ÄKTENSKAP

Förbindelse mellan en man och en kvinna som lever tillsammans som äkta man och hustru i överensstämmelse med Guds norm. Äktenskapet instiftades av Jehova Gud i Eden. Det utgör grunden för familjen, och syftet med det var i första hand att människorna skulle föröka sig. Jehova skapade människan till man och kvinna och införde äktenskapet som den rätta ramen för människans fortplantning. (1Mo 1:27, 28) Den första vigseln förrättades av Jehova, så som det beskrivs i 1 Moseboken 2:22–24.

Äktenskapet skulle vara en varaktig förbindelse mellan mannen och kvinnan, så att de kunde vara till ömsesidig hjälp och till stöd för varandra. Det skulle skänka dem stor glädje att leva tillsammans i kärlek och förtrolighet. När Jehova skapade kvinnan som maka till mannen använde han ett av mannens revben, och därigenom blev kvinnan mannens närmaste köttsliga släkting på jorden, hans eget kött. (1Mo 2:21) Som Jesus påpekade var det inte Adam utan Gud som sade: ”Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall vara ett kött.” Denna formulering visar tydligt att monogami var Jehovas ursprungliga norm för äktenskapet. (Mt 19:4–6; 1Mo 2:24)

Bland hebréerna var det normalt att vara gift. Det finns inget ord för ungkarl i de hebreiska skrifterna. Med tanke på att huvudsyftet med äktenskapet var att sätta barn till världen kan man förstå den välsignelse som Rebeckas familj uttalade över henne: ”Måtte du bli till tusen gånger tio tusen” (1Mo 24:60), och även Rakels vädjan till Jakob: ”Ge mig barn, annars kommer jag att vara en död kvinna.” (1Mo 30:1)

Ett giftermål var en angelägenhet för hela familjen och rentav för hela stammen eller det patriarkaliska samhället, eftersom det kunde påverka stammens styrka och ekonomi. Det ansågs därför nödvändigt och helt naturligt att valet av hustru och de frågor som var av kontraktsmässig och ekonomisk natur i samband med giftermålet avgjordes av föräldrarna eller förmyndarna, även om parterna i vissa fall också blev tillfrågade (1Mo 24:8) och romantiska känslor kunde komma in i bilden (1Mo 29:20; 1Sa 18:20, 27, 28). Initiativet togs vanligtvis av den unge mannens föräldrar, men ibland av flickans far, i synnerhet om hon kom från en finare familj. (Jos 15:16, 17; 1Sa 18:20–27)

Det var i allmänhet brukligt att mannen sökte sig en hustru inom den egna släkten eller stammen. Det kan man utläsa av Labans ord till Jakob: ”Det är bättre att jag ger henne [dvs. dottern] åt dig än att jag ger henne åt en annan man.” (1Mo 29:19) Denna princip följdes i synnerhet av dem som tillbad Jehova. Abraham sände således bud till sina släktingar i hemtrakten för att finna en hustru åt sin son Isak i stället för att ta en av döttrarna till kanaanéerna där han bodde. (1Mo 24:3, 4) Ett äktenskap med någon som inte tillbad Jehova sågs med ogillande och var inget man uppmuntrade till. Det var en form av illojalitet. (1Mo 26:34, 35) Under den mosaiska lagen var det förbjudet att knyta släktskapsband med de sju kanaaneiska nationerna. (5Mo 7:1–4) En soldat kunde emellertid gifta sig med en utländsk jungfru som tagits som krigsfånge, men först måste hon genomgå en reningsperiod då hon sörjde sina föräldrars död och gjorde sig av med allt som hade med hennes tidigare religion att göra. (5Mo 21:10–14)

Brudpris. Innan ett äktenskapsavtal kunde ingås måste den unge mannen eller hans far betala ett brudpris till flickans far. (1Mo 34:11, 12; 2Mo 22:16; 1Sa 18:23, 25) Detta betraktades utan tvivel som en kompensation till kvinnans familj för förlusten av hennes arbetskraft och en ersättning för de utgifter föräldrarna haft och det arbete de lagt ner på hennes försörjning och uppfostran. Ibland betalades brudpriset i form av tjänster utförda åt fadern. (1Mo 29:18, 20, 27; 31:15) Under den mosaiska lagen fanns det ett fastställt pris för en jungfru som inte var trolovad och som blev förförd av en man. (2Mo 22:16)

