De goda nyheterna måste först predikas
”Och de goda nyheterna måste först predikas i alla nationerna.” — MARKUS 13:10.
1. Vad är en av de saker som gör Jehovas vittnen annorlunda än alla kristenhetens religioner, och varför är det så?
AV ALLA dem som påstår sig vara kristna är det endast Jehovas vittnen som tar predikandet av de goda nyheterna på allvar. De utgör den enda grupp i vilken varje medlem själv känner sig förpliktad att regelbundet ta kontakt med sin medmänniska för att tala med henne om Guds uppsåt. Hur kommer detta sig? Därför att varje vittne inser att han som kristen måste vara en Kristi efterföljare. (1 Petrus 2:21) Vad innebär detta?
2. Hur betraktar många människor Jesus Kristus, men vad var hans förnämsta verksamhet på jorden?
2 I mångas sinne var Jesus Kristus endast en man som gjorde goda gärningar. Han botade sjuka, gav hungrande mat och visade kärlek och omtanke mot dem som var i nöd. Men Jesus gjorde mycket mer än så. Han var först och främst en nitisk förkunnare av de goda nyheterna om Guds rike. Några månader efter sitt dop i Jordanfloden började Jesus offentligt predika: ”Ändra ert sinne, för himmelriket har kommit nära.” (Matteus 4:17) I Markus’ berättelse heter det: ”Jesus [gick] till Galileen och predikade Guds goda nyheter och sade: ’Den fastställda tiden är fullbordad, och Guds rike har kommit nära. Ändra ert sinne, och ha tro på de goda nyheterna.”’ — Markus 1:14, 15.
3, 4. a) Vad betonade Jesus i sin tjänst, även om han botade varje slags sjukdom? b) Varför sändes Jesus ut? c) Vid vad liknade Jesus sitt predikoarbete, och vad sade han till sina lärjungar att de skulle göra?
3 Jesus kallade Petrus, Andreas, Jakob och Johannes till att följa honom, och vi läser: ”Därpå gick han omkring i hela Galileen och undervisade i deras synagogor och predikade de goda nyheterna om riket och botade varje slags sjukdom och varje slags skröplighet bland folket.” När folkskarorna i Galileen försökte hålla honom kvar, sade han: ”Också för andra städer måste jag förkunna de goda nyheterna om Guds rike, eftersom det är för detta jag har sänts ut.” Sedan gick han och predikade i synagogorna i Judeen. — Matteus 4:18—23; Lukas 4:43, 44.
4 När Jesus än en gång återvände till Galileen, ”gav han sig ut på en färd från stad till stad och från by till by och predikade och förkunnade de goda nyheterna om Guds rike”. (Lukas 8:1) Han liknade sitt predikoarbete vid ett skördearbete och sade: ”Skörden är stor, men arbetarna är få. Be därför ivrigt skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.” (Matteus 9:35—38) Också när folkskarorna inte lät honom få någon vila tog han ”välvilligt emot dem och började tala till dem om Guds rike, och dem som behövde botas gjorde han friska”. — Lukas 9:11.
5. Vilka anvisningar gav Jesus sina apostlar och andra lärjungar, när han sände ut dem i deras tjänst?
5 Det är sant att Jesus botade sjuka, och ibland gav han också de hungrande mat. Men mer än något annat var han upptagen med att berätta för människor om Guds rike. Och han ville att hans efterföljare skulle göra detsamma. När han hade övat sina apostlar, sände han ut dem två och två för att predika. Han sade: ”Medan ni går, predika och säg: ’Himmelriket har kommit nära.”’ (Matteus 10:7) Lukas förklarar: ”[Han] sände ... ut dem att predika Guds rike och att läka.” (Lukas 9:2) Jesus gav också de 70 lärjungarna befallningen att ”bota de sjuka” och att ständigt säga till dem att Guds rike hade kommit nära. — Lukas 10:9.
6. Vilka anvisningar gav Jesus sina efterföljare angående deras tjänst innan han for upp till himmelen?
6 Innan Jesus for upp till himmelen befallde han sina efterföljare att fortsätta predikoarbetet och att till och med utvidga det. Han gav dem följande befallning: ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationerna . . . och lär dem att hålla allt som jag har befallt er.” (Matteus 28:19, 20) Vidare sade han: ”Ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vara vittnen om mig både i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och till jordens mest avlägsna del.” (Apostlagärningarna 1:8) Både Jesus och hans apostlar ägnade således först och främst sin uppmärksamhet åt predikandet av de goda nyheterna om Guds rike.
