Rättfärdighet — inte genom muntliga traditioner

”Om er rättfärdighet inte överflödar mer än de skriftlärdas och fariséernas, skall ni alls inte komma in i himmelriket.” — MATTEUS 5:20.

1, 2. Vad hände alldeles innan Jesus höll sin bergspredikan?

JESUS hade tillbringat natten på ett berg under det stjärnbeströdda himlavalvet. Små nattdjur prasslade i buskarna, och i öster kluckade Galileiska sjöns vågor sakta mot stranden. Men Jesus kan endast ha varit svagt medveten om den fridfulla och lugnande skönhet som omgav honom. Han hade tillbringat natten i bön till sin himmelske Fader, Jehova. Han behövde sin Faders vägledning, eftersom han hade en avgörande dag framför sig.

² I öster ljusnade himlen. Fåglarna började röra sig och kvittrade sakta, och de vilda blommorna vajade stilla i brisen. När solens första strålar bröt fram över horisonten, kallade Jesus till sig sina lärjungar och valde bland dessa ut 12, som skulle bli hans apostlar. Tillsammans med dem alla började han därefter gå nerför bergssluttningen. Man kunde redan se hur folkskaror började strömma till från Galileen, Tyrus och Sidon, Judeen och Jerusalem. De kom för att bli botade från sina sjukdomar, och kraft från Jehova gick ut från Jesus, när många rörde vid honom och blev botade. De hade också kommit för att få höra hans ord, vilka var som helande balsam för deras betryckta själar. — Matteus 4:25; Lukas 6:12—19.

3. Varför var lärjungarna och folkskarorna förväntansfulla, när Jesus började tala?

³ Vid sina mer formella undervisningssessioner hade rabbinerna för sed att sitta ner, och det var just vad Jesus gjorde denna speciella vårmorgon år 31 v.t. Han slog sig antagligen ner på en jämn plats högre upp på sluttningen, och när hans lärjungar och folkskarorna såg det, förstod de att något särskilt var i görningen, och därför församlades de förväntansfullt omkring honom. När han började tala, var de förväntansfulla inför vad han skulle komma att säga, och när han hade slutat var de häpna över vad de hade fått höra. Låt oss se varför. — Matteus 7:28.

Två slags rättfärdighet

4. a) Vilka två slag av rättfärdighet var under debatt? b) Vad var syftet med de muntliga traditionerna, och uppnåddes det?

⁴ I sin bergspredikan, som finns nedtecknad både i Matteus 5:1—7:29 och i Lukas 6:17—49, ställde Jesus två klasser i skarp kontrast till varandra: dels de skriftlärda och fariséerna och dels vanliga människor, som de skriftlärda och fariséerna förtryckte. Han talade om två slags rättfärdighet, fariséernas skrymtaktiga rättfärdighet och Guds sanna rättfärdighet. (Matteus 5:6, 20) Fariseisk egenrättfärdighet hade sin rot i muntliga traditioner. Dessa hade införts på 100-talet f.v.t. som ”en inhägnad kring lagen” för att skydda den mot intrång från hellenismen (den grekiska kulturen), och de hade kommit att betraktas som en del av lagen. De skriftlärda satte till och med de muntliga traditionerna över den skrivna lagen. I Mishna heter det: ”Större stränghet gäller för att hålla de skriftlärdas ord [deras muntliga traditioner] än för att hålla den skrivna lagens ord.” I stället för att deras traditioner var ”en inhägnad kring lagen” för att skydda den försvagade de den och gjorde den ogiltig, precis som Jesus sade: ”Fyndigt sätter ni Guds befallning åt sidan för att behålla er tradition.” — Markus 7:5—9; Matteus 15:1—9.

5. a) Hur var situationen för de människor som kom för att höra Jesus, och hur betraktades de av de skriftlärda och fariséerna? b) Vad var det som gjorde de muntliga traditionerna till en så tung börda på de arbetandes skuldror?

⁵ De människor som flockades för att få höra Jesus var andligen utarmade, eftersom de hade blivit ”skinnade och skuffade hit och dit såsom får utan herde”. (Matteus 9:36) Med arrogant högdragenhet föraktade de skriftlärda och fariséerna dem och kallade dem ‛am-ha·’á·rets (landets folk). De föraktade dem som okunniga, förbannade syndare, som inte var värda någon uppståndelse, därför att de inte höll de muntliga traditionerna. På Jesu tid hade dessa traditioner blivit så omfattande och en sådan snårskog av betungande formalistiskt pedanteri, så fyllt med tidskrävande ceremoniella ritualer, att det var omöjligt för vanliga arbetare att hålla dessa traditioner. Inte underligt att Jesus fördömde traditionerna som ”tunga bördor ... på människornas skuldror”! — Matteus 23:4; Johannes 7:45—49.

