Frågor från läsekretsen
◼ Trodde de kristna under det första århundradet att slutet för denna onda ordning skulle komma i deras livstid?
Jesu efterföljare under det första århundradet var mycket angelägna om att slutet skulle komma. Som vi skall se, drog några av dem den slutsatsen att slutet var nära förestående och att det skulle komma omedelbart. Denna deras uppfattning behövde rättas till. Men det var inte något orätt för de kristna då, och det är inte heller något orätt för de kristna nu, att uppriktigt tro att det förutsagda slutet måste behandlas som nära och att dagligen leva med den medvetenheten.
När Jesus besvarade sina lärjungars fråga om ”tecknet” på sin närvaro, manade han dem: ”Var alltså ständigt vaksamma, eftersom ni inte vet på vilken dag er Herre kommer.” (Matteus 24:3, 42) En sådan vakenhet skulle påverka deras handlingar, för Kristus tillade: ”Ge akt på er själva, att aldrig era hjärtan blir nertyngda av frosseri och dryckenskap och livets bekymmer och den dagen oförmodat i ett nu kommer över er. ... Håll er då vakna och frambär hela tiden ödmjuk bön, för att ni må lyckas i att undfly alla dessa ting, som är bestämda att inträffa, och i att bestå inför Människosonen.” — Lukas 21:34—36.
Lägg märke till att Jesus gav detta råd alldeles efter det att han hade räknat upp de händelser som skulle utgöra ”tecknet”. Apostlarna blev således underrättade om det faktum att vissa saker först måste utvecklas historiskt innan slutet skulle komma. Men bara några veckor senare frågade de ändå den uppväckte Jesus följande: ”Herre, återställer du riket åt Israel i denna tid?” Han svarade: ”Det tillkommer inte er att få kännedom om de tider eller tidsperioder som Fadern har lagt under sin egen domsrätt.” — Apostlagärningarna 1:6, 7.
Av detta kan vi se att Jesu närmaste efterföljare var så angelägna om att slutet skulle komma snabbt att de förbisåg vad han nyligen hade berättat för dem om de fysiska bevis som måste utvecklas under hans närvaro före det slutet.
Vi finner ett annat tecken på deras iver i aposteln Paulus’ brev till de kristna i Tessalonika. Omkring år 50 v.t. skrev han: ”Vad ... beträffar tiderna och tidsperioderna, bröder, har ni inte behov av att något skrivs till er. Ni vet ju själva mycket väl att Jehovas dag kommer precis som en tjuv om natten. Så låt oss då inte sova vidare såsom de övriga, utan låt oss hålla oss vakna och bevara vår besinning.” (1 Tessalonikerna 5:1, 2, 6) Somliga av dessa med anden smorda kristna uppfattade detta så att Jesu närvaro (med Jehovas dag för att avrätta de ondskefulla) skulle komma just då, omedelbart.
Men så var inte fallet. Paulus skrev faktiskt följande till dem i sitt andra brev: ”Men vi ber er, bröder, beträffande vår Herre Jesu Kristi närvaro och hur vi skall församlas till honom, att inte fort bringas ur fattningen eller att bli upphetsade, vare sig genom ett inspirerat uttalande eller genom ett muntligt budskap eller genom ett brev såsom från oss, vilket går ut på att Jehovas dag är här. Låt ingen förleda er på något sätt, eftersom den inte skall komma utan att först avfallet kommer och laglöshetens människa uppenbaras.” — 2 Tessalonikerna 2:1—3.
Detta innebar inte att de kunde bli nonchalanta när det gällde Jesu närvaro och slutet på ordningen. För varje år som gick blev Jesu varning alltmer pregnant: ”Var alltså ständigt vaksamma, eftersom ni inte vet på vilken dag er Herre kommer.”
Omkring fem år efter det att Paulus skrivit Andra Tessalonikerna skrev han därför: ”Stunden [är] redan ... inne för er att vakna upp ur sömnen, ty nu är vår frälsning närmare än då vi blev troende. Natten är långt liden; dagen har närmat sig. Låt oss därför lägga av de gärningar som hör mörkret till och ta på oss ljusets vapen.” (Romarna 13:11, 12) Efter ytterligare fem år gav Paulus de hebreiska kristna rådet: ”Ni har ... behov av uthållighet, för att ni, sedan ni har gjort Guds vilja, måtte få uppfyllelsen av löftet. Ty ännu ’en mycket liten tid’, och ’han som kommer skall komma och skall inte dröja’.” (Hebréerna 10:36, 37) Därefter, i den näst sista versen i Uppenbarelseboken, skrev aposteln Johannes: ”’Han som vittnar om dessa ting säger: ”Ja; jag kommer snabbt.”’ ’Amen! Kom, Herre Jesus.’” — Uppenbarelseboken 22:20.
Det var helt visst inte orimligt av en kristen på den tiden att mena att slutet kunde komma i hans egen livstid. Och om han genom en olyckshändelse eller på grund av naturens gång skulle dö före slutet, skulle han ha levt med den välgrundade känsla av aktualitet som Jesus och de inspirerade skrifterna skapade.
Allt detta är rentav ännu tillämpligare på oss i den sena tid som vi nu lever i. Om vi parafraserar Paulus’ ord, kan vi inte förneka att vår frälsning nu är närmare än då de första kristna blev troende och rentav än då vi själva blev troende. Natten är långt liden; dagen har verkligen närmat sig.
Sedan första världskriget har vi i historien kunnat se det fysiska bevismaterialet hopa sig som höga berg, ett bevismaterial som bevisar att vi nu lever i avslutningen på tingens ordning. I stället för att vara helt upptagna med att gissa precis när slutet skall komma bör vi vara upptagna med att predika de goda nyheterna, vilket kan frälsa både vårt eget och många andras liv. — 1 Timoteus 4:16.
Vi har goda skäl att förvänta att detta predikande skall fullbordas i vår tid. Betyder det före ett månadsskifte, ett årsskifte, ett skifte av årtionde eller ett sekelskifte? Detta vet ingen människa, för Jesus sade ju att inte ens ”himlarnas änglar” visste detta. (Matteus 24:36) Vi behöver inte heller veta det, när vi fortsätter att göra vad Herren befaller oss att koncentrera oss på att utföra. Det som är viktigast är att Guds vilja och arbete blir utfört och att vi har den största möjliga andel i detta. På så sätt kan vi ”lyckas i att undfly alla dessa ting, som är bestämda att inträffa, och i att bestå inför Människosonen”. — Lukas 21:36.