Vigseln. Den centrala och mest karakteristiska delen av själva bröllopet var att bruden på den bestämda dagen högtidligen fördes från sin fars hem till sin blivande mans hem. Genom denna handling tillkännagavs det att bruden upptogs i mannens familj. (Mt 1:24) På patriarkernas tid före lagförbundet utgjorde denna handling själva vigseln. Den var en borgerlig, juridisk angelägenhet. Det fanns inga religiösa ceremonier eller formaliteter, och det var ingen präst som förrättade vigseln eller förklarade äktenskapet giltigt. Brudgummen förde bara bruden till sitt eller sina föräldrars tält eller hus. Saken gjordes offentligt känd, bekräftades och registrerades, och äktenskapet var bindande. (1Mo 24:67)

Parterna räknades emellertid som gifta redan vid trolovningen och då avtalet om äktenskapet ingicks. Lots döttrar bodde således fortfarande i sin fars hus och stod under hans myndighet när de män som de var trolovade med omtalades som Lots ”svärsöner som skulle ta hans döttrar till hustrur”. (1Mo 19:14) Trots att Simson bara var trolovad med en viss filisteisk kvinna men aldrig gifte sig med henne omtalas hon som hans hustru. (Dom 14:10, 17, 20) Den mosaiska lagen föreskrev att om en trolovad flicka begick otukt skulle hon och den skyldige mannen dödas. Om hon blev våldtagen skulle mannen dödas. Men om flickan inte var trolovad skulle saken hanteras annorlunda. (5Mo 22:22–27)

Äktenskap registrerades. Under den mosaiska lagen blev såväl äktenskap som födslar införda i offentliga register. Det är därför vi har tillförlitliga upplysningar om Jesu Kristi släktlinje. (Mt 1:1–16; Lu 3:23–38; jfr Lu 2:1–5.)

Bröllopsfesten. Även om det inte förekom någon formell vigselceremoni firades bröllop i Israel med en stor glädjerik fest. På bröllopsdagen gjorde bruden som regel omfattande förberedelser hemma. Först badade hon och gned in sig med parfymerad olja. (Jfr Rut 3:3; Hes 23:40.) Ibland fick hon hjälp av andra kvinnor när hon sedan klädde sig i bröstband och en lång vit klänning, som alltefter ekonomiska möjligheter var rikt broderad. (Jer 2:32; Upp 19:7, 8; Ps 45:13, 14) Om hon hade möjlighet prydde hon sig med smycken och ädelstenar (Jes 49:18; 61:10; Upp 21:2), och sedan höljde hon sig från topp till tå i ett tunt tyg, ett slags slöja. (Jes 3:19, 23) Detta är förklaringen till att Laban så enkelt kunde bedra Jakob, så att han inte märkte att det var Lea han fick i stället för Rakel. (1Mo 29:23, 25) Rebecka tog på sig en huvudduk när hon närmade sig Isak. (1Mo 24:65) Detta var en symbol för att bruden underordnade sig brudgummens myndighet. (1Kor 11:5, 10)

Brudgummen var likaså klädd i sina bästa kläder och hade ofta en vacker huvudprydnad eller en krans på huvudet. (HV 3:11; Jes 61:10) Ledsagad av sina vänner gick han om aftonen till brudens föräldrahem. (Mt 9:15) Därifrån gick brudföljet vidare till brudgummens eller hans fars hem, åtföljda av musiker och sångare och vanligen också av sådana som bar på lampor.