6. Vad var så häpnadsväckande med Jesu inledningsord, och vilken förändring antydde de för lärjungarna och för de skriftlärda och fariséerna?

⁶ När Jesus satte sig ner på sluttningen, var det därför hans lärjungar och de andligen utsvultna folkskarorna som kom nära honom för att lyssna. Hans inledningsord måste ha gjort dem häpna. ”Lyckliga” är de ”fattiga”, ”lyckliga” är de som ”hungrar”, ”lyckliga” är de som ”gråter” och ”lyckliga” är de hatade. Men vem kan vara lycklig, om han är fattig, hungrig, gråtande eller hatad? Och han förklarade ve över dem som var rika, välnärda, skrattande eller beundrade! (Lukas 6:20—26) Med bara några få ord vände Jesus upp och ner på alla sedvanliga värderingar och av människor accepterade normer. Det var en dramatisk omkastning av positioner i linje med Jesu ord vid ett senare tillfälle: ”Var och en som upphöjer sig själv skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig själv skall bli upphöjd.” — Lukas 18:9—14.

7. Vilken verkan måste Jesu inledningsord ha haft på den andligen utsvultna folkskara som lyssnade till Jesus?

⁷ Till skillnad från de egenrättfärdiga skriftlärda och fariséerna var de som kom till Jesus denna speciella morgon medvetna om sitt bedrövliga andliga tillstånd. Hans inledningsord måste ha fyllt dem med hopp: ”Lyckliga är de som är medvetna om sitt andliga behov, eftersom himmelriket tillhör dem.” Och hur upplyfta måste de inte ha känt sig i sin ande, när han tillade: ”Lyckliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet, eftersom de skall bli mättade”! (Matteus 5:3, 6; Johannes 6:35; Uppenbarelseboken 7:16, 17) Ja, mättade med rättfärdighet, men inte rättfärdighet av det fariseiska slaget.

Att vara rättfärdig ”inför människor” räcker inte

8. Varför kunde somliga ha undrat hur deras rättfärdighet skulle kunna överflöda mer än de skriftlärdas och fariséernas, men varför måste den göra det?

⁸ ”Om er rättfärdighet inte överflödar mer än de skriftlärdas och fariséernas”, sade Jesus, ”skall ni alls inte komma in i himmelriket.” (Matteus 5:17—20; se Markus 2:23—28; 3:1—6; 7:1—13.) Somliga måste ha tänkt: ”Rättfärdigare än fariséerna? De som fastar och ber och ger tionde och allmosor och som tillbringar sitt liv med att studera lagen. Hur skulle vi någonsin kunna bli rättfärdigare än de?” Men deras rättfärdighet måste överflöda mer. Fariséerna kan ha varit högaktade av människor, men inte av Gud. Vid ett annat tillfälle sade Jesus till dessa fariséer: ”Ni är de som förklarar sig själva rättfärdiga inför människor, men Gud känner era hjärtan; därför att det som är upphöjt bland människor är någonting vämjeligt i Guds ögon.” — Lukas 16:15.

9—11. a) Nämn ett sätt varpå de skriftlärda och fariséerna trodde att de skulle kunna få en rättfärdig ställning inför Gud. b) Nämn ett andra sätt på vilket de förväntade att vinna rättfärdighet. c) Vad var det tredje sättet de räknade med, och vad skriver aposteln Paulus, som visar att detta var dömt att misslyckas?

⁹ Rabbinerna hade hittat på sina egna regler för att vinna rättfärdighet. En sådan var förtjänst genom härstamning från Abraham: ”Lärjungarna till Abraham, vår fader, njuter av denna världen och ärver den värld som skall komma.” (Mishna) Antagligen var det för att bemöta denna tradition som Johannes döparen uppmanade de fariséer som kom till honom: ”Frambringa ... frukt som svarar mot sinnesändringen; och våga er inte på att säga till er själva: ’Vi har Abraham till far [som om det räckte].’” — Matteus 3:7—9; se också Johannes 8:33, 39.

