Lärde den tidiga kyrkan att Gud är treenig?

Del 1 — Undervisade Jesus och hans lärjungar om treenighetsläran?

Lärde Jesus och hans lärjungar att Gud är treenig? Undervisade kyrkans ledare under de följande århundradena om treenighetsläran? Hur uppstod den? Och varför är det viktigt att känna till sanningen om denna lära? Med början i detta nummer kommer Vakttornet att i en serie artiklar behandla dessa frågor. Ytterligare delar i artikelserien kommer då och då i senare nummer av denna tidskrift.

MÄNNISKOR som godtar bibeln som Guds ord inser att de har ett ansvar att undervisa andra människor om Skaparen. De inser också att det som de lär ut om Gud måste vara sant på alla väsentliga punkter.

Gud tillrättavisade skarpt Jobs ”tröstare” för att de inte gjorde det. ”Herren [Jehova] ... sade ... till Elifas från Teman: ’Min vrede är upptänd mot dig och dina båda vänner, därför att ni inte har talat om mig vad rätt är, som min tjänare Job har gjort.’” — Job 42:7.

När aposteln Paulus behandlade uppståndelsen, sade han att vi skulle befinnas vara ”falska vittnen om Gud”, ifall vi lärde ut något som inte var sant om Guds verksamhet. (1 Korintierna 15:15) När det är så med läran om uppståndelsen, hur noggranna bör vi då inte vara när vi i vår undervisning kommer till vår lära om vem Gud är!

Treenighetsläran

Nästan alla kristenhetens kyrkor lär att Gud är treenig. The Catholic Encyclopedia kallar treenighetsläran ”den centrala läran i den kristna religionen” och definierar den på följande sätt:

”I gudomens enhet finns tre personer, Fadern, Sonen och den Helige Ande, varvid dessa tre personer i sanning är åtskilda från varandra. Så är, enligt den athanasianska trosbekännelsens ord: ’Fadern Gud, Sonen Gud och den Helige Ande Gud, och likväl icke tre Gudar, utan en enda Gud.’ ... Personerna är jämbördiga och lika eviga: alla är de utan begynnelse och allsmäktiga.”¹

The Baptist Encyclopædia ger en snarlik definition. Den säger:

”[Jesus] är ... den evige Jehova ... , den Helige Ande är Jehova ... , Sonen och Anden är exakt jämbördiga med Fadern. Om han är Jehova, är de det också.”²

Bannlysning av motståndare

År 325 v.t. utarbetade biskopar som samlats till ett kyrkomöte i Nicaea i Mindre Asien en trosbekännelse som förklarade Guds Son vara ”sann Gud”, precis som Fadern var ”sann Gud”. En del av denna trosbekännelse lydde:

”Men angående dem som säger att det fanns [en tid] när [Sonen] inte var till, och att han innan han föddes inte var till, och att han blev till av ingenting, eller som hävdar att Guds Son är av en annan hypostas eller ett annat väsen, eller att han är skapad eller underkastad förändring — dessa personer förbannas av den katolska kyrkan.”³

Var och en som trodde att Guds Son inte var lika evig som Fadern eller att Sonen var skapad överlämnades alltså till evig fördömelse. Man kan föreställa sig vilket tryck mot underkastelse detta innebar för den breda massan av troende.

År 381 v.t. samlades ett annat kyrkomöte i Konstantinopel, och där kungjorde man att den heliga anden skulle tillbes och upphöjas precis som fallet var med Fadern och Sonen. Ett år senare, år 382 v.t., möttes ännu en synod i Konstantinopel, där man fastställde den heliga andens fulla gudomlighet.⁴ Samma år, inför ett kyrkomöte i Rom, lade påven Damasus fram en samling läror som kyrkan hade att fördöma. Detta dokument, som kallas Damasus’ bok, inbegrep följande uttalanden:

”Om någon förnekar att Fadern är evig, att Sonen är evig och att den Helige Ande är evig: denne är en kättare.”

”Om någon förnekar att Guds Son är sann Gud, alldeles som Fadern är sann Gud, har all makt, vet allting och är Faderns jämlike: denne är en kättare.”

”Om någon förnekar att den Helige Ande ... är sann Gud, ... har all makt och vet allting ... : denne är en kättare.”

”Om någon förnekar att de tre personerna, Fadern, Sonen och den Helige Ande, är verkliga personer, jämlika, eviga, innefattande alla ting, både synliga och osynliga, att de är allsmäktiga ... : denne är en kättare.”