Folk som stod längs vägen visade stort intresse för följet. Brudens och brudgummens glada röster hördes lång väg. Några, i synnerhet unga flickor med lampor, slöt sig till följet. (Jer 7:34; 16:9; Jes 62:5; Mt 25:1) Det hände att brudgummen tog god tid på sig innan han kom i väg hemifrån och att det också dröjde innan följet kunde lämna brudens hem. Då blev det ganska sent, och några av dem som väntade längs vägen blev kanske dåsiga och föll i sömn, precis som i Jesu liknelse om de tio jungfrurna. Sången och glädjen kunde höras på långt håll och fick dem som hörde det att ropa: ”Här är brudgummen!” Tjänstefolket var redo att ta emot brudgummen när han kom, och de som var bjudna till bröllopsfesten gick in i huset. Sedan brudgummen och hans följe hade gått in i huset och stängt dörren var det för sent för senkomna gäster att komma in. (Mt 25:1–12; 22:1–3; 1Mo 29:22) Det ansågs som en stor förolämpning att tacka nej när man blev inbjuden till en bröllopsfest. (Mt 22:8) Gästerna kunde ibland förses med särskilda kläder (Mt 22:11), och det var ofta värden som anvisade dem deras platser vid bordet (Lu 14:8–10).

Brudgummens vän. ”Brudgummens vän” hade en viktig roll och ansågs vara den som hade fört samman bruden och brudgummen. Brudgummens vän gladde sig när han hörde brudgummen tala med bruden, och han kunde känna sig belåten över att hans uppdrag nu var fullgjort och hade utfallit väl. (Joh 3:29)

Bevis på jungfrudom. Efter måltiden förde mannen in sin brud i bröllopskammaren. (Ps 19:5; Joel 2:16) En tygbit eller en klädnad med blodfläckarna från bröllopsnatten sparades eller gavs till flickans föräldrar. Den utgjorde ett bevis på att flickan var jungfru och skulle ge henne rättsligt skydd om hon senare anklagades för att inte ha varit jungfru då äktenskapet ingicks eller kanske för att ha bedrivit prostitution före äktenskapet. Om det inte fanns ett sådant bevis, kunde hon bli stenad till döds för att ha utgett sig för att vara jungfru och för att ha dragit skam över sin fars hus. (5Mo 22:13–21) Sedvänjan att spara ett sådant bevis har levt kvar bland vissa folk i Mellanöstern ända fram till modern tid.

Rättigheter och skyldigheter. Den äkta mannen var familjens överhuvud, och det var han som skulle fatta de avgörande besluten i saker som hade med familjens välfärd och ekonomi att göra. Han kunde till och med ogiltigförklara ett löfte som hans hustru eller hans dotter hade avlagt, om han menade att löftet skulle få ogynnsamma konsekvenser för familjen. Det verkar som om han fick denna myndighet redan vid trolovningen. (4Mo 30:3–8, 10–15) Den äkta mannen var husets herre och betraktades som kvinnans ägare (hebr.: bạ‛al). (5Mo 22:22, not)

I Ordspråksboken 31 beskrivs några av de skyldigheter som hustrun hade mot sin man. Hon skulle bland annat utföra hushållsarbete, tillverka kläder och vårda dem, och hon skulle i viss utsträckning även göra affärer och ha allmän tillsyn över hushållet. Även om kvinnan skulle underordna sig mannen och i viss bemärkelse utgjorde hans egendom, hade hon en god ställning och många rättigheter. Hennes man skulle älska henne, även om hon var hans bihustru eller hade tagits som krigsfånge. Hon fick inte behandlas illa och var garanterad mat, kläder och tak över huvudet. Det fick inte göras inskränkningar i fråga om hennes ”äktenskapsrätt”. Mannen fick inte heller lov att behandla sonen till sin favorithustru som förstfödd på bekostnad av sonen till den hustru som han ”hatade” (dvs. älskade mindre). (2Mo 21:7–11; 5Mo 21:11, 14–17) En trogen hebreisk man älskade sin hustru, och om hustrun var förståndig och handlade i enlighet med Guds lag, lyssnade mannen ofta på henne och såg med gillande på det hon gjorde. (1Mo 21:8–14; 27:41–46; 28:1–4)