¹⁰ De sade att ett andra sätt att vinna rättfärdighet var genom att ge allmosor. Två apokryfiska böcker, skrivna av fromma judar under 100-talet f.v.t., återspeglar den traditionella synen. I Tobits bok läser vi: ”Ty allmosor räddar från döden och renar från alla synder.” (12:9, 1986 års svenska översättning) Boken Jesus Syraks vishet instämmer: ”Vatten släcker flammande eld, och allmosor utplånar synder.” — 3:30, 1986 års svenska översättning.

¹¹ Det tredje sättet genom vilket de sökte rättfärdighet var laggärningar. Deras muntliga traditioner lärde att om den övervägande delen av en mans gärningar var goda, så skulle han bli frälst. Domen sker ”enligt merparten av gärningar som är antingen goda eller onda”. (Mishna) För att få en gynnsam dom var de angelägna om att ”uppnå förtjänster som skulle uppväga synderna”. Om en människas goda gärningar överskred hennes onda gärningar med en, skulle hon bli frälst — som om Gud dömde genom att hålla räkning på deras futtiga verksamhet! (Matteus 23:23, 24) Paulus gav en rätt syn på saken, när han skrev: ”Inget kött [skall] genom laggärningar förklaras rättfärdigt inför honom [Gud].” (Romarna 3:20) Kristen rättfärdighet måste helt visst överflöda mer än de skriftlärdas och fariséernas!

”Ni har hört att det sades”

12. a) På vilket sätt, som skilde sig från hans vanliga sätt att göra det på, introducerade Jesus hänvisningar till de hebreiska skrifterna i sin bergspredikan, och varför gjorde han det? b) Vad lär vi av det sjätte bruket av uttrycket ”det sades”?

¹² När Jesus tidigare hade citerat från de hebreiska skrifterna, hade han sagt: ”Det är skrivet.” (Matteus 4:4, 7, 10) Men i bergspredikan introducerade han sex gånger vad som lät som uttalanden från de hebreiska skrifterna med orden: ”Det sades.” (Matteus 5:21, 27, 31, 33, 38, 43) Varför det? Därför att han hänvisade till Skrifterna så som de tolkades i ljuset av fariseiska traditioner, vilka motsade Guds bud eller befallningar. (5 Moseboken 4:2; Matteus 15:3) Detta framgår tydligt av den sjätte och sista av de hänvisningar som Jesus gjorde här: ”Ni har hört att det sades: ’Du skall älska din nästa och hata din fiende.’” Men det fanns ingen mosaisk lag som löd: ”Hata din fiende.” Det var de skriftlärda och fariséerna som sade detta. Det var deras tolkning av lagen om att älska sin nästa, nämligen sin judiska nästa och ingen annan.

13. Hur varnar Jesus till och med för själva begynnelsen av ett uppförande som skulle kunna leda till verkligt mord?

¹³ Begrunda nu det första av dessa sex uttalanden. Jesus sade: ”Ni har hört att det sades till människorna förr i tiden: ’Du skall inte mörda; utan vem som än begår ett mord skall vara ansvarig inför domstolen.’ Jag säger er emellertid att var och en som fortsätter att vara vred på sin broder skall vara ansvarig inför domstolen.” (Matteus 5:21, 22) Vrede i hjärtat kan leda till otidigheter och skymford och därefter till fördömande omdömen, och till slut kan det leda till själva mordhandlingen. Att nära långvarig vrede i hjärtat kan få dödliga följder: ”Var och en som hatar sin broder är en mördare.” — 1 Johannes 3:15.

14. Vilket råd ger Jesus oss om att inte ens slå in på den väg som leder till äktenskapsbrott?

¹⁴ Jesus sade därefter: ”Ni har hört att det sades: ’Du skall inte begå äktenskapsbrott.’ Men jag säger er att var och en som håller i med att se på en kvinna, så att han grips av begär till henne, redan har begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta.” (Matteus 5:27, 28) Du har inte tänkt begå äktenskapsbrott? Slå då inte ens in på den vägen genom att umgås med sådana tankar. Bevara ditt hjärta, där sådana ting har sitt upphov. (Ordspråksboken 4:23; Matteus 15:18, 19) I Jakob 1:14, 15 får vi också följande varning: ”Var och en prövas genom att dras och lockas av sitt eget begär. Sedan, när begäret har blivit fruktsamt, föder det synd; när synden i sin tur är fullbordad, frambringar den död.” Människor säger ibland: Börja inte på något som du inte kan fullfölja. Men i det här fallet bör vi säga: Börja inte med något som du inte kan stoppa. Somliga som varit trogna till och med när de hotats med döden inför en exekutionspluton har senare gett efter för den försåtliga frestelse som sexuell omoraliskhet utgör.

