Jehova — vår ömt medlidsamme fader
”Jehova är mycket ömsint och medlidsam.” — JAKOB 5:11, fotnot i 1984 års studieutgåva av New World Translation of the Holy Scriptures.
1. Varför dras ödmjuka människor till Jehova Gud?
UNIVERSUM är så stort att astronomer inte ens tillnärmelsevis kan räkna alla dess galaxer. Vår galax, Vintergatan, är så oerhört stor att människan omöjligen kan räkna alla dess stjärnor. Vissa stjärnor, till exempel Antares, är tusentals gånger större och ljusstarkare än vår sol. Den store Skaparen av alla stjärnorna i universum måste verkligen vara mäktig! Ja, det är ”Han som för ut hären av dem, ja efter antal; dem alla kallar han rentav vid namn”. (Jesaja 40:26) Ändå är denne vördnadsbjudande Gud också ”mycket ömsint och medlidsam”. Vetskapen om detta är verkligen mycket vederkvickande för Jehovas ödmjuka tjänare, i synnerhet för dem som drabbas av förföljelse, sjukdom, depression eller andra prövningar.
2. Hur betraktar världens människor ofta ömma känslor?
2 Många betraktar varma och ömma känslor, till exempel Kristi ”tillgivenhet och medömkan”, som svaghet. (Filipperna 2:1) Påverkade av evolutionistisk filosofi uppmuntrar de människor att sätta sig själva främst, även om det betyder att de sårar andras känslor. Många av rollförebilderna inom underhållningen och sporten är ”tuffingar”, som varken gråter eller visar öm tillgivenhet. Vissa politiska härskare uppträder på liknande sätt. Den stoiske filosofen Seneca, som utbildade den grymme kejsar Nero, betonade att ”medlidande är en svaghet”. I M’Clintock och Strongs Cyclopædia heter det: ”Även i nuvarande tid fortsätter stoicismen att utöva inflytande på människors sinnen.”
3. Hur beskrev Jehova sig själv för Mose?
3 Människans Skapare har däremot en varm personlighet. Han beskrev sig själv för Mose i följande ordalag: ”Jehova, Jehova, en Gud, barmhärtig och nådig, sen till vrede och överflödande i kärleksfull omtanke och sanning, ... som förlåter missgärning och överträdelse och synd, men på inga villkor kommer han att frita från straff.” (2 Moseboken 34:6, 7) Det är sant att Jehova avslutade den här beskrivningen av sig själv med att betona sin rättvisa. Han kommer inte att frita uppsåtliga syndare från straff, som de gjort sig förtjänta av. Men ändå beskriver han sig själv först och främst som en Gud som är barmhärtig.
4. Vad är den hjärtevärmande innebörden i det hebreiska ord som ofta översätts med ”barmhärtighet”?
4 Ibland tänker man på ordet ”barmhärtighet” endast i den opersonliga juridiska bemärkelsen att man låter bli att bestraffa. Men en jämförelse av olika bibelöversättningar visar den breda innebörden i det hebreiska adjektiv som har återgetts med ”barmhärtig” och som är en avledning av verbet ra·chạm. Enligt vissa kännare av hebreiskan är verbets grundbetydelse ”vara mjuk”. ”Racham”, förklarar boken Synonyms of the Old Testament, ”uttrycker en djup och öm känsla av medömkan, en sådan som väcks vid åsynen av svaghet eller lidande hos dem som vi håller kära eller som behöver vår hjälp.” Andra hjärtevärmande definitioner av denna önskvärda egenskap kan man finna i uppslagsverket Insight on the Scriptures, band 2, sidorna 375—379.
5. Hur var barmhärtighet uppenbar i den mosaiska lagen?
5 Guds ömma medkänsla är tydligt uppenbar i den lag som han gav Israels nation. Missgynnade personer, till exempel änkor, föräldralösa och fattiga, skulle behandlas med medlidande. (2 Moseboken 22:22—27; 3 Moseboken 19:9, 10; 5 Moseboken 15:7—11) Alla, inbegripet slavar och djur, skulle få nytta av sabbatsvilan varje vecka. (2 Moseboken 20:10) Gud lade också märke till personer som behandlade den ringe kärleksfullt. I Ordspråken 19:17 heter det: ”Den som visar den ringe ynnest lånar åt Jehova, och hans sätt att behandla andra kommer Han att återgälda honom.”