En jungfru som blev förförd av en ogift man fick skydd av lagen även om hon inte var trolovad. Om fadern tillät det skulle mannen gifta sig med flickan och kunde aldrig någonsin skilja sig från henne. (5Mo 22:28, 29) Om en man formellt anklagade sin hustru för att inte ha varit jungfru när de gifte sig och anklagelsen visade sig vara falsk, fick mannen betala böter och kunde aldrig skilja sig från henne. (5Mo 22:17–19) Om en gift kvinna falskeligen anklagades för att i hemlighet ha begått äktenskapsbrott, skulle hennes man göra henne gravid så att hon kunde föda ett barn och därigenom offentligt bevisa sin oskuld. Hustruns personliga värdighet respekterades. Mannen fick inte ha sexuellt umgänge med henne under menstruationen. (3Mo 18:19; 4Mo 5:12–28)

Förbjudna äktenskap. Förutom att det var förbjudet att gifta sig med någon som inte tillbad Jehova, i synnerhet med någon som tillhörde de sju nationerna i Kanaans land (2Mo 34:14–16; 5Mo 7:1–4), var vissa äktenskap mellan personer som på olika sätt var släkt med varandra också förbjudna (3Mo 18:6–17).

En överstepräst fick inte gifta sig med en änka, en frånskild eller en kränkt kvinna eller en prostituerad. Han fick enbart gifta sig med en jungfru av sitt eget folk. (3Mo 21:10, 13, 14) De andra prästerna fick inte heller gifta sig med en prostituerad eller en kränkt kvinna eller med en frånskild kvinna. (3Mo 21:1, 7) Men enligt Hesekiel 44:22 kunde de gifta sig med en jungfru av Israels hus eller med en kvinna som var änka efter en präst.

Om en dotter ärvde fast egendom, fick hon inte gifta sig utanför den egna stammen. Detta förhindrade att arvedelar övergick från en stam till en annan. (4Mo 36:8, 9)

Knyta släktskapsband. Det hebreiska verbet chathạn, som betyder ”förena sig genom giftermål”, ”knyta släktskapsband” eller ”bli någons svärson”, är besläktat med substantiven chothẹn (svärfar), chathạn (brudgum; svärson), chothẹneth (svärmor) och chathunnạh (bröllop). (1Mo 34:9; 1Sa 18:22; 2Mo 3:1; 4:25; 1Mo 19:14; 5Mo 27:23; HV 3:11)

Israeliterna blev uttryckligen varnade för att knyta släktskapsband med dem som bodde i Kanaans land. Genom sådana äktenskapliga förbindelser skulle de inte bara bli nära förbundna med utländska hustrur, utan också komma i nära kontakt med utländska släktingar och deras falska religiösa seder och bruk, något som skulle bli en snara för dem och leda till avfall. (5Mo 7:2–4; 2Mo 34:16; Jos 23:12, 13)

Abraham gav sin tjänare stränga order om att han inte fick ta någon hustru åt Isak av kanaanéerna. (1Mo 24:3, 4) Isak gav Jakob en liknande anvisning. (1Mo 28:1) Sedan hivén Sikem hade legat med Dina och kränkt henne, bad Hamor, Sikems far, Jakobs familj att knyta släktskapsband med denna stam. Jakobs söner gav sken av att gå med på detta, men sedan de hade hämnats Dina tog de ändå de hiveiska kvinnorna och barnen till fånga. (1Mo 34:1–11, 29) Juda gifte sig senare med en kanaaneisk kvinna (1Mo 38:2), och Josefs hustru var egyptiska (1Mo 41:50). Mose gifte sig med Sippora, en midjanitiska, som uppenbarligen omtalas som hans ”kushitiska hustru” i 4 Moseboken 12:1. (2Mo 2:16, 21) Men dessa äktenskap ingicks innan den mosaiska lagen gavs och kan därför inte betraktas som en överträdelse av dess bestämmelser.

