SPISKUMMIN

(hebr.: kammọn; grek.: kỵminon), svartkummin (hebr.: qẹtsach)

Spiskummin (Cuminum cyminum) tillhör familjen flockblomstriga växter och blir 30–60 cm hög, har långa, smala blad och blomflockar med små, vita eller rosa blommor i toppen av den upprättstående stjälken. Örten är mest känd för sina aromatiska och smakrika frön, som i Mellanöstern och på andra ställen används som krydda i bröd, kakor, grytor och alkoholhaltiga drycker. Spiskummin skall inte förväxlas med vanlig kummin (Carum carvi), som är mildare i smaken.

I Jesaja 28:25, 27 nämns spiskummin tillsammans med en växt som på hebreiska benämns qẹtsach. Ordet har i olika bibelöversättningar återgetts med bland annat ”dill” (Me, Åk, 1878), ”ärter” (1703) och ”svartkummin” (NV, SFB, 1917, 2000). Sammanhanget och det motsvarande arabiska namnet (qazha) talar för att det handlar om svartkummin (Nigella sativa). Trots namnet är den inte besläktad med kummin utan hör till familjen ranunkelväxter. Den blir ungefär lika hög som spiskummin och har samma typ av blad med långa, smala flikar, men de enkla blommorna har vita eller blå kronblad. Frukten är en kapsel som är indelad i rum och innehåller mycket små, svarta frön, mindre än kumminfrön. De är aromatiska och skarpa i smaken och används som pepparstark krydda i matlagning. Det var en favoritkrydda bland antikens greker och romare. (BILD, bd 1, sid. 543)

Även om varken spiskummin eller svartkummin odlas i någon större utsträckning i Palestina i dag, var båda vanligare på Bibelns tid. Jehova beskriver genom profeten Jesaja hur den israelitiske jordbrukaren bara strör ut kumminfröna över den plöjda marken men ägnar sådden av sådana mer värdefulla sädeskorn som vete, hirs och korn större uppmärksamhet. Han visar också att spiskummin och svartkummin efter skörden inte tröskades med tröskredskap som har tunga hjul eller valsar, utan att frökapslarna klappades ut med en käpp eller en stav, så att de små svarta fröna inte skadades. Den här liknelsen, som följer på Jehovas förmaning till Israels folk att sluta upp med sitt hån med tanke på att det norra riket snart skulle förintas, användes av allt att döma för att visa att folket kunde välja – antingen reagera positivt på de tuktande slagen från Jehovas stav eller underkasta sig den hårda och oupphörliga tröskningen under den förkrossande tyngden av en tröskvagn. (Jes 28:22–29)

Under den mosaiska lagen skulle israeliterna betala tionde ”av hela avkastningen” av sin säd, något som måste ha inbegripit alla odlade grödor. (5Mo 14:22; 3Mo 27:30) På Jesu tid var fariséerna mycket noggranna med att betala tionde av sådana små produkter som mynta, dill och spiskummin (allesammans handelsvaror), men de förbisåg sina viktigare skyldigheter. (Mt 23:23; jfr Lu 11:42.)