”Om någon säger att [Sonen som] blev kött inte var i himmelen med Fadern medan han var på jorden: denne är en kättare.”

”Om någon, som säger att Fadern är Gud och Sonen är Gud och den Helige Ande är Gud, ... men inte säger att de är en enda Gud ... : denne är en kättare.”⁵

De jesuitiska bibelkännare som översatte ovanstående från latinet bifogade följande kommentar: ”Påven S:t Celestinus I (422—432) betraktade tydligtvis dessa påbud som lag; de kan betraktas som trosförklaringar.”⁶ Och bibelkännaren Edmund J. Fortman hävdar att boken representerar en ”sund och riktig treenighetslära”.⁷

Om du tillhör en kyrka som godtar treenighetsläran, är då dessa uttalanden en definition av din tro? Och visste du att för att tro på treenighetsläran som kyrkorna lär ut den krävs det att man tror att Jesus var i himmelen samtidigt som han var på jorden? Denna lära liknar det som kyrkofadern Athanasius på 300-talet skrev i en bok som handlade om inkarnation:

”Ordet [Jesus] var inte instängd i sin kropp, inte heller hindrade hans närvaro kroppen från att också vara närvarande på andra platser. När han rörde sin kropp, upphörde han inte att också styra universum genom sitt sinne och sin makt. ... Han är fortfarande källan till liv i hela universum, närvarande i alla dess delar, men ändå utanför det hela.”⁸

Vad treenighetsläran innebär

Vissa har dragit slutsatsen att det enda treenighetsläran innebär är att man tillskriver Jesus gudomlighet. För andra innebär tro på treenighetsläran bara att man tror på Fadern, Sonen och den heliga anden.

En närmare granskning av kristenhetens trosbekännelser avslöjar emellertid hur bedrövligt bristfälliga sådana uppfattningar är i förhållande till den uttryckliga läran. Officiella definitioner visar klart att treenighetsläran inte är något enkelt begrepp. Den är snarare en invecklad uppsättning separata uppfattningar som har sammanställts och sammanflätats med varandra under en lång tidsperiod.

Med utgångspunkt från den bild av treenighetsläran som framträdde efter kyrkomötet i Konstantinopel år 381 v.t., från Damasus’ bok år 382 v.t., från den athanasianska trosbekännelsen som kom någon tid därefter och från andra dokument kan vi klart se vad kristenheten menar med treenighetsläran. Denna lära innefattar följande uttryckliga uppfattningar:

1. Det sägs att det finns tre gudomliga personer — Fadern, Sonen och den heliga anden — i gudomen.

2. Var och en av dessa separata personer sägs vara evig, och ingen har kommit före eller efter de andra i tiden.

3. Var och en sägs vara allsmäktig, och ingen är större eller mindre än de andra.

4. Var och en sägs vara allsmäktig och allvetande.

5. Var och en sägs vara sann Gud.

6. Det sägs emellertid att det inte är tre gudar, utan endast en Gud.

Treenighetsläran är helt klart en invecklad samling uppfattningar som innefattar åtminstone ovannämnda viktiga drag och även fler än så, som man kan se när man undersöker detaljerna. Men om vi granskar enbart ovannämnda grundläggande uppfattningar, är det tydligt att om någon av dem tas bort, är det som återstår inte längre kristenhetens treenighet. För att få den fulla bilden måste alla dessa delar finnas där.

Med denna bättre förståelse av termen ”treenighet” kan vi nu fråga oss: ”Var det en lära som Jesus och hans lärjungar undervisade om? Om så var fallet borde den ha uppträtt fullt utbildad under det första århundradet v.t., och eftersom det som de undervisade om återfinns i bibeln, är treenighetsläran antingen en biblisk lära eller också är den inte det. Om den är det, bör den vara något som bibeln klart och tydligt lär.

Det är inte rimligt att tro att Jesus och hans lärjungar skulle undervisa människor om Gud och ändå inte berätta för dem vem Gud är, särskilt med tanke på att det av en del troende skulle krävas att de till och med skulle offra sitt liv för Gud. Därför borde Jesus och hans lärjungar ha gett högsta prioritet åt att undervisa andra om denna viktiga lära.

Rannsaka Skrifterna

I Apostlagärningarna, kapitel 17, vers 11, kallas vissa människor ”ädlare till sinnes”, eftersom de ”rannsakade dagligen Skrifterna för att veta om det förhöll sig så med dessa ting”, som aposteln Paulus lärde ut. De uppmuntrades att använda Skrifterna för att få till och med en apostels läror bekräftade. Du bör handla likadant.