I en strid mot midjaniterna skonade israeliterna bara de kvinnor och flickor som var jungfrur. (4Mo 31:3, 18, 35) Som nämnts tidigare tillät den mosaiska lagen att israeliterna gifte sig med sådana föräldralösa kvinnliga krigsfångar. (5Mo 21:10–14) I det utlovade landet ignorerades ofta Guds varning om att knyta släktskapsband med icke-judar, något som ledde till problem och avfall. (Dom 3:5, 6)

Släktskapsband knöts ibland för att uppnå vissa mål, som när kung Saul uppmanade David att bli hans svärson genom att ta hans dotter Mikal till hustru. (1Sa 18:21–27) En av de sex hustrur som senare födde söner åt David i Hebron var dotter till kungen i Gesur (2Sa 3:3), och somliga menar att David gifte sig med henne för att försvaga sin rival Is-Bosets ställning. Gesur var nämligen ett litet kungarike som låg på andra sidan om Mahanajim, Is-Bosets huvudstad. Och tidigt under sin regering knöt kung Salomo släktskapsband med farao genom att gifta sig med hans dotter. (1Ku 3:1; 9:16) Detta äktenskap och andra som Salomo senare ingick med moabitiska, ammonitiska, edomeiska, sidoniska och hettitiska kvinnor gjorde att han till slut förföll till grov avgudadyrkan. (1Ku 11:1–6) De släktskapsband som kung Ahab knöt med sidoniernas kung genom att gifta sig med hans dotter Isebel fick liknande katastrofala följder för det norra riket, Israel. (1Ku 16:31–33) Därefter var kung Jehosafat oförståndig och knöt släktskapsband med Ahabs avgudadyrkande hus, vilket fick långvariga och sorgliga följder för Judas rike. (2Kr 18:1; 21:4–6; 22:2–4)

Efter landsflykten i Babylon fann Esra till sin förfäran att till och med prästerna och leviterna hade knutit släktskapsband med kanaanéerna och andra folkslag, något som snabbt rättades till. (Esr 9:1–3, 12–14; 10:1–5, 10–14, 44) På Nehemjas tid uppstod samma problem igen. Genom giftermål knöt ammoniten Tobia starka band till prästsläkten i Jerusalem och skaffade sig en stark grupp allierade bland ädlingarna i Juda, vilket fick till följd att prästen Eljasib i strid med den mosaiska lagen (5Mo 23:3) gjorde i ordning en matsal på templets förgård åt Tobia. Uppfylld av vrede kastade Nehemja emellertid ut allt Tobias bohag ur matsalen. (Neh 6:18; 13:4–9, 25–27)

Skilsmässa. När Skaparen instiftade äktenskapet talade han inte om någon möjlighet till skilsmässa. En man skulle hålla sig till sin hustru, och de skulle ”bli ett kött”. (1Mo 2:24) En man skulle alltså ha en hustru som betraktades som ”ett kött” med honom. Det var först efter det att människorna hade syndat och blivit ofullkomliga och degenererade som skilsmässor kom in i bilden.

När Gud gav israeliterna den mosaiska lagen valde han att inte hålla fast vid den ursprungliga normen för äktenskapet, utan gav lagar för skilsmässa som skulle förebygga onödiga problem och förhindra att familjeanordningen i Israel upplöstes. Men vid Guds rätta tid återinfördes den ursprungliga normen. Jesus uttalade den princip som gäller i den kristna församlingen – att ”otukt” (grek.: porneia) är den enda giltiga grunden för skilsmässa. Han förklarade att det var med hänsyn till israeliternas hårdhjärtenhet som Gud inte upprätthöll den här normen i den mosaiska lagen. (Mt 19:3–9; Mk 10:1–11)

I den kristna församlingen är det enda som kan upplösa ett äktenskap (förutom döden, som automatiskt upplöser äktenskapsbanden) således ”otukt”, varvid överträdaren blir ”ett kött” med en annan partner. Om en man eller hustru gör sig skyldig till otukt, kan den oskyldiga äktenskapspartnern således välja att upplösa äktenskapet och därefter vara fri att gifta om sig. (Mt 5:32; Rom 7:2, 3) Förutom denna eftergift i händelse av ”otukt” (grek.: porneia) är rådet till de kristna i de grekiska skrifterna att inte gå ifrån sin partner, troende eller icke troende, men om de ändå gör det får de inte ha sexuellt umgänge med någon annan. (1Kor 7:10, 11; Mt 19:9)