Gränser för Guds medömkan
6. Varför sände Jehova profeter och budbärare till sitt folk?
6 Israeliterna bar Guds namn och tillbad vid templet i Jerusalem, vilket var ”ett hus åt Jehovas ... namn”. (2 Krönikeboken 2:4; 6:33) Men med tiden började de tolerera omoraliskhet, avgudadyrkan och mord och drog därigenom stor vanära över Jehovas namn. I överensstämmelse med sin medlidsamma personlighet försökte Gud tålmodigt rätta till dessa usla förhållanden utan att låta en olycka komma över hela nationen. Han ”fortsatte att sända varningar mot dem genom sina budbärare, i det han sände varningar gång på gång, ty han kände medömkan med sitt folk och med sin boning. Men de fortsatte att göra narr av den sanne Gudens budbärare och att förakta hans ord och gyckla med hans profeter, tills Jehovas raseri steg mot hans folk, tills det inte fanns någon läkedom.” — 2 Krönikeboken 36:15, 16.
7. Vad hände med Judas kungarike, när gränsen för Jehovas medömkan hade nåtts?
7 Även om Jehova är medlidsam och sen till vrede, visar han verkligen rättfärdig vrede, när så behövs, och Guds medömkan hade nu nått sin gräns. Vi läser om följderna: ”Då förde han [Jehova] upp mot dem kaldéernas kung, som grep sig an med att dräpa deras unga män med svärdet i deras helgedoms hus, inte heller kände han medömkan med ung man eller jungfru, gammal eller orkeslös. Allt gav Han i hans hand.” (2 Krönikeboken 36:17) Jerusalem och dess tempel förstördes således, och nationen fördes i fångenskap till Babylon.
Medömkan med sitt namn
8, 9. a) Varför förklarade Jehova att han skulle ha medömkan med sitt namn? b) Hur blev Jehovas fiender tystade?
8 De omkringliggande nationerna gladde sig över denna olycka. De sade hånfullt: ”Dessa är Jehovas folk, och från hans land har de gått ut.” Jehova reagerade på den här smädelsen och förklarade: ”Jag kommer att ha medömkan med mitt heliga namn. ... Och jag kommer sannerligen att helga mitt stora namn, ... och nationerna kommer sannerligen att inse att jag är Jehova.” — Hesekiel 36:20—23.
9 Denne medlidsamme Gud, Jehova, befriade medlemmarna av sin nation sedan de hade varit i fångenskap i 70 år och lät dem återvända till Jerusalem och där återuppbygga templet. Detta fick de omkringliggande nationerna, som förundrat åsåg det hela, att tystna. (Hesekiel 36:35, 36) Men tyvärr avföll Israels nation återigen till onda sedvänjor. En trogen jude, Nehemja, var med om att rätta till förhållandena. I en offentlig bön gjorde han en återblick på Guds medlidsamma handlande med nationen och sade:
10. Hur framhävde Nehemja Jehovas medömkan?
10 ”I sitt trångmåls tid brukade de ropa högt till dig, och du, du hörde det ständigt från själva himlarna; och i överensstämmelse med din överflödande barmhärtighet brukade du ge dem räddare som ständigt räddade dem ur deras motståndares hand. Men så snart de hade kommit till vila, gjorde de vanligtvis åter vad ont var inför dig, och du brukade överlämna dem i deras fienders hand, vilka ständigt trampade ner dem. Sedan brukade de vända om och anropa dig om hjälp, och du, du hörde det ständigt från själva himlarna och befriade dem i överensstämmelse med din överflödande barmhärtighet, gång på gång. ... Du var överseende mot dem i många år.” — Nehemja 9:26—30; se också Jesaja 63:9, 10.
11. Hur skiljer sig Jehova från människors gudar?
11 Till sist, när den judiska nationen illvilligt hade förkastat Guds älskade Son, förlorade den för evigt sin privilegierade ställning. Gud hade visat dem lojal tillgivenhet i över 1.500 år, något som är ett evigt vittnesbörd om att Jehova verkligen är en barmhärtighetens Gud. Vilken skarp kontrast till de grymma och hjärtlösa gudar som är produkter av syndiga människors fantasi! — Se sidan 8.
Det största uttrycket för medömkan
12. Vad var det största uttrycket för Guds medkänsla?
12 Det största uttrycket för Guds medömkan eller medkänsla var att han sände sin älskade Son hit till jorden. Det är sant att Jesu ostraffliga liv skänkte Jehova stor glädje och gav honom det fullkomliga svaret på Djävulens falska anklagelser. (Ordspråken 27:11) Men att behöva se sin älskade Son lida en grym och förödmjukande död måste samtidigt ha vållat Jehova större smärta än vad någon mänsklig förälder någonsin har behövt uthärda. Det var ett mycket kärleksfullt offer, och det öppnade vägen för mänsklighetens räddning. (Johannes 3:16) Som Sakarja, Johannes döparens far, förutsade, var det till lov och pris för ”vår Guds ömma medkänsla”. — Lukas 1:77, 78.
