Riket skall predikas i vår tid

7. Vad sade Jesus om det predikoarbete som skulle utföras vid ”avslutningen på tingens ordning”?

⁷ I sin profetia om de händelser som skulle inträffa vid ”avslutningen på tingens ordning” sade Jesus: ”Och dessa goda nyheter om riket skall bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna; och sedan skall slutet komma.” (Matteus 24:3, 14) Eller som det uttrycks i Markus 13:10: ”Och de goda nyheterna måste först predikas i alla nationerna.” — Se också Uppenbarelseboken 14:6, 7.

8. a) Vad inbegrep de goda nyheterna på apostlarnas tid? b) Vad inbegriper budskapet om de goda nyheterna i våra dagar?

⁸ I ”de yttersta dagarna” inbegriper de goda nyheterna om Riket mer än de gjorde när Jesus var på jorden. Jesus predikade att Riket hade kommit nära och riktade uppmärksamheten på det förhållandet att han var bland människorna som Messias och kung. (2 Timoteus 3:1; Matteus 4:17; Lukas 17:21) De goda nyheter som de första kristna predikade inbegrep nyheterna om Jesu uppståndelse och himmelsfärd och uppmuntrade ödmjuka människor att sätta tro till det kommande Riket. (Apostlagärningarna 2:22—24, 32; 3:19—21; 17:2, 3; 26:23; 28:23, 31) Nu när vi har nått fram till ”avslutningen på tingens ordning”, inbegriper predikandet av de goda nyheterna om Riket det anmärkningsvärda budskapet att Riket är upprättat i himmelen. — Uppenbarelseboken 11:15—18; 12:10.

Vilka kommer att predika de goda nyheterna?

9. a) Hur kan somliga argumentera att predikandet av de goda nyheterna inte åligger alla kristna i våra dagar? b) Vilka använde Jehova i det flydda till att predika hans ord, och vad innebär detta för oss i våra dagar?

⁹ Vilka i våra dagar bör ta del i predikoarbetet? I kristenheten tycker man tydligtvis inte att detta är allas skyldighet, och det är sant att när Jesus sade att de goda nyheterna skulle predikas, så angav han inte vilka som skulle utföra arbetet. Men vilka andra skulle Jehova väl använda till ett sådant arbete än dem som har satt tro till hans ord och börjat tillämpa det i sitt liv? När Jehova på Noas tid beslöt att varna den onda människovärlden för en kommande tillintetgörelse, så använde han en man som ”vandrade med den sanne Guden” (NW). (1 Moseboken 6:9, 13, 14; 2 Petrus 2:5) Och när han önskade få profetiska budskap framförda till Israel, sände han ”sina tjänare profeterna”. (Jeremia 7:25; Amos 3:7, 8) Israels överlämnade nation utgjorde en nation av hans vittnen. (2 Moseboken 19:5, 6; Jesaja 43:10—12, NW) Ja, Jehova använder sina överlämnade tjänare som sina vittnen.

10. Hur visar ordalydelsen i Matteus 28:19, 20 att befallningen att göra lärjungar gäller alla kristna?

¹⁰ Somliga har sagt att befallningen att göra lärjungar, som gavs i Matteus 28:19, 20, endast gavs till apostlarna och därför inte gäller de kristna i allmänhet. Men lägg märke till vad Jesus sade: ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationerna . . . och lär dem att hålla allt som jag har befallt er.” Jesu efterföljare skulle undervisa nya lärjungar att hålla alla de ting som Jesus hade befallt. Och en av de saker han hade befallt var att gå och göra lärjungar. Alla nya lärjungar skulle verkligen också behöva undervisas om att hålla denna speciella befallning.

11. a) Vilken förpliktelse vilade på den kristna församlingen under det första århundradet? b) Vad är nödvändigt för att en person skall bli frälst, och vad inbegriper detta?