15. Hur skilde sig Jesu syn på skilsmässa fullständigt från den som skildras i judarnas muntliga traditioner?

¹⁵ Nu kommer vi till Jesu tredje uttalande. Han sade: ”För övrigt sades det: ’Vemhelst som skiljer sig från sin hustru skall ge henne ett skilsmässointyg.’ Men jag säger er att var och en som skiljer sig från sin hustru, utom för otukts skull, utsätter henne för att begå äktenskapsbrott, och vemhelst som gifter sig med en frånskild kvinna [dvs. en som är frånskild av andra orsaker än sexuell omoraliskhet] begår äktenskapsbrott.” (Matteus 5:31, 32) Vissa judar handlade trolöst mot sina hustrur och skilde sig från dem på de klenaste grunder. (Malaki 2:13—16; Matteus 19:3—9) Muntlig tradition tillät en man att skilja sig från sin hustru ”om hon så bara” förstörde ”en maträtt för honom” eller om han fann ”en annan” som var ”vackrare än hon”. — Mishna.

16. Vilken judisk sedvänja gjorde svärandet av eder meningslös, och vilken ståndpunkt intog Jesus?

¹⁶ Jesus fortsatte i samma stil: ”Återigen har ni hört att det sades till människorna förr i tiden: ’Du skall inte avlägga en ed som du underlåter att hålla. ... ’ Men jag säger er: Avlägg inte alls någon ed.” Vid den här tiden missbrukade judarna avläggandet av eder och svor många eder om triviala ting utan att hålla dem. Men Jesus sade: ”Avlägg inte alls någon ed. ... Låt bara ert ord Ja betyda Ja, ert Nej, Nej.” Hans regel var enkel: Var alltid sanningsenlig, så att du inte behöver bestyrka ditt ord med någon ed. Reservera eder för viktiga angelägenheter. — Matteus 5:33—37; jämför 23:16—22.

17. Vilken bättre metod än ”öga för öga och tand för tand” lärde Jesus ut?

¹⁷ Därefter sade Jesus: ”Ni har hört att det sades: ’Öga för öga och tand för tand.’ Men jag säger er: Stå inte emot den som är ond; utan vem som än slår dig med flata handen på din högra kind, vänd också den andra mot honom.” (Matteus 5:38—42) Jesus åsyftade inte här ett slag avsett att skada, utan ett förolämpande slag med handens baksida. Förnedra inte dig själv genom att utbyta förolämpningar. Vägra att återgälda ont för ont — återgälda i stället med sådant som är gott och övervinn därigenom ”det onda med det goda”. — Romarna 12:17—21.

18. a) Hur hade judarna ändrat lagen om att älska sin nästa, men hur motverkade Jesus detta? b) Vad svarade Jesus en viss laglärd, som ville begränsa tillämpningen av ”nästa”?

¹⁸ I det sjätte och sista exemplet visade Jesus tydligt hur den mosaiska lagen hade försvagats av rabbinsk tradition: ”Ni har hört att det sades: ’Du skall älska din nästa och hata din fiende.’ Men jag säger er: Fortsätt att älska era fiender och att bedja för dem som förföljer er.” (Matteus 5:43, 44) Den skrivna mosaiska lagen satte inga gränser för kärleken: ”Du skall älska din medmänniska som dig själv.” (3 Moseboken 19:18, NW) Fariséerna ville inte lyda detta bud, och för att slingra sig undan det begränsade de uttrycket ”nästa” till dem som höll traditionerna. Det var därför som en viss lagkunnig, när Jesus påminde honom om budet att älska sin nästa som sig själv, slingrade sig och sade: ”Vem är egentligen min nästa?” Jesus svarade med liknelsen om den barmhärtige samariten — gör dig själv till en nästa för den som behöver dig. — Lukas 10:25—37.

19. Vilket handlingssätt av Jehova mot de onda rekommenderade Jesus oss att följa?

¹⁹ Jesus fortsatte sin predikan med att förklara att Gud visade kärlek till de onda. Han fick solen att skina och regnet att falla på dem. Det är inte något märkvärdigt med att älska dem som älskar oss. Det gör de onda också. Det finns inte någon orsak till lön i detta. Visa er vara Guds söner. Efterlikna honom. Gör dig till en nästa för alla och älska din nästa. Och var därigenom ”fullkomlig, såsom er himmelske Fader är fullkomlig”. (Matteus 5:45—48) Vilken uppfordrande norm att leva enligt! Och hur otillräcklig visade den inte att de skriftlärdas och fariséernas rättfärdighet var!