13. På vilket betydelsefullt sätt har Jesus återspeglat sin Faders personlighet?
13 Att Guds Son blev sänd hit till jorden gav också människor en klarare uppfattning om Jehovas personlighet. Hur då? Genom att Jesus fullkomligt återspeglade sin Faders personlighet, i synnerhet i det ömt medlidsamma sätt varpå han behandlade den ringe! (Johannes 1:14; 14:9) För att beskriva Jesu ömma medkänsla använder de tre evangelieskribenterna Matteus, Markus och Lukas ett grekiskt verb, splag·khnị·zo·mai (läs: splangkhnịtsåmai), som kommer från det grekiska ordet för ”inälvor”. Bibelkännaren William Barclay förklarar: ”Det framgår av ordets ursprung att det inte beskriver vanligt medlidande eller vanlig medkänsla, utan en känsla som påverkar en människas allra innersta. Det är det starkaste ordet för medkänsla och medlidande i hela det grekiska språket.” I Nya Världens översättning har det bland annat återgetts med ”gripas av medlidande” och ”känna medlidande”. — Markus 6:34; 8:2.
När Jesus kände medlidande
14, 15. Hur grips Jesus av medlidande i en stad i Galileen, och vad belyser detta?
14 Scenen är en stad i Galileen. En man ”full av spetälska” närmar sig Jesus utan att ropa ut den sedvanliga varningen. (Lukas 5:12) Förebrår Jesus honom barskt för att han inte har ropat ”oren, oren”, som Guds lag krävde? (3 Moseboken 13:45) Nej. Jesus lyssnar i stället på mannens desperata vädjan: ”Om du bara vill, kan du göra mig ren.” Gripen av ”medlidande” räcker Jesus ut sin hand och rör vid honom och säger: ”Jag vill. Bli ren.” Mannens hälsa återställs omedelbart. Jesus visar därigenom inte bara sin gudagivna förmåga att utföra underverk, utan också de ömma känslor som motiverar honom att använda denna förmåga. — Markus 1:40—42.
15 Måste människor ta kontakt med Jesus för att han skall visa dem medkänsla? Nej. En tid senare stöter han på en begravningsprocession, som kommer ut från staden Nain. Jesus har utan tvivel bevittnat många begravningar dessförinnan, men den här begravningen är särskilt tragisk. Den avlidne är en änkas ende son. Gripen av ”medlidande” går Jesus fram till henne och säger: ”Sluta upp med att gråta.” Sedan utför han ett enastående underverk — han uppväcker hennes son till liv. — Lukas 7:11—15.
16. Varför känner Jesus medlidande med den stora folkskara som följer honom?
16 Av de händelser som har beskrivits här ovan framgår det klart att när Jesus grips av ”medlidande”, gör han något uttryckligt för att hjälpa. Vid ett senare tillfälle betraktar Jesus de stora folkskaror som fortsätter att följa honom. Så här rapporterar Matteus om Jesus: ”Han [kände] medlidande med dem, därför att de var skinnade och skuffade hit och dit såsom får utan herde.” (Matteus 9:36) Fariséerna däremot gör inte mycket för att tillfredsställa den andliga hungern hos gemene man. De betungar i stället ödmjuka människor med många onödiga regler. (Matteus 12:1, 2; 15:1—9; 23:4, 23) De avslöjar sitt sätt att betrakta gemene man, när de säger om dem som lyssnade på Jesus: ”Den här hopen folk som inte känner Lagen, de är förbannade.” — Johannes 7:49.
17. Vad får Jesu medlidande med folkskarorna honom att göra, och vilken långtgående vägledning ger han där?
17 Jesus däremot är djupt rörd över folkskarornas andligen usla tillstånd. Men de människor som är intresserade av budskapet om Guds kungarike är helt enkelt för många för att han skall kunna vårda sig om var och en av dem. Han uppmanar därför sina lärjungar att be om fler arbetare. (Matteus 9:35—38) I enlighet med sådana böner sänder Jesus ut sina apostlar med budskapet: ”Himlarnas kungarike har kommit nära.” De anvisningar som ges vid detta tillfälle har tjänat som en värdefull vägledning för de kristna ända fram till vår tid. Det är utan tvivel Jesu medkänsla som driver honom att vilja tillfredsställa människornas andliga hunger. — Matteus 10:5—7.