¹¹ Om den kristna församlingen under det första århundradet heter det att den var Guds ”folk till att vara en särskild egendom”, för att de ”vitt och brett” skulle ”förkunna hans dygder”, som hade kallat dem ”ut ur mörkret in i sitt underbara ljus”. (1 Petrus 2:9) Dess medlemmar vittnade nitiskt om Guds rike. (Apostlagärningarna 8:4, 12) Alla de ”heliga”, smorda kristna, i Rom fick veta att man ”med munnen” avger ”offentlig bekännelse till frälsning” och att ”var och en som anropar Jehovas namn skall bli frälst”. (Romarna 1:7; 10:9, 10, 13) Denna offentliga bekännelse till frälsning, som görs vid tiden för en persons dop, inbegriper också det offentliga predikandet av de goda nyheterna om Jehovas rike.

12, 13. a) Vad inbegriper ”den offentliga bekännelsen av vårt hopp”, som omnämns i Hebréerna 10:23? b) Hur visar Psalm 96 behovet av en offentlig bekännelse utanför församlingen, och hur stöder Uppenbarelseboken 7:9, 10 detta?

¹² Aposteln Paulus skrev följande till de hebreiska kristna: ”Låt oss hålla fast vid den offentliga bekännelsen av vårt hopp utan att vackla, ty han som gav löftet är trofast.” (Hebréerna 10:23) Denna offentliga bekännelse är inte begränsad till församlingens möten (Psalm 40:10, 11) I Psalm 96:2, 3, 10 (NW) ser vi tydligt en profetisk befallning att predika utanför församlingen, för nationerna, i dessa ord: ”Kungör från dag till dag de goda nyheterna om hans räddning. Förkunna bland nationerna hans härlighet, bland alla folk hans underbara gärningar. Säg bland nationerna: ’Jehova själv har blivit kung.”’ Både i Matteus 28:19, 20 och i Apostlagärningarna 1:8 befallde Jesus faktiskt de kristna att predika för nationerna.

¹³ Det är detta offentliga predikande som åsyftas i det Paulus vidare säger till de smorda hebreiska kristna: ”Låt oss alltid genom honom frambära till Gud ett lovprisningens offer, det vill säga frukten av läppar som offentligt bekänner hans namn.” (Hebréerna 13:15) I Uppenbarelseboken ses också den ”stora skara” som församlats ur alla nationerna ropa ut med hög röst: ”Frälsningen har vi vår Gud att tacka för, honom som sitter på tronen, och Lammet.” (Uppenbarelseboken 7:9, 10) Nu i avslutningen för denna tingens ordning utförs således predikandet av de goda nyheterna av Jehovas överlämnade vittnen, kvarlevan av Kristi andliga bröder och deras fårlika följeslagare, vilka utgör den ”stora skaran”. Men hur bör de egentligen utföra detta arbete?

”Offentligt och från hus till hus”

14. Var utförde Jesus sitt predikande, och vilken princip kan vi lära av detta?

¹⁴ Jesus predikade direkt för människorna. Vi läser till exempel att han predikade i synagogorna. Varför det? Därför att människor församlades där på sabbaten och lyssnade till en läsning och ett dryftande av Skrifterna. (Matteus 4:23; Lukas 4:15—21) Jesus predikade också för människor längs vägen, invid sjön, på en bergssluttning, vid en brunn utanför en stad och i hemmen. Varhelst det fanns människor predikade Jesus för dem. — Matteus 5:1, 2; Markus 1:29—34; 2:1—4, 13; 3:19; 4:1, 2; Lukas 5:1—3; 9:57—60; Johannes 4:4—26.

15. a) Vilka anvisningar gav Jesus sina lärjungar, när han sände ut dem att predika? b) Hur har somliga bibelkommentatorer förklarat detta?

¹⁵ När Jesus sände ut sina lärjungar till att predika, sände han dem också direkt till människor. Detta framgår av hans anvisningar, som finns nedtecknade i Matteus 10:1—15, 40—42. I vers 11 förklarade han: ”I vilken stad eller by ni än kommer in, så utforska vem i den som är förtjänt, och stanna där tills ni går vidare.” The Jerusalem Bible återger den har versen på följande sätt: ”Fråga efter någon pålitlig”, som om lärjungarna skulle fråga någon bemärkt eller välunderrättad person i byn för att få reda på vem som hade ett gott anseende och således var förtjänt av budskapet. (Se också Weymouth och Konung Jakobs översättning.) Och det är denna förklaring som vissa bibelkommentatorer ger till vers 11.