20. Hur vidgade och fördjupade Jesus verkan av den mosaiska lagen och förde upp den på ett ännu högre plan i stället för att förkasta den?

²⁰ Jesus förkastade inte den mosaiska lagen och ersatte den med något annat, när han hänvisade till delar av den och sedan sade: ”Men jag säger er.” Nej, utan han fördjupade och vidgade i stället dess kraft genom att visa andan bakom den. En överlägsen lag om broderskap dömer fortsatt illvilja som mord. En överlägsen lag om renhet fördömer fortsatt lystet tänkande som äktenskapsbrott. En överlägsen äktenskapslag förkastar skilsmässa på bagatellartade grunder, eftersom en sådan kurs kan leda till ett omgifte som innebär äktenskapsbrott. En överlägsen sanningslag visar att upprepade eder är något onödigt. En överlägsen lag om mildhet förkastar vedergällning. En överlägsen kärlekslag kräver gudaktig kärlek som inte känner några gränser.

21. Vad uppenbarade Jesu förmaningar när det gäller rabbinsk egenrättfärdighet, och vad mer skulle folkskarorna få lära sig?

²¹ Vilken djupgående inverkan måste inte sådana tidigare okända förmaningar ha haft, när de nådde öronen på dem som var de första som fick höra dem! Hur fullständigt värdelös visade de inte att den skrymtaktiga egenrättfärdighet var, som kom av att man var slav under rabbinska traditioner! Men i fortsättningen av Jesu bergspredikan skulle de folkskaror som hungrade och törstade efter Guds rättfärdighet uttryckligen få lära sig hur de skulle uppnå den, vilket följande artikel kommer att visa.

1, 2. Till vad förvandlade de skriftlärda och fariséerna sådana gärningar som i sig själva var goda, och vilken varning gav Jesus sina efterföljare?

DE SKRIFTLÄRDA och fariséerna sökte rättfärdighet på sitt eget sätt, vilket inte var Guds sätt. Och inte nog med det, utan när de utförde gärningar som i sig själva var goda, förvandlade de dessa till skrymtaktiga uppvisningar som skulle ses av människor. De tjänade inte Gud, utan sin egen fåfänga. Jesus varnade sina lärjungar för sådan teater: ”Akta er noga för att utöva er rättfärdighet inför människor för att bli observerade av dem; annars skall ni inte ha någon lön hos er Fader som är i himlarna.” — Matteus 6:1.

² Jehova uppskattar dem som ger åt de fattiga — men inte dem som ger på det sätt som fariséerna gjorde. Jesus varnade sina lärjungar för att efterlikna dem: ”Därför, när du går för att ge barmhärtighetsgåvor, låt då inte blåsa i trumpet framför dig, alldeles som skrymtarna gör i synagogorna och på gatorna, för att de skall bli ärade av människor. Jag säger er i sanning: De får nu sin lön fullt ut.” — Matteus 6:2.

3. a) På vad sätt fick de skriftlärda och fariséerna full lön för sitt givande? b) Hur var Jesu inställning till givande annorlunda?

³ Det grekiska ordet för ”de får nu ... fullt ut” (a·pé·kho) var ett uttryck som ofta förekom på affärskvitton. Dess användning i bergspredikan visar att ”de har fått sin lön”, dvs. ”de har undertecknat kvittot på sin lön: deras rätt att få sin lön är förverkligad, alldeles som om de redan hade lämnat ett kvitto på den”. (W. E. Vine: An Expository Dictionary of New Testament Words) På gatorna lovade man offentligt att ge gåvor åt de fattiga, och i synagogorna meddelade man namnen på givarna. De som gav stora summor blev särskilt hedrade genom att få sitta bredvid rabbinerna under tillbedjan. De gav för att bli sedda av människor, och de blev sedda och lovprisade av människor, och därför kunde de stämpla kvittot för den lön som de fick för sitt givande med ”har fått full lön”. Hur annorlunda var inte Jesu inställning! Ge ”i det fördolda; då skall din Fader, som ser på i det fördolda, återgälda dig”. — Matteus 6:3, 4; Ordspråksboken 19:17.