Under lagförbundet kunde en man skilja sig från sin hustru om han fann ”något anstötligt” hos henne. (5Mo 24:1) Detta innefattade naturligtvis inte äktenskapsbrott, eftersom det var belagt med dödsstraff. Bland de förseelser som kunde berättiga en skilsmässa var kanske stor respektlöshet mot mannen eller hans fars hus eller något som ledde till vanära för familjen. Den äkta mannen skulle ge sin hustru ett skilsmässointyg, något som innebar att han var tvungen att i samhällets ögon ha tillräcklig grund för att skilja sig från henne. Eftersom skilsmässointyget var en juridisk handling, är det troligt att mannen var tvungen att rådgöra med de äldste eller med myndigheterna i sin hemstad. Kvinnan kunde sedan gifta om sig, eftersom skilsmässointyget skyddade henne från eventuella framtida anklagelser om äktenskapsbrott. Om mannen hade förfört flickan före äktenskapet eller om han falskeligen hade anklagat sin hustru för att inte ha varit jungfru då äktenskapet ingicks, kunde han aldrig skilja sig från henne. (5Mo 22:13–19, 28, 29)

Om en frånskild kvinna gifte sig med en annan man och denne man senare skilde sig från henne eller dog, kunde hennes förste man inte gifta om sig med henne. Detta skulle förhindra att en man och hans tidigare hustru planerade att framtvinga en skilsmässa mellan henne och hennes andre man eller att döda honom, så att de kunde gifta om sig med varandra. (5Mo 24:1–4)

Jehova hatade skilsmässor som togs ut på orätta grunder, särskilt om en man handlade förrädiskt mot en hustru som var en trogen tillbedjare av Jehova för att kunna gifta sig med en hednisk kvinna som inte tillhörde hans utvalda förbundsfolk. (Mal 2:14–16; se SKILSMÄSSA.)

Polygami. Eftersom Guds ursprungliga norm var att mannen och hustrun skulle bli ”ett kött”, var det inte meningen att människorna skulle leva i polygami, och detta är förbjudet i den kristna församlingen. Tillsyningsmän och biträdande tjänare, som skall vara ett mönster för församlingen, skall vara män som inte har mer än en hustru som är i livet. (1Ti 3:2, 12; Tit 1:5, 6) I överensstämmelse med denna norm används äktenskapet för att illustrera förhållandet mellan Jesus Kristus och hans församling, hans enda hustru. (Ef 5:21–33)

Även om polygami inte var Guds ursprungliga norm för äktenskapet, tolererades det i likhet med skilsmässa fram till den kristna församlingens tid. Polygama förhållanden började förekomma ganska snart efter syndafallet. Första gången polygami nämns i Bibeln är i förbindelse med en av Kains avkomlingar, Lemek. Om honom sägs det: ”Lemek tog sig två hustrur.” (1Mo 4:19) Om några av änglarna före den stora översvämningen på Noas tid heter det i Bibeln: ”Den sanne Gudens söner ... tog sig hustrur, nämligen alla som de valde ut.” (1Mo 6:2)

Enligt de patriarkaliska lagarna och under lagförbundet var det tillåtet för en man att ha bihustrur. En bihustru betraktades inte som en kvinna som levde i otukt eller gjorde sig skyldig till äktenskapsbrott, utan hennes ställning hade lagligt erkännande. Om hennes son var mannens förstfödde, skulle han enligt den mosaiska lagen ha den förstföddes arv. (5Mo 21:15–17)

Att det var tillåtet att ha flera hustrur medverkade utan tvivel till att israeliterna snabbt blev ett stort folk, och detta fyllde således en funktion på den tiden, även om anordningen inte hade införts av Gud utan bara tilläts och reglerades av honom. (2Mo 1:7) Jakob, som lurades av sin svärfar att bli polygamist, välsignades med 12 söner och ett antal döttrar, som han fick med sina två hustrur och deras tjänarinnor, som blev hans bihustrur. (1Mo 29:23–29; 46:7–25)