16. Hur visar en mer objektiv granskning av Jesu ord i Matteus 10:11 att apostlarna skulle leta upp de värdiga?

¹⁶ Man bör emellertid komma ihåg att kristenhetens teologer i regel inte går från hus till hus, och många bibelkommentatorer har en benägenhet att tolka skriftställena utifrån sin egen erfarenhet. En mer objektiv granskning av Jesu anvisning visar att han talade om att hans lärjungar skulle söka upp människor individuellt, antingen från hus till hus eller offentligt, och framföra budskapet om Riket till dem. (Matteus 10:7) Deras gensvar skulle visa om de var förtjänta eller inte. — Matteus 10:12—15.

17. Vad bevisar att Jesu lärjungar inte bara besökte värdiga personer på grund av rekommendation eller efter avtal?

¹⁷ Detta framgår av Jesu ord i Matteus 10:14: ”Varhelst man inte tar emot er eller hör på era ord, där skall ni gå ut ur det huset eller den staden och skaka dammet av era fötter.” Jesus talade om att hans lärjungar utan att först vara bjudna skulle besöka människor för att predika för dem. Det är sant att de också skulle ta emot logi i något av de hushåll som gav positivt gensvar till budskapet. (Matteus 10:11) Men det viktigaste var predikoarbetet. I Lukas 9:6 heter det: ”Så drog de åstad och gick igenom distriktet från by till by, under det att de förkunnade de goda nyheterna och botade sjuka överallt.” (Se också Lukas 10:8, 9.) Förtjänta personer, som i sina hem tog emot lärjungarna som profeter och kanske gav dem ”en bägare kallt vatten” eller kanske rentav logi, skulle inte gå miste om sin lön. De skulle få höra Rikets budskap. — Matteus 10:40—42.

18, 19. a) Hur utförde de första kristna sitt predikoarbete enligt Apostlagärningarna 5:42? b) Hur visar Paulus’ ord i Apostlagärningarna 20:20, 21 att han talade om en tjänst för icke troende och inte om ett internt herdearbete?

¹⁸ Efter det att den kristna församlingen hade bildats läser vi följande om apostlarna: ”Och varje dag fortsatte de utan uppehåll att i templet och från hus till hus undervisa och förkunna de goda nyheterna om den Smorde, Jesus.” (Apostlagärningarna 5:42; se fotnoten i Referensbibeln.) Det uttryck i grekiskan som översatts med ”från hus till hus” är kat’ oi·kon (läs: kat åjkånn). Här står ka·ta i distributiv betydelse. Därför kan det sägas att lärjungarnas predikande blev distribuerat från hus till hus. De gjorde inte bara på förhand avtalade sällskapliga visiter. Ett liknande bruk av ka·ta finner vi i Lukas 8:1 i uttrycket ”från stad till stad och från by till by”.

¹⁹ Samma uttryck i pluralis, kat’ oi·kous (läs: kat åjkos), används av aposteln Paulus i Apostlagärningarna 20:20. Han förklarade där: ”Jag . . . undandrog mig [inte] . . . att undervisa er offentligt och från hus till hus.” Uttrycket ”från hus till hus” har i vissa översättningar översatts med ”i era hem”. Därför säger vissa av kristenhetens bibelkommentatorer att Paulus här åsyftar herdebesök i de troendes hem. Men det Paulus därefter säger visar att han här talade om tjänsten för icke troende, för han seger: ”Utan jag vittnade grundligt både for judar och för greker om sinnesändring inför Gud och tro på vår Herre Jesus.” — Apostlagärningarna 20:21.

20. a) I vilken utsträckning har Jehovas vittnen predikat de goda nyheterna om Riket i vår tid? b) Hur kan somliga betrakta ett fortsatt predikande?