Riket skall predikas i vår tid
7. Vad sade Jesus om det predikoarbete som skulle utföras vid ”avslutningen på tingens ordning”?
7 I sin profetia om de händelser som skulle inträffa vid ”avslutningen på tingens ordning” sade Jesus: ”Och dessa goda nyheter om riket skall bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna; och sedan skall slutet komma.” (Matteus 24:3, 14) Eller som det uttrycks i Markus 13:10: ”Och de goda nyheterna måste först predikas i alla nationerna.” — Se också Uppenbarelseboken 14:6, 7.
8. a) Vad inbegrep de goda nyheterna på apostlarnas tid? b) Vad inbegriper budskapet om de goda nyheterna i våra dagar?
8 I ”de yttersta dagarna” inbegriper de goda nyheterna om Riket mer än de gjorde när Jesus var på jorden. Jesus predikade att Riket hade kommit nära och riktade uppmärksamheten på det förhållandet att han var bland människorna som Messias och kung. (2 Timoteus 3:1; Matteus 4:17; Lukas 17:21) De goda nyheter som de första kristna predikade inbegrep nyheterna om Jesu uppståndelse och himmelsfärd och uppmuntrade ödmjuka människor att sätta tro till det kommande Riket. (Apostlagärningarna 2:22—24, 32; 3:19—21; 17:2, 3; 26:23; 28:23, 31) Nu när vi har nått fram till ”avslutningen på tingens ordning”, inbegriper predikandet av de goda nyheterna om Riket det anmärkningsvärda budskapet att Riket är upprättat i himmelen. — Uppenbarelseboken 11:15—18; 12:10.
Vilka kommer att predika de goda nyheterna?
9. a) Hur kan somliga argumentera att predikandet av de goda nyheterna inte åligger alla kristna i våra dagar? b) Vilka använde Jehova i det flydda till att predika hans ord, och vad innebär detta för oss i våra dagar?
9 Vilka i våra dagar bör ta del i predikoarbetet? I kristenheten tycker man tydligtvis inte att detta är allas skyldighet, och det är sant att när Jesus sade att de goda nyheterna skulle predikas, så angav han inte vilka som skulle utföra arbetet. Men vilka andra skulle Jehova väl använda till ett sådant arbete än dem som har satt tro till hans ord och börjat tillämpa det i sitt liv? När Jehova på Noas tid beslöt att varna den onda människovärlden för en kommande tillintetgörelse, så använde han en man som ”vandrade med den sanne Guden” (NW). (1 Moseboken 6:9, 13, 14; 2 Petrus 2:5) Och när han önskade få profetiska budskap framförda till Israel, sände han ”sina tjänare profeterna”. (Jeremia 7:25; Amos 3:7, 8) Israels överlämnade nation utgjorde en nation av hans vittnen. (2 Moseboken 19:5, 6; Jesaja 43:10—12, NW) Ja, Jehova använder sina överlämnade tjänare som sina vittnen.
10. Hur visar ordalydelsen i Matteus 28:19, 20 att befallningen att göra lärjungar gäller alla kristna?
10 Somliga har sagt att befallningen att göra lärjungar, som gavs i Matteus 28:19, 20, endast gavs till apostlarna och därför inte gäller de kristna i allmänhet. Men lägg märke till vad Jesus sade: ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationerna . . . och lär dem att hålla allt som jag har befallt er.” Jesu efterföljare skulle undervisa nya lärjungar att hålla alla de ting som Jesus hade befallt. Och en av de saker han hade befallt var att gå och göra lärjungar. Alla nya lärjungar skulle verkligen också behöva undervisas om att hålla denna speciella befallning.
11. a) Vilken förpliktelse vilade på den kristna församlingen under det första århundradet? b) Vad är nödvändigt för att en person skall bli frälst, och vad inbegriper detta?
11 Om den kristna församlingen under det första århundradet heter det att den var Guds ”folk till att vara en särskild egendom”, för att de ”vitt och brett” skulle ”förkunna hans dygder”, som hade kallat dem ”ut ur mörkret in i sitt underbara ljus”. (1 Petrus 2:9) Dess medlemmar vittnade nitiskt om Guds rike. (Apostlagärningarna 8:4, 12) Alla de ”heliga”, smorda kristna, i Rom fick veta att man ”med munnen” avger ”offentlig bekännelse till frälsning” och att ”var och en som anropar Jehovas namn skall bli frälst”. (Romarna 1:7; 10:9, 10, 13) Denna offentliga bekännelse till frälsning, som görs vid tiden för en persons dop, inbegriper också det offentliga predikandet av de goda nyheterna om Jehovas rike.