Äktenskapet bland de kristna. Jesus Kristus visade att han godkände anordningen med äktenskap genom att vara med vid bröllopsfesten i Kana i Galileen. (Joh 2:1, 2) Som redan nämnts var Guds ursprungliga norm det monogama äktenskapet, och Jesus Kristus återinförde den normen i den kristna församlingen. (1Mo 2:24; Mt 19:4–8; Mk 10:2–9) Eftersom mannen och kvinnan från början utrustades med förmågan att visa kärlek och tillgivenhet, skulle äktenskapet vara ett lyckligt, glädjerikt och fridfullt förhållande. Aposteln Paulus använde ett bildspråk när han talade om Kristus som äkta man och överhuvud när det gällde församlingen, hans brud. Förhållandet mellan Kristus och församlingen är det bästa exemplet på den omsorg och lojala kärlek som en äkta man bör visa sin hustru, i det att han älskar henne som sin egen kropp. Paulus visar också att hustrun i sin tur bör ha djup respekt för sin man. (Ef 5:21–33) Aposteln Petrus ger hustrur rådet att underordna sig sina män och behaga dem genom sitt rena uppförande, sin djupa respekt och sin stilla och milda ande. Han framhåller Sara, som kallade Abraham ”herre”, som ett efterföljansvärt exempel. (1Pe 3:1–6)

Renhet och lojalitet inom äktenskapet betonas på många ställen i de grekiska skrifterna. Paulus säger: ”Äktenskapet skall hållas i ära bland alla och den äktenskapliga sängen vara obefläckad, ty Gud skall döma otuktiga och äktenskapsbrytare.” (Heb 13:4) Han ger äkta makar rådet att visa varandra respekt och inte beröva varandra det äktenskapliga umgänget.

Aposteln förmanar också de kristna att gifta sig bara ”i Herren”, på samma sätt som Guds trogna tjänare i förkristen tid skulle gifta sig bara med andra sanna tillbedjare. (1Kor 7:39) Paulus ger emellertid de ogifta rådet att de genom att förbli ogifta kan tjäna Herren utan att låta sig distraheras. Han säger att de som gifter sig bör tänka på att tiden är begränsad och leva som om de inte hade någon hustru, dvs. att de inte bör låta äktenskapets rättigheter och skyldigheter fylla hela livet, utan att de bör söka Riket och tjäna dess intressen, dock utan att försumma de plikter som följer med äktenskapet. (1Kor 7:29–38)

Paulus gav rådet att yngre änkor inte skulle föras upp på listan över dem som församlingen sörjde för materiellt bara för att de gav uttryck åt en önskan att helt och hållet ägna sig åt den kristna tjänsten. Han sade att det var bättre för dem att gifta om sig, för annars skulle deras sexuella behov kunna få dem att handla i strid med det beslut som de i tro hade gett uttryck åt. De kunde hamna i den situationen att de tog emot stöd från församlingen samtidigt som de sökte finna en man och blev sysslolösa och lade sig i andras angelägenheter. De skulle därigenom dra en ogynnsam dom över sig. Om de däremot gifte sig, födde barn och hade hand om ett hushåll samtidigt som de förblev i den kristna tron, skulle de ha fullt upp att göra, och detta skulle hindra dem från att springa med skvaller och tala om saker som de inte borde tala om. På så sätt skulle församlingen kunna hjälpa dem som verkligen var änkor och som uppfyllde kraven för att ta emot sådan hjälp. (1Ti 5:9–16; 2:15)

Celibat. Aposteln Paulus varnade för att det kommande avfallet bland annat skulle kännetecknas av kravet på celibat – att somliga ”förbjuder att man gifter sig”. (1Ti 4:1, 3) Några av apostlarna var gifta. (1Kor 9:5; Lu 4:38) När Paulus angav kraven för tillsyningsmän och biträdande tjänare i den kristna församlingen gav han rum för att dessa män kunde vara gifta, eftersom han sade att de bara skulle ha en enda hustru. (1Ti 3:1, 2, 12; Tit 1:5, 6)