²⁰ Denna metod att nå människor bör därför användas i vår tid, då de ”goda nyheterna om riket” måste bli ”predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna”. (Matteus 24:14) Jehovas vittnen har nu i mer än 65 år nitiskt predikat de goda nyheterna om Guds upprättade rike offentligt och från hus till hus — nu i 210 länder. Vilket storslaget vittnesbörd är det inte som åstadkoms! Och detta trots det faktum att flertalet människor i våra dagar hör budskapet ”utan att ge gensvar”, ja, somliga blir till och med irriterade när de hör det. (Matteus 13:15)

Fortsätt att predika Riket

”Dessa goda nyheter om riket skall bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna; och sedan skall slutet komma.” — MATTEUS 24:14.

1, 2. a) Vad är det viktigaste arbetet under det här århundradet, och i vilken utsträckning utförs det? b) Vad finns det för bevis för att Jehova välsignar detta arbete?

PREDIKANDET av de goda nyheterna om Guds rike är det viktigaste arbetet under detta århundrade. Det är detta som den allsmäktige Guden nu önskar få utfört, och det utförs i uppfyllelse av hans profetiska ord. Ditt gensvar till det kommer att påverka ditt eviga öde. — 1 Korintierna 9:16, 23.

² Det är hänförande att se att antalet av dem som deltar i detta predikoarbete fortsätter att öka. Det är nu över tre miljoner som tar del i det. Och fler än någonsin tidigare träder in i heltidstjänsten. Och många fler intresserade personer tackar ja till ett bibelstudium och gör verkliga ansträngningar att lära sig att göra Guds vilja.

3. Vad kan somliga säga om behovet av att fortsätta att predika de goda nyheterna?

³ Men ibland kan somliga ”ge upp i fråga om att göra vad som är gott” och ”bli trötta” vad predikoarbetet beträffar. (Galaterna 6:9; Hebréerna 12:3) De kanske säger att de goda nyheterna redan har predikats så mycket på deras distrikt och att människorna har tagit ståndpunkt och nu blir irriterade, när vi besöker deras hem. De som predikar där får mycket små om ens några resultat. Därför tycker de att arbetet kanske i huvudsak är utfört och att man inte behöver fortsätta. Vad är det för fel med detta tänkesätt?

Varför fortsätta?

4. Vad bör motivera oss att fortsätta att predika också på distrikt där gensvaret är dåligt?

⁴ För det första bör vårt trogna uthärdande i predikoarbetet inte bero på huruvida människor lyssnar på oss eller inte. Jeremia predikade i 40 år i Jerusalem, trots att mycket få lyssnade på honom och många häftigt motstod honom. Varför fortsatte han? Därför att han utförde ett arbete som Jehova hade befallt och därför att hans profetiska kunskap om vad som skulle komma att hända med Jerusalem tvingade honom att fortsätta att tala. (Jeremia 1:17—19) Han sade: ”I mitt hjärta blev det som en brinnande eld, instängd i benen i min kropp; och jag blev trött av att hålla tillbaka, och jag förmådde inte uthärda den.” (Jeremia 20:7—10, NW) Vi är i en liknande situation. Det är Jehova som genom Jesus Kristus har befallt att de ”goda nyheterna” skall predikas på hela den bebodda jorden. (Matteus 24:14) När människor vägrar att lyssna, får vi tillfälle att visa djupet av vår kärlek till och hängivenhet för Jehova genom att vi fortsätter att göra det som är rätt. (1 Johannes 5:3) När vi dessutom betänker vad den nära framtiden kommer att föra med sig för mänskligheten, hur kan vi då hålla oss tillbaka från att försöka varna våra medmänniskor? — 2 Timoteus 4:2.

5. a) Av vilket annat skäl bör vi uthärda i predikoarbetet? b) Hur är predikandet en grundval för dom?