18. Hur reagerar Jesus när folkskarorna inkräktar på hans avskildhet, och vad kan vi lära av detta?
18 Vid ett annat tillfälle är Jesus återigen bekymrad över folkskarornas andliga behov. Den här gången är han och hans apostlar trötta efter en ansträngande predikofärd, och de letar reda på en plats där de kan vila. Men människorna hittar dem snart. Markus berättar att Jesus inte blir irriterad över det här intrånget på deras avskildhet, utan att han i stället grips av ”medlidande”. Och vad var orsaken till Jesu djupa känslor? ”De var lika får utan herde.” Återigen får Jesu känslor honom att handla, och han börjar undervisa folkskarorna ”om Guds kungarike”. Ja, han blir så djupt rörd över deras andliga hunger att han offrar välbehövlig vila för att undervisa dem. — Markus 6:34; Lukas 9:11.
19. Hur sträckte sig Jesu intresse för folkskarorna längre än till deras andliga behov?
19 Även om Jesus i första hand är intresserad av människors andliga behov, nonchalerar han aldrig deras grundläggande fysiska behov. Så här läser vi om honom vid just det här tillfället: ”Dem som behövde botas gjorde han friska.” (Lukas 9:11) Vid ett senare tillfälle har folkskarorna varit med honom länge, och de är långt hemifrån. Eftersom Jesus är medveten om deras fysiska behov, säger han till sina lärjungar: ”Jag känner medlidande med folket, eftersom de redan har dröjt hos mig tre dagar och ingenting har att äta; och jag vill inte skicka i väg dem fastande. De kunde ju bli helt utmattade på vägen.” (Matteus 15:32) Jesus gör nu något för att förhindra eventuellt lidande. Genom ett underverk mättar han tusentals män, kvinnor och barn med hjälp av sju bröd och några små fiskar.
20. Vad lär vi av det sista tillfälle som Bibeln nämner då Jesus grips av medlidande?
20 Det sista tillfälle som Bibeln nämner då Jesus grips av medlidande är under hans sista färd till Jerusalem. Stora folkskaror färdas tillsammans med honom för att fira påsken. På vägen nära Jeriko håller två blinda tiggare i med att ropa: ”Herre, var barmhärtig mot oss.” Folkskarorna försöker få tyst på dem, men Jesus kallar på dem och frågar vad det är de vill att han skall göra. ”Herre, låt våra ögon öppnas”, ber de. ”Gripen av medlidande” rör Jesus vid deras ögon, och de får synen tillbaka. (Matteus 20:29—34) Vi kan verkligen lära oss något mycket viktigt av detta! Jesus skall just börja den sista veckan av sin jordiska tjänst. Han har mycket arbete att utföra innan han skall lida en grym död för Satans representanters hand. Men han låter inte pressen av detta betydelsefulla tillfälle tränga undan hans ömma medkänsla när det gäller mindre viktiga mänskliga behov.
Liknelser som framhäver medkänsla
21. Vad belyses av att herren i liknelsen avskriver sin slavs stora skuld?
21 Det grekiska verbet splag·khnị·zo·mai, som används i dessa berättelser om Jesu liv, används också i tre av Jesu liknelser. I en berättelse tigger och ber en slav om att få tid att återbetala en stor skuld. ”Väckt till medlidande” avskriver hans herre skulden. Detta belyser att Jehova Gud har visat stor medkänsla genom att avskriva en stor syndaskuld för varje enskild kristen som utövar tro på Jesu lösenoffer. — Matteus 18:27; 20:28.
22. Vad belyser liknelsen om den förlorade sonen?
22 Så har vi berättelsen om den förlorade sonen. Tänk på vad som hände, när den egensinnige sonen återvände hem. ”Medan han ännu var långt borta, fick hans far syn på honom och greps av medlidande, och han sprang och föll honom om halsen och kysste honom ömt.” (Lukas 15:20) Detta visar att när en kristen som har blivit egensinnig visar sann ånger kommer Jehova att känna medlidande och ömt ta emot den personen igen. Genom dessa båda liknelser visar Jesus således att vår Fader, Jehova, ”är mycket ömsint och medlidsam”. — Jakob 5:11, fotnot i studieutgåvan av New World Translation.
23. Vad kan vi lära av Jesu liknelse om samariern som visade sig vara en god nästa?
23 Det tredje belysande exemplet på hur ordet splag·khnị·zo·mai brukas i Jesu liknelser gäller den medlidsamme samariern som ”greps av medlidande” med en jude som hade blivit rånad och lämnad liggande halvdöd. (Lukas 10:33) Samarierns känslor fick honom att handla, och han gjorde allt som stod i hans makt för att hjälpa främlingen. Detta visar att Jehova och Jesus förväntar att sanna kristna skall följa deras exempel i att visa kärlek och medkänsla. I följande artikel skall vi behandla några av de sätt varpå vi kan göra detta.