De kristnas syn på äktenskapslagarna. I de flesta länder har myndigheterna, ”kejsaren”, antagit vissa lagar som gäller äktenskapet, och de kristna skall normalt följa dessa lagar. (Mt 22:21) I Bibeln finns inget krav på en religiös ceremoni eller att en präst skall medverka när man ingår äktenskap. Liksom på Bibelns tid skall äktenskapet legaliseras i överensstämmelse med landets lagar, och vigslar och födslar skall registreras när lagen så kräver. Eftersom myndigheterna har infört dessa lagar när det gäller äktenskap, är en kristen förpliktad att vända sig till dem för att ingå ett lagenligt äktenskap. Och om en kristen vill använda sin partners äktenskapsbrott som biblisk grund för skilsmässa, måste han eller hon också ansöka om skilsmässa hos myndigheterna där detta är möjligt. En kristen som gifter om sig utan att respektera Bibelns och lagens krav överträder därför Guds lagar. (Mt 19:9; Rom 13:1)

Äktenskapet och uppståndelsen. Några av Jesu motståndare som inte trodde på uppståndelsen ställde en fråga för att göra honom svarslös. I sitt svar till dem uppenbarade han att ”de som har räknats värdiga att vinna den andra tingens ordning och uppståndelsen från de döda, de gifter sig inte och blir inte bortgifta”. (Lu 20:34, 35; Mt 22:30)

Bildspråk. Jehova omtalar sig själv gång på gång i Bibeln som en äkta man, och han betraktade Israels nation som sin hustru. (Jes 54:1, 5, 6; 62:4) När Israel gjorde uppror mot Jehova genom att utöva avgudadyrkan eller någon annan synd mot honom, liknades detta vid att en otrogen hustru bedrev otukt, vilket var en orsak till skilsmässa. (Jes 1:21; Jer 3:1–20; Hos 2)

I Galaterna, kapitel 4, liknar aposteln Paulus nationen Israel vid tjänsteflickan Hagar, Abrahams bihustru, och det judiska folket vid Hagars son, Ismael. Precis som Ismael var son till Abrahams bihustru var judarna barn till Jehovas ”bihustru”, en hustru av lägre rang. Israel var bundet till Jehova genom lagförbundet. Paulus liknar ”Jerusalem där ovan”, Jehovas ”kvinna”, vid Sara, Abrahams fria kvinna. De kristna är fria med anden pånyttfödda barn till denna fria kvinna, ”Jerusalem där ovan”. (Gal 4:21–31; jfr Jes 54:1–6.)

I likhet med det Abraham en gång gjorde sörjer Jehova Gud som den store Fadern för att det utväljs en brud åt hans Son, Jesus Kristus – inte en jordisk kvinna, utan den kristna församlingen. (1Mo 24:1–4; 2Th 2:13; 1Pe 2:5) De första medlemmarna av Jesu församling presenterades för honom av ”brudgummens vän”, Johannes döparen, som Jehova hade sänt ut framför honom. (Joh 3:28, 29) Denna församling, eller ”brud”, är ”en enda ande” med Kristus och utgör hans kropp. (1Kor 6:17; Ef 1:22, 23; 5:22, 23) Precis som en brud i Israel badade sig och smyckade sig inför bröllopet sörjer Jesus Kristus för att hans brud som en förberedelse för bröllopet är fullständigt ren och oklanderlig och utan någon fläck. (Ef 5:25–27) I Psalm 45 och Uppenbarelseboken 21 framställs hon som en brud som är smyckad för sin äkta man.

I Uppenbarelseboken förutsäger Jehova också den tid då han Sons bröllop skulle vara nära och bruden skulle vara redo, klädd i glänsande, rent, fint linne. Han beskriver dem som är inbjudna till kvällsmåltiden vid Lammets bröllop som lyckliga. (Upp 19:7–9; 21:2, 9–21) Kvällen före sin död instiftade Jesus en kvällsmåltid till minne av sin död, och han befallde sina lärjungar att fortsätta att högtidlighålla denna åminnelse. (Lu 22:19) Den skulle högtidlighållas ”till dess han kommer”. (1Kor 11:26) Liksom brudgummen i forna tider kom till brudens hem för att hämta bruden hos hennes föräldrar och föra henne till det hem han hade gjort i ordning åt henne i sin fars hus, så kommer Jesus Kristus för att hämta sina smorda efterföljare i deras tidigare jordiska hem och ta dem med sig för att de också skall vara där han är, i hans Faders hus, i himlen. (Joh 14:1–3)

Se SVÅGERÄKTENSKAP.