12, 13. a) Vad inbegriper ”den offentliga bekännelsen av vårt hopp”, som omnämns i Hebréerna 10:23? b) Hur visar Psalm 96 behovet av en offentlig bekännelse utanför församlingen, och hur stöder Uppenbarelseboken 7:9, 10 detta?
12 Aposteln Paulus skrev följande till de hebreiska kristna: ”Låt oss hålla fast vid den offentliga bekännelsen av vårt hopp utan att vackla, ty han som gav löftet är trofast.” (Hebréerna 10:23) Denna offentliga bekännelse är inte begränsad till församlingens möten (Psalm 40:10, 11) I Psalm 96:2, 3, 10 (NW) ser vi tydligt en profetisk befallning att predika utanför församlingen, för nationerna, i dessa ord: ”Kungör från dag till dag de goda nyheterna om hans räddning. Förkunna bland nationerna hans härlighet, bland alla folk hans underbara gärningar. Säg bland nationerna: ’Jehova själv har blivit kung.”’ Både i Matteus 28:19, 20 och i Apostlagärningarna 1:8 befallde Jesus faktiskt de kristna att predika för nationerna.
13 Det är detta offentliga predikande som åsyftas i det Paulus vidare säger till de smorda hebreiska kristna: ”Låt oss alltid genom honom frambära till Gud ett lovprisningens offer, det vill säga frukten av läppar som offentligt bekänner hans namn.” (Hebréerna 13:15) I Uppenbarelseboken ses också den ”stora skara” som församlats ur alla nationerna ropa ut med hög röst: ”Frälsningen har vi vår Gud att tacka för, honom som sitter på tronen, och Lammet.” (Uppenbarelseboken 7:9, 10) Nu i avslutningen för denna tingens ordning utförs således predikandet av de goda nyheterna av Jehovas överlämnade vittnen, kvarlevan av Kristi andliga bröder och deras fårlika följeslagare, vilka utgör den ”stora skaran”. Men hur bör de egentligen utföra detta arbete?
”Offentligt och från hus till hus”
14. Var utförde Jesus sitt predikande, och vilken princip kan vi lära av detta?
14 Jesus predikade direkt för människorna. Vi läser till exempel att han predikade i synagogorna. Varför det? Därför att människor församlades där på sabbaten och lyssnade till en läsning och ett dryftande av Skrifterna. (Matteus 4:23; Lukas 4:15—21) Jesus predikade också för människor längs vägen, invid sjön, på en bergssluttning, vid en brunn utanför en stad och i hemmen. Varhelst det fanns människor predikade Jesus för dem. — Matteus 5:1, 2; Markus 1:29—34; 2:1—4, 13; 3:19; 4:1, 2; Lukas 5:1—3; 9:57—60; Johannes 4:4—26.
15. a) Vilka anvisningar gav Jesus sina lärjungar, när han sände ut dem att predika? b) Hur har somliga bibelkommentatorer förklarat detta?
15 När Jesus sände ut sina lärjungar till att predika, sände han dem också direkt till människor. Detta framgår av hans anvisningar, som finns nedtecknade i Matteus 10:1—15, 40—42. I vers 11 förklarade han: ”I vilken stad eller by ni än kommer in, så utforska vem i den som är förtjänt, och stanna där tills ni går vidare.” The Jerusalem Bible återger den har versen på följande sätt: ”Fråga efter någon pålitlig”, som om lärjungarna skulle fråga någon bemärkt eller välunderrättad person i byn för att få reda på vem som hade ett gott anseende och således var förtjänt av budskapet. (Se också Weymouth och Konung Jakobs översättning.) Och det är denna förklaring som vissa bibelkommentatorer ger till vers 11.
16. Hur visar en mer objektiv granskning av Jesu ord i Matteus 10:11 att apostlarna skulle leta upp de värdiga?
16 Man bör emellertid komma ihåg att kristenhetens teologer i regel inte går från hus till hus, och många bibelkommentatorer har en benägenhet att tolka skriftställena utifrån sin egen erfarenhet. En mer objektiv granskning av Jesu anvisning visar att han talade om att hans lärjungar skulle söka upp människor individuellt, antingen från hus till hus eller offentligt, och framföra budskapet om Riket till dem. (Matteus 10:7) Deras gensvar skulle visa om de var förtjänta eller inte. — Matteus 10:12—15.