⁵ Jeremias predikande var faktiskt också ett domsverk. År 607 f.v.t., när Jerusalem föll, kunde ingen av dem som drabbades av död eller slaveri påstå att de inte visste varför detta hände dem. Jeremia hade i 40 år i förväg varnat dem för just ett sådant resultat, om de fortsatte att vara upproriska mot Jehova. (Jämför Hesekiel 2:5.) Likaså är predikandet av de goda nyheterna till ”ett vittnesbörd för alla nationerna” en grundval för dom i våra dagar. Aposteln Paulus gör detta klart, när han förklarar att Kristus Jesus kommer att låta hämnd komma över ”dem som inte känner Gud och dem som inte lyder de goda nyheterna om vår Herre Jesus”. (2 Tessalonikerna 1:8, 9) Människor kommer att dömas efter hur de reagerar för de goda nyheterna. Därför måste predikandet fortsätta högt och tydligt ända fram till slutet. (Uppenbarelseboken 14:6, 7) Ingenting bör hindra detta livsviktiga budskap från att föras till människorna så ofta som möjligt. Detta lägger ett stort ansvar på alla Jehovas överlämnade tjänare.

6. Varför måste vi fortsätta att predika, trots att vårt budskap kanske är allmänt känt?

⁶ Det är sant att vi kanske redan har predikat de goda nyheterna rätt mycket i vår trakt. Men det händer så mycket i världen att även om många människor har hört vårt budskap, skulle de snart glömma det om vi slutade upp att predika. Tänk på alla revolutioner, terroristaktioner, strejker, skandaler och andra händelser som får så stor publicitet. Sedan har vi alla olika slag av populär underhållning och andra distraherande faktorer. Vi måste fortsätta att predika för att hålla fram vårt budskap för människorna, trots allt detta andra som gör anspråk på deras uppmärksamhet.

7. Hur liknar mångas reaktion i våra dagar israeliternas sätt att reagera för Jesajas profeterande, men varför bör inte detta avskräcka oss från att predika?

⁷ När många försöker ignorera oss, bör vi komma ihåg vad slags människor profeten Jesaja måste predika för. Så här sade Jehova till honom: ”Ty det är ett upproriskt folk, osannfärdiga söner, söner som inte har velat höra Jehovas lag; som har sagt till siarna: ’Ni skall inte se’, och till dem som har syner: ’Ni skall inte i syner skåda rättframma ting för oss. Tala hala ting till oss; skåda i syner bedrägliga ting. Vik åt sidan från vägen; vik av från stigen. Få Israels Helige att upphöra just för vår skull.’” Men ändå sade Jesaja troget till folket: ”Jehova är en domens Gud. Lyckliga är alla som håller sig i förväntan på honom.” (Jesaja 30:9—11, 18, NW) Vi bör göra likadant. Så länge som vi fortsätter kommer vårt budskap att tränga in i någon utsträckning. Somliga kommer att lyssna, och andra kommer inte att göra det. Men alla kommer att få tillfälle att höra.

”Hur skall de höra?”

8. Vilka förhållanden kan få människor att ändra sig, trots att de kan tyckas ha tagit ståndpunkt mot sanningen?

⁸ Vi kanske tycker att människorna i ett visst område har tagit avgjord ståndpunkt och är fast beslutna att visa ifrån sig vårt budskap eller till och med motstå det. Men kom ihåg att förhållandena i människors liv hela tiden förändras. De kanske i morgon, nästa vecka eller nästa månad ställs inför nya problem eller situationer, som kommer att göra dem mottagliga för sanningen. De kanske får höra om händelser i världen som oroar dem, eller kanske drabbas de av ekonomiska motgångar, sjukdom eller dödsfall inom familjen. Sådana saker kan få dem att vakna upp och önska få reda på orsaken till sitt lidande. Om vi fortsätter att predika, kommer de att veta vart de skall vända sig.

9. Hur kan vårt predikoarbete jämföras med det arbete som räddningsarbetare utför i ett katastrofområde?

⁹ Vår situation kan jämföras med den som räddningsarbetare i ett katastrofområde — till exempel efter en jordbävning — befinner sig i. Det förhållandet att räddningsarbetarna i ett visst område träffar på fler överlevande skulle inte få dem som befinner sig i ett område där det inte finns så många överlevande att sakta farten eller sluta. Alla räddningsarbetare fortsätter i stället outtröttligt också när de har en känsla av att det kanske inte finns fler överlevande i det område som de har fått sig tilldelat. Och då hittar de ibland ytterligare en överlevande. Sökandet avblåses först när den tid som har gått visar att det inte finns något mer hopp. Vårt sökande har ännu inte avblåsts, och vi finner fortfarande tusenden och åter tusenden, som önskar bli räddade från denna gamla värld och överleva ”den stora vedermödan”. (Uppenbarelseboken 7:9, 14) Också i områden som har bearbetats grundligt och där flertalet människor inte ger något gensvar blir det fortfarande ett visst resultat. Och det finns ytterligare skäl till att fortsätta att predika.