Repetitionsfrågor
◻ Vad betyder det att vara barmhärtig?
◻ Hur visade Jehova medömkan med sitt namn?
◻ Vad är det största uttrycket för medkänsla?
◻ På vilket enastående sätt återspeglar Jehova sin Faders personlighet?
◻ Vad lär vi av Jesu medlidsamma handlingar och av hans liknelser?
[Ruta på sidorna 12, 13]
Ett målande uttryck för ”öm kärleksfull omvårdnad”
”O MINA inälvor, mina inälvor!”, utropade profeten Jeremia. Klagade han över någon sjukdom i tarmarna på grund av att han hade ätit något olämpligt? Nej. Jeremia använde en hebreisk metafor för att beskriva sin djupa oro över den olycka som skulle komma över Judas kungarike. — Jeremia 4:19.
Eftersom Jehova Gud har djupa känslor, används det hebreiska ordet för ”inälvor” eller ”det inre” (me·ʽịm) för att beskriva också hans ömma känslor. Flera årtionden före Jeremias dagar hade till exempel Israels tiostammarsrike erövrats av Assyriens kung. Jehova tillät detta som ett straff för dess otrohet. Men glömde Gud bort dessa israeliter i deras landsflykt? Nej. Han var fortfarande innerligt fäst vid dem som en del av sitt förbundsfolk. Jehova använde namnet på den framträdande stammen, Efraim, när han talade om dem och frågade: ”Är Efraim en dyrbar son för mig eller ett barn som behandlas kärleksfullt? Ty i den utsträckning som jag har talat emot honom skall jag med visshet ytterligare komma ihåg honom. Det är därför mina inälvor har kommit att brusa vilt för honom. Jag kommer ovillkorligen att ha medlidande med honom.” — Jeremia 31:20.
Genom att säga ”mina inälvor har kommit att brusa vilt” använde Jehova ett bildligt uttryck för att beskriva sina djupa känslor av tillgivenhet för sitt landsflyktiga folk. I en kommentar till den här versen skrev E. Henderson, en bibelkännare som levde på 1800-talet: ”Inget kan överträffa detta rörande uttryck av öm föräldrakänsla för en återvändande förlorad son som Jehova här visar. ... Även om han således hade talat emot [de avgudadyrkande efraimiterna] och straffat dem ... , glömde han dem aldrig, utan gladdes i stället i hoppet om att de till sist skulle bättra sig.”
Det grekiska ordet för ”inälvor” eller ”inre organ” används på ett liknande sätt i de kristna grekiska skrifterna. Ordet har sin ursprungliga innebörd i Apostlagärningarna 1:18, men när det används i överförd bemärkelse avser det innerliga känslor av tillgivenhet eller medömkan. (Filemon, vers 12) Ordet är ibland sammansatt med det grekiska ord som betyder ”god”, ”väl”. Apostlarna Paulus och Petrus använde det sammansatta uttrycket när de uppmanade de kristna att vara ”ömt medlidsamma”, ordagrant: ”på ett gott sätt benägna för medlidande”. (Efesierna 4:32; 1 Petrus 3:8) Det grekiska ordet för ”inälvor” kan också sättas samman med det grekiska ordet po·lỵ. Sammansättningen betyder ordagrant: ”som har mycket inälvor”. Detta mycket ovanliga uttryck används bara en gång i Bibeln, och det har då avseende på Jehova Gud. Nya Världens översättning har den här återgivningen: ”Jehova är mycket ömsint.” — Jakob 5:11.
Vi kan verkligen vara mycket tacksamma över att den mäktigaste personen i universum, Jehova Gud, är så olik de grymma gudar som är en produkt av obarmhärtiga människors fantasi! De sanna kristna sporras att efterlikna sin ”ömt medlidsamme” Gud i att visa medömkan och medkänsla i sitt umgänge med andra. — Efesierna 5:1.
[Bild på sidan 10]
När Jehovas medömkan hade nått sin gräns, lät han sitt egensinniga folk besegras av babylonierna
[Bild på sidan 11]
Att få se sin älskade Son dö måste ha vållat Jehova Gud den största smärta som någon någonsin har måst utstå
[Bild på sidan 15]
Jesus återspeglade fullkomligt sin Faders medlidsamma personlighet