En olaglig rättegång

Jesus blir bunden som en simpel brottsling. Han förs till Hannas, som var överstepräst när Jesus var ung och förundrade lärarna i templet. (Lukas 2:42, 47) Några av Hannas söner har tjänat som överstepräst efter honom, och nu är det hans svärson Kaifas som innehar det ämbetet.

Medan Jesus är hos Hannas får Kaifas tid på sig att sammankalla Sanhedrin. Denna domstol består av 71 medlemmar, och bland dem finns både den nuvarande översteprästen och andra som har haft samma befattning.

Hannas frågar Jesus ”om hans lärjungar och hans undervisning”. Men Hannas får inget svar. Jesus säger bara: ”Jag har talat till världen offentligt. Jag har alltid undervisat i synagogorna och i templet, där alla judar samlas, och jag har inte sagt något i hemlighet. Varför frågar du mig? Fråga dem som hörde vad jag sa till dem.” (Johannes 18:19–21)

En av tempelvakterna ger Jesus en örfil och säger bryskt: ”Är det så man svarar den främste prästen?” Jesus har inte gjort något fel, så han svarar: ”Om jag har sagt något som är fel, så bevisa det. Men om jag har rätt, varför slår du mig då?” (Johannes 18:22, 23) Hannas ger då order om att Jesus ska föras till hans svärson Kaifas.

Vid det här laget har folkets äldste, de skriftlärda och den nuvarande översteprästen – ja, hela Sanhedrin – samlats i Kaifas hus. Det är mitt under påskhögtiden och dessutom natt, och det gör den här rättegången olaglig. Men det hindrar dem inte från att fortsätta med sin onda plan.

Jesus står inför en minst sagt jävig och partisk jury. När Jesus uppväckte Lasarus beslutade Sanhedrin att Jesus måste dö. (Johannes 11:47–53) Och några dagar tidigare konspirerade de religiösa ledarna för att gripa och döda honom. (Matteus 26:3, 4) Jesus är i praktiken dödsdömd innan domstolen ens har öppnat!

Det är illa nog att rättegången är olaglig. Men dessutom försöker de främsta prästerna och andra medlemmar av domstolen att hitta sådana som kan vittna falskt mot Jesus. De hittar flera stycken, men vittnesmålen stämmer inte överens. Till slut träder två vittnen fram och hävdar: ”Vi hörde honom säga: ’Jag ska riva ner det här templet som är byggt med händer, och på tre dagar ska jag bygga ett annat som inte är byggt med händer.’” (Markus 14:58) Men inte ens de här två vittnesmålen går ihop.

Kaifas frågar Jesus: ”Har du inget att säga till ditt försvar? Hör du inte vad de anklagar dig för?” (Markus 14:60) Men Jesus är tyst och svarar inte, vittnena är ju inte ens samstämmiga. Därför byter översteprästen Kaifas taktik.

Ett ämne som milt uttryckt är infekterat bland judarna är påståendet att någon skulle vara Guds son. När Jesus tidigare kallade Gud sin Far försökte judarna ta livet av honom, eftersom de menade att han ”jämställde sig ... med Gud”. (Johannes 5:17, 18; 10:31–39) Kaifas är väl medveten om det här, och nu höjer han rösten och kräver: ”Vid den levande Guden tar jag ed av dig: Säg om du är Messias, Guds son!” (Matteus 26:63) Det är ingen nyhet att Jesus bekänt sig vara Guds son. (Johannes 3:18; 5:25; 11:4) Men om han inte säger något om det nu, skulle det kunna tolkas som att han inte längre står för det. Jesus svarar: ”Det är jag. Och ni ska få se Människosonen sitta på kraftens högra sida och komma med himlens moln.” (Markus 14:62)

Det här får Kaifas att med stor dramatik slita sönder sina kläder och ropa: ”Han har hädat! Behöver vi några fler vittnen? Ni har själva hört hädelsen. Vad anser ni?” Ja, vad blir domen? Sanhedrin beslutar felaktigt: ”Han förtjänar att dö.” (Matteus 26:65, 66)

De börjar håna och driva med Jesus. Några spottar på honom och slår honom med knytnävarna i ansiktet. Sedan täcker de hans huvud och ropar med bitande ironi: ”Visa att du är en profet! Vem var det som slog dig?” (Lukas 22:64) I natten hörs slagen av hur Guds egen son misshandlas under den här olagliga rättegången.