17. Vad bevisar att Jesu lärjungar inte bara besökte värdiga personer på grund av rekommendation eller efter avtal?
17 Detta framgår av Jesu ord i Matteus 10:14: ”Varhelst man inte tar emot er eller hör på era ord, där skall ni gå ut ur det huset eller den staden och skaka dammet av era fötter.” Jesus talade om att hans lärjungar utan att först vara bjudna skulle besöka människor för att predika för dem. Det är sant att de också skulle ta emot logi i något av de hushåll som gav positivt gensvar till budskapet. (Matteus 10:11) Men det viktigaste var predikoarbetet. I Lukas 9:6 heter det: ”Så drog de åstad och gick igenom distriktet från by till by, under det att de förkunnade de goda nyheterna och botade sjuka överallt.” (Se också Lukas 10:8, 9.) Förtjänta personer, som i sina hem tog emot lärjungarna som profeter och kanske gav dem ”en bägare kallt vatten” eller kanske rentav logi, skulle inte gå miste om sin lön. De skulle få höra Rikets budskap. — Matteus 10:40—42.
18, 19. a) Hur utförde de första kristna sitt predikoarbete enligt Apostlagärningarna 5:42? b) Hur visar Paulus’ ord i Apostlagärningarna 20:20, 21 att han talade om en tjänst för icke troende och inte om ett internt herdearbete?
18 Efter det att den kristna församlingen hade bildats läser vi följande om apostlarna: ”Och varje dag fortsatte de utan uppehåll att i templet och från hus till hus undervisa och förkunna de goda nyheterna om den Smorde, Jesus.” (Apostlagärningarna 5:42; se fotnoten i Referensbibeln.) Det uttryck i grekiskan som översatts med ”från hus till hus” är kat’ oi·kon (läs: kat åjkånn). Här står ka·ta i distributiv betydelse. Därför kan det sägas att lärjungarnas predikande blev distribuerat från hus till hus. De gjorde inte bara på förhand avtalade sällskapliga visiter. Ett liknande bruk av ka·ta finner vi i Lukas 8:1 i uttrycket ”från stad till stad och från by till by”.
19 Samma uttryck i pluralis, kat’ oi·kous (läs: kat åjkos), används av aposteln Paulus i Apostlagärningarna 20:20. Han förklarade där: ”Jag . . . undandrog mig [inte] . . . att undervisa er offentligt och från hus till hus.” Uttrycket ”från hus till hus” har i vissa översättningar översatts med ”i era hem”. Därför säger vissa av kristenhetens bibelkommentatorer att Paulus här åsyftar herdebesök i de troendes hem. Men det Paulus därefter säger visar att han här talade om tjänsten för icke troende, för han seger: ”Utan jag vittnade grundligt både for judar och för greker om sinnesändring inför Gud och tro på vår Herre Jesus.” — Apostlagärningarna 20:21.
20. a) I vilken utsträckning har Jehovas vittnen predikat de goda nyheterna om Riket i vår tid? b) Hur kan somliga betrakta ett fortsatt predikande?
20 Denna metod att nå människor bör därför användas i vår tid, då de ”goda nyheterna om riket” måste bli ”predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna”. (Matteus 24:14) Jehovas vittnen har nu i mer än 65 år nitiskt predikat de goda nyheterna om Guds upprättade rike offentligt och från hus till hus — nu i 210 länder. Vilket storslaget vittnesbörd är det inte som åstadkoms! Och detta trots det faktum att flertalet människor i våra dagar hör budskapet ”utan att ge gensvar”, ja, somliga blir till och med irriterade när de hör det. (Matteus 13:15) Men varför fortsätter Jehovas vittnen att predika på platser där människor vägrar att lyssna eller rentav motstår dem? Denna fråga kommer att behandlas i följande artikel.
Hur skulle du vilja svara?
□ Vad visar bibeln det var som kännetecknade Jesu tjänst?
□ Vilka anvisningar fick apostlarna i sin tjänst?
□ Vilket arbete måste utföras i vår tid, och varför det?
□ Vilka skulle Jehova använda till att predika de goda nyheterna i vår tid?
□ Var och hur utförs predikoarbetet i vår tid?