Böner som behagar Gud

4. Varför fick fariséernas böner Jesus att kalla dessa män skrymtare?

⁴ Jehova uppskattar böner som riktas till honom — men inte på det sätt som fariséerna bad. Jesus sade till sina efterföljare: ”När ni ber, skall ni inte vara såsom skrymtarna; eftersom de tycker om att stå och bedja i synagogorna och vid de breda vägkorsningarna, för att de skall vara synliga för människor. Jag säger er i sanning: De får nu sin lön fullt ut.” (Matteus 6:5) Fariséerna hade många böner, som de oavsett var de befann sig skulle recitera dagligen vid särskilda tidpunkter. Tanken var att de skulle be dem enskilt. Men de lyckades alltid ordna det så att de vid bönetimmen befann sig ”vid de breda vägkorsningarna”, synliga för människor som passerade förbi i fyra riktningar.

5. a) Vilka ytterligare sedvänjor gjorde att Gud inte lyssnade till fariséernas böner? b) Vad satte Jesus främst i sin mönsterbön, och håller människor i våra dagar med om detta?

⁵ Som en uppvisning av falsk helighet brukade de ”som en förevändning” hålla ”långa böner”. (Lukas 20:47) En muntlig tradition löd: ”Forna dagars fromma män brukade vänta en timme innan de läste Tefillah [bön].” (Mishna) Vid det laget skulle alla säkert se deras fromhet och förundra sig över den! Sådana böner nådde inte högre än deras egna huvuden. Jesus sade att man skulle be enskilt, utan fåfänga upprepningar, och han gav dem ett enkelt mönster. (Matteus 6:6—8; Johannes 14:6, 14; 1 Petrus 3:12) Jesu mönsterbön satte de viktigaste tingen främst: ”Vår Fader i himlarna, må ditt namn bli helgat. Må ditt rike komma. Må din vilja ske.” (Matteus 6:9—13) Det är inte många människor i våra dagar som känner till Guds namn, och att det skall helgas bryr de sig ännu mindre om. Därigenom gör de honom till en namnlös gud. Må Guds rike komma? Många tror att det redan är här, inom dem. De kanske ber om att hans vilja skall ske, men de flesta gör ändå sin egen vilja. — Ordspråksboken 14:12.

6. Varför fördömde Jesus de judiska fastorna som meningslösa?

⁶ Fasta är något godtagbart för Jehova — men inte så som fariséerna utförde den. Precis som med de skriftlärdas och fariséernas allmosor och böner avfärdade Jesus också deras fastande som meningslöst: ”När ni håller på att fasta, sluta då upp med att ta på er en sorgsen min likt skrymtarna; de vanställer ju sina ansikten, så att det skall synas för människor att de håller på att fasta. Jag säger er i sanning: De får nu sin lön fullt ut.” (Matteus 6:16) Fariséernas muntliga traditioner angav att de under fastan varken skulle tvätta sig eller smörja in sig, utan att de i stället skulle strö aska på huvudet. När judarna inte fastade, tvättade de sig regelbundet och smorde in kroppen med olja.

7. a) Hur skulle Jesu efterföljare uppföra sig när de fastade? b) Vad önskade Jehova med avseende på fasta på Jesajas tid?

⁷ Så här sade Jesus till sina efterföljare om fasta: ”Smörj ... ditt huvud och tvätta ditt ansikte, så att det inte skall synas för människor att du håller på att fasta, utan för din Fader.” (Matteus 6:17, 18) På Jesajas tid fann avfälliga judar behag i sin fasta genom att utsätta sin själ för betryck, böja sitt huvud och sitta i säckväv och aska. Men Jehova ville att de skulle befria de betryckta, ge de hungrande mat, ge husrum åt de hemlösa och klä de nakna. — Jesaja 58:3—7, NW.

Samla en skatt i himmelen

8. Vad fick de skriftlärda och fariséerna att glömma hur de skulle vinna Guds godkännande, och vilken princip som Paulus senare uttryckte förbisåg de?

⁸ I sin strävan efter rättfärdighet förlorade de skriftlärda och fariséerna ur sikte hur de skulle vinna Guds godkännande och inriktade sig i stället på att vinna beundran av människor. De gick så helt upp i människors traditioner att de satte Guds skrivna ord åt sidan. De gick in för att få en ställning på jorden i stället för en skatt i himmelen. De ignorerade en enkel sanning som en farisé, som blivit kristen, tecknade ner flera år senare: ”Vad ni än gör, arbeta på det av hela er själ, såsom för Jehova och inte för människor, eftersom ni vet att det är från Jehova ni skall få arvets tillbörliga lön.” — Kolosserna 3:23, 24.