Kom ihåg att bibeln är ”inspirerad av Gud” och skall användas ”till korrigering, till tuktan i rättfärdighet, så att gudsmänniskan kan vara fullt duglig, fullständigt rustad för allt gott verk”. (2 Timoteus 3:16, 17) Bibeln är alltså fullständig i lärofrågor. Om treenighetsläran är sann, bör den finnas där.

Vi uppmanar dig att undersöka bibeln, särskilt de 27 böckerna i de kristna grekiska skrifterna, för att själv kunna se om Jesus och hans lärjungar lärde ut någon treenighet. Vid dina efterforskningar bör du fråga dig själv:

1. Kan jag finna något skriftställe som nämner ordet ”treenighet”?

2. Kan jag finna något skriftställe som säger att Gud utgörs av tre skilda personer, Fader, Son och helig ande, men att de tre är endast en Gud?

3. Kan jag finna något skriftställe som säger att Fadern, Sonen och den heliga anden i allt är jämbördiga, till exempel i fråga om evighet, makt, ställning och vishet?

Hur mycket du än söker, kommer du inte att finna något skriftställe som använder ordet treenighet, inte heller kommer du att finna något som säger att Fadern, Sonen och den heliga anden är jämbördiga i allt, till exempel i fråga om evighet, makt, ställning och vishet. Det finns inte ett enda skriftställe som säger att Sonen är jämbördig med Fadern i dessa avseenden — och om det fanns ett sådant skriftställe, skulle det inte bevisa någon treenighet, utan högst en ”dualitet”, tvåenighet. Ingenstans jämställer bibeln den heliga anden med Fadern.

Vad många bibelkännare säger

Många bibelkännare, inklusive treenighetsanhängare, medger att bibeln inte innehåller någon uttrycklig lära om en treenighet. I The Encyclopedia of Religion, till exempel, heter det:

”I dag är exegeter och teologer överens om att den hebreiska bibeln inte innehåller någon lära om treenigheten. ... Även om den hebreiska bibeln beskriver Gud som Israels fader och exempelvis förkroppsligar Gud som Ord (davar), Ande (ruah), Vishet (hokhmah) och Närvaro (shekhinah), skulle det vara att gå utanför Gamla testamentets avsikt och anda att förbinda dessa begrepp med senare treenighetsdogmer.

Exegeter och teologer är vidare ense om att treenigheten inte heller i Nya testamentet förekommer som uttrycklig lärosats. Gud Fadern är källan till allt som finns (pantokrator) och också Jesu Kristi fader; ’Fader’ är inte en titel på den första personen i treenigheten, utan en synonym för Gud. ...

I Nya testamentet finns det inget reflekterande medvetande om Guds metafysiska natur (”immanent treenighet”), inte heller innehåller Nya testamentet senare lärors tekniska språkbruk (hupostasis, ousia, substantia, subsistentia, prosōpon, persona). ... Det är obestridligt att läran inte kan fastställas enbart med bibliska bevis.”⁹

The New Encyclopædia Britannica konstaterar följande angående historiska fakta i den här saken:

”Varken ordet treenighet eller den uttryckliga läran förekommer i Nya testamentet. ...

Läran utvecklades successivt under flera århundraden och genom många strider. ...

Det var inte förrän på 300-talet som skillnaden mellan de tre och deras enhet sammanfördes i en enda ortodox lära om ett väsen och tre personer.”¹⁰

I New Catholic Encyclopedia finns ett liknande uttalande om treenighetslärans ursprung:

”Bibelteologer och exegeter, däribland ett ständigt växande antal romerska katoliker, erkänner att man inte utan betydande inskränkningar kan tala om trinitarianism i Nya testamentet. Nära sammanhängande med detta är också dogmatikhistorikers och systematiska teologers erkännande att man, när man talar om en öppen trinitarianism, har förflyttat sig från kristendomens ursprungstid till låt oss säga det sista kvartsseklet av 300-talet. Det var först då som vad man kan kalla den definitiva treenighetsdogmen ’en Gud i tre personer’ blev helt och hållet upptagen i kristet liv och tänkande. ...

Formuleringen återspeglar i sig själv inte det omedelbara medvetandet om ursprungstiden; den var en produkt av en 300 år lång utveckling av denna lära.”¹¹

Är den ”antydd”?

Treenighetsanhängare kanske säger att treenighetsläran finns ”antydd” i bibeln. Men detta påstående har gjorts långt efter det att bibeln skrevs. Det är ett försök att läsa in i bibeln vad senare tiders kyrkomän självsvåldigt beslöt skulle vara kyrkans lära.