10. Endast hur kommer människor att veta vart de skall vända sig, om de önskar söka sanningen, enligt Romarna 10:13, 14?

¹⁰ Människor måste ständigt bli påminda om att ”var och en som anropar Jehovas namn skall bli frälst”. Men som Paulus fortsätter i sitt brev till romarna: ”Hur skall de anropa honom som de inte har satt tro till? Och hur skall de sätta tro till honom som de inte har hört något om? Och hur skall de höra utan att någon predikar?” (Romarna 10:13, 14) Dessa ord bör inskärpa i var och en av oss behovet av att fortsätta att predika de goda nyheterna om Guds rike.

11. Vilket ansvar har vi gentemot de unga som nu växer upp till mogen ålder?

¹¹ Allteftersom ändens tid har fortsatt, har barn fötts och vuxit upp till mogen ålder eller till ansvarig ålder. Dessa unga människor har ofta inte ägnat sanningen någon uppmärksamhet. Deras föräldrar har kanske avvisat budskapet och rentav talat emot det. Men nu är dessa ungdomar gamla nog att själva tänka allvarligt på världsförhållandena, på framtiden och på sitt mål i livet. De måste också anropa Jehovas namn, om de skall bli frälsta. Men ”hur skall de sätta tro till honom som de inte har hört något om”? (Romarna 10:14) Dessa tonåringar och unga vuxna är många gånger mottagliga för sanningen, och därför måste vi leta upp dem och predika för dem.

12. Hur utgör vårt fortsatta predikande ett uttryck för Jehovas barmhärtighet?

¹² Det förhållandet att det fortfarande är möjligt att predika är ett uttryck för Jehovas barmhärtighet. Så här skriver aposteln Petrus: ”Jehova är inte långsam med avseende på sitt löfte, såsom några betraktar långsamhet, utan han är tålmodig mot er, eftersom han inte önskar att någon skall drabbas av förintelse, utan önskar att alla skall nå fram till sinnesändring. Betrakta dessutom vår Herres tålamod som frälsning.” (2 Petrus 3:9, 15) Jehovas önskan att alla slags människor skall bli frälsta kommer inte bara till uttryck genom att han tålmodigt anslår tid innan han verkställer domen, utan också genom att han ständigt vädjar till människor att vända sig till honom och bli frälsta. (1 Timoteus 2:4) När vi fortsätter att predika de goda nyheterna, framhäver vi Guds barmhärtighet, och på det sättet lovprisar vi honom.

Att undvika blodskuld

13, 14. a) Hur kan vårt predikoarbete jämföras med den väktares arbete, som omnämns i Hesekiels profetia? b) Varför kunde Paulus säga att han var ”ren från allas blod”, och endast hur kan Jehovas vittnen säga detsamma i våra dagar?

¹³ Jehovas överlämnade vittnens ansvar att varna människor för Guds kommande dom kan jämföras med det ansvar Hesekiel hade på sin tid. Han var utsedd till väktare för Israels hus. Hans uppdrag var att varna israeliterna för att de skulle komma att bli avrättade, om de inte vände sig bort från sina onda vägar. Om han, som väktare, inte brydde sig om att låta varningen ljuda, så skulle de onda människorna ändå avrättas, men deras blod skulle komma över den försumlige väktarens huvud. Jehova visar i detta sin inställning till att verkställa dom: ”Jag finner inte behag i den ondskefulles död, utan i att den ondskefulle vänder om från sin väg och helt visst förblir vid liv. Vänd om, vänd om från era usla vägar, ty varför skulle ni dö, o Israels hus?” — Hesekiel 33:1—11, NW.

