 30–35; 5Mo 27:13) När tiden var inne för att dela upp landet och låta varje stam få sin arvedel, utsåg Jehova Pedael till att representera Naftalis stam och hjälpa Josua och prästen Eleasar i detta arbete. (4Mo 34:16, 17, 28; Jos 19:51)

Naftalis arvedel. Det område som tilldelades Naftalis stam låg i den norra delen av det utlovade landet. (5Mo 34:1, 2) Området gränsade i öster till Galileiska sjön och Jordan. I väster gränsade det till Asers område, i sydväst till det område som tilldelats Sebulon och i söder till Isaskars område. (Jfr Jos 19:32–34.) När det heter att Naftalis gräns nådde till ”Juda vid Jordan” (Jos 19:34), betyder det tydligtvis inte att den nådde ända ner till Judas stamområde, för det låg ganska långt söder om Naftali. I det här fallet syftar ”Juda” sannolikt på det område öster om Jordan där Jairs släkt bodde. Även om Jair räknades som en manassit eftersom hans farmor var av Manasses stam (4Mo 32:41; Jos 13:29, 30), härstammade han genom sin farfar från Juda. (1Kr 2:5, 21, 22) Det område som tilldelades Jairs släkt kunde därför med viss rätt kallas ”Juda”.

I Naftalis område låg 19 befästa städer och deras kringliggande bosättningar. (Jos 19:35–39) En av dessa städer, Kedes, gavs till leviterna och fick helig status som tillflyktsstad. (Jos 20:7, 9) Två andra städer, Hammat (Hammot-Dor el. Hammon) och Kartan (Kirjatajim) gavs också åt leviterna. (Jos 19:35; 21:6, 32; 1Kr 6:62, 76) De kanaanéer som bodde i Bet-Semes och Bet-Anat, två andra städer i Naftalis område, blev inte bortdrivna utan sattes till att utföra tvångsarbeten. (Dom 1:33)

Det område som en gång beboddes av Naftalis stam är bergigt (Jos 20:7) men ändå bördigt. Särskilt fruktbara områden är Hulebäckenet och den triangelformade slätten (Gennesaret) som ligger nordväst om Galileiska sjön. Den välsignelse som Mose uttalar över Naftali syftar möjligen på den arvedel stammen skulle få: ”Naftali är mättad med godkännande och uppfylld av Jehovas välsignelse. Ta västern och södern i besittning.” (5Mo 33:23) Det ord som återges med ”västern” kan också återges med ”havet” (AS, not) eller ”sjön” (RS) och därmed syfta på Galileiska sjön. Med ”södern” avses kanske den sydligaste delen av Naftalis område, som gränsar till denna sjö. En alternativ återgivning av det här bibelstället, även om det är Galileiska sjön som åsyftas, skulle kunna lyda: ”Havet och dess fisk är hans besittning (egendom).” (NV, not)

Från domartiden till tiden för landsflykten. I den profetia som Jakob uttalade på sin dödsbädd talade han om Naftali som ”en smäcker hind”. (1Mo 49:21) Detta kan ha syftat på stammens snabbhet och skicklighet i krig, något som förefaller bekräftas av dess historia. Tio tusen man från Naftali och Sebulon drog modigt ut tillsammans med Barak när han kallade dem till strid mot Siseras välutrustade styrkor, och de blev välsignade med seger. Barak var av allt att döma själv av Naftalis stam, eftersom han tydligtvis bodde i Kedes i Naftali. (Dom 4:6–15; 5:18) Naftalis stam stödde också domaren Gideon i kampen mot midjaniterna. (Dom 6:34, 35; 7:23, 24)

Många år längre fram kom 1 000 anförare och 37 000 andra krigare från Naftalis stam till Hebron för att göra David till kung över hela Israel. Ända från Isaskar, Sebulon och Naftali kom man med mat till festligheterna som anordnades i samband med detta. (1Kr 12:23, 34, 38–40) Det tycks som om Naftalis stam, under Davids ledning, hade en viktig roll i samband med att Israels fiender underkuvades. (Ps 68:0, 1, 27)

Några årtionden efter det att Israels rike hade blivit delat ansattes Naftali av den arameiske kungen Ben-Hadad I. (1Ku 15:20; 2Kr 16:4) Omkring 200 år senare, under Pekas regering, blev invånare i Naftali förda i landsflykt till Assyrien av Tiglat-Pileser III. (2Ku 15:29) Nästan hundra år efter det norra rikets fall satte kung Josia i Juda modigt i gång med att förstöra föremål som användes i samband med avgudadyrkan, och denna verksamhet utförde han så långt norrut som till de förhärjade platserna i Naftali, som behärskades av assyrierna. (2Kr 34:1–7)

Jesajas profetia. Det är möjligt att det är den förödmjukelse som Naftali utsattes för från assyriernas sida som åsyftas i Jesaja 9:1: ”Det mörka töcknet skall inte vara där som när landet var i trångmål, som i gången tid när man behandlade Sebulons land och Naftalis land med förakt.” Jesaja fortsätter med att visa att det som hade behandlats med förakt längre fram skulle bli ärat – ”vägen mot havet, i trakten av Jordan, nationernas Galileen”. Han säger vidare: ”Det folk som vandrade i mörkret har sett ett stort ljus. De som bor i djupa skuggans land – ljus har lyst på dem.” (Jes 9:1, 2) Dessa ord citerades av Matteus (4:13–17) och tillämpades på Kristus Jesus, ”världens ljus”, och på hans verksamhet. (Joh 8:12) Eftersom Jesus gjorde Kapernaum i Naftalis område till ”sin egen stad” (Mt 4:13; 9:1), kunde han i viss bemärkelse betraktas som en som tillhörde Naftali. Därför är det rimligt att säga att Jakobs profetiska ord om Naftali, ”han frambringar formfulländade ord”, också kan tillämpas på Jesus. (1Mo 49:21) Guds Son frambringade verkligen ”formfulländade ord”, och han fick till och med de tempelpoliser som skulle gripa honom att säga: ”Aldrig har någon annan människa talat så här.” (Joh 7:46)

Omnämnd i syner. I Hesekiels syn låg Naftalis andel mellan Aser och Manasse (Hes 48:3, 4), och en av portarna i den stad som hette ”Jehova är där” kallades ”Naftalis port”. (Hes 48:34, 35) I en annan syn fick aposteln Johannes höra att 12 000 ur Naftalis (andliga) stam hade blivit försedda med sigill. (Upp 7:4, 6)