Fråga dig själv: ”Varför skulle bibelns viktigaste lära — den om vem Gud är — bara vara ’antydd’?” Bibeln är klar och tydlig i andra grundläggande lärofrågor; varför då inte i denna, den viktigaste? Om universums upphovsman var treenig, skulle han då inte låta skriva en bok som klart och tydligt visade att han var det?

Anledningen till att bibeln inte klart och tydligt lär ut treenighetsläran är enkel: Den är inte en biblisk lära. Hade Gud varit treenig, skulle han säkert ha gjort det klart, så att Jesus och hans lärjungar kunde ha lärt ut det till andra. Och denna livsviktiga upplysning skulle ha tagits med i Guds inspirerade ord. Den skulle inte ha lämnats till ofullkomliga människor att brottas med århundraden senare.

När vi undersöker texter som treenighetsanhängare anför som bevis för att treenigheten finns ”antydd” i bibeln, vad finner vi då? En ärlig bedömning avslöjar att de skriftställen som anförs inte talar om kristenhetens treenighet. I stället försöker teologer tvinga in sina förutfattade meningar om en treenighet i dessa skriftställen. Men dessa uppfattningar finns inte med i skriftställena. Dessa treenighetstankar står faktiskt i strid med det klara vittnesbörd som finns i bibeln som helhet.

Ett exempel på en sådan text är Matteus 28:19, 20. Där omnämns Fadern, Sonen och den heliga anden tillsammans. Vissa hävdar att detta antyder att Gud är treenig. Men läs verserna själv. Finns det någonting i dessa verser som säger att de tre är en enda Gud, jämlika i evighet, makt, ställning och vishet? Nej, det finns det inte. Det är på samma sätt med andra bibeltexter som nämner de tre tillsammans.

De som ser antydningar om att Gud är treenig i användandet av ”namn” i singularis för Fadern, Sonen och den heliga anden i Matteus 28:19, 20 kan jämföra användandet av ”namn” i singularis för Abraham och Isak i 1 Moseboken 48:16. — Konung Jakobs bibel; New World Translation of the Holy Scriptures.

Treenighetsanhängare pekar också på Johannes 1:1 i vissa översättningar, där det sägs att ”Ordet” var ”hos Gud” och att han är ”Gud”. Men andra bibelöversättningar säger att Ordet var ”en gud” eller var ”gudomlig”, vilket inte nödvändigtvis betyder Gud, utan en mäktig person. Dessutom säger denna bibelvers att ”Ordet” var ”hos” Gud. Det borde rimligtvis utesluta att han är densamme som Gud. Och oavsett vad man kommer fram till om ”Ordet”, är det ett faktum att endast två personer omnämns i Johannes 1:1, inte tre. Alla texter som används i försök att stödja treenighetsläran misslyckas fullständigt i att göra detta när de undersöks ärligt.a

En annan faktor som behöver tas med i beräkningen är denna: Om Jesus och hans lärjungar hade lärt ut treenighetsläran, skulle ledande kyrkomän som kom omedelbart efter dem säkert också ha lärt ut den. Men undervisade dessa män, som i dag kallas de apostoliska fäderna, om treenighetsläran? Denna fråga kommer att behandlas i Del 2 av den här artikelserien, i ett senare nummer av Vakttornet.

[Referenser]

1. The Catholic Encyclopedia, 1912, band XV, sidan 47.

2. The Baptist Encyclopædia, redigerad av William Cathcart, 1883, sidorna 1168, 1169.

3. A Short History of Christian Doctrine, av Bernhard Lohse, 1980 års upplaga, sidan 53.

4. Samma verk, sidorna 64, 65.

5. The Church Teaches, översatt och redigerad av jesuiterna John F. Clarkson, John H. Edwards, William J. Kelly och John J. Welch, 1955, sidorna 125—127.

6. Samma verk, sidan 125.

7. The Triune God, av Edmund J. Fortman, 1982 års upplaga, sidan 126.

8. On the Incarnation, översatt till engelska av Penelope Lawson, 1981 års upplaga, sidorna 27, 28.

9. The Encyclopedia of Religion, ansvarig utgivare Mircea Eliade, 1987, band 15, sidan 54.

10. The New Encyclopædia Britannica, 15:e upplagan, 1985, band 11, Micropædia, sidan 928.

11. New Catholic Encyclopedia, 1967, band XIV, sidan 295.

[Fotnot]

[Bild på sidan 19]

Kyrka i Tagnon i Frankrike