¹⁴ Aposteln Paulus erkände sitt ansvar som väktare och förklarade för de äldste från Efesus: ”Därför kallar jag er till vittnen nu i dag att jag är ren från allas blod.” Varför kunde han säga detta? Han fortsätter: ”Jag har ju inte undandragit mig att berätta för er om allt Guds rådslut.” (Apostlagärningarna 20:26, 27) Så är det också med väktarklassen i våra dagar, kvarlevan av Jesu Kristi smorda efterföljare. Ingen av dess medlemmar tillsammans med deras över tre miljoner följeslagare — som har hoppet om att få överleva slutet på denna tingens ordning och få evigt liv på jorden — får någonsin slöa till när det gäller att predika de goda nyheterna om Guds rike och att varna för det kommande verkställandet av hans dom. På detta sätt undgår de blodskuld.

15. Vilka blev tecknade enligt kapitel 9 i Hesekiel, och vem utförde tecknandet?

¹⁵ Predikoarbetet i våra dagar beskrivs profetiskt i kapitel 9 i Hesekiel. Jehovas straff för staden Jerusalem var här bestämt. Innan den domen verkställs blir en man som är klädd i linnekläder och har en sekreterares bläckhorn vid sina höfter tillsagd att gå igenom staden och sätta ett tecken på pannan på alla dem som suckar över de avskyvärdheter som bedrivs där. När detta tecknande arbete är fullbordat, skall alla i staden, utom de som blivit tecknade för att få överleva, avrättas. När mannen framgångsrikt hade slutfört detta tecknande arbete rapporterade han: ”Jag har gjort alldeles som du har befallt mig.” (Hesekiel 9:11, NW) Han utförde troget sitt uppdrag intill slutet.

16. a) Vem är mannen klädd i linnekläder en bild av i våra dagar? b) Hur driver oss stridsfrågan om Jehovas suveränitet till att fortsätta att predika?

¹⁶ Mannen klädd i linnekläder förebildar den smorda kvarlevan av Kristi efterföljare, och den ”stora skaran” av ”andra får” sluter sig till dem. Precis som på Hesekiels tid är den stora stridsfrågan nu hävdandet av Jehovas suveränitet. Så här säger Jehova angående slutet av den nuvarande onda tingens ordning vid kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag: ”Nationerna kommer att bli tvungna att inse att jag är Jehova.” (Uppenbarelseboken 7:9; Johannes 10:16; Hesekiel 39:7, NW) För att nationerna skall inse detta är det absolut nödvändigt att Jehovas tjänare på jorden fortsätter att predika hans namn och uppsåt som ett vittnesbörd för alla nationer.

17, 18. a) Hur får vi hjälp att ständigt vara vaksamma genom att fortsätta att predika? b) Vilken rapport önskar vi alla avge till Jehova, när han för detta predikoarbete till sitt slut, och endast hur kan vi göra det?

¹⁷ Genom att fortsätta att predika de goda nyheterna om Riket bevarar vi vår egen vaksamhet. Vi håller oss medvetna om vikten av Jehovas namn och uppsåt. Om vi skulle slöa till, skulle vårt hopp om Riket kunna försvagas, och vi skulle kunna ryckas med av ”livets bekymmer och rikedom och njutningar” och inte bringa något ”till fulländning”. (Lukas 8:14) Genom att nitiskt fortsätta att förkunna ”de goda nyheterna” lyder vi troget det vår Mästare, Jesus Kristus, befallt: ”Ta er ständigt i akt, håll er vakna, för ni vet inte när det är den fastställda tiden. Men vad jag säger er, det säger jag till alla: Var ständigt vaksamma.” — Markus 13:10, 33, 37.

¹⁸ Låt oss därför alla fortsätta att leta reda på dem som ”suckar”, så länge som Jehova anslår tid till detta. Må vi alla, antingen vi tillhör den smorda kvarlevan eller de ”andra fåren”, vara trogna i fråga om att utföra vårt uppdrag att predika ”de goda nyheterna” om Riket på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna. (Matteus 24:14) När Jehova själv avslutar detta arbete genom att börja ”den stora vedermödan”, må då var och en av oss kunna säga till Jehova: Vi har gjort alldeles som